Pomeranian härstammar från den urgamla tyska vargspetsen, som var oenhetlig till typen, och som har givit upphov till samojed, chow-chow, keeshond, finsk spets med flera. Från början var den ingalunda någon dvärghund utan vikten höll sig omkring 12-15 kg, en tämligen stor hund alltså, som hölls som någon slags hushund. Den hade ett ganska besvärligt temperament och saknade jaktanlag, varför den inte blev särdeles populär i England, dit några exemplar importerats omkring 1800. Där fick den namnet ”spitzdog”, men efter en tid döptes den om till pomeranian. Att denna hund kom att tillhöra dvärgraserna berodde närmast på en tillfällighet. Det hade nämligen fötts dvärgexemplar i kullarna, vilka avlivades då man trodde att de var mindre livsdugliga än valparna av normal storlek. I slutet på seklet lät man på försök några dvärgvalpar leva och fann då att dessa var lika fullvärdiga som sina normalstora syskon. Därmed var dvärgspetsen etablerad; man började renavla dvärgexemplare, som omedelbart rönte stort intresse, inte minst därför att drottning Viktoria 1888 satte igång med egen uppfödning av de små pomeranians. I USA introducerades dvärgspetsen så tidigt som 1891, och den kom till Sverige 1905. Drygt 10 år senare kom den svenska uppfödning av rasen igång på allvar. Numera registreras ca 200 Pomeranian/dvärgspets årligen.
