I fredags fick min kära katt somna in, hon blev hastigt dålig och efter provsvar med väldigt dåliga resultat visade sig att hon hade ketoacidostiskt diabetes mellitus, veterinären sa att även om hon fick behandling på intensivvård var det inte säkert att hon skulle överleva. Att det var snällare att låta henne somna in än att utstå stress på intensiven och bli inlagd och bli behandlad med sprutor hela sitt liv. Det var ett tungt beslut och just nu känns det som att man inte gjorde tillräckligt för henne. Hon var alltid vid min sida i 11år. Kom alltid och la sig på mig i soffan och myste. Känns så oerhört tomt nu och tårarna bara rinner.