Lära sig säga nej.

[Bubble]

Har en vän som jag känt i många år som inte är så bra på det här med pengar. H*n brukar ofta låna av mig. Tidigare har h*n varit dålig på att lämna igen men det har blivit bättre och nu får jag alltid igen pengarna.
Men jag känner att jag börjar känna mig lite utnyttjad. H*n frågar nästan varje månad nu om att låna och oftast lånar jag ut då för att jag vill hjälpa. Det är inga stora summor så det är inte det att det gör något egentligen.
Men hur säger man nej på ett "fint" sätt? Jag hatar konflikter och tycker det känns som att det är onödigt att det ska bli någon konflikt av det här.

Nu sist sa jag bara nej inte den här gången ungefär och fick då ett drygt och surt svar tillbaka :/ Bemötte inte det utan sa bara att jag hoppas det går bra ändå.

Är jag taskig/snål? Känns som att någon gång är ok men hade velat försöka få slut på det där med att jag ska låna ut nästan varje månad utan att förstöra någon vänskap för en så onödig grej.

Eller är det bättre att se glad ut och låna ut för att vara schysst?

Hur tänker ni kring detta?

 

[Ramona]

Hur tänker ni kring detta?

Var och en har ansvar för sin egna ekonomi. Du har inte ansvar för din väns ekonomi och behöver således inte låna ut heller.

Har du ingenting du sparar till själv? Resor? Häst? Bostad? Bil? Whatever? I så fall hade jag sagt att jag inte hade råd med argumentet att du sparar för att köpa det där du sparar till.

 

[Chevura]

Hur tänker ni kring detta?[/QUOTE]

Jag har samma problem, jag har också svårt att säga nej, så är min kompis frågar om pengar brukar jag säga att jag jag är skyldig någon annan pengar.. Eller att jag måste ha de för att månaden skall gå ihop.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att du kanske snarare gör personen en tjänst när du säger nej? Så att personen får lära sig att ta ansvar för sin egen ekonomi och inte räkna med dig?
Att personen blir sur om du säger nej tycker jag är helt fel. Då hade jag tröttnat helt. Att personen blir sur av ett nej tycker jag tyder på att den räknar med dig och tar dig för givet.

 

[Sol]

Du kan väl vänligt men bestämt säga att du gärna lånar ut pengar enstaka gånger, men att du inte vill att det ska bli en vana. Blir han sur får han väl bli det. Det är oförskämt att hålla på och låna pengar hela tiden, även om man betalar tillbaks.

 

[LindgrenV]

Har en vän som jag känt i många år som inte är så bra på det här med pengar. H*n brukar ofta låna av mig. Tidigare har h*n varit dålig på att lämna igen men det har blivit bättre och nu får jag alltid igen pengarna.
Men jag känner att jag börjar känna mig lite utnyttjad. H*n frågar nästan varje månad nu om att låna och oftast lånar jag ut då för att jag vill hjälpa. Det är inga stora summor så det är inte det att det gör något egentligen.
Men hur säger man nej på ett "fint" sätt? Jag hatar konflikter och tycker det känns som att det är onödigt att det ska bli någon konflikt av det här.

Nu sist sa jag bara nej inte den här gången ungefär och fick då ett drygt och surt svar tillbaka :/ Bemötte inte det utan sa bara att jag hoppas det går bra ändå.

Är jag taskig/snål? Känns som att någon gång är ok men hade velat försöka få slut på det där med att jag ska låna ut nästan varje månad utan att förstöra någon vänskap för en så onödig grej.

Eller är det bättre att se glad ut och låna ut för att vara schysst?

Hur tänker ni kring detta?

Du har varit snäll. För snäll. På den nivå att det gått från snällhet till att bli en rejäl björntjänst - säg nej och stå fast vid det. Vännen kanske blir sur men det är inte ditt problem, din vän behöver lära sig att ta hand om sig själv och inte vänja sig vid att alla runtikring ska ställa upp och skjuta till med pengar förutom i absoluta nödfall. Det är en sak att be om hjälp i akuta situationer men att göra det till en vana är inte bra för någon. Nu kanske din vän blir sur när du säger nej, men inte blir det väl bättre om du fortsätter "hjälpa till" och själv ruttnar ihop totalt till slut?

Det blir lite "vargen ropar"-scenario. När vännen verkligen behöver ekonomisk hjälp vid någon akut situation har folk säkerligen tröttnat på att hjälpa sedan länge. Stå på dig, din väns ekonomiska problem är inte dina bekymmer, du har ställt upp tillräckligt! Det är varken schysst mot dig själv eller vännen att fortsätta så här. Du är inte egoistisk för att du säger nej!

 

[Bubble]

Tack hörni! Nu kände jag mig lite mindre hemsk som säger nej, började nästan känna att jag var elak som sa nej "bara för att" liksom. Men någon gång måste ju bli den första att sätta ner foten.

Jodå helt klart är det ju som ni säger att jag gör h*n en tjänst genom att sluta hjälpa till.

Får väl säga att jag inte har råd kanske det låter mindre otrevligt. Egentligen tycker jag väl att en vuxen person borde kunna acceptera ett enkelt nej utan att jag ska behöva förklara varför men men.

Jag har nog varit för snäll då jag tänker efter, lånade till och med ut pengar förut då jag var student och h*n jobbade.

 

[Gimlan]

Lånade ut 2000 till en vän nyss. "Fram till lön." Jag ångrar mig och gjorde direkt. Visst det är pengar jag inte behöver pronto men med tanke på hur vännens ekonomi ser ut känns det mindre bra. Men jag för dra lärdom av det.

 

[Fan of Bill]

Jag lånar aldrig ut vare sig pengar, bil eller cykel.

Så nej, mitt är mitt och min ekonomi går till mig och mina barns leverne, inte andras.
Har dock inga problem med att säga nej heller

 

[Lovisaleonora]

Självklart kan du säga nej, och eftersom det där lånandet verkar ha blivit en vana tycker jag absolut att du SKA säga nej.

Du behöver inte motivera dig, men det kan ju vara trevligt att utöka "nej", till "nej, jag har tyvärr inte pengar över att låna ut den här månaden". Av vilka skäl du inte har något över att låna ut, varken behöver eller ska du redovisa. Om bekanten frågar vet du att det definitivt gått över styr med lånandet, och det är hög tid att sätta stopp.

Vill du ändå bjuda på en fortsättning tycker jag det fungerar med "jag måste se över min ekonomi", och det innebär ju just att inte låna ut pengar till höger och vänster (vilket du inte behöver säga).

Du har ingen skyldighet att låna ut pengar. Det har inte ens banken, och de lever ändå på att låna ut.

 

[tanten]

Seriöst - är det vanligt och accepterat att man går till vänner och lånar pengar? regelbundet?

Alltså - visst har jag lånat ut pengar. Men det har varit en hundring för att personen har glömt plånboken i bilen när vi lunchar, eller inte har kontanter när man skramlar till fika t.ex.

Men större summor? Och sådant man inte får tillbaka förrän senare?

Ledsen om jag låter nedlåtande - det är inte meningen. Men jag trodde inte att sånt var vanligt annat än mellan familjemedlemmar.

Så NEJ. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att säga ja. Och skulle jag själv behöva pengar så går jag nog till banken först innan jag frågar en bekant. Och har jag misshushållat så med pengarna att de inte räcker till mat i slutet av månaden så får jag nog skylla mig själv.

Jag har levt långt under existensminimum flera gånger. det går. Men det är mitt eget ansvar att se till att det funkar. Inte mina vänners.

 

[Lovisaleonora]

Jag måste också reflektera över samma banor som tanten.

De som regelbundet känner att de måste låna av mig, har jag rensat ur vänkretsen. Inte för just lånandet, utan för att det varit en del i en större tankegång, har jag märkt. Att någon enstaka gång betala för kaffet (glömt plånboken i bilen) eller liknande situationer känns ju inte konstigt. Likaså ett "nä, jag kan inte följa med ut och äta, jag är pank" "äsch, skit i det, jag bjuder" - mer än OK, det gör jag jättegärna.

Däremot lackar jag ur när det för femte gången upptäcks när notan kommer att "oj, jag glömde plånboken hemma, kan du betala för min femrättersmiddag med dyrvinet?".

 

[Sleepy]

hur säger man nej på ett "fint" sätt? Jag hatar konflikter

Du behöver inte säga nej på ett fint sätt; du behöver bara säga nej. Låt vederbörande fundera ut resten själv.

Det behöver inte vara inlindat, du behöver ingen ursäkt, du behöver inte motivera dig. Säg bara nej.

Om det är så att det leder till en konflikt och att vänskapen förstörs, så var det ingen vän. Då var det någon som utnyttjade dig för sina egna behov utan hänsyn till dina.

 

[Sleepy]

Inte för just lånandet, utan för att det varit en del i en större tankegång

Precis. Ansvarslöshet och kortsiktigt tänkande.

Däremot lackar jag ur när det för femte gången upptäcks när notan kommer att "oj, jag glömde plånboken hemma

Utnyttjare. Usch.

 

[Bubble]

Seriöst - är det vanligt och accepterat att man går till vänner och lånar pengar? regelbundet?

Alltså - visst har jag lånat ut pengar. Men det har varit en hundring för att personen har glömt plånboken i bilen när vi lunchar, eller inte har kontanter när man skramlar till fika t.ex.

Men större summor? Och sådant man inte får tillbaka förrän senare?

Ledsen om jag låter nedlåtande - det är inte meningen. Men jag trodde inte att sånt var vanligt annat än mellan familjemedlemmar.

Så NEJ. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att säga ja. Och skulle jag själv behöva pengar så går jag nog till banken först innan jag frågar en bekant. Och har jag misshushållat så med pengarna att de inte räcker till mat i slutet av månaden så får jag nog skylla mig själv.

Jag har levt långt under existensminimum flera gånger. det går. Men det är mitt eget ansvar att se till att det funkar. Inte mina vänners.

Jag håller med dig i allt du skriver! Jag har levt på studiemedel tex och det var inga problem, man anpassar utgifter efter inkomst helt enkelt. Och jag skulle aldrig komma på iden att börja låna av vänner. Om det är absolut kris kanske jag skulle be nån i familjen men gillar inte att låna pengar.

Att man bjuder varann tycker jag är bättre och känns trevligare. Och då behöver det ju inte vara nån millimeterrättvisa utan jag bjuder nån gång och någon annan bjuder en annan gång det brukar jämna ut sig.

Men samtidigt har jag svårt att säga nej eftersom jag lånat ut gång på gång till den här vännen.

 

[Bubble]

Fast det som gjorde mig mest irriterad var väl att h*n blev sur och dryg då jag sa nej, för vi är ändå nära vänner som känt varandra länge. Att jag lånat ut tidigare får jag väl skylla mig själv.

 

[tanten]

Men samtidigt har jag svårt att säga nej eftersom jag lånat ut gång på gång till den här vännen.

Då är det dags att säga nej tycker jag.
Se det såhär - varje lånetillfälle är en isolerad händelse. Skulle du säga nej till någon annan så bör du säga nej till den här "vännen" också. Dina pengar är dina. Inte någon allmän bank.

Jag hade inte heller sett "att vara sjysst" som ett motiv till att låna ut pengar. Vad är det för sjysst i det? Att möjliggöra för en person att fortsätta missköta sin ekonomi?

 

[tanten]

Fast det som gjorde mig mest irriterad var väl att h*n blev sur och dryg då jag sa nej, för vi är ändå nära vänner som känt varandra länge. Att jag lånat ut tidigare får jag väl skylla mig själv.

Att personen blev dryg och sur kan jag begripa. Det var en missräkning. Du har ju varit bankomat åt hen.

Men problemet är inte ditt. Du äger det inte. Din bekant får lära sig fixa pengar och sköta pengar på samma sätt som alla andra i samhället.

 

[Bexzor]

Din bekant får lära sig fixa pengar och sköta pengar på samma sätt som alla andra i samhället.

Så sant, vissa bara gnäller om dålig ekonomi och räknar med att andra ska ställa upp med att tex låna ut.

Hörde t om ett skräckexempel i veckan - "synd att han inte var med i stölden, han behöver ju pengar" -Sen när är stöld okej?

 

[Petruska]

Seriöst - är det vanligt och accepterat att man går till vänner och lånar pengar? regelbundet?

Alltså - visst har jag lånat ut pengar. Men det har varit en hundring för att personen har glömt plånboken i bilen när vi lunchar, eller inte har kontanter när man skramlar till fika t.ex.

Men större summor? Och sådant man inte får tillbaka förrän senare?

Nej, jag kan inte minnas att jag har lånat ut pengar till någon vän de senaste 25 åren. Under studietiden hände det väl, men då levde vi alla med så små marginaler att man lånade pengar till en fika av varandra, och liknande. Istället för att bara bjuda, som man inte hade råd med.

Idag är det snarare så att olika kompisar och jag betalar varannan gång när vi gör något som kostar pengar, och så får det jämna ut sig i det långa loppet. Om jag vet att någon vän tjänar mycket mindre än jag, kan jag någon gång fråga om jag får bjuda hen på teater eller så, men det är ju en helt annan sak än att vännen ber om att få låna.

Att låna ut pengar till någon så att den ska klara sig fram till nästa lön, är aldrig aktuellt. Enda undantaget är min son. Han pluggar och det blir ju jobbiga skarvar mellan studiemedel och lön på sommaren tex, då kan jag låna honom några tusen så han klarar sig. Jag ser inget konstigt med det, men han försöker undvika att det behövs.