Kronisk smärta/ småbarn

[MaritH]

Men det här är ju helt sjukt... Jag startar en tråd för att be om råd och stöd, och får ändå sådana här svar? Wtf? Du kan ju inte ha läst hela tråden. Tror du att du på något sätt hjälper mig över huvud taget när du skriver att vi inte borde ha skaffat barn? Håll den åsikten för dig själv, eller starta en annan tråd som handlar om när man inte, enligt dig, bör få barn. Jag betackar mig för fler liknande kommentarer.

 

[Petruska]

Annars håller jag helt med Mabuse, om han är sängliggande och du får göra allting är det väl dags för ett boende antar jag.

Nu ska vi väl verkligen hoppas och tro att det inte blir så illa, men även i sådana fall kan man bo hemma med assistans. Jag skulle gissa att det är det vanligare när det inte gäller åldringar, i alla fall.

 

[Petruska]

Hade du läst hela tråden så hade du inte skrivit på det sättet eftersom TS redan reagerat o svarat på den kritiken från @Petruska .

Jag har dock inte varit inne på att det skulle ha varit feltänkt att få barn, i TS mans fall. Snarare föreställde jag mig att mannen hanterar sitt funktionshinder på något vis som jag tänkte mig skulle kunna fungera även när det gäller hans föräldraskap.

De enda sätt jag känner till (dvs har kommit i kontakt med personligen) när det gäller (kronisk/långvarig) smärta är att lära sig att hantera det genom dels träning, dels mentala strategier. Det sista absolut inte minst viktigt. Men det gäller ju mannen, inte TS själv. När det kommer till de mer praktiska funktionshindren, handlar väl hanteringen snarare om hjälpmedel samt om just personlig assistans/hemtjänst/motsvarande. Även det gäller ju strikt räknat snarare mannen än TS själv (även om så klart personal i hemmet påverkar alla som bor där).

 

[Kattennizze]

Nu ska vi väl verkligen hoppas och tro att det inte blir så illa, men även i sådana fall kan man bo hemma med assistans. Jag skulle gissa att det är det vanligare när det inte gäller åldringar, i alla fall.

Jo. Man kan få bra med bostadsanpassning från kommunens arbetsterapeut så att man t ex kan sitta och laga mat i en arbetsstol, det finns också utmärkta hjälpmedel för att orka lyfta t ex en stekpanna. Man kan också få sjukgymnastik i hemmet när det är aktuellt om man inte kan ta sig någonstans. Om man inte kan ta sig fram finns ju också rullstol om det är möjligt. Men att ligga ned och ha barnet intill sig är väl en utmärkt lösning nu.

 

[MaritH]

Kl

Jag plockar nu de fina svaren jag fått och tar dem med mig, men väljer att inte skriva något mer i tråden nu. Det blev tyvärr mer dränerande för mig än peppande. Tack för mång fina råd! Over and out.

 

[vallhund]

Kl

Jag plockar nu de fina svaren jag fått och tar dem med mig, men väljer att inte skriva något mer i tråden nu. Det blev tyvärr mer dränerande för mig än peppande. Tack för mång fina råd! Over and out.

Tråkigt att du skall behöva känna så!

 

[Saija]

Kl

Jag plockar nu de fina svaren jag fått och tar dem med mig, men väljer att inte skriva något mer i tråden nu. Det blev tyvärr mer dränerande för mig än peppande. Tack för mång fina råd! Over and out.

Din man borde kunna få en remiss till smärtklinik. Där har de olika "team" där bl.a läkare, psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast ingår, de har större koll på vilka hjälpmedel som funkar bra vid olika smärttillstånd. De slussar även vidare patienter sedan till ställen de tror skulle kunna ha hjälp att ge.

 

[TinyWiny]

Jag fick inte ens ett beslut...

Då har handläggaren verkligen gjort fel. Man har alltid rätt att få ett skriftligt beslut där orsaken till avslaget står och där man får information om när överklagan måste vara inne. Frågan är om de ens gjorde en utredning?

 

[ainasoja]

Tycker ni ska ligga på arbetsterapeut/sjukgymnast angående träningsprogram, din man verkar inte få det stöd han har rätt till på den fronten.
Du får ursäkta följande, men det är bara vad jag tycker. Har man ett sånt (i sammanhanget) "extremt" handikapp tycker jag att man öht ska överväga om man verkligen ska skaffa barn, eftersom att barn innebär tunga lyft, mer hushållssysslor än vanligt m.m. Absolut om man bara måste avstå från de allra tyngsta grejerna, men blir man sängliggande av även mer vardagliga grejer, som det verkar i din mans fall, skulle iaf jag övervägt ifall det ens var lämpligt med barn. Men det är ju bara jag.

När jag var 16 veckor gången så fick jag höra av min läkare att jag skulle vara glad om jag klarade av att lyfta och bära runt på min son.

Jag blev sjukskriven hela graviditeten pga min trasiga höger axel.

Vi klarade det galant ändå! Idag är han en lång 16 åring och har aldrig mått dåligt över att ha en mamma med MS och trasig kropp.

Det finns oftast sätt att lösa saker och ting på!

Gör min MS mig till olämplig mamma? Nä.

 

[Raderad medlem 6459]

Du får ursäkta följande, men det är bara vad jag tycker. Har man ett sånt (i sammanhanget) "extremt" handikapp tycker jag att man öht ska överväga om man verkligen ska skaffa barn, eftersom att barn innebär tunga lyft, mer hushållssysslor än vanligt m.m. Absolut om man bara måste avstå från de allra tyngsta grejerna, men blir man sängliggande av även mer vardagliga grejer, som det verkar i din mans fall, skulle iaf jag övervägt ifall det ens var lämpligt med barn. Men det är ju bara jag.

Om vi låtsas för en sekund att du har en viktigt poäng här, vad menar du att de ska göra? Barnet finns ju redan här? Vad ska de göra menar du, lämna tillbaka barnet? Ge bort det? Uppfinna en tidsmaskin och göra om det?

Vad exakt vill du uppnå med ditt inlägg förutom att vara lite jävla elak mot nån som har det kämpigt?

 

[TinyWiny]

Ni som skriver om boende, har inte ni träffat någon som är svårt sjuk? Hade någon sagt till mig när jag inte längre kunde ta hand om mig själv att jag borde flytta till ett boende så hade jag blivit oändligt ledsen. Det som höll mig uppe var just att få bo hemma. Även när jag inte kunde gå upp för trappan längre för att natta mina barn så kunde jag ändå få ha min familj och mina djur nära. Hade någon satt mig på ett boende då så hade jag inte orkat. Det är också väldigt ovanligt att någon föreslås flytta till ett boende pga fysiska problem. Där går LSS och SOL in och ger den hjälpen man måste ha. Det är inte heller så att alla med hjälp av hjälpmedel kan utföra saker som är enkla och självklara för andra. Det kan vara omöjligt ändå. Ts sitter i en tuff sits och jag tror att hennes man tycker det hela är lika jobbigt och att han gör vad han kan men med tillräckligt svåra smärtor spelar viljan ingen roll, man kan inte ändå. Jag förstår inte varför endel har behov av att kritisera? Varje människa har faktiskt rätt att skaffa barn och att få den hjälpen hen behöver för att ta hand om barnet. Ingen kan heller i förväg veta om sjukdomen kommer försämras som i Ts mans fall.

 

[Vogue]

Ni som skriver om boende, har inte ni träffat någon som är svårt sjuk? Hade någon sagt till mig när jag inte längre kunde ta hand om mig själv att jag borde flytta till ett boende så hade jag blivit oändligt ledsen. Det som höll mig uppe var just att få bo hemma. Även när jag inte kunde gå upp för trappan längre för att natta mina barn så kunde jag ändå få ha min familj och mina djur nära. Hade någon satt mig på ett boende då så hade jag inte orkat. Det är också väldigt ovanligt att någon föreslås flytta till ett boende pga fysiska problem. Där går LSS och SOL in och ger den hjälpen man måste ha. Det är inte heller så att alla med hjälp av hjälpmedel kan utföra saker som är enkla och självklara för andra. Det kan vara omöjligt ändå. Ts sitter i en tuff sits och jag tror att hennes man tycker det hela är lika jobbigt och att han gör vad han kan men med tillräckligt svåra smärtor spelar viljan ingen roll, man kan inte ändå. Jag förstår inte varför endel har behov av att kritisera? Varje människa har faktiskt rätt att skaffa barn och att få den hjälpen hen behöver för att ta hand om barnet. Ingen kan heller i förväg veta om sjukdomen kommer försämras som i Ts mans fall.

Fast det är ju en väldig skillnad i det där med att få skaffa barn. Kan du öht inte ta hand om dig själv så är det inte lämpligt, tex om du saknar alla dina lemmar eller är gravt utvecklingsstörd. Det säger sig självt tycker jag. Men att få hjälp i vardagen pga tunga lyft är ju ungefär som att ha opererat sig och behöva hjälp och rehab tills du klarar det igen.

 

[Vogue]

Kl

Jag plockar nu de fina svaren jag fått och tar dem med mig, men väljer att inte skriva något mer i tråden nu. Det blev tyvärr mer dränerande för mig än peppande. Tack för mång fina råd! Over and out.

Kämpa på TS! Jag tycker att du är cool som orkar! Hur känner din man i det här? Tror att folk ifrågasätter honom just pga att det är "lätt" att skylla på smärta istället för att hjälpa till och det ser dåligt ut utåt för din skull! Nu tror jag inte att det är så kära TS men antar att det är så folk ser på det, men se förbi det och ta åt dig av oss som ger dig tips!

 

[Amha]

Tycker ni ska ligga på arbetsterapeut/sjukgymnast angående träningsprogram, din man verkar inte få det stöd han har rätt till på den fronten.
Du får ursäkta följande, men det är bara vad jag tycker. Har man ett sånt (i sammanhanget) "extremt" handikapp tycker jag att man öht ska överväga om man verkligen ska skaffa barn, eftersom att barn innebär tunga lyft, mer hushållssysslor än vanligt m.m. Absolut om man bara måste avstå från de allra tyngsta grejerna, men blir man sängliggande av även mer vardagliga grejer, som det verkar i din mans fall, skulle iaf jag övervägt ifall det ens var lämpligt med barn. Men det är ju bara jag.

Men nu är barnet ett faktum, vad hjälper det att sänka ts för ett beslut de tagit efter mycket funderingar? Hon behöver ju hjälp nu för att lösa situationen som finns idag.

 

[nagelbitarn]

Jag förstår verkligen situationen då jag fick diskprolaps vid förlossningen. Jag var sjukskriven sedan v22 pga foglossning och har levt med kronisk led/muskelsmärta i några år innan detta.

Jag var såpass smärtpåverkad att jag inte kunde vända på mig i sängen eller böja mig överhuvudtaget. Jag skrek av smärta när jag var tvungen att sätta mig på toan och ta på sig kläder var tortyr.

Jag hade allt arbete med vår nyfödda son, skötte allt i hushållet utom kattlådan och längre hundpromenader.
Det tog timmar att göra det enklaste, att komma upp för att byta blöja var tortyr och lillen sov bara på mig så jag hade honom i sele dagtid.
Min strategi var att portionera upp dygnet och aldrig lämna något framme. Kissa i duschen och planera om jag var tvungen att sätta mig för att inte riskera att behöva ställa sig upp direkt.
Jag liksom rullade ur sängen där jag och sonen sov och reste mig lååååångsamt, sedan stålsett jag mig innan jag plockade sonen. Lyfte. Hyperventilerade, grät och haltade ut.
Rörelse hjälper ju, så jag stapplade runt hela dagarna, att bli stillasittande är döden när man har diskprolaps! Sjukgymnastik och stretch med bra smärtlindring är a & o.
Den värsta fasen varade i ca 2 månader.
Efter ca 4-5 månader hade jag mestadel av känseln tillbaka och var hyfsat smärtfri i vila, kunde promenera mer obehindrat ( de första 100 meter var vidriga men sedan gick det fint).

Om man är sängliggande pga diskprolaps behöver man antingen en operation eller nog med smärtlindring för att kunna gå och få sjukgymnastik.
Låter hemskt att du gör allt enligt mig, om han är så dålig måste ni få hjälp.

Nu är jag helt ensamstående och försöker träna i preventivt syfte och tar diklofenak så fort ryggen gör sig påmind. Stretchar och töjer, går och går och går...

 

[Monkie]

Nåhon som känner igen sig, kan stötta eller ge råd?

Vi har en dotter på 4 månader och min man lever med kronisk ryggsmärta (diagnosen är diskdegenerstion dvs att diskarna förtvinar), är stelopererad och har nu sedan några dagar fått akut smärta sedan han lyfte vår dotter (ev diskbråck, vi vet inte än, suck!)

Ni som själva har kronisk smärta eller en livskamrat som har det, hur klarar ni vardagen? Just nu har jag dottern 24 timmar om dygnet, varje minut. Och det lär fortsätta så som det ser ut just nu, plus att allt hushållsarbete mm behöver jag göra nu eftersom min man har så ont. Jag är orolig för honom och orolig för vad som skulle hända om jag blev riktigt sjuk eller något annat. Usch... Hur kan man tänka för att underlätta?

Till saken hör ju också att dottern inte sover själv, så att göra något när hon sover går helt enkelt inte. Jag städar huset med henne, tvättar med henne, äter (kastar i mig mat) med henne bredvid osv.

Ja, finns det någon som känner igen sig?

Bärsjal? Orkar mannen ta hand om henne liggande/sittande? Sova med henne?

Tungt TS men det går!

 

[vallhund]

Bärsjal? Orkar mannen ta hand om henne liggande/sittande? Sova med henne?

Tungt TS men det går!

Har du läst tråden?

 

[TinyWiny]

Fast det är ju en väldig skillnad i det där med att få skaffa barn. Kan du öht inte ta hand om dig själv så är det inte lämpligt, tex om du saknar alla dina lemmar eller är gravt utvecklingsstörd. Det säger sig självt tycker jag. Men att få hjälp i vardagen pga tunga lyft är ju ungefär som att ha opererat sig och behöva hjälp och rehab tills du klarar det igen.

Lämpligt och lämpligt. Vem är du att döma någon annan? Även om någon saknar alla sina lemmar eller är gravt utvecklingsstörd så kan hen vara en jättebra kärleksfull förälder och får hen hjälp med det hen inte kan utföra själv så är det inga problem.

Nej. Det är verkligen inte som att ha opererat sig och behöva hjälp ett tag tills man klarar sig själv igen. Det är något helt annat när dina läkare inte tror att du någonsin kommer klara dig själv igen.

 

[ainasoja]

Fast det är ju en väldig skillnad i det där med att få skaffa barn. Kan du öht inte ta hand om dig själv så är det inte lämpligt, tex om du saknar alla dina lemmar eller är gravt utvecklingsstörd. Det säger sig självt tycker jag. Men att få hjälp i vardagen pga tunga lyft är ju ungefär som att ha opererat sig och behöva hjälp och rehab tills du klarar det igen.

Så om jag får ett skov i mina armar som innebär livslångt handikapp med behov av livslång hjälp av tyngre lyft, tvätt, städning, matlagning, hårtvätt mm så är det ungefär som att ha opererat sig och behöva hjälp och rehab under en period?

Även människor utan armar och ben kan vara bra föräldrar.

Det sitter inte i ens kroppsdelar....

 

[Amha]

Fast det är ju en väldig skillnad i det där med att få skaffa barn. Kan du öht inte ta hand om dig själv så är det inte lämpligt, tex om du saknar alla dina lemmar eller är gravt utvecklingsstörd. Det säger sig självt tycker jag. Men att få hjälp i vardagen pga tunga lyft är ju ungefär som att ha opererat sig och behöva hjälp och rehab tills du klarar det igen.

Det är en ganska kort tid barn är så små att man behöver bära dem. Min 3-åring behöver jag inte bära runt på. Såklart att det underlättar om man kan hålla i barnets hand när det är trafik men barnet har egna ben att gå på och tar sig fram bra själv. Jag kan ge närhet utan att behöva armar osv. Sen behöver man ju såklart hjälp med vissa bitar om man har svåra handikapp. Utvecklingsstörning har jag ingen större erfarenhet av så där kan jag inte uttala mig.