Tråden handlar om "Kontakt med hästens mun ...". Hur kontakten ser ut är av stor betydelse för ryttarens möjligheter att be hästen om olika saker. De tygelhjälper som ryttaren kan använda är mer eller mindre tydliga/stora beroende på hästens utbildning. Under tävling skall ryttaren visa att hen kan förmedla sina önskemål med små hjälper och då styr reglementet var ryttarens händer skall vara. Under utbildning och träning av hästen bör ryttaren använda så stora/yviga hjälper som behövs för att hästen skall förstå och för att ryttaren inte skall störa hästen. Det kan vara händer som är brett isär, höga händer, olika höjd på händerna, etc. Så småningom minskas hjälpernas yvighet så att de blir osynliga. Att under utbildning och träning "låsa fast" händerna i den position som anges i reglementet försvårar för ryttaren att förmedla sina önskemål till hästen. Dessutom hindrar det ryttaren från att ha en följsam hand i galopp.
I filmen som Fiador la in,
http://www.youtube.com/watch?v=xX51OzbavGc, visas hur ryttaren bl.a. förmedlar sin önskan om förflyttning av tyngdpunkten med (över)tydliga tygelhjälper. T.ex. ca 4:40 in i filmen där ryttaren bl.a. ber hästen om att flytta vikten till ett framben för att sedan be hästen lyfta det andra frambenet.
- Ett av problemen med användning av LDR/LR och HF är att ryttaren då avhänder sig sina möjligheter att använda alla de olika tygelhjälper som annars står till buds, varav en del visas i filmen. Jag tror att nosen måste vara längst fram för att det skall fungera/för att hästen skall kunna känna de olika lägen bettet har beroende på vilken hjälp som ges/hur hjälpen ges.
- Om ryttaren använder en metod där nosen under längre perioder tillåts vara bakom lod kan det medföra att ryttaren inte utvecklar sin förmåga att använda alla de olika tygelhjälper som finns.
- Om ryttaren använder en metod där nosen under längre perioder tillåts vara bakom lod kan det medföra att ryttaren inte är observant på när hästen drar sig undan bettet. Då får ryttaren problem när ryttaren vill att hästen skall ha nosen framför lod - hästen kan då välja att i stället ”gå över tygeln”.
- Om ryttaren använder en metod där nosen under längre perioder tillåts vara bakom lod lär sig hästen mentalt att vara i den formen. Den förstår inte budskapet när ryttaren vill att den skall ta fram nosen.
- Om ryttaren använder en metod där nosen under längre perioder tillåts vara bakom lod utvecklas musklerna för att gå i den form som skapas av att nosen är bakom lod/2-3 nackkotan är högst.
I tidigare inlägg har visats på rörelsemönster som skulle kunna orsakas av träning med LDR/LR och HF för att vid tävling ”lyfta upp” hals/huvud till ”korrekt” tävlingsform
- frambensrörelse i ökad trav där tån pekar uppåt i stället för framåt mot den plats hoven skall landa
- frambensrörelse i ökad trav där frambenet/knät lyfts uppåt utan att benet sträcks framåt
- piaff där hästen studsar upp och ner som en ”gummiboll” med bakdelen
- piaff med ökad böjning i has- och knäleder så att bakdelen sänks i stället för att pelvis vinklas och tyngdpunkten flyttas bakåt så att hästen har möjlighet att lyfta manken/framdelen.
För att hästen skall kunna gå i LDR/LR eller HF med nosen bakom lod måste den spänna vissa muskler eller ”luta sig” mot bettet/ryttarens hand. I det första alternativet ger det ökad spänning. I det andra alternativet försämrar det kontakten med ryttarens hand och därmed ryttarens möjligheter till inverkan.
Alla rörelser som medför spänning eller inte är naturliga för hästen sliter på den. Den piaff som görs med sänkning av bakdelen genom ökad böjning i has- och knäleder är mer påfrestande för hästen och kräver mer styrka än en piaff som görs genom att vinkla mer i pelvis.
