Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[MML]

Jag är som sagt vansinnigt trött i dag. Förmodligen för att det varit den första dagen på ett tag som jag haft "ingenting" att göra, och då kommer all trötthet och utmattning i kapp mig. Jag har sovit massor, och inte gjort så mycket annat. Sådana dagar behövs ju också emellanåt.

Jag vill dock säga att jag är så otroligt stolt över Livia i dag! Hon har gjort något helt enormt stort i dag (eller flera saker, egentligen) som jag vet var väldigt svårt för henne. Jag har fått en rapport om att Voffi var med och hjälpte henne genom det, så även han är värd en extra guldstjärna i dag!

 

[Nox]

Av Livias reaktion att döma, får jag nog utgå från att i alla fall hon tycker att jag är fullt tillräcklig som mamma, med alla mina brister och fel. Är inte det egentligen det viktigaste av allt? Det är ju trots allt Livias mamma jag är, så att hon tycker att jag gör ett tillräckligt bra jobb och att jag är en okej mamma är väl det allra mest centrala. Jag bör förmodligen sluta tvivla så mycket på mig själv, och framför allt slluta ifrågasätta och kritisera min egna förmåga som förälder. Livia tycker bevisligen att jag duger, och det tar jag som ett kvitto på att, ja, jag duger faktiskt som mamma!

Detta

 

[MML]

Jag är verkligen inte emot diskussioner, ifrågasättanden och att vrida och vända på saker, på ett generellt plan. Något jag behöver träna på är dock att lyssna till mina egna gränser för vad min energi mäktar med, och att respektera dessa gränser. Med utgångspunkt i det känner jag att just här, just nu, är inte rätt tid eller plats för den typen av diskussioner. Det "tar" betydligt mer än det "ger", och just nu behöver jag dra ner sådant till ett minimum. Jag väljer därför att låsa tråden från kommentarer, i alla fall för tillfället.

Min tanke var att skriva lite här i dag, lite av vad jag tänkt på de senaste dagarna etc. Jag insåg dock nu att även det är "för mycket", och att det lilla jag skrivit nog är fullt tillräckligt för vad jag orkar just nu. Jag får helt enkelt återkomma en annan dag, förhoppningvis med i alla fall lite mer energi än i dag.

 

[MML]

I går lyckades jag med två saker. Det ena var ett polisförhör (i egenskap av vittne). Det andra var att jag (äntligen) satte eltandborsten på laddning, något jag har tänkt att jag behöver göra i flera dagar men tidigare inte förmått mig att göra.

Just det där med tandborsten blir på något sätt så representativt för min utbrändhet. Det visar på något sätt omfattningen av att vardagliga saker blir snudd på ohanterbara utmaningar. Att ladda tandborsten är ju i vanliga fall inget som direkt kräver något från mig, jag "bara gör". Men nu har jag exempelvis suttit i soffan och tänkt att jag behöver göra det, men det har varit totalt stopp för att genomföra det. I stället har jag blivit sittande.

I går gjorde jag det direkt jag kom hem efter förhöret. Jag kände mig relativt "stark" och ville, så att säga, "smida när järnet var varmt". Nu är tandborsten mer än fulladdad, men jag har ännu inte kommit mig för med att lägga undan laddaren och lägga in tandborsten i badrumsskåpet igen... Så pass svårt är det alltså att göra något som, i normala fall, "bara hade blivit gjort".

Det är i alla fall skönt att min medverkan i förundersökningen förhoppningsvis är "klar" i och med förhöret. Nu ska jag försöka att lägga min energi på sådant jag mår bra av - dottern, mannen, hundarna, hästen, kyrkan, nära släkt och nära vänner. Min sjukskrivning sträcker sig ganska långt fram nu, vilket gör att jag vet att jag har i stort sett hela våren "säkrad" till återhämtning och återuppbyggnad av mig själv. Det är på sätt och vis en sorg, eftersom jag längtar tillbaka till "det vanliga livet" med arbete etc. Samtidigt är det också en lättnad i att veta att jag har den här tiden på mig, och att det är okej. Jag kanske till och med är värd det.

På tal om arbete så har jag även börjat tänka på om jag trots allt bör byta yrke. Jag älskar ju mitt jobb, min arbetsplats, mina kollegor etc. men jag har allt mer insett att jag, för min mentala uthållighet, bör ha lite mindre kontakt med lite färre människor, än vad jag har i stort sett dagligen i mitt arbete. Jag är en social person och jag trivs med människor omkring mig, men jag vet inte om det nödvändigtvis är detsamma som att det är med människor jag bör jobba? Eller i vilket fall inte i den omfattningen.

Kanske är det lite "udda" yrkesval för en "tant" i min ålder, det känns mer som sådant som lockar i 20-årsåldern, men jag har börjat att leka med tanken på att jobba med djur på något sätt. Arbeta i ett stall, kanske? Hunddagis? Djurskötare på en gård med mjölkdjur? Jag har dock ingen utbildning, så förmodligen skulle jag bli borträknad direkt till förmån för alla unga med oändligt mycket mer faktiska kunskaper och utbildning.

Hur som helst är det ju inget jag behöver välja i nuläget. Jag har tid på mig att fundera, vrida och vända på det. Kanske arbetsträning i exempelvis ett stall eller på ett hunddagis skulle vara ett alternativ framöver, vad vet jag?

 

[MML]

I dag har vi lånat hem Voffi Det blir förmodligen/förhoppningsvis bara en kort tid, men jag passar på att mysa med honom när jag har chansen. Jag är ju litegrann "mormor" åt honom (i och med att Livia ser sig som hans "mamma" ) och det känns mysigt att få rå om sitt "barnbarn" (tassbarnbarn?) i några dagar!

 

[MML]

Det har verkligen varit mycket de sista veckorna, på alla plan. Både med min egen hälsa, dottern, djuren...

Det är helt klart en ganska stor skillnad på en 30 kg tung unghund med hög energinivå, och de två små "gubbhundar" vi har här hemma till vardags. "Gubbarna" märks egentligen inte av särskilt mycket, men eftersom Voffi är både större och yvigare på alla sätt "märks" han också mycket mer. Jag tror dock att det har varit bra för mig att få rå om Voffi nu ett tag. Han är ett verkligt lyckopiller! Det är nog snudd på omöjligt att inte bli "smittad" av en så glad, energisk och kärleksfull hund

Förhoppningsvis får Voffi och Livia komma "hem" till HVB i dag (Livia har varit inlagd på BUP en tid) och det kommer nog att bli lite väl tyst och stilla här hemma. Jag är lite sugen på att skaffa en egen valp. Det är förstås inte aktuellt i nuläget, men kanske om något år eller så?

Jag har också diskuterat sjukskrivning och planering framåt för återgång i arbete med min läkare. Det blev något av en väckarklocka för mig. Jag tyckte inledningsvis att jag har ju varit sjukskriven så länge nu, så nog borde jag vara redo att börja komma tillbaka. Något min läkare dock inte höll med om. Hen menade att jag knappt fått någon återhämtning alls, med allt som varit och är. "Bara" det som hänt den senaste månaden skulle vara mer än tillräckligt för att sjukskriva någon, menade hen.

Det fick mig att inse att jag (fortfarande!) faller tillbaka i min gamla vana av att "bita ihop och köra på". Det är ju självklart något jag som mamma helt enkelt behöver göra i bland. Det går inte att sätta sig själv främst i alla lägen när man är förälder. Men för mig handlar det inte "bara" om att prioritera Livia när det behövs. Jag fastnar så oerhört lätt i att inte stanna upp, att inte känna efter, just för att "fly". Jag vet knappt själv vad det är jag försöker att fly undan, men att jag gör det blev väldigt tydligt när läkaren påpekade det.

Jag har på sätt och vis lurat mig själv, så att jag faktiskt trott att jag mått relativt bra och att det mesta har "rullat på". Sanningen är dock att jag inte har tillåtit mig själv att stanna upp och känna efter och låta tankarna komma i kapp. Om jag skulle göra det, så skulle jag sannolikt inte kunna hålla uppe fasaden längre. Då skulle jag bli tvingad att se hur det faktiskt är, och det är något jag (instinktivt, inte genom ett medvetet val) gör allt för att undvika.

Jag har läst en hel del om föräldraskap den senaste tiden. Dels ur mamma-perspektivet, men också ur barn-perspektivet sett till min egen uppväxt och mina föräldrar. Jag tror att jag börjar förstå en hel del om mig själv genom det, varifrån mina svårigheter och vissa personlighetsdrag kommer. På sätt och vis blir jag besviken för att jag ser alla de här mönstren "för sent", när Livia är stor och jag redan har "misslyckats" med en del när hon var liten. Å andra sidan är jag glad och tacksam för att jag börjar se det här nu, och inte om 10, 20 eller 30 år. Nu finns det fortfarande tid och utrymme för att "rätta till" saker, och framför allt för att bli en bättre mamma framåt.

Det får mig att tänka på sinnesrobönen (Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.) som väl de flesta är bekanta med. Jag är ju troende, men jag tycker att det är kloka ord även om man plockar ut dem ur religionen. Jag tror också att det är något av det viktigaste jag kan göra, både för mig själv och också som mamma.

 

[MML]

I dag har det varit en fruktansvärt tung dag. En vän till familjen, en alldeles, alldeles för ung person, har mycket plötsligt och oväntat gått bort. I bland finns det ingen rättvisa över huvud taget.

Det kommer alldeles för nära. Det här är en person som jag följt genom hela livet, men inte kunde jag tro att "hela livet" inte skulle bli fler år än så här! Man vill ju inte tro att någon ska lämna den här världen innan hen ens fått ta de första stegen ut i vuxenlivet. Det är inte så det ska gå till!

Barn ska få bli vuxna! Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn. Ungdomar ska inte behöva ta farväl av en jämngammal kamrat. Livet ska inte vara så!

 

[MML]

Livet rullar på, men känns samtidigt som om det är "på paus". Mitt liv har ju varit lite "pausat" en tid nu, sedan jag blev sjukskriven, men de här sista veckorna har jag knappt orkat med något alls. Sådant som i vanliga fall har varit överkomligt, har känts som enorma utmaningar. Jag är så oerhört trött!

Jag försöker att ha förståelse för mig själv, och påminna mig själv om att det är inget konstigt att vara så här trött i den situation jag befinner mig i. Det är helt okej att sova massor, att inte orka vara någon perfekt partner, mamma, matte, syster, moster, vän o. s. v. Världen går inte under för det.

Samtidigt är det något av en balansgång, tycker jag. Hur mycket trötthet och vila är "okej", och när blir det för mycket och riskerar att leda till passivitet och ökad nedstämdhet? När orkar jag inte för att jag faktiskt behöver vila, och när orkar jag inte för att jag inte hittar motivationen? Det är inte helt enkelt att avgöra, i synnerhet inte när jag befinner mig mitt i det. Jag försöker därför att göra en "Att göra-lista" varje kväll, med några punkter. Det är i regel inga stora saker, men kan vara t. ex. att gå en skogspromenad med hundarna, köra en maskin tvätt, åka till stallet och pyssla med min häst, och sätta mig och läsa en stund. Det är alltså väldigt grundläggande saker, men det ger någon form av struktur och minskar risken för att hamna i att bara "göra ingenting". Det tror jag nämligen inte alls är hjälpsamt.

Nästa vecka är det begravning för vår vän. Jag tror att det kommer bli en väldigt tung och svår dag, men jag hoppas att det samtidigt kan bli en ljus stund där vi får dela kärlek och värme med varandra. Begravningar är naturligtvis alltid sorgliga, men det blir en helt annan nivå på sorgen när det är ett barn som gått bort. Det berör så många, och det berör så djupt. Jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå, men alla som är föräldrar kan nog föreställa sig i alla fall en aning av den bottenlösa sorg som hennes föräldrar befinner sig i.

Vi har ju också förlorat ett barn, men vårt barn fick aldrig en chans att påbörja livet. För oss är det en sorg över det som aldrig blev. Vi fick aldrig lära känna vårt första barn, vi fick aldrig ta del av vad hon tyckte om och ogillade, vad hon drömde om, hur hon var som person. Vi fick aldrig se henne lära sig att gå, börja skolan, fira födelsedagar, kanske hitta sin passion, kanske träffa sin första pojk- eller flickvän. Vi vet ingenting om vem vårt första barn skulle ha blivit, om hon fått finnas kvar.

Men vi har ju också Livia. Vår älskade, underbara, fantastiska unge! Med henne har vi fått vara med om allt det där. Jag har tydliga minnen av hennes första steg ute på gräsmattan, jag vet hur stor men samtidigt liten hon såg ut när hon satt i klassrummet den första skoldagen. Jag vet att hon älskar djur, att hon brinner för att hjälpa andra, att hennes första kärlek är precis så fin och tonårspirrig som det ska vara, jag vet att hon är en klok och modig tjej som tänker mycket och djupt, och som inte är rädd för att säga vad hon tycker. Jag vet att hennes favoritfärg är ljusblått, att hon någon gång vill se Ed Sheeran live, och att hon älskar sin Voffi precis lika mycket och starkt som jag älskar henne.

Att ens tänka tanken på att det skulle ryckas ifrån mig, är så outhärdligt smärtsamt. Vi har varit nära att förlora henne, och de stunderna är utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Jag vet också hur smärtsamt det är för oss andra, vi som "bara" är vänner, att tänka på vår vän som lämnat oss. När jag tänker på vad hennes föräldrar går igenom, och att de faktiskt klarar det och fortfarande står på benen, tänker jag att det är närmast ett mirakel.