Qelina
Trådstartare
Det kan vara vad som helst litet som som smått men sådant ni bara känner att ni måste göra eller längtar efter. Antingen helt vanliga grejer eller saker ni håller lite hemligt.
Jag måste vara gång jag duschat peta öronen med tops, det är ren njutning och om jag inte gör det känner jag mig äcklig och kan inte koncentrera mig på något annat. Jag kan stå där och peta fast det är rent bara för att det är så skönt.
Jag har min älskade nalle kvar sen mitt dop, den är alltså 31 år gammal. Den är ingen vanlig nalle, den är gudomlig och har det svår döpta namn "Nalle", vilket jag får skylla på barnet jag var. Han sov alltid bredvid mig på em egen kudde, långt upp i åldrarna. Ibland tyckte mamma att jag var för beroende av honom och att han var orsaken till att jag sov på tummen ända upp till mellanstadiet vilket jag skämdes ihjäl över men det berodde ju inte på honom. Då fick jag panik och letade i hela huset och jag tycker inte det var snällt av henne att gömma honom.
Nu sover han i sängbordet och jag tar fram honom flera gånger per dag, han är så liten, kanske 10 cm hög. Från början var han rosa, nu är han grå, nosen har lossnat så farmor sydde en ny nos, halsen är nära att gå av och på riktigt är jag som 31 åring jätte orolig för det. Hans armar, ben och nos har blivit hårda, forfarande måste jag tvångsmässigt och njutningsfullt och tryggt dra med öron, ben, armar och nos mot näsan i ett komplext system för att känna hans lena fina delar. Att dra med hans fantastiska delar är något jag måste göra och som jag längtar efter och trots att jag är vuxen lugnar det mig.
Så vad har ni för saker ni bar måste göra?
Jag måste vara gång jag duschat peta öronen med tops, det är ren njutning och om jag inte gör det känner jag mig äcklig och kan inte koncentrera mig på något annat. Jag kan stå där och peta fast det är rent bara för att det är så skönt.
Jag har min älskade nalle kvar sen mitt dop, den är alltså 31 år gammal. Den är ingen vanlig nalle, den är gudomlig och har det svår döpta namn "Nalle", vilket jag får skylla på barnet jag var. Han sov alltid bredvid mig på em egen kudde, långt upp i åldrarna. Ibland tyckte mamma att jag var för beroende av honom och att han var orsaken till att jag sov på tummen ända upp till mellanstadiet vilket jag skämdes ihjäl över men det berodde ju inte på honom. Då fick jag panik och letade i hela huset och jag tycker inte det var snällt av henne att gömma honom.
Nu sover han i sängbordet och jag tar fram honom flera gånger per dag, han är så liten, kanske 10 cm hög. Från början var han rosa, nu är han grå, nosen har lossnat så farmor sydde en ny nos, halsen är nära att gå av och på riktigt är jag som 31 åring jätte orolig för det. Hans armar, ben och nos har blivit hårda, forfarande måste jag tvångsmässigt och njutningsfullt och tryggt dra med öron, ben, armar och nos mot näsan i ett komplext system för att känna hans lena fina delar. Att dra med hans fantastiska delar är något jag måste göra och som jag längtar efter och trots att jag är vuxen lugnar det mig.
Så vad har ni för saker ni bar måste göra?
