Likabehandling och orättvisor

[mino]

Ett av mina barn har en klasskompis som gissningsvis har någon form av diagnos. Denna klasskompis har helt egna regler för hur hen får bete sig i skolan, hen behöver inte vara med på gympan och kan få gå i väg från lektionerna om hen är arg, etc. Och det kan ju vara helt i sin ordning. Problemet är hur detta hanteras. Det läraren säger är att "i skolan får man stå ut med att det inte är rättvist" och "då får man lita på de vuxna", "det är väl orättvist för den som inte får vara med på lektionen", ingen förklaring eller motivering ges till övriga barn om varför detta barn har egna regler. (Det framgår inte heller i umgänge med barnet att hen har en funktionsnedsättning.)

Det jag märker på mitt barn är att hen tappar motivationen av att hen inte förstår varför särskilda regler gäller för vissa barn, det blir obegripligt och mitt barn gör ofta tolkningen "läraren tycker bättre om X". Jag kan ju som sagt gissa vad situationen beror på men den gissningen vill jag ju inte säga till mitt barn. Och jag tänker absolut inte övertala hen att lyda de vuxna och inte ifrågasätta orättvisor. Jag tycker att det är opedagogiskt att man inte ger barnen någon form av motivation till varför de inte har samma regler. I mina ögon är det nån sorts lydnadsplikt, att man bara ska vara tyst och göra som man blir tillsagd och inte förtjäna en förklaring.

Vad tycker ni? Jag kan samtidigt förstå att barnet med ev funktionsnedsättning inte vill skylta med sina problem, men är detta enda sättet? (Barnen är i lågstadieåldern)

 

[cirkus]

jag håller med dig! Det är otroligt opedagogiskt
Det handlar om barn som är stora nog att förstå saker och ting.
Samtidigt så är det ju viktigt att inte stigmatisera barnet med problem och peka ut denne som konstig. Å andra sidan så fattar ju ungarna att nånting är lurt eftersom hen får särbehandling.

 

[Björk]

Ett av mina barn har en klasskompis som gissningsvis har någon form av diagnos. Denna klasskompis har helt egna regler för hur hen får bete sig i skolan, hen behöver inte vara med på gympan och kan få gå i väg från lektionerna om hen är arg, etc. Och det kan ju vara helt i sin ordning. Problemet är hur detta hanteras. Det läraren säger är att "i skolan får man stå ut med att det inte är rättvist" och "då får man lita på de vuxna", "det är väl orättvist för den som inte får vara med på lektionen", ingen förklaring eller motivering ges till övriga barn om varför detta barn har egna regler. (Det framgår inte heller i umgänge med barnet att hen har en funktionsnedsättning.)

Det jag märker på mitt barn är att hen tappar motivationen av att hen inte förstår varför särskilda regler gäller för vissa barn, det blir obegripligt och mitt barn gör ofta tolkningen "läraren tycker bättre om X". Jag kan ju som sagt gissa vad situationen beror på men den gissningen vill jag ju inte säga till mitt barn. Och jag tänker absolut inte övertala hen att lyda de vuxna och inte ifrågasätta orättvisor. Jag tycker att det är opedagogiskt att man inte ger barnen någon form av motivation till varför de inte har samma regler. I mina ögon är det nån sorts lydnadsplikt, att man bara ska vara tyst och göra som man blir tillsagd och inte förtjäna en förklaring.

Vad tycker ni? Jag kan samtidigt förstå att barnet med ev funktionsnedsättning inte vill skylta med sina problem, men är detta enda sättet? (Barnen är i lågstadieåldern)

Vilken svår fråga och svår situation.

Jag tänker som så att du ju själv anar att något är problem och inte vill berätta rätt ut till ditt barn vad det är. Läraren har ju kanske samma tanke och har dessutom tystnadsplikt. Barnet kanske inte har fått någon diagnos eller har en redan. Även om barnet har en diagnos och läraren har bett föräldrarna om tillåtelse att förklara för de andra eleverna så kanske föräldrarna vägrar.

Jag menar; om du har svårt att känna att det är lämpligt att tala om för ditt barn vad du gissar så får du kanske förstå att det måste vara väldigt svårt för läraren (som säkert vet betydligt mer, men har tystnadsplikt) att göra det. Vad ska hen säga om hen inte har fått "okej" av föräldrarna att berätta? (Om ens föräldrarna erkänner/förstår problemet.... det vet vi ju inte heller).

Jag tror att jag skulle prata med mitt barn utifrån synvinkeln att vi alla är olika vad gäller vår förmåga att t ex kunna fokusera, att lyssna på fröken, att vårt känsloliv är olika (så pratade jag med vår son angående en kompis som av och till varit "jobbig" för honom att hantera; en kompis som vill bestämma allt och antingen blir väldigt arg eller väldigt ledsen när/om vår son säger ifrån). Sen skulle jag försöka förklara att fröken förmodligen måste göra lite olika för en del barn för att det ska bli "rättvisare" för alla. Att kanske behöver klasskompisen få gå ut för att lugna ner sig och att det blir bättre både för kompisen och de andra barnen (som kanske slipper "utbrott" i sin närhet).

Sen tänker jag att du ju ändå bör ta upp detta med läraren; förklara hur det ser ut/tolkas av ditt barn; att ditt barn ser det som att det barnet får "göra som den vill". Jag skulle nog till och med säga rätt ut "jag anar ju att något bakomliggande finns och förstår att du inte får tala om sådant för mig. Men det vore bra om du som lärare kan hitta bättre formuleringar för att förklara för barnen så att de inte känner att det är "orättvist".

Kanske hjälper du till och med läraren i denna situation; om du och fler föräldrar påtalar problemet så kanske läraren blir stärkt i att kunna ta upp saken med föräldrarna och få tillåtelse att förklara på ett bättre sätt; närmare sanningen för övriga klassen. Det här barnet blir ju inte heller hjälpt av att kompisarna ser hen som en som "slipper undan"... får de veta orsaken kanske barnen blir mer förstående till kompisen. Det kan förebygga att det här barnet blir mobbat/retat och om det finns något funktionshinder får ju barnen en enorm möjlighet att i praktiken lära sig hur man kan vara kompisar trots sådana olikheter.

 

[annie_]

Ett av mina barn har en klasskompis som gissningsvis har någon form av diagnos. Denna klasskompis har helt egna regler för hur hen får bete sig i skolan, hen behöver inte vara med på gympan och kan få gå i väg från lektionerna om hen är arg, etc. Och det kan ju vara helt i sin ordning. Problemet är hur detta hanteras. Det läraren säger är att "i skolan får man stå ut med att det inte är rättvist" och "då får man lita på de vuxna", "det är väl orättvist för den som inte får vara med på lektionen", ingen förklaring eller motivering ges till övriga barn om varför detta barn har egna regler. (Det framgår inte heller i umgänge med barnet att hen har en funktionsnedsättning.)

Det jag märker på mitt barn är att hen tappar motivationen av att hen inte förstår varför särskilda regler gäller för vissa barn, det blir obegripligt och mitt barn gör ofta tolkningen "läraren tycker bättre om X". Jag kan ju som sagt gissa vad situationen beror på men den gissningen vill jag ju inte säga till mitt barn. Och jag tänker absolut inte övertala hen att lyda de vuxna och inte ifrågasätta orättvisor. Jag tycker att det är opedagogiskt att man inte ger barnen någon form av motivation till varför de inte har samma regler. I mina ögon är det nån sorts lydnadsplikt, att man bara ska vara tyst och göra som man blir tillsagd och inte förtjäna en förklaring.

Vad tycker ni? Jag kan samtidigt förstå att barnet med ev funktionsnedsättning inte vill skylta med sina problem, men är detta enda sättet? (Barnen är i lågstadieåldern)

Jag tycker som du, jag själv blev uppfostrad till att ifrågasätta och säga till om jag uppfattade något som jag inte gillade/förstod. Fruktansvärt opedagigiskt av läraren att spela på auktoritet i min mening, "bara för att jag är vuxen så gäller dethär". I min lågstadieklass fanns en kille med speciella behov, 'med myror i brallan' som läraren förklarade det och som faktiskt förklarade det på en nivå vi förstod att han har andra regler då vi alla är olika och alla klarar inte att sitta still. Man kan ju förklara något på 1000 olika sätt utan att det 'blir fel'. Om jag refererar till mig själv i den åldern så var jag nöjd bara jag fick ett svar som jag förstod och som jag ansåg rättvist. Inga konstigheter att Olle får lämna klassrummet, för han behöver det.

 

[Sar]

Just det här med att alla har olika förmågor tycker jag att barn inte brukar ha problem med att acceptera. Undrar barnet ex.vis varför x får gå iväg då x är arg hade jag nog sagt att det kanske beror på att x behöver det. Att det kanske går snabbare för x att sluta vara arg när x får gå ut ur klassrummet. Invänder barnet att det är orättvist hade jag nog spelat på att barnet ju klarar av sluta vara arg fast det befinner sig i klassrummet och att det kanske finns något som x klarar bättre än barnet.

 

[Cocos]

Taskigt av skolan! Klart ditt barn uppfattar det som ren särbehandling

När jag gick i lågstadiet hade vi en kille i klassen med ADHD diagnosen va det ingen som sa nått om utan det är bara min gissning.
Fröken sa bara att X kan ibland bli arg eller ledsen och då får han gå ut en stund.
Detta gällde såklart oss andra också, men om nån eller X gick ut så gick läraren efter en stund senare och frågade vad som hänt.
Man kunde alltså inte smita genom att skylla på arg/ledsen

Hopas det löser sig för din son!

 

[Ferrari]

Pågår alltid särbehandling i skolor. Vet bara själv under min gymnasietid, hur de muslimska eleverna slapp idrott och kunde gå ifrån lektioner för bönestund.

Jag tror du får förklara för ditt barn. Det är nog det bästa. Lärare har väl tystnadsplikt precis som andra inom barnomsorg, så om du förklarar för ditt barn huruvida vissa personer har "problem". Att denne eleven inte kan hantera motgångar som de andra i klassen. Särbehandling är aldrig okej, men tyvärr kommer man inte ifrån det.

Jag tex fick alltid hjälpa klasskamraterna med problem, jag fick aldrig sitta med mina kompisar utan placerades med de stökiga. För att "lugna ner dem och hjälpa dem att koncentrera sig". Särbehandling på annan nivå. Jag ifrågasatte detta. Och inget hände. Förr eller senare slutade jag bry mig.

Det kommer alltid göras skillnad. Och jag förstår faktiskt i det lägen som det handlar om ett handikapp, som 7 åring hade JAG förstått detta. Hade min mamma förklarat för mig att barnen som särbehandlades i min klass har en diagnos, och behöver hjälp och stöd för att klara sig igenom en skoldag, så hade jag förstått detta. Däremot kan jag inte förstå att det gör skillnad på religion och såna som icke är religiösa.

 

[Aionee]

Vi hade en kille med ADHD i klassen under lågstadiet-mellanstadiet. Vi fick förklaringen att han hade svårt att koncentrera sig och behövde gå ut/ha lektioner ensam ibland med hans assistent. Vi i klassen visste även om att han kunde bli arg och hans mamma var ofta på besök. Senare försökte de väl förklara vad ADHD var men tror det inte fastnade i någons huvud. Utan vi visste bara att han kunde bli lite arg och hade svårt att koncentrera sig. Enda gångerna vi sa ifrån och tyckte det var orättvist var när han fick åka till äventyrsbadet i en annan kommun under en dag och fick ta med en kompis "bara för att".

 

[Bexzor]

Det jag märker på mitt barn är att hen tappar motivationen av att hen inte förstår varför särskilda regler gäller för vissa barn, det blir obegripligt och mitt barn gör ofta tolkningen "läraren tycker bättre om X". Jag kan ju som sagt gissa vad situationen beror på men den gissningen vill jag ju inte säga till mitt barn. Och jag tänker absolut inte övertala hen att lyda de vuxna och inte ifrågasätta orättvisor. Jag tycker att det är opedagogiskt att man inte ger barnen någon form av motivation till varför de inte har samma regler. I mina ögon är det nån sorts lydnadsplikt, att man bara ska vara tyst och göra som man blir tillsagd och inte förtjäna en förklaring.

Vad tycker ni? Jag kan samtidigt förstå att barnet med ev funktionsnedsättning inte vill skylta med sina problem, men är detta enda sättet? (Barnen är i lågstadieåldern)

Som förälder till ett sådan barn så tycker jag att skolan måste bli bättre på information till klasskompisar. Utan en förklaring till klasskompisarna så blir det lätt osämja och mobbning pga att de bara ser en favorisering. Som lärare kan man säga att vissa barn har svårare att koncentrera sig, att vissa barn har myror i brallan osv. Det finns bra sätt att förklara det på utan att peka ut någon specifik.
Och uttan att bryta sekretessen, jag själv skulle bli vansinnig om lärarna gick ut med att han har en diagnos. Min son ska behandlas som ett vanligt barn. Jag är så opedagogisk att sonen inget vet heller, för det är inget som han ska ha förtur utav. Jag blir tokig när jag hör "han har ADHD, så han slipper" ; "Jag har ADHD så därför slåss jag"; osv. Det är från barn till barn, men iaf min store kille skulle lätt kunna sätta det i system för att slippa tråkiga saker.

 

[mino]

Jag tror att jag skulle prata med mitt barn utifrån synvinkeln att vi alla är olika vad gäller vår förmåga att t ex kunna fokusera, att lyssna på fröken, att vårt känsloliv är olika (så pratade jag med vår son angående en kompis som av och till varit "jobbig" för honom att hantera; en kompis som vill bestämma allt och antingen blir väldigt arg eller väldigt ledsen när/om vår son säger ifrån). Sen skulle jag försöka förklara att fröken förmodligen måste göra lite olika för en del barn för att det ska bli "rättvisare" för alla. Att kanske behöver klasskompisen få gå ut för att lugna ner sig och att det blir bättre både för kompisen och de andra barnen (som kanske slipper "utbrott" i sin närhet).

Problemet är att mitt barn också har ett rätt eldfängt humör och mår bra av att få gå ifrån och samla ihop sig (detta vet personalen om). Men på mitt barn ställs det krav att hen sitter kvar i klassrummet, hen får inte göra gå iväg. Vilket förstås gör saker extra svåra när jag ska försöka förklara varför det är på det sättet. Jag har pratat specifikt med läraren om detta men då fick jag också höra det jag skrev ovan om orättvisa.

Jag kan förstås spekulera med mitt barn om att klasskompisen är funktionsnedsatt, men jag vet ju inte säkert att det är så och det verkar dumt att mitt barn kanske säger det till andra i klassen. Jag tycker också att det rimliga är att det är skolan som ska skapa motivation i olika situationer, inte, som det verkar på den här läraren, bara tänka sig att det är upp till eleverna att lära sig att anpassa sig till skolans system utan att få förklarat vad som händer.

(Känner nu när jag skriver om det att jag saknar några pusselbitar i hur de resonerar egentligen, för det verkar så omodernt och ologiskt.)

 

[mino]

Som förälder till ett sådan barn så tycker jag att skolan måste bli bättre på information till klasskompisar. Utan en förklaring till klasskompisarna så blir det lätt osämja och mobbning pga att de bara ser en favorisering. Som lärare kan man säga att vissa barn har svårare att koncentrera sig, att vissa barn har myror i brallan osv. Det finns bra sätt att förklara det på utan att peka ut någon specifik.
Och uttan att bryta sekretessen, jag själv skulle bli vansinnig om lärarna gick ut med att han har en diagnos. Min son ska behandlas som ett vanligt barn. Jag är så opedagogisk att sonen inget vet heller, för det är inget som han ska ha förtur utav. Jag blir tokig när jag hör "han har ADHD, så han slipper" ; "Jag har ADHD så därför slåss jag"; osv. Det är från barn till barn, men iaf min store kille skulle lätt kunna sätta det i system för att slippa tråkiga saker.

Ja det är exakt så som det verkar vara, det ser ut som favorisering för barnen och att detta barns behov ser ut att få gå före de andra barnens behov. Men borde det inte vara så att skolan har metoder och träning i att diskutera detta med barnen? Jag tänker inte att de behöver prata om diagnoser, men ändå borde de kunna ta upp en grundlig diskussion i vilka situationer ett barn kan behöva behandlas annorlunda. Att barnen tex har olika läsnivå och får olika böcker indelat efter vad de kan köper de ju med hull och hår, det blir fullt begripligt. Men varför ett barn allt som oftast får hoppa över gympan, får gå iväg och vara arg och prioriteras med mer tid av fritidsfröknarna blir ju mer obegripligt för de andra barnen.

 

[Miks]

Jag tycker att @Björk skrev bra saker.

Men sen blir jag inte riktigt enig med mej själv vad jag tycker. Jag kastar upp resonemangen så kanske vi kan smula sönder dem?

Behöver allt vara rättvist? Behöver det vara pedagogiskt förklarat? Är det rätt ok att någon behandlas annorlunda?
Jag tänker som så att senare kommer barnen bli ungdomar och därefter vuxna. När de är vuxna arbetar de förhoppningsvis. På arbetet är det ofta någon som bestämmer. Ibland är det beslut som man tycker är ok. Ibland är det beslut som fattas över ens huvud som man inte alls tycker om. Det är beslut som är korkade, oförståeliga, orättvisa osv. I arbetslivet får man liksom finna sig i det hela. Är det då konstigt att en lärare har samma mandat? Att fatta beslut som berör hela klassen. Som blir bra för en, väldigt mycket bättre för många, orättvist för en del.

I och med att "vi" ifrågasätter lärarens beslut och auktoritet skickar "vi" signaler till barnen att det är ok att ifrågasätta och sätta sig över beslut? Skulle "vi" även göra det i arbetslivet? Mot vår chef?

Jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan vill jag ha ett barn som ifrågasätter och slår larm om orättvisor. Å andra sidan vill jag att mitt barn ska förstå att det finns en ordning i samhället som man får rätta sig in i. Jag är rädd att den ordningen är på väg att ruckas i och med att lärare tex får en lägre status i klassrummet på grund av oss föräldrar som öppet kan ifrågasätta och kritisera lärarens beslut inför våra barn och andra vuxna.

Hmm svårt!

Mvh Miks

 

[Mabuse]

Jag tycker att @Björk skrev bra saker.

Men sen blir jag inte riktigt enig med mej själv vad jag tycker. Jag kastar upp resonemangen så kanske vi kan smula sönder dem?

Behöver allt vara rättvist? Behöver det vara pedagogiskt förklarat? Är det rätt ok att någon behandlas annorlunda?
Jag tänker som så att senare kommer barnen bli ungdomar och därefter vuxna. När de är vuxna arbetar de förhoppningsvis. På arbetet är det ofta någon som bestämmer. Ibland är det beslut som man tycker är ok. Ibland är det beslut som fattas över ens huvud som man inte alls tycker om. Det är beslut som är korkade, oförståeliga, orättvisa osv. I arbetslivet får man liksom finna sig i det hela. Är det då konstigt att en lärare har samma mandat? Att fatta beslut som berör hela klassen. Som blir bra för en, väldigt mycket bättre för många, orättvist för en del.

I och med att "vi" ifrågasätter lärarens beslut och auktoritet skickar "vi" signaler till barnen att det är ok att ifrågasätta och sätta sig över beslut? Skulle "vi" även göra det i arbetslivet? Mot vår chef?

Jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan vill jag ha ett barn som ifrågasätter och slår larm om orättvisor. Å andra sidan vill jag att mitt barn ska förstå att det finns en ordning i samhället som man får rätta sig in i. Jag är rädd att den ordningen är på väg att ruckas i och med att lärare tex får en lägre status i klassrummet på grund av oss föräldrar som öppet kan ifrågasätta och kritisera lärarens beslut inför våra barn och andra vuxna.

Hmm svårt!

Mvh Miks

Jag förväntar mig med självklarhet att en chef ska kunna förklara varför ett beslut tagits, om jag inte förstår det på egen hand. Jag skulle tappa all respekt och förtroende för en chef som motiverade sina beslut med "för att jag säger att det är så", leder man folk på det sättet borde man göra något annat än att vara chef. Ingen borde bemötas så, inte ens småbarn.

"Livet är orättvist" är också i mitt tycke en riktig usel motivering. "Ja, tack vare såna som du då, du verkar ju göra ditt bästa för att se till att det blir ännu mer orättvist?" Det är lite som om man skulle komma på nån med att stjäla, och den glatt fortsatte plocka på sig prylar med förklaringen "ja, människor är oärliga!".

Jag ser hellre att man lär sig att inte tugga i sig obegripliga orättvisor, varken som barn eller vuxen. Åtminstone utan att ha försökt förstå - nästan allt är begripligt, om man har tillräckligt med information.

 

[Amha]

Jag tycker att @Björk skrev bra saker.

Men sen blir jag inte riktigt enig med mej själv vad jag tycker. Jag kastar upp resonemangen så kanske vi kan smula sönder dem?

Behöver allt vara rättvist? Behöver det vara pedagogiskt förklarat? Är det rätt ok att någon behandlas annorlunda?
Jag tänker som så att senare kommer barnen bli ungdomar och därefter vuxna. När de är vuxna arbetar de förhoppningsvis. På arbetet är det ofta någon som bestämmer. Ibland är det beslut som man tycker är ok. Ibland är det beslut som fattas över ens huvud som man inte alls tycker om. Det är beslut som är korkade, oförståeliga, orättvisa osv. I arbetslivet får man liksom finna sig i det hela. Är det då konstigt att en lärare har samma mandat? Att fatta beslut som berör hela klassen. Som blir bra för en, väldigt mycket bättre för många, orättvist för en del.

I och med att "vi" ifrågasätter lärarens beslut och auktoritet skickar "vi" signaler till barnen att det är ok att ifrågasätta och sätta sig över beslut? Skulle "vi" även göra det i arbetslivet? Mot vår chef?

Jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan vill jag ha ett barn som ifrågasätter och slår larm om orättvisor. Å andra sidan vill jag att mitt barn ska förstå att det finns en ordning i samhället som man får rätta sig in i. Jag är rädd att den ordningen är på väg att ruckas i och med att lärare tex får en lägre status i klassrummet på grund av oss föräldrar som öppet kan ifrågasätta och kritisera lärarens beslut inför våra barn och andra vuxna.

Hmm svårt!

Mvh Miks

Fast är det inte vettigt att ifrågasätta även chefers beslut om man tycker att de är helt uppåt väggarna? Jag är inte den som är den, förstår jag inte varför jag t.ex alltid skulle få tråkiga uppdrag och jag egentligen vill ha andra utmaningar så frågar jag och då vill jag ju ha ett svar där det finns en tydligare förklaring än "för att jag bestämmer det". Jag vill ju veta om det är något jag kanske behöver lära mig, göra annorlunda osv för att få roligare utmaningar. Det innebär inte att jag alltid bara ska göra roliga utan att jag ska få omväxling. I arbetslivet har jag även möjligheten om det faller sig så att jag inte är nöjd med mina uppgifter kan jag byta jobb.

 

[Snurrfian]

Problemet är att mitt barn också har ett rätt eldfängt humör och mår bra av att få gå ifrån och samla ihop sig (detta vet personalen om). Men på mitt barn ställs det krav att hen sitter kvar i klassrummet, hen får inte göra gå iväg. Vilket förstås gör saker extra svåra när jag ska försöka förklara varför det är på det sättet. Jag har pratat specifikt med läraren om detta men då fick jag också höra det jag skrev ovan om orättvisa.

Jag kan förstås spekulera med mitt barn om att klasskompisen är funktionsnedsatt, men jag vet ju inte säkert att det är så och det verkar dumt att mitt barn kanske säger det till andra i klassen. Jag tycker också att det rimliga är att det är skolan som ska skapa motivation i olika situationer, inte, som det verkar på den här läraren, bara tänka sig att det är upp till eleverna att lära sig att anpassa sig till skolans system utan att få förklarat vad som händer.

(Känner nu när jag skriver om det att jag saknar några pusselbitar i hur de resonerar egentligen, för det verkar så omodernt och ologiskt.)

I ditt fall skulle jag ta upp det med läraren och fråga om det kanske inte är möjligt även för ditt barn att få en chans att lugna ner sig som det passar hen bäst.
Båda mina barn har flera klasskompisar med diagnoser, men där har oftast föräldrarna till barnet varit i skolan och berättat för de andra barnen. Även om det inte blir helt rätt alla gånger... "mamma, Xs föräldrar berättade att X har en sjukdom som heter Asplund..." Men det gör att de oftast accepterar allas olikheter, även om det ibland muttras lite här hemma om vissa saker men det vänds inte mot barnet ifråga. Den ena var arg här om dagens eftersom hen blev tillsagd att hålla en av klasskompisarna sällskap under en skidtävling, hen var mycket upprörd över att de kom sist när de egentligen ville åka fort men inte kunde göra det pga att de var tillsagda av fröken att ta hand om klasskompisen. Där anser jag att fröken gjorde fel och det har jag även påtalat för personalen men med mitt barn har jag pratat om att det är viktigare att vara en bra kompis än att vinna en tävling.

 

[Badger]

Det är ju fortfarande inte badhuset och glass det handlar om?

Orättvisorna är ju egentligen i det närmsta orättvisor gentemot barnet som har "fördelarna" det är inga reella fördelar såvitt jag uppfattat det.

Det är ju inte bra för ett barn att "slippa" jumpan, inte i allmänhet. Det är ju inte bra att bara kunna gå från lektionerna. Man kan ju förstå läraren att hon inte uppfattar det som att barnet har fördelar utan att det är ganska tydligt att det handlar om nackdelar. Det är nackdelar för hälsan och nackdelar för att lära sig kontrollera sig och nackdelar i att man missar lektioner. Så lite oavsett om det är lärarens favoritbarn i hela världen eller om det är ett barn med väldigt stora problem som inte blir bättre av att man pratar om dem inför alla så förlorar barnet på det i slutänden. Vilket torde vara den springande punkten i det hela. Det är ju helt enkelt inte någon kul och positiv situation för barnet. Allt som de andra barnen är avundsjuka på handlar ju bara om saker som vore dåliga för dem. Lite som att vara avundsjuk på att diabetikern får sprutor (ok på min tid fick de det i alla fall) det är varken kul att få sprutor eller att behöva dem.

 

[Miks]

@Mabuse @deathslyna

Ja jag är med på att en chef som beordrar inte är en bra chef. Det behöver vi inte diskutera alls. Men vi vet ju alla att sånna chefer finns. Det finns även sånna företag. Där beslut fattas som man inte tycker om men som inte går att påverka. Jag har jobbat på flera såna jobb. Visst har jag många gånger ifrågasatt och vissa gånger har jag fått ett vettigt svar medan andra gånger är svaret just i stil med "för att det är bestämt så".

Jag är lite inne på att man som förälder borde "försvara" läraren inför barnet för att stärka dennes auktoritet för att läraren ska ha lättare att leda klassen. Lättare att hålla alla barnen i rätt sinnesstämning.

Därmed egentligen inte sagt att man inte (utan barnet) kan fråga läraren om det finns andra sätt att få barnen att förstå varför beslut har fattats.

Mvh Miks

 

[Badger]

Jag förväntar mig med självklarhet att en chef ska kunna förklara varför ett beslut tagits, om jag inte förstår det på egen hand. Jag skulle tappa all respekt och förtroende för en chef som motiverade sina beslut med "för att jag säger att det är så", leder man folk på det sättet borde man göra något annat än att vara chef. Ingen borde bemötas så, inte ens småbarn.

"Livet är orättvist" är också i mitt tycke en riktig usel motivering. "Ja, tack vare såna som du då, du verkar ju göra ditt bästa för att se till att det blir ännu mer orättvist?" Det är lite som om man skulle komma på nån med att stjäla, och den glatt fortsatte plocka på sig prylar med förklaringen "ja, människor är oärliga!".

Jag ser hellre att man lär sig att inte tugga i sig obegripliga orättvisor, varken som barn eller vuxen. Åtminstone utan att ha försökt förstå - nästan allt är begripligt, om man har tillräckligt med information.

Mjoo men tänk om en person har ett eget arbetsrum på jobbet, längst ned i en korridor där ingen annan vill sitta egentligen och aldrig dyker upp på kafferasterna och undviker allt utom nödvändiga möten -trots att hen personligen då inte får lika mycket bullar och information som de andra. Måste man skrika ut överallt på hela avdelningen att personen har autism eller räcker det med -hen behöver lite mer lugn och ro än andra.

Eller som ett exempel från ett fabriksgolv (artikel för ngra år sedan) där en kvinna väldigt väldigt gärna hade velat sitta kvar på sin plats alltid och löda ett visst kretskort istället för att ha den nya arbetsrotationen. Om man lät henne sitta kvar och alla andra rotera runtom - Måste man då säga att hon har aspergers och inte klarar stressen av att byta uppgift. (nu var hon tvungen att säga upp sig istället iofs eftersom alla måste rotera så då var ju problemet löst). Istället för bara, jo hon fick ha det så för att hon ville. Det är ju ändå i slutänden positivt för alla andra att få rotera.

 

[Badger]

@Mabuse @deathslyna

Ja jag är med på att en chef som beordrar inte är en bra chef. Det behöver vi inte diskutera alls. Men vi vet ju alla att sånna chefer finns. Det finns även sånna företag. Där beslut fattas som man inte tycker om men som inte går att påverka. Jag har jobbat på flera såna jobb. Visst har jag många gånger ifrågasatt och vissa gånger har jag fått ett vettigt svar medan andra gånger är svaret just i stil med "för att det är bestämt så".

Jag är lite inne på att man som förälder borde "försvara" läraren inför barnet för att stärka dennes auktoritet för att läraren ska ha lättare att leda klassen. Lättare att hålla alla barnen i rätt sinnesstämning.

Därmed egentligen inte sagt att man inte (utan barnet) kan fråga läraren om det finns andra sätt att få barnen att förstå varför beslut har fattats.

Mvh Miks

Jag tycker också man i görligaste mån kan försvara läraren inför sina barn och bygga upp hens auktoritet. Definitivt inte för knäppa orättvisor men just i fall där det verkar finnas rimliga skäl så kan man ju säga ngt sådant, dvs att det säkert finns rimliga skäl.

 

[annie_]

Jag tycker att @Björk skrev bra saker.

Men sen blir jag inte riktigt enig med mej själv vad jag tycker. Jag kastar upp resonemangen så kanske vi kan smula sönder dem?

Behöver allt vara rättvist? Behöver det vara pedagogiskt förklarat? Är det rätt ok att någon behandlas annorlunda?
Jag tänker som så att senare kommer barnen bli ungdomar och därefter vuxna. När de är vuxna arbetar de förhoppningsvis. På arbetet är det ofta någon som bestämmer. Ibland är det beslut som man tycker är ok. Ibland är det beslut som fattas över ens huvud som man inte alls tycker om. Det är beslut som är korkade, oförståeliga, orättvisa osv. I arbetslivet får man liksom finna sig i det hela. Är det då konstigt att en lärare har samma mandat? Att fatta beslut som berör hela klassen. Som blir bra för en, väldigt mycket bättre för många, orättvist för en del.

I och med att "vi" ifrågasätter lärarens beslut och auktoritet skickar "vi" signaler till barnen att det är ok att ifrågasätta och sätta sig över beslut? Skulle "vi" även göra det i arbetslivet? Mot vår chef?

Jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan vill jag ha ett barn som ifrågasätter och slår larm om orättvisor. Å andra sidan vill jag att mitt barn ska förstå att det finns en ordning i samhället som man får rätta sig in i. Jag är rädd att den ordningen är på väg att ruckas i och med att lärare tex får en lägre status i klassrummet på grund av oss föräldrar som öppet kan ifrågasätta och kritisera lärarens beslut inför våra barn och andra vuxna.

Hmm svårt!

Mvh Miks

Om jag svarar utifrån mig själv. Lite OT men.
Jag vet (och har alltid vetat) att man inte behöver ifrågasätta allt. Att man får välja sina strider och att en del saker helt enkelt inte är värda att diskutera. Jag kan välja att ta diskussionen för en vän, familj eller för mig själv men också för sådant jag ser min ståndpunkt i och även sådant jag brinner för eller känner att det behöver tas till ytan! Allt handlar ju om att bli fostrad i en balans. Det är klart jag har fått höra "nu räcker det, för JAG säger så!!" av mina föräldrar genom tiden, och det köper jag. Även av lärare. Jag var nog ganska enerverande och krävande med mina ifrågasättningar (är fortfarande? ) och har ju på den vägen fått lära mig att man inte ska eller kan ifrågasätta om just allt, vissa saker får man bara ta. Som sagt, balansen lär man sig och bör lära sig av sina föräldrar! Men en kommentar eller motfråga kan ställas på hur många olika sätt som helst, utan att man blir dryg eller krävande.