Kan ni hjälpa mig att förstå en känsla?

[Killaloe]

Men alltså, det är ju så himla intressant hur människor fungerar.

Jag är också osunt beroende av att duga. Kämpar med att inte platta till mig för att passa in. Dock är jag ganska förtjust i mig själv.

Ja det är det verkligen! Fast ibland är det bara tröttsamt med osunda tankeloopar.

Min räddning har varit att tänka att jag har en idiot på axeln (i mitt fall en politiker som jag tycker har orimliga åsikter - dock inte JÅ för då hade jag blivit arg, utan någon som bara är irriterande) som säger att jag måste vara duktig och prestera. Då har det blivit mycket enklare att sortera vad som är rimligt och inte eftersom jag inte köper vad den här personen säger rakt av, vilket gör att jag hinner fundera ett varv extra på om jag verkligen tycker så och därigenom inte agera i affekt. Asknäppt egentligen men mycket funktionellt

 

[Miran]

Det är intressant. Vilket härligt jobb du har.

Ja du, oftast är det himla kul.

 

[Petruska]

Oj.
Beundransvärt. Tyder på en rätt grundmurad självkänsla.

Nog tror jag att de flesta runt mig faktiskt tänker i termer om att de är olika bra eller dåliga? Inte att olika delar av ens person är olika "bra" utan att man just är en sämre eller bättre sort. Och att det varierar över tid.

Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera min självkänsla, och jag har aldrig fattat vad det är, men vad jag kan se läste du inte det inlägg du svarade på.

Jag försökte förklara att just bra/dålig inte är mina ord för mig själv, eller andra. Det säger nog något om mig, men högst troligt inget om min sk självkänsla.

 

[Viva]

Min upplevelse var att det tog väldigt hårt att fasaden rämnade, vad skulle grannarna tycka, vad skulle vänner säga. Att den parten dessutom ville försöka när den andra inte gjorde det. Sen var barnen vuxna och utflyttade men där fanns ändå en sorg att inte längre vara den där kärnfamiljen, inget tills döden skiljer oss åt. Alla dessa år som bara försvann.

 

[Petruska]

Min upplevelse var att det tog väldigt hårt att fasaden rämnade, vad skulle grannarna tycka, vad skulle vänner säga. Att den parten dessutom ville försöka när den andra inte gjorde det. Sen var barnen vuxna och utflyttade men där fanns ändå en sorg att inte längre vara den där kärnfamiljen, inget tills döden skiljer oss åt. Alla dessa år som bara försvann.

Det där sista förstår jag inte alls. Vadå försvann? Går det att förklara?

 

[Viva]

Det där sista förstår jag inte alls. Vadå försvann? Går det att förklara?

Det är inte jag som är den drabbade men jag tror att hen kände att allt som hen investerat gick förlorat när relationen sedan tog slut. Att de på något sätt var bortkastat att inte kämpa för alla dessa år de haft tillsammans. Men jag kan ha fel, men det är så jag uppfattade det hela.

 

[TheRedLightning]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

Jag var den personen när mitt ex talade om för mig att vi borde gå skilja vägar, jag bröt ihop och blev jätteledsen. Minns inte så mycket från den tiden.

Vi gave det i alla fall en chans till, men inget blev bättre jag själv kom till samma insikt och vi delade på oss till slut. Flyttade till eget boende och jag har nog aldrig mått så dåligt i ett halvår, innan jag kom på fötter igen.
Hade förvisso det trassligt ekonomiskt och kände mig ensam. Jag saknade tvåsamheten, jag saknade aldrig honom (exet). Nu tre år senare mår jag så bra som jag inte gjort på länge, livet är verkligen på topp just nu.

 

[Petruska]

Det är inte jag som är den drabbade men jag tror att hen kände att allt som hen investerat gick förlorat när relationen sedan tog slut. Att de på något sätt var bortkastat att inte kämpa för alla dessa år de haft tillsammans. Men jag kan ha fel, men det är så jag uppfattade det hela.

Ok. Det liknar hur jag har tolkat det. Jag fattar ju vad de säger, men känslan är helt främmande för mig.

 

[Miran]

Stort tack till alla för hjälpen. Känns som om jag fått lite nya infallsvinklar.

Nu är jag inne på svek, vad det kan göra med människor och att vad som kan uppfattas som svek av en person kan vara en självklarhet för andra. Också intressant.

 

[pepp]

En sorg över det som aldrig blev. Sorg över förlorade år. Saknad av personen och besvikelse över att det inte blev som man önskat. Om man levt länge ihop i ett dåligt förhållande kan man ha tappat bort vem man är och vad man vill. Gemensamma vänner som försvinner.
Även om kärleken tar slut kanske man gillar personen.

Det där kan jag relatera till.
Jag och exet var ihop 4 år, jag trodde han var mitt livs kärlek.

Vårat uppbrott var gemensamt.. jag bryter fortfarande ihop när jag träffar honom 7 månader senare, går inte en dag utan att jag tänker på honom osv.

 

[coolia]

Stort tack till alla för hjälpen. Känns som om jag fått lite nya infallsvinklar.

Nu är jag inne på svek, vad det kan göra med människor och att vad som kan uppfattas som svek av en person kan vara en självklarhet för andra. Också intressant.

Svek. Ja för min del handlar det om de gemensamma planer vi hade. Exet höll god min och planerade vidare trots att han då redan var på väg bort. Alla lögner som han trasslade in sig i som fick mig att förstå att något var fel men jag visste inte vad.