Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

[Smulu]

Jag har precis fått reda på att dottern ska få två nya kusiner till hösten, hon har två nu födda samma år och nu får bägge syskon samma år.

Min tjej fyller 6 om två veckor, jag är arbetslös sedan många år, fick missfall när hon var drygt två och eftersom jag nyligen blivit uppsagd så valde vi att inte försöka igen då. Tänkte att jag nog för nytt jobb snart. Men tiden gick och gick...
Passade även på att studera ett år till och så klart söka jobb.
Nu sa min sambo att han tycker synd om vår dotter, (underförstått som inte har syskon att leka med) vilket gjorde mig jätteledsen, det känns nog jobbigt ändå att välja att inte bli gravid, fast jag vet inte ens om det är ett val eller ett tvång längre.
Hur kan jag få reda i tankarna och hur vet jag vad jag vill? Syskon nära i ålder kommer hon aldrig få, men syskon kanske det kan bli... Fast sen är det den där biten med jobb och så. Om jag/vi försöker, blir det då ännu svårare att få jobb? Här ju liksom inte lyckats än.
Jag är väldigt bra på att se problem

 

[ThomasM]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Hej!

Det här låter ju väldigt snabbt svarat men är det synd om er dotter? Eller något som din sambo projicerar? Hur hon känner det är ju viktigare samt att ni som familj mår så bra som möjligt?

Vi har en dotter på 2,5 och har iaf inte planerat att skaffa fler. Tror att vi kan få henne att vara lika glad utan som med ett ev syskon. Hade hon krävt ett och vi "dukat under" hade det ju inte hjälpt direkt.

MVH Thomas

 

[ch791022]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Jag har precis fått reda på att dottern ska få två nya kusiner till hösten, hon har två nu födda samma år och nu får bägge syskon samma år.

Min tjej fyller 6 om två veckor, jag är arbetslös sedan många år, fick missfall när hon var drygt två och eftersom jag nyligen blivit uppsagd så valde vi att inte försöka igen då. Tänkte att jag nog för nytt jobb snart. Men tiden gick och gick...
Passade även på att studera ett år till och så klart söka jobb.
Nu sa min sambo att han tycker synd om vår dotter, (underförstått som inte har syskon att leka med) vilket gjorde mig jätteledsen, det känns nog jobbigt ändå att välja att inte bli gravid, fast jag vet inte ens om det är ett val eller ett tvång längre.
Hur kan jag få reda i tankarna och hur vet jag vad jag vill? Syskon nära i ålder kommer hon aldrig få, men syskon kanske det kan bli... Fast sen är det den där biten med jobb och så. Om jag/vi försöker, blir det då ännu svårare att få jobb? Här ju liksom inte lyckats än.
Jag är väldigt bra på att se problem

Då har det alltså varit synd om mig hela min uppväxt... vilken tur att jag aldrig märkt det i så fall
Det har sina för och nackdelar att vara ensambarn.
Jag tror tex att jag fått en närmare kontakt med min mamma(uppväxt med ensamstående mamma) tack vare att jag aldrig haft några syskon som konkurrerat om hennes uppmärksamhet. Och kan tänka mig att det många gånger är så att jag vänt mig till mamma när det är sådant som andra tagit med sina syskon om dom har det, så mamma har kanske ibland fått agera syskon-standin.
/Camilla

 

[Ray]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Det kommer vara synd om din dotter om ni föräldrar tycker synd om henne! Annars är vi många ensambarn som aldrig tyckt att det är särskilt synd om oss. Många barn med yngre syskon som är väldigt glada över dom och verkligen kan bli som extra föräldrar när det yngre syskonet växer upp.
Många med nära relation till sina kusiner!
Många med nära vänner....

Finns barn med syskon i samma ålder som inte ens gillar sina syskon. Eller som är olyckliga av andra anledningar- dåliga föräldrar, sjukdomar, inga vänner etc

Vill ni ha ett barn till så är väl det ok- men jag tror det är bäst att tänka att ni gör det för att ni vill och inte för att er dotter ska bli glad över ett syskon. Hon blir kanske inte alls glad. Om hon förblir ensambarn så säg att det är för att mamma och pappa ville ha det så. För att ni älskar henne och är helt nöjda med att ha henne i ert liv! Då är det inte synd om henne -för hon har föräldrar som älskar henne och som inte pressar in henne i en mall som säger att man måste vara "synd om" för att man inte har syskon!

 

[lil-sis]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

VILL du ha ett barn till?

Om man bortser från alla och allt runtomkring.

Vill du?

 

[Smulu]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

VILL du ha ett barn till?

Om man bortser från alla och allt runtomkring.

Vill du?

Ena dagen vill jag verkligen!
Andra dagen är jag osäker hur blir det om A B C
Tredje dagen är jag nöjd som det är
Fjärde dagen säger min dotter jag vill ha en lillasyster eller lillebror, då kan jag leka med den o ha den i mitt knä. Men så mycket lekkompis blir de ju kanske inte.


Bortser man från allt, går till Hjärtat och glömmer hjärnan och alla tänk om så Ja då vill jag.

 

[mandalaki]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Få jobb först, skulle jag säga. Har du varit arbetslös i många år är det nog den biten som behöver lösas först. Ett jobb kan man ju vara föräldraledig från.

Sen tycker jag att det är lite fult hur din sambo skuldbelägger dig. Om han vill ha ett barn till tycker jag att han ska tala om det precls så - men inte genom att skuldbelägga dig med att säga att det är synd om dottern.

 

[Smulu]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Få jobb först, skulle jag säga. Har du varit arbetslös i många år är det nog den biten som behöver lösas först. Ett jobb kan man ju vara föräldraledig från.

Sen tycker jag att det är lite fult hur din sambo skuldbelägger dig. Om han vill ha ett barn till tycker jag att han ska tala om det precls så - men inte genom att skuldbelägga dig med att säga att det är synd om dottern.

Grejen är att jag försökt "få jobb först länge nu" det känns som att jag helt enkelt inte kan få både ett till barn och jobb. Och så går tiden tick tack tick tack.

SGIn är skyddad, så nivån på föräldrapenningen hamnar på samma som tidigare, men jag vill ju så klart ha jobb först fast... å ungefär där fastnar jag.

 

[Inte_Ung]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Det är också svårare att få ett arbete när man är i fertil ålder och kan anses ligga i riskzonen för att omedelbart ta föräldraledigt.
Så det kan bli en låsning av situationen där.

 

[Smulu]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Det är också svårare att få ett arbete när man är i fertil ålder och kan anses ligga i riskzonen för att omedelbart ta föräldraledigt.
Så det kan bli en låsning av situationen där.

Ja, det är lite så jag känner!! låst

 

[Kiwifrukt]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Hur är dotterns relation till kusinerna? Om ni är nära så kan ju kusinerna rent av bli lite som syskon för henne, vi står otroligt nära varandra på min mammas sida, även om de stora åldersskillnaderna gör att vi inte direkt har varit barn samtidigt. Min kusin som är tre och ett halvt tror t.ex. att kusiner ingår i den absolut närmaste familjen (som "alla andra" nog skulle anse är föräldrar + eventuella syskon) och hon tror dessutom att min pappa också är hennes kusin (han är gift med hennes moster, så egentligen är de inte ens biologiskt släkt med varandra).

Sen spelar det nog inte så stor roll om eventuella syskon blir flera år yngre heller, det är sex respektive åtta år mellan mig och mina två yngsta syskon, och det är utan tvekan dem jag har mest gemensamt med och bäst relation till idag när vi är, hyfsat, vuxna allihop. Jag var så pass "stor" när de föddes att jag inte kände att de kom och "inkräktade" på min tid med föräldrarna. Min mamma har fantastisk kontakt med sina systrar som är fyra respektive tretton år yngre, när man väl är vuxna sen spelar inte åldern någon roll. Det finns ju dessutom ensambarn som är mer än nöjda med att inte ha några syskon.

 

[Smulu]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Många bra svar och tankar i tråden, fortsätt gärna

Blir glad att läsa både om ensambarn som inte saknat syskon och även om de som har stor åldersskilnad mellan sig och sitt /sina syskon.

Finns det möjligtvis någon här som har egna barn där det är mer än säg 5 års skillnad mellan dem? (utan andra syskon mellan). Hur har det funkat?

 

[mino]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Alltså, man väljer ju från och till åt sina barn hela tiden. Ska barnet växa upp i stan eller på landet? Nära släkten? I hus eller i lägenhet? Om man har två barn så kan man tänka att det vore kul om de hade fått ett syskon av motsatt/samma kön, också. Ett sånt resonemang om vilken tillvaro man ordnar åt sitt barn kan ju aldrig ta slut.

Jag tror att man får försöka tänka att man går på det som för stunden ÄR och känns rätt. Man kan inte hålla på att optimera och gissa hur framtiden kommer att bli just för ens eget barn. Man kan ändå inte kontrollera effekterna. Jag har en allergisk man och grämer mig relativt ofta över att vi inte kan ha djur och att mina barn inte får växa upp med djur. Men nu blev det så här och det får vara gott nog, helt enkelt.

 

[Ginne]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Vi har 9 och 11 år mellan, har fungerat alldeles utmärkt, de stora tyckte det var kul med en liten, den lille hade visserligen velat ha en lillebror, tyckte vi kunde köpa en men det blev inte så. Alla har lyckats bra i livet utifrån sina olika förutsättningar och intressen!

Alltså en av dem med 9 år emellan var ensambarn de första 7 åren

 

[Björk]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Jag tänker att säkert kan en 6-7åring eller äldre också ha viss glädje i att få syskon. Och förstås "besvär" också....

Å andra sidan tänker jag att man ju faktiskt kan resonera med dottern likadant som man hade gjort gällande ett syskon gällande nya kusiner. "Tänk nu får du snart FYRA kusiner!" Fördelen med kusiner jämfört med syskon är ju att de inte behöver "konkurrera" om samma föräldrapar.

Jag o min bror hade under uppväxten nära kontakt med främst två kusiner. Som vuxna träffas o hörs vi inte jätteofta, men nog kategoriserar jag dem som rätt nära mig relationsmässigt. Vi delar extremt många barndomsminnen tillsammans och jag känner att vi känner varann väldigt bra (nästan lika bra som syskon). Vi känner också varandras föräldrar rätt bra.

De övriga kusiner som jag inte delat detta med (dels på grund av att vi inte sågs så ofta och/eller på grund av stora skillnader i ålder) har jag inte den nära relationen till.

 

[Björk]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Finns det möjligtvis någon här som har egna barn där det är mer än säg 5 års skillnad mellan dem? (utan andra syskon mellan). Hur har det funkat?

Min mor har vuxit upp med 3 syskon och jag vet ju en del om deras vuxna relationer. Hennes 1,5 år äldre bror och hon hade som vuxna i och för sig mycket kontakt, men de hade ingen djupare relation då han på många vis var lite känslomässigt "störd" av deras uppväxt.

Hennes 3 år yngre syster har hon en relativt nära relation som vuxen, men en relation ganska präglad av konflikter i och med systerns bitterhet över livets "orättvisa".

Hennes 11 år yngre bror har hon som vuxen haft den allra närmaste relationen till. Delvis var hon lite av en "reservmamma" för honom under en ganska jobbig uppväxt, men som vuxna är de väldigt goda vänner och umgås. De har nog den närmaste relationen; förstår varandra, unnar varandra lycka och har en väldigt BRA vuxenrelation.

 

[mandalaki]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Det är sju år mellan mig och min syster. Vi har aldrig haft några problem mellan oss. Vi är inte varandras BFF men har bra kontakt och följer med i vad som händer i varandras liv, samarbetar kring våra föräldrar osv. Och jag älskar hennes barn och barnbarn (är gudmor till hennes äldsta barn).

 

[ako]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Det är inte mer synd om ensambarn än om andra barn. Ensambarn får ju ännu med uppmärksamhet från föräldrarna. Fördelar med båda! Dock tycker jag att om ni båda verkligen vill ha ett barn till att du inte ska hänga upp dig för mkt på detta med att du inte har jobb, givet att ni klarar er ekonomiskt förstås, för så himla länge är det faktiskt inte spm du inte kan vara aktiv på arbetarknaden om chansen till jobb dyker upp. Om din sambo har fast jobb kan ju han ta större delen av föräldraledigheten i stället, och om ni vill ha ett barn till så finns det kanske ingen perfekt tidpunkt heller.

Lycka till hur ni än gör, o tänk inte på dottern i den här frågan utan frågan är ju om ni vill ha fler barn.

 

[krus]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Mina barn är födda tätt inpå varandra men jag känner flera vuxna som har långt i ålder mellan sig och sitt/sina syskon. Det som slår mig är att människor ju faktiskt inte är barn under merparten av sitt liv och att ett syskon, som man kanske inte kan leka med på samma villkor under barndomen, kan vara till en enorm glädje senare i livet. T ex är ju inte skillnaden mellan 20 och 25 år så vansinnigt stor och mindre blir det allt eftersom. Dessutom håller jag med dem som skriver att syskon kan ha stor glädje av varandra under barndomen också, även om åldersskillnaden är stor. Jag känner många som har börjat om på "en ny kull" med en ny respektive när de äldsta har varit i gymnasieålder och det verkar som om det ofta är en källa till glädje för alla inblandade. Naturligtvis är allt individuellt men det är det ju så klart med barn som är födda nära varandra också, så vill man måla den berömde f-n p väggen så går det ju oavsett situation . Jag tycker att du ska känna efter vad du vill och agera på det helt enkelt!

 

[Smulu]

Sv: Känner mig ledsen, vet inte hur jag ska tänka.

Gillar verkligen buke för man får så många olika tankar, vilket ger mig nya infallsvinklar på syskonfrågan. Det uppskattas skarpt!

På tal om jobb så har jag ev ett uppdrag på fem veckor på gång
Mitt Cv skulle presenteras för kund åtminstone så håll tummen