Kan ni hjälpa mig att förstå en känsla?

[Miran]

Just det där är inte självupplevt. Att bli ratad är det. Men det fanns kärlek kvar från båda håll.

Att det kan sättas stora krafter i rörelse när någon man älskar sviker eller lämnar är ju inte svårt att förstå, det är stora krafter i en känslomässig öken som jag har svårare att hitta förklaringar till.

 

[Tranan]

Stort tack för erbjudandet, men jag vet inte om jag vill/kan det i det här skedet. Jag vill inte beskriva en specifik person och det är lätt att det blir för personligt om man kommer för nära.

Inga problem. men saker som höll mig kavr i ett dåligt förhållande är komplexa och inte alltid rationella.

 

[Killaloe]

Jag tänker också att om en stannar kvar i en relation trots att det inte finns känslor kvar utan att en mer samexisterar (i brist på bättre ord), så kanske en känner bitterhet när det tar slut. Bitterhet för att en inte bröt upp tidigare utan lagt massa tid på en relation som ändå tog slut, för att det inte var en själv som lämnade, bitterhet för att en har ”genomlidit och stått ut” för att hålla uppe någon typ av fasad men ändå får en ingen belöning för det slitet utan får stå där ensam.

Jag vet att jag kan bli bitter och ledsen och arg i det vardagliga livet när jag tycker att jag verkligen kämpat med något och sen blir jag avfärdad. Det måste alltså inte handla om relationer utan jag kände så när jag kämpade på jobbet, blev skadad på jobbet och kämpade för att kunna komma tillbaka och då fick noll stöd av arbetsgivaren. Det blev liksom ett svek och att dom trampade på min lojalitet, så där stod jag - utbränd, skadad och sjukskriven medans deras liv bara fortsatte (såklart). Och jag tänker att jag inte är helt unik i att känna den besvikelsen, att livet går vidare men för mig är det jobbigt osv, och då beroende på hur en är som person så hanterar en det lite olika. Vissa reagerar på känslorna av svek och bitterhet genom att bli utåtagerande, andra stänger in det - vilket kanske skulle kunna fungera som delvis förklaringsmodell i fallet där du inte riktigt får ihop det?

 

[Killaloe]

Att det kan sättas stora krafter i rörelse när någon man älskar sviker eller lämnar är ju inte svårt att förstå, det är stora krafter i en känslomässig öken som jag har svårare att hitta förklaringar till.

Det kanske också är så att känslorna har liksom bara svalnat men när det väl blir ett faktum genom separationen så rör det upp alla gamla känslor (men vi hade det så bra? Vi kanske kan hitta tillbaka?) samt även sorgen över att dom inte finns kvar? En lever kanske också i förnekelse och vill inte inse att känslorna inte finns där - så när en då blir lämnad behöver en dels hantera att känslorna saknas från den andre, men en behöver också göra upp med sina egna känslor om en nu inte har det tidigare. Vardagen blir liksom inte lika vardaglig utan det krävs att en omvärderar och hanterar förändringarna vilket inte alla är så bra på att göra.

 

[JGD]

Som många skrivit, sorg. Över det som inte blev och förlorade år.

Misslyckande, att inte klarat av att hålla ihop det och vända det som varit dåligt.

Finns det dessutom barn med i bilden så är det den förlorade kärnfamiljen och att ha hamnat i något som går emot ens värderingar.

 

[Miran]

Inga problem. men saker som höll mig kavr i ett dåligt förhållande är komplexa och inte alltid rationella.

Jag förstår det . Och det är ju det fantastiska med känslor. Vartenda förhållande skulle kunna bli en roman tror jag. Det finns alltid så oerhört många bevekelsegrunder och anledningar till varför man reagerar som man gör.

 

[Miran]

Inga problem. men saker som höll mig kavr i ett dåligt förhållande är komplexa och inte alltid rationella.

I just den här historien är barnen utflugna sedan länge så kärnfamiljens bevarande på grund av hemmavarande barn finns inte. Det borde jag ha nämnt tidigare. Sorry.

 

[Tranan]

I just den här historien är barnen utflugna sedan länge så kärnfamiljens bevarande på grund av hemmavarande barn finns inte. Det borde jag ha nämnt tidigare. Sorry.

Ok inge problem

 

[Mixoman]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

Nu är jag ensam. I alla år höll jag god min, log mot hans vänner när det var middag. Stod där och serverade välkomstdrinkar när jag hellre hade suttit framför TV;n själv, uppkrupen i soffan. Först höll jag god min för barnens skull. Som en tyst överenskommelse att vi satt i samma båt och behövde hjälpas åt att få skutan åt rätt håll. Jag lade mest tid på barnen, han hade ju sitt jobb. Sina projekt, sina vänner och sin segelbåt.

Jag hade visst vågat lämna men det var inte så det var tänkt. Hur många år offrade jag? Hur hade mitt liv kunnat bli om jag gick tidigare? Sen plötsligt när det passar honom, när det tydligen är bekvämt och bäst för honom att gå vidare. Ja, då avslutar han det med samma torra jävliga ton som om han avslutade en försäkring på bilen. "Du har ju ditt eget sparande" kläcker han ur sig. Som en kattunge som lekt färdigt med ett garnnystan slänger han bort mig. Vilket jävla svin!

Så här sitter jag och har ställt upp i så många år. Offrat min tid, mitt liv. Han har gjort som han behagat och utnyttjat mig. Utnyttjat mig som något jävla hembiträde. Rekvisita i träbockens löjliga liv. Fy fan. Fy faaan.

 

[Tass]

Att det kan sättas stora krafter i rörelse när någon man älskar sviker eller lämnar är ju inte svårt att förstå, det är stora krafter i en känslomässig öken som jag har svårare att hitta förklaringar till.

Om man tänker så här: man håller ihop en känslomässig öken i åratal. Det måste ta massor med energi och alltså kräva massor med vilja/drivkraft för att man ska fortsätta med det. Alltså finns det stora krafter på plats. Annars hade relationen runnit ut i sanden för länge sen.

 

[Tass]

Nu är jag ensam. I alla år höll jag god min, log mot hans vänner när det var middag. Stod där och serverade välkomstdrinkar när jag hellre hade suttit framför TV;n själv, uppkrupen i soffan. Först höll jag god min för barnens skull. Som en tyst överenskommelse att vi satt i samma båt och behövde hjälpas åt att få skutan åt rätt håll. Jag lade mest tid på barnen, han hade ju sitt jobb. Sina projekt, sina vänner och sin segelbåt.

Jag hade visst vågat lämna men det var inte så det var tänkt. Hur många år offrade jag? Hur hade mitt liv kunnat bli om jag gick tidigare? Sen plötsligt när det passar honom, när det tydligen är bekvämt och bäst för honom att gå vidare. Ja, då avslutar han det med samma torra jävliga ton som om han avslutade en försäkring på bilen. "Du har ju ditt eget sparande" kläcker han ur sig. Som en kattunge som lekt färdigt med ett garnnystan slänger han bort mig. Vilket jävla svin!

Så här sitter jag och har ställt upp i så många år. Offrat min tid, mitt liv. Han har gjort som han behagat och utnyttjat mig. Utnyttjat mig som något jävla hembiträde. Rekvisita i träbockens löjliga liv. Fy fan. Fy faaan.

Bra skrivet men fy vad tråkigt. Vill inte trycka på "gilla" för det.

 

[Killaloe]

Bra skrivet men fy vad tråkigt. Vill inte trycka på "gilla" för det.

Jag håller med - så bra beskrivet av en skitig situation @Mixoman

 

[Anders]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

Jag får inte heller ihop det, det måste nog till någon form av personlighetsstörning/psykisk sjukdom för att det skall låta rimligt. Såvida inte relationen varit så dålig att det har byggts upp någon form av fiendskap och hat dem emellan redan innan separationen men det låter då nästan som det skulle falla under den första kategorin ändå.

 

[Miran]

Nu är jag ensam. I alla år höll jag god min, log mot hans vänner när det var middag. Stod där och serverade välkomstdrinkar när jag hellre hade suttit framför TV;n själv, uppkrupen i soffan. Först höll jag god min för barnens skull. Som en tyst överenskommelse att vi satt i samma båt och behövde hjälpas åt att få skutan åt rätt håll. Jag lade mest tid på barnen, han hade ju sitt jobb. Sina projekt, sina vänner och sin segelbåt.

Jag hade visst vågat lämna men det var inte så det var tänkt. Hur många år offrade jag? Hur hade mitt liv kunnat bli om jag gick tidigare? Sen plötsligt när det passar honom, när det tydligen är bekvämt och bäst för honom att gå vidare. Ja, då avslutar han det med samma torra jävliga ton som om han avslutade en försäkring på bilen. "Du har ju ditt eget sparande" kläcker han ur sig. Som en kattunge som lekt färdigt med ett garnnystan slänger han bort mig. Vilket jävla svin!

Så här sitter jag och har ställt upp i så många år. Offrat min tid, mitt liv. Han har gjort som han behagat och utnyttjat mig. Utnyttjat mig som något jävla hembiträde. Rekvisita i träbockens löjliga liv. Fy fan. Fy faaan.

Om du vänder på det så att det är mannen som är den som känner sig utnyttjad?
Som ÄR utnyttjad. Blir hon ändå arg? (han lämnar)

Om det är samma situation som du beskriver men kvinnan som lämnar?

(visst är det kul att leka?)

 

[Miran]

Om man är van vid att vara den som bestämmer i ett förhållande, den som alltid har rätt. Blir man då väldigt rädd om den hunsade bestämmer sig för att ge sig av?

Ja, det känns ju troligt med tanke på hur ofta kvinnor förföljs, misshandlas och mördas när de vill lämna män som förtrycker dem.
Men en dominant kvinna som blir lämnad, hur reagerar hon?

 

[Mixoman]

Om du vänder på det så att det är mannen som är den som känner sig utnyttjad?
Som ÄR utnyttjad. Blir hon ändå arg? (han lämnar)

Om det är samma situation som du beskriver men kvinnan som lämnar?

(visst är det kul att leka?)

Jag tror inte det spelar så stor roll. Fastnar man i ältande och grubblande kan tankarna både växa och bli riktigt klibbiga. Den typen av överdrivna känsloreaktioner är sällan logiska, mer än hos den som har dem och göder dem med ännu fler tankar.

Ja, kul

 

[TantAgda]

Jo alltså, sorgen kan jag förstå, saknad och besvikelse. Men inte aggressivitet och en lust att hämnas. Och inte vild förtvivlan.

Det är väl glappet mellan ett förhållande utan några starka känslor som förbyts till en separation med väldigt starka känslor som jag har svårt att sätta mig in i.

Funderar på om det är möjligt att känna så och i så fall varför. Men kanske är det orealistiskt? Det är väl ungefär det jag försöker klura ut. Ska man skriva om någon måste man tro på den personen.

Jag kände så när jag blev lämnad av exet för snart 2år sedan.
Vi hade mer av en väldigt bra vänskapsrelation (har jag insett i efterhand) större delen av vårt 7åriga förhållande. Som dessutom var sexlöst/ närhetslöst flertalet år. Vi bodde mer eller mindre bara under samma tak.
När han lämnade mej blev jag vansinnig. Först för att han inte gett mej chansen att "rädda" det som jag då trodde var en bra relation. Han hade funderat över att lämna mej i ett halvår utan att tagit upp det.
Efter den första fasen av ilska gick det över i en ilska på mej själv som levt i en kärlekslös relation bara för att det var friktionsfritt och fungerade. Jag nöjde mej.
DET gör mej fortfarande väldigt arg, att jag inte lyssnade på mej själv när jag flera år tidigare insåg vart relationen började gå. Arg för att jag inte insåg att jag var värd bättre!

Så, jag var först ledsen men det gick snabbt över i att jag blev arg och förtvivlad över att jag inte lyssnat på mej själv tidigare.
Däremot ville jag aldrig hämnas. Hämnd är inte någon känsla jag egentligen någonsin känt. Tror jag.

Nedanstående sammanfattar mina känslor väldigt väl!

Att bli ratad. Att inte vara den som gick först fastän man inte trivdes (heller).

 

[Lena Furberg]

Jag har ingen bra teori men jag tror att de känslor som du beskriver kan dyka upp ganska oväntat. Man kanske aldrig trodde att man skulle känna så vid ett uppbrott, vid just det HÄR uppbrottet, och när det så händer så kommer känslorna som en enorm flodvåg från ingenstans och överrumplar en. Känslor man själv inte visste att man kunde ha och som man därför är oförberedd på och inte kan hantera. Vi människor tror ibland att vi känner oss själva, och så inträffar något där ens reaktioner blir helt tvärtemot vad man tänkt och trott. Oväntade känslor tar över ens person, och man kanske inte kan hejda dem?

 

[Killaloe]

Jag får inte heller ihop det, det måste nog till någon form av personlighetsstörning/psykisk sjukdom för att det skall låta rimligt.

Fy så nedvärderande.

 

[Miran]

Jag kände så när jag blev lämnad av exet för snart 2år sedan.
Vi hade mer av en väldigt bra vänskapsrelation (har jag insett i efterhand) större delen av vårt 7åriga förhållande. Som dessutom var sexlöst/ närhetslöst flertalet år. Vi bodde mer eller mindre bara under samma tak.
När han lämnade mej blev jag vansinnig. Först för att han inte gett mej chansen att "rädda" det som jag då trodde var en bra relation. Han hade funderat över att lämna mej i ett halvår utan att tagit upp det.
Efter den första fasen av ilska gick det över i en ilska på mej själv som levt i en kärlekslös relation bara för att det var friktionsfritt och fungerade. Jag nöjde mej.
DET gör mej fortfarande väldigt arg, att jag inte lyssnade på mej själv när jag flera år tidigare insåg vart relationen började gå. Arg för att jag inte insåg att jag var värd bättre!

Så, jag var först ledsen men det gick snabbt över i att jag blev arg och förtvivlad över att jag inte lyssnat på mej själv tidigare.
Däremot ville jag aldrig hämnas. Hämnd är inte någon känsla jag egentligen någonsin känt. Tror jag.

Nedanstående sammanfattar mina känslor väldigt väl!

Tack för att du delade med dig. Det är lite åt det hållet jag far efter.