Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[MML]

Vi hade på det stora hela en ganska okej dag i går. Framförallt blev det tydligt att det verkligen hänt massor för Emma under det år som gått.

Hon hade en bitvis jobbig dag även i går, vilket naturligtvis är oerhört tråkigt för henne att behöva ha. Samtidigt visar det också på hennes utveckling. En "väldigt jobbig dag" för ett år sedan innebar bråk, panik, oförmåga för henne att kommunicera. En "väldigt jobbig dag" nu innebar att Emma själv kunde säga till sin pappa att det var jobbigt och att hon behövde en paus ute med hundarna, och hon kunde senare komma tillbaka och sitta med vid långbordet och äta tillsammans med alla andra.

När jag nu själv är mitt uppe i att lära mig att känna mina egna behov, ser jag också så mycket tydligare vilka framsteg Emma har gjort på det området, och vilken enorm skillnad det gör. Ett väldigt tydligt exempel är när vi bjöds på glassbuffé till efterrätt. Tidigare hade det förmodligen blivit "för mycket" för Emma, hon hade inte kunnat förmedla hur hon kände och varför, och det hade resulterat i en "meltdown". Nu, efter vad jag är säker på är enormt mycket hårt arbete och övning från hennes sida, kunde hon säga att hon gärna ville få äta glassen i sitt rum istället, och om någon annan kunde lägga upp åt henne.

Det är en sådan sak som kanske vid första anblicken verkar ganska liten och obetydlig, men som gör all skillnad för både Emma och oss. I stället för att, som det ofta blev tidigare, avsluta med frustration och bråk och en känsla av misslyckande för oss alla, fick vi nu avsluta i lugn och ro, helt utan bråk och "misslyckanden". Det gör mig så imponerad och stolt av hur hon kämpar!

Dessutom tyckte även jag att det var skönt att vi kunde dra oss undan och äta glass och prata, "bara" vi i familjen. Även om det var en relativt liten tillställning, bara för flickorna och deras närmsta familj, så kände jag att det blev väldigt mycket intryck och mycket att ha i huvudet även för mig, som läget är nu. De små stunder av "vanligt familjeliv" är så oerhört betydelsefulla. De blir som ett litet, litet fönster till den framtid vi förhoppningsvis är på väg till. Det gör det lättare för mig att "stå ut" i det som är nu.

Vi kom hem efter julfesten ganska tidigt, men jag hade somnat för natten redan före 21.30. Sov i nästan 12 timmar, vilket är extremt länge för mig. I dag får det bli en lugn dag med "bara" återhämtning på schemat. Jag ska "bara" försöka att hitta på någon lugn, stillsam aktivitet som jag inte kan skapa ett inre prestationskrav kring.

 

[Islandshästryttare]

Jag känner så igen mig att det är en process att lära sig att tänka och känna inåt @MML . Jag har också fått lära mig det jag är också en person som under stora delar av livet hårdnackat kört in huvudet i väggen och sen fortsatte jag att stånga huvudet i väggen bildligt talat utan att kunna inse att det var nog. Mycket hänger nog ihop med att jag under min barndom fick bli vuxen väldigt tidigt av olika omständigheter. Det fanns inte är utrymme för att vara barn jättelänge tyvärr och att sätta mina egna behov sist av allt var nödvändigt för att överleva. Det blev ett inlärt mönster som barn och det tog jag med mig som vuxen.

Kan fortfarande behöva bli påmind om att jag faktiskt får lov att säga nej utan att någon tycker jag är dålig eller få dåligt samvete.

Fint att höra om er dag med Emma igår. Har ju följt hennes inlägg här ett bra tag och även om vi naturligtvis bara har fått ögonblicksbilder av hennes mående så låter det som att hon gjort stora framsteg. Hälsa Bukes lillasyster att vi hejar på henne från sidlinjen även om hon valt att inte vara aktiv här och önskar henne allt gott i framtiden.

 

[MML]

Mycket hänger nog ihop med att jag under min barndom fick bli vuxen väldigt tidigt av olika omständigheter. Det fanns inte är utrymme för att vara barn jättelänge tyvärr och att sätta mina egna behov sist av allt var nödvändigt för att överleva. Det blev ett inlärt mönster som barn och det tog jag med mig som vuxen.

De här meningarna gick verkligen rakt in i hjärtat! Jag kan relatera till det från två olika håll. Å ena sidan från min egen barndom. Jag vill verkligen inte få det att låta som att min barndom var "dålig", det var den absolut inte! Men i och med att det är först nu jag börjat förstå hur mycket min fars missbruk och självmord påverkat mig, så är det också först nu jag börjar se sådana mönster som du beskriver.

När jag var barn/ung fanns inte alls så mycket stöd till barn till missbrukande föräldrar, som det ofta finns i dag. Vi fick lite mer "klara oss själva". Då min mor gjorde sitt bästa för att dölja för omvärlden vad som pågick hemma hos oss, blev det på något vis även mitt (och min systers) ansvar att "dölja" vår pappas missbruk, och även att hjälpa till att hålla uppe vår mammas fasad mot omvärlden. Jag börjar egentligen först nu förstå att det var ett väldigt stort ansvar som hamnade på mina axlar, trots att det egentligen inte alls borde ha hamnat där. Precis som för dig blev det nog ett inlärt mönster att alltid sätta andras behov framför mina egna, och jag har aldrig riktigt ifrågasätt det beteendet.

Jag kan också känna igen att tvingas "bli vuxen" för tidigt från hur Emma ofta uttryckt sig. Jag hoppas att hon fått och får tillräckligt mycket stöd för att i framtiden inte känna att hon "förlorade" en allt för stor del av sin barndom och tvingades "bli vuxen" för tidigt, men det är något jag oroar mig väldigt mycket för. Jag funderar också mycket på vilken påverkan allt som händer, och hänt, under Emmas tonår kommer att påverka hennes liv som vuxen. Det enda jag kan hoppas på är att hon, i och med att hon får så mycket hjälp för att bearbeta allt och att hitta bättre sätt att förhålla sig till omvärlden, slipper gå i samma fällor som jag gjort.

 

[MML]

I dag snubblade jag över en alldeles fruktansvärt artikel på Aftonbladet. Jag är naturligtvis fullt medveten om att de vill "få klick" och att de därför kan skapa överdrivna rubriker etc. Tyvärr är det dock inte så i det här fallet, även om man verkligen kunde önska det. Då jag också sett det här på mycket nära håll i och med något Emma varit med om, känner jag också att det är så oerhört viktigt att alla föräldrar förstår det här, hur ogärna man än vill tänka på det.

Jag vill börja med en triggervarning - det rör extremt upprörande saker som sexuella övergrepp mot minderåriga.

Rubriken på artikeln är "Tiktokpedofiler får barn att utföra övergrepp - på sig själva"

Länk till artikel om pedofiler på Tiktok

Jag vill också flika in att det inte enbart sker på Tiktok. De här förövarna finns överallt där barn och unga finns, på alla sociala medier, säkerligen på alla forum, överallt. De är experter på att lura och manipulera barnen. De vet precis hur de ska göra för att barnen de utsätter ska känna sig utvalda och speciella, för att sedan utnyttja det till sin fördel för att lura, skrämma, och hota sig till övergreppsmaterial.

Några citat från artikeln:

En 44-årig man i Mellansverige dömdes i oktober för 86 brott, bland annat våldtäkt mot barn, till fängelse i fem och ett halvt år. Gemensamt för brotten var att mannen inte hade träffat sina offer fysiskt.

44-åringen utgav sig för att vara en 14-årig tjej på både Snapchat och Tiktok. Inget av hans offer förstod att det egentligen var en vuxen man de chattade med.

I domen framgår en bild av hur mannen med hot, manipulation och smicker fått offren att utföra sexuella handlingar på sig själva. Handlingar han filmade och sparade.

I Västsverige träffar en 20-årig kille en 11-årig flicka via Yubo. De ses flera gånger och har samlag, med och utan samtycke. Oavsett klassas det alltid som våldtäkt mot barn när en vuxen har samlag med någon under 15 år.

Han får henne att filma sig själv när hon utför flera sexuella handlingar på sig själv. Sen lär han känna fler i hennes närhet.

När domen faller i september i år har han hunnit fylla 23 år och döms till fem års fängelse för våldtäkt på fyra unga under 15 år.

Tre offer har tvingats utsätta sig själva via nätet. Två har blivit handgripligen våldtagna av honom.

(Här går jag även i taket av formuleringen "med och utan samtycke". En 11-åring kan inte ge samtycke till att ha samlag med en vuxen person!

En 47-årig man i södra Sverige blir tipsad av en kollega om en ung tjej som enligt honom ”tycker om att sälja bilder på sig själv”.

På Tiktok och Snapchat får han 12-åringen att sända live när hon utför sexuella handlingar på sig själv.

Så småningom träffas de, klättrar i träd och leker, men har även samlag. Han lovar att skjutsa hem henne om han får ha samlag med henne igen.

Sådant här gör mig fysiskt illamående. Det blir alldeles för nära och alldeles för verkligt för mig. Allt jag ser för mitt inre är alla dessa förövare och alla unga flickor. Jag ser Emma i dem alla, och tankarna spinner iväg. Har någon vidrig man berättat för en kollega (vad är det för fruktansvärd människosyn på den arbetsplatsen?!) om Emma, refererat till henne som "en ung tjej som tycker om att sälja bilder"? Har mannen som Emma har polisanmält utsatt även andra barn/ungdomar? Hur många bilder finns sparade hos honom, hur många filmer, hur mycket vidrigt material har han på min dotter? Finns det andra som har tillgång till samma material? Finns min dotter, min älskade flicka, på den typen av vidriga sidor som dessa förövare använder?

Och mannen som utsatte Emma när hon var yngre. Mannen som utnyttjade henne när hon rymde från sitt dåvarande boende. Hur många barn har de utsatt? Hur många liv har de förstört? Hur många unga har de slitit undan barndomen från? Hur många mammor och pappor har de tvingat se sitt barn krossas under all skuld och skam de bär på i tystnad?

Hur många föräldrar har tvingats begrava sitt barn, på grund av sådana män?

Jag vill inte kommentera straffen de fått, men jag kan heller inte låta bli. Fem års fängelse för våldtäkter på fyra barn under 15 år. Fem och ett halvt år för 86 brott. 86!

Jag är förstås inte rätt person att uttala mig, det är för nära, för personligt, och jag är för känslosam i frågan. Men jag kan inte tycka att det är rimligt, sett till hur många liv de förstör. Jag kan inte tycka det.

 

[cirkus]

Det är så satans ofattbart att dessa män bara kan fortsätta och fortsätta. Straffen är rena skämtet.
Lagstiftningen har förbättrats det lilla, men det behövs så oerhört mycket mer.

 

[gammalek]

I dag snubblade jag över en alldeles fruktansvärt artikel på Aftonbladet. Jag är naturligtvis fullt medveten om att de vill "få klick" och att de därför kan skapa överdrivna rubriker etc. Tyvärr är det dock inte så i det här fallet, även om man verkligen kunde önska det. Då jag också sett det här på mycket nära håll i och med något Emma varit med om, känner jag också att det är så oerhört viktigt att alla föräldrar förstår det här, hur ogärna man än vill tänka på det.

Jag vill börja med en triggervarning - det rör extremt upprörande saker som sexuella övergrepp mot minderåriga.

Rubriken på artikeln är "Tiktokpedofiler får barn att utföra övergrepp - på sig själva"

Länk till artikel om pedofiler på Tiktok

Jag vill också flika in att det inte enbart sker på Tiktok. De här förövarna finns överallt där barn och unga finns, på alla sociala medier, säkerligen på alla forum, överallt. De är experter på att lura och manipulera barnen. De vet precis hur de ska göra för att barnen de utsätter ska känna sig utvalda och speciella, för att sedan utnyttja det till sin fördel för att lura, skrämma, och hota sig till övergreppsmaterial.

Några citat från artikeln:



(Här går jag även i taket av formuleringen "med och utan samtycke". En 11-åring kan inte ge samtycke till att ha samlag med en vuxen person!



Sådant här gör mig fysiskt illamående. Det blir alldeles för nära och alldeles för verkligt för mig. Allt jag ser för mitt inre är alla dessa förövare och alla unga flickor. Jag ser Emma i dem alla, och tankarna spinner iväg. Har någon vidrig man berättat för en kollega (vad är det för fruktansvärd människosyn på den arbetsplatsen?!) om Emma, refererat till henne som "en ung tjej som tycker om att sälja bilder"? Har mannen som Emma har polisanmält utsatt även andra barn/ungdomar? Hur många bilder finns sparade hos honom, hur många filmer, hur mycket vidrigt material har han på min dotter? Finns det andra som har tillgång till samma material? Finns min dotter, min älskade flicka, på den typen av vidriga sidor som dessa förövare använder?

Och mannen som utsatte Emma när hon var yngre. Mannen som utnyttjade henne när hon rymde från sitt dåvarande boende. Hur många barn har de utsatt? Hur många liv har de förstört? Hur många unga har de slitit undan barndomen från? Hur många mammor och pappor har de tvingat se sitt barn krossas under all skuld och skam de bär på i tystnad?

Hur många föräldrar har tvingats begrava sitt barn, på grund av sådana män?

Jag vill inte kommentera straffen de fått, men jag kan heller inte låta bli. Fem års fängelse för våldtäkter på fyra barn under 15 år. Fem och ett halvt år för 86 brott. 86!

Jag är förstås inte rätt person att uttala mig, det är för nära, för personligt, och jag är för känslosam i frågan. Men jag kan inte tycka att det är rimligt, sett till hur många liv de förstör. Jag kan inte tycka det.

Det är inte rimligt. Inte nånstans. Det är så vidrigt att de kommer så lindrigt undan. De få som åker dit.

 

[MML]

Naturligtvis kommer också känslan - som jag rent logiskt vet att den inte stämmer - att allt det som hänt Emma är mitt fel. Att allt har sin grund i att jag misslyckats med den största och viktigaste uppgiften i livet - att vara en bra mamma och att skydda mitt barn.

Jag tänker på det som beskrevs i Aftonbladets artikel, hur en av männen träffade en 12-årig flicka. Lekte och klättrade i träd, och våldtog. Det blir så oerhört, smärtsamt tydligt att det handlar om barn! Barn som leker och klättrar i träd!

Mannen som utsatte Emma för det övergrepp som så att säga "startade allt" var en nära vän till hela familjen. Jag ska inte svära på att minnet är korrekt, men jag är ganska säker på att sista gången vi träffades allihop innan det fruktansvärda hände, var en vinterdag då vi var ute, grillade korv, och jag har ett mycket tydligt minne av hur Emma och den mannen lekte. Jag och Emmas pappa tyckte att det var så härligt att se vår stora lilla tjej släppa på "vuxenheten" som ju kan vara nog så viktig där när man börjar bli "stor", och bara leka och ha kul. Vi var glada över att ha en vän som vi alla tyckte om, som Emma kände sig så bekväm med. Det kändes tryggt, tyckte vi.

Som ni säkert förstår är det ett minne som har jagat mig i flera år. Ännu mer när jag läser sådant som i artikeln. Jag blir så oerhört äcklad av allt det som jag förstått och insett i efterhand, alldeles för sent. Hur kunde jag, vi, vara så dumma, blinda och naiva? Hur kunde vi låta oss luras så totalt? Hur kunde vi misslyckas så fruktansvärt med att inte sätta Emma i potentiellt farliga situationer? Jag känner det som att vi praktiskt taget gav vår tillåtelse till att han fick göra som han gjorde mot Emma. Det gjorde vi naturligtvis inte, och skulle aldrig ha gjort! Men känslan är så. Känslan säger att jag borde ha förstått något, jag borde ha sett, misstänkt, något, vad som helst!

 

[monster1]

I dag snubblade jag över en alldeles fruktansvärt artikel på Aftonbladet. Jag är naturligtvis fullt medveten om att de vill "få klick" och att de därför kan skapa överdrivna rubriker etc. Tyvärr är det dock inte så i det här fallet, även om man verkligen kunde önska det. Då jag också sett det här på mycket nära håll i och med något Emma varit med om, känner jag också att det är så oerhört viktigt att alla föräldrar förstår det här, hur ogärna man än vill tänka på det.

Jag vill börja med en triggervarning - det rör extremt upprörande saker som sexuella övergrepp mot minderåriga.

Rubriken på artikeln är "Tiktokpedofiler får barn att utföra övergrepp - på sig själva"

Länk till artikel om pedofiler på Tiktok

Jag vill också flika in att det inte enbart sker på Tiktok. De här förövarna finns överallt där barn och unga finns, på alla sociala medier, säkerligen på alla forum, överallt. De är experter på att lura och manipulera barnen. De vet precis hur de ska göra för att barnen de utsätter ska känna sig utvalda och speciella, för att sedan utnyttja det till sin fördel för att lura, skrämma, och hota sig till övergreppsmaterial.

Några citat från artikeln:



(Här går jag även i taket av formuleringen "med och utan samtycke". En 11-åring kan inte ge samtycke till att ha samlag med en vuxen person!



Sådant här gör mig fysiskt illamående. Det blir alldeles för nära och alldeles för verkligt för mig. Allt jag ser för mitt inre är alla dessa förövare och alla unga flickor. Jag ser Emma i dem alla, och tankarna spinner iväg. Har någon vidrig man berättat för en kollega (vad är det för fruktansvärd människosyn på den arbetsplatsen?!) om Emma, refererat till henne som "en ung tjej som tycker om att sälja bilder"? Har mannen som Emma har polisanmält utsatt även andra barn/ungdomar? Hur många bilder finns sparade hos honom, hur många filmer, hur mycket vidrigt material har han på min dotter? Finns det andra som har tillgång till samma material? Finns min dotter, min älskade flicka, på den typen av vidriga sidor som dessa förövare använder?

Och mannen som utsatte Emma när hon var yngre. Mannen som utnyttjade henne när hon rymde från sitt dåvarande boende. Hur många barn har de utsatt? Hur många liv har de förstört? Hur många unga har de slitit undan barndomen från? Hur många mammor och pappor har de tvingat se sitt barn krossas under all skuld och skam de bär på i tystnad?

Hur många föräldrar har tvingats begrava sitt barn, på grund av sådana män?

Jag vill inte kommentera straffen de fått, men jag kan heller inte låta bli. Fem års fängelse för våldtäkter på fyra barn under 15 år. Fem och ett halvt år för 86 brott. 86!

Jag är förstås inte rätt person att uttala mig, det är för nära, för personligt, och jag är för känslosam i frågan. Men jag kan inte tycka att det är rimligt, sett till hur många liv de förstör. Jag kan inte tycka det.

Allt med det är absurt. Med det sagt tror jag att det bästa för dig i den situation du är nu är att undvika den typen av nyheter. Inget gott kan komma ur att läsa om det där (för er just nu).

 

[cirkus]

Naturligtvis kommer också känslan - som jag rent logiskt vet att den inte stämmer - att allt det som hänt Emma är mitt fel. Att allt har sin grund i att jag misslyckats med den största och viktigaste uppgiften i livet - att vara en bra mamma och att skydda mitt barn.

Jag tänker på det som beskrevs i Aftonbladets artikel, hur en av männen träffade en 12-årig flicka. Lekte och klättrade i träd, och våldtog. Det blir så oerhört, smärtsamt tydligt att det handlar om barn! Barn som leker och klättrar i träd!

Mannen som utsatte Emma för det övergrepp som så att säga "startade allt" var en nära vän till hela familjen. Jag ska inte svära på att minnet är korrekt, men jag är ganska säker på att sista gången vi träffades allihop innan det fruktansvärda hände, var en vinterdag då vi var ute, grillade korv, och jag har ett mycket tydligt minne av hur Emma och den mannen lekte. Jag och Emmas pappa tyckte att det var så härligt att se vår stora lilla tjej släppa på "vuxenheten" som ju kan vara nog så viktig där när man börjar bli "stor", och bara leka och ha kul. Vi var glada över att ha en vän som vi alla tyckte om, som Emma kände sig så bekväm med. Det kändes tryggt, tyckte vi.

Som ni säkert förstår är det ett minne som har jagat mig i flera år. Ännu mer när jag läser sådant som i artikeln. Jag blir så oerhört äcklad av allt det som jag förstått och insett i efterhand, alldeles för sent. Hur kunde jag, vi, vara så dumma, blinda och naiva? Hur kunde vi låta oss luras så totalt? Hur kunde vi misslyckas så fruktansvärt med att inte sätta Emma i potentiellt farliga situationer? Jag känner det som att vi praktiskt taget gav vår tillåtelse till att han fick göra som han gjorde mot Emma. Det gjorde vi naturligtvis inte, och skulle aldrig ha gjort! Men känslan är så. Känslan säger att jag borde ha förstått något, jag borde ha sett, misstänkt, något, vad som helst!

Det är så fruktansvärt när tilliten förstörs så kapitalt. Det är det otänkbara som ändå händer.
Den enda som har skuld i detta är HAN som utsatte Emma. Han är den enda.
Jag fattar att som förälder anklagar man sig själv, men det är HAN och endast han som är skyldig.
Att utföra en sån handling är så långt bort från oss vanliga att det är helt otänkbart, så att se tecknen är precis omöjligt. Han gör såklart allt för att inget ska upptäckas

 

[MML]

I dag har jag haft en eftermiddag som går raka vägen in på pluskontot!

Emma har haft det jobbigt i några dagar, och jag ville göra något för att försöka hjälpa henne. Det är ju mycket som händer nu runt jul, och jag tänkte att hon behöver alla "boostar" hon kan få, i synnerhet när måendet dippar.

På tisdagar har Emma ridning på en ridskola, och i dag var sista gången för terminen. Instruktören där är väldigt kunnig inom ridning för personer med diverse funktionsnedsättningar, och jag har haft förmånen att få tips och hjälp av henne kring min träning av min häst. Jag fick en tanke och tog kontakt med henne, för att fråga om det skulle vara möjligt att jag och Emma kunde rida tillsammans i dag, och hjälpas åt lite med min häst. Jag vet ju hur Emma tidigare drömde om att vi skulle ha en unghäst att utbilda tillsammans, så jag tänkte att det skulle vara positivt för henne att få känna att vi gjorde något tillsammans.

Instruktören tyckte att det var en bra idé, så jag packade in hästen i transporten och åkte dit lagom till Emmas ridning. Emma blev glad och nappade direkt på instruktörens förslag om en "tävling" oss emellan Emma är ju "gammal hoppryttare", så vi fick rida en "hoppbana"(över bommar på marken) i skritt. Två gånger var, och den som kom närmast sin egen tid vann. Självklart vann Emma! Det märktes tydligt att både Emma och ridskoleponnyn hon red har rutin på det där med att rida bra vägar o. s. v. Jag och min häst var ganska chanslösa där vi irrade omkring

Efter ärevarv i skritt (då jag även fick se Emma rida helt själv - de som gick vid Emma höll inte i alls, och hon red helt utan ledare - enorma framsteg!) fick Emma hjälpa mig med min häst. Det tyckte hon var jättestort - och det tyckte förstås jag också! Hon fick leda (från rullstolen), och sedan sitta upp från rampen. Vi har förstås tränat väldigt mycket på sådant, men det här var första gången som min häst fick testa i "skarpt läge" och inte under direkt träning. Jag måste säga att hon skötte sig precis så exemplariskt som jag förväntade mig, och att jag är mycket stolt över båda mina fantastiska tjejer!

 

[Islandshästryttare]

Wow vilken eftermiddag verkligen kvalitetstid för mor och dotter @MML Vilken utveckling för Emma i sadeln! Härligt att ni fick dela något positivt tillsammans det behöver ni och börja skapa nya positiva minnen tillsammans . Så kul att hon kunde rida din häst och leda och fixa på egen hand!

 

[Lillgrådis]

Instämmer, så fint @MML ! Tack till dig och Emma att vi "bukefalos-systrar" får ta del av så bra stunder att sätta in på minneskontot! Delad glädje är verkligen mångdubbel glädje i detta fall.

 

[MML]

Allt med det är absurt. Med det sagt tror jag att det bästa för dig i den situation du är nu är att undvika den typen av nyheter. Inget gott kan komma ur att läsa om det där (för er just nu).

Ja, jag brukar i regel försöka undvika sådant som riskerar att bli "för nära". Det blir helt enkelt mer än vad jag kan hantera, just nu.

 

[MML]

Det är så fruktansvärt när tilliten förstörs så kapitalt. Det är det otänkbara som ändå händer.
Den enda som har skuld i detta är HAN som utsatte Emma. Han är den enda.
Jag fattar att som förälder anklagar man sig själv, men det är HAN och endast han som är skyldig.
Att utföra en sån handling är så långt bort från oss vanliga att det är helt otänkbart, så att se tecknen är precis omöjligt. Han gör såklart allt för att inget ska upptäckas

Det är nog det, helt otänkbart för oss "vanliga" att förstå hur någon kan göra sådant. Det gör det på något sätt ännu svårare att förstå. Att någon kan vara så vanlig på så många sätt, en nära vän i många år, samtidigt som denne döljer sådana fruktansvärda sidor. Det är skrämmande att tänka på.

 

[MML]

Wow vilken eftermiddag verkligen kvalitetstid för mor och dotter @MML Vilken utveckling för Emma i sadeln! Härligt att ni fick dela något positivt tillsammans det behöver ni och börja skapa nya positiva minnen tillsammans . Så kul att hon kunde rida din häst och leda och fixa på egen hand!

Ja, det var verkligen underbart att få göra något så "vanligt" och som vi tidigare delat i många år

 

[MML]

Instämmer, så fint @MML ! Tack till dig och Emma att vi "bukefalos-systrar" får ta del av så bra stunder att sätta in på minneskontot! Delad glädje är verkligen mångdubbel glädje i detta fall.

Det är jag som ska tacka, för att ni vill dela vår glädje!

 

[karamelldrottningen]

Roligt med ett gemensamt intresse som hästarna

 

[MML]

Roligt med ett gemensamt intresse som hästarna

Ja, hästarna är ett intresse vi har delat sedan Emma var riktigt liten

 

[MML]

Den här fåniga mamman fortsätter att gråta lite hela tiden. Läste tidigare i kväll vad Emma skrivit om dagen, och har fått tillåtelse att dela med mig av detta:

Jag har VÄRLDENS snällaste mamma
ÄVEN fast hon är ut bränd så att hon är sjuk skriven för det och att hon SKA inte göra förmycket och allt sånt. Så ville hon göra nånting för att hon märkte att det var skit jobbigt förmig nu så hon ville överaska mig och försöka få mig att må lite bättre
Så hon åkte ÄNDA tills rid skolan med sin häst idag för att hon ville överaska mig när jag skulle rida och hon ville att vi skulle kunna rida tillsammans

Men vill bara skriva TACK till mamma att du gjorde det för mig och att JAG fick hjälpa DIG

Jag känner ju verkligen inte att jag är i närheten av att förtjäna titeln "världens snällaste mamma", men att läsa Emmas egna ord och tankar och se, inte "bara" där och då, utan även i hur hon reflekterar kring det i efterhand, hur mycket det betydde för henne gör verkligen gott för det här mammahjärtat

 

[lingonben]

I dag har jag haft en eftermiddag som går raka vägen in på pluskontot!

Emma har haft det jobbigt i några dagar, och jag ville göra något för att försöka hjälpa henne. Det är ju mycket som händer nu runt jul, och jag tänkte att hon behöver alla "boostar" hon kan få, i synnerhet när måendet dippar.

På tisdagar har Emma ridning på en ridskola, och i dag var sista gången för terminen. Instruktören där är väldigt kunnig inom ridning för personer med diverse funktionsnedsättningar, och jag har haft förmånen att få tips och hjälp av henne kring min träning av min häst. Jag fick en tanke och tog kontakt med henne, för att fråga om det skulle vara möjligt att jag och Emma kunde rida tillsammans i dag, och hjälpas åt lite med min häst. Jag vet ju hur Emma tidigare drömde om att vi skulle ha en unghäst att utbilda tillsammans, så jag tänkte att det skulle vara positivt för henne att få känna att vi gjorde något tillsammans.

Instruktören tyckte att det var en bra idé, så jag packade in hästen i transporten och åkte dit lagom till Emmas ridning. Emma blev glad och nappade direkt på instruktörens förslag om en "tävling" oss emellan Emma är ju "gammal hoppryttare", så vi fick rida en "hoppbana"(över bommar på marken) i skritt. Två gånger var, och den som kom närmast sin egen tid vann. Självklart vann Emma! Det märktes tydligt att både Emma och ridskoleponnyn hon red har rutin på det där med att rida bra vägar o. s. v. Jag och min häst var ganska chanslösa där vi irrade omkring

Efter ärevarv i skritt (då jag även fick se Emma rida helt själv - de som gick vid Emma höll inte i alls, och hon red helt utan ledare - enorma framsteg!) fick Emma hjälpa mig med min häst. Det tyckte hon var jättestort - och det tyckte förstås jag också! Hon fick leda (från rullstolen), och sedan sitta upp från rampen. Vi har förstås tränat väldigt mycket på sådant, men det här var första gången som min häst fick testa i "skarpt läge" och inte under direkt träning. Jag måste säga att hon skötte sig precis så exemplariskt som jag förväntade mig, och att jag är mycket stolt över båda mina fantastiska tjejer!

Så härligt att höra om Emmas framsteg på hästryggen och att ni fick en sån fin eftermiddag ihop