Jag håller på att bli knäpp av allt velande och tankar och funderingar fram och tillbaka 
Jag har idag ett barn på 1,5år. Jag lever ensam med barnet och har gjort sedan graviditeten. Jag vill väldigt gärna ha syskon till mitt barn.
Jag har inga större planer på att hitta en livspartner. Det hade varit trevligt men jag tror inte att det kommer att hända, och jag vill verkligen inte bara gå ut på "jakt" för att hitta någon att få barn med...
När mitt barn var runt 3-4 månader så hade jag kontakt med ett gaypar med upplägg kring medförälder för syskon. Jag valde att "avsluta" den kontakten då jag inte riktigt visste om det vart rätt för mig i slutändan iaf (inget fel öht på papparet) Jag har varit i kontakt med en klinik i Danmark om ensamstående insemination men vet inte heller om det känns rätt? Nu när mitt barn är lite äldre så uppskattar jag tex den avlastning jag kan få och kan se på ett annat sätt att barnet behöver fler vuxna än bara sin mamma (och antagligen inte lika påverkad av alla hormoner man har som nybliven mamma om att inte lämna ifrån sig sitt barn)
Jag tror vi alla kan vara överens om att "skaffa barn" (gud vad jag hatar det uttrycket, låter som man går till ICA och köper mjölk, men i brist på bättre uttryck...) är en egoistisk handling. Men är man för egoistisk om man skaffar barn med tex ett gaypar där man redan från början vet att barnet inte kommer att vara hos en 100%? Ett krav från mig är självklart att barnet inte kommer bo någon form av varannan vecka från födseln, utan det blir ju när barnet är äldre, men ja.. Eller är alternativet med ensamstående inseminering ett sämre val? Där man redan från början berövar barnet en del av sin historia och bakgrund och "bara" ger barnet en förälder?
Jag tänker lite såhär om man ska se någon form av + och - lista?
Medförälder
+ Fler vuxna runt barnet
+ Barnet får hela sin bakgrund
+ Bättre ekonomi kring barnet (?)
- Barnet blir "uppdelad" (?)
- Behöver finnas ett samarbete med andra föräldern (kan ju oxå vara ett plus... men ja...)
Ensamstående
+ Jag är ensam ansvarig för barnet och har möjlighet att göra de val som passar mig och mina barn
+ Barnet har en trygg bas
- Barnet får bara en förälder
- Barnet får inte hela sin bakgrund (jag tänker på det man läser om tex adoptivbarn)
Sen tänker jag lite på hur det blir för syskonet med mitt barn som jag redan "har".
Barnet har ju sin pappa även om barnet inte träffar honom (det kan ju förändras i framtiden, vem vet). Jämför man då med tex ett syskon hur blir det för barnet med en så enkel sak som att hämta på förskolan. Mitt stora barn blir kvar och medförälder kommer och hämtar syskon, eller tvärtom, att pappan till mitt stora barn börjar ta ansvar och ska vara med i bilden, och syskonet är insemination och lilla syskonet ska vara kvar? Jag förstår att barn för eller senare kan förstå att det finns olika upplägg men hur förklarar man för barn om tex det ena barnet har väldigt en väldigt närvarande pappa eller barn som inte har en pappa öht?
Finns det någon här som har erfarenheter? Hur tänker ni? Eller är det bästa för framtida syskonet att faktiskt bara lägga ned hela tanken?
Jag har idag ett barn på 1,5år. Jag lever ensam med barnet och har gjort sedan graviditeten. Jag vill väldigt gärna ha syskon till mitt barn.
Jag har inga större planer på att hitta en livspartner. Det hade varit trevligt men jag tror inte att det kommer att hända, och jag vill verkligen inte bara gå ut på "jakt" för att hitta någon att få barn med...
När mitt barn var runt 3-4 månader så hade jag kontakt med ett gaypar med upplägg kring medförälder för syskon. Jag valde att "avsluta" den kontakten då jag inte riktigt visste om det vart rätt för mig i slutändan iaf (inget fel öht på papparet) Jag har varit i kontakt med en klinik i Danmark om ensamstående insemination men vet inte heller om det känns rätt? Nu när mitt barn är lite äldre så uppskattar jag tex den avlastning jag kan få och kan se på ett annat sätt att barnet behöver fler vuxna än bara sin mamma (och antagligen inte lika påverkad av alla hormoner man har som nybliven mamma om att inte lämna ifrån sig sitt barn
)Jag tror vi alla kan vara överens om att "skaffa barn" (gud vad jag hatar det uttrycket, låter som man går till ICA och köper mjölk, men i brist på bättre uttryck...) är en egoistisk handling. Men är man för egoistisk om man skaffar barn med tex ett gaypar där man redan från början vet att barnet inte kommer att vara hos en 100%? Ett krav från mig är självklart att barnet inte kommer bo någon form av varannan vecka från födseln, utan det blir ju när barnet är äldre, men ja.. Eller är alternativet med ensamstående inseminering ett sämre val? Där man redan från början berövar barnet en del av sin historia och bakgrund och "bara" ger barnet en förälder?
Jag tänker lite såhär om man ska se någon form av + och - lista?
Medförälder
+ Fler vuxna runt barnet
+ Barnet får hela sin bakgrund
+ Bättre ekonomi kring barnet (?)
- Barnet blir "uppdelad" (?)
- Behöver finnas ett samarbete med andra föräldern (kan ju oxå vara ett plus... men ja...)
Ensamstående
+ Jag är ensam ansvarig för barnet och har möjlighet att göra de val som passar mig och mina barn
+ Barnet har en trygg bas
- Barnet får bara en förälder
- Barnet får inte hela sin bakgrund (jag tänker på det man läser om tex adoptivbarn)
Sen tänker jag lite på hur det blir för syskonet med mitt barn som jag redan "har".
Barnet har ju sin pappa även om barnet inte träffar honom (det kan ju förändras i framtiden, vem vet). Jämför man då med tex ett syskon hur blir det för barnet med en så enkel sak som att hämta på förskolan. Mitt stora barn blir kvar och medförälder kommer och hämtar syskon, eller tvärtom, att pappan till mitt stora barn börjar ta ansvar och ska vara med i bilden, och syskonet är insemination och lilla syskonet ska vara kvar? Jag förstår att barn för eller senare kan förstå att det finns olika upplägg men hur förklarar man för barn om tex det ena barnet har väldigt en väldigt närvarande pappa eller barn som inte har en pappa öht?
Finns det någon här som har erfarenheter? Hur tänker ni? Eller är det bästa för framtida syskonet att faktiskt bara lägga ned hela tanken?
