Kan ni hjälpa mig att förstå en känsla?

[Miran]

Jag har ingen bra teori men jag tror att de känslor som du beskriver kan dyka upp ganska oväntat. Man kanske aldrig trodde att man skulle känna så vid ett uppbrott, vid just det HÄR uppbrottet, och när det så händer så kommer känslorna som en enorm flodvåg från ingenstans och överrumplar en. Känslor man själv inte visste att man kunde ha och som man därför är oförberedd på och inte kan hantera. Vi människor tror ibland att vi känner oss själva, och så inträffar något där ens reaktioner blir helt tvärtemot vad man tänkt och trott. Oväntade känslor tar över ens person, och man kanske inte kan hejda dem?

Ja, det är typ det jag vill åt, men det måste ju ändå kännas trovärdigt när man beskriver det. Så det jag letar efter är småsmå flisor som jag skulle kunna använda för att förstå min person bättre.

 

[Petruska]

Om man tänker så här: man håller ihop en känslomässig öken i åratal. Det måste ta massor med energi och alltså kräva massor med vilja/drivkraft för att man ska fortsätta med det. Alltså finns det stora krafter på plats. Annars hade relationen runnit ut i sanden för länge sen.

Ja, något sådant tänker nog jag också. När jag ser hur folk uthärdar för att hålla ihop känslomässiga öknar och dessutom för att få dem att framstå som något annat än öken. Jag tänker VARFÖR är de ihop?

Om den ena sedan äntligen lämnar den andra, är den aggressiva reaktionen på något vis kanske svaret på mitt VARFÖR?

Starka känslor var där. Kanske inte kärlek och vänskap just, men andra.

Även om det är svårbegripligt, tycks ju många tycka att det är OERHÖRT viktigt att hålla ihop relationen. Nästan inget är ett fullgott skäl att bryta upp, för många. För mig ser det istället ut som att de tycker att nästan inget räcker för att stanna kvar. De kräver inte mer än nästan inget. Bara relationen håller.

Jag tänker mig att det gemennsamma projektet blir Att Hålla Ihop. Inte så konstigt om man blir arg när någon saboterar projektet. Eftersom projektet inte hade något annat innehåll än sig självt, blir plötsligt hela den tid man levt ihop tillspillogiven.

Ungefär så tolkar jag det nog.

 

[gammalek]

Det är jag som har ordnat allt, allt i vårt liv. Jag som har styrt upp skutan, sett vilken riktning vi ska gå, haft förmågan att förutse och utifrån det ta de rätta besluten. Jag som haft koll på ekonomin, vetat när det är läge att köpa och sälja, kunnat se vilka kontakter som är viktiga, vetat vilka vi ska umgås med för att det ska generera kapital. Vad har du bidragit med? Ett mähä utan driv, utan ambitioner, som fjuttat omkring med kulturella soaréer och med beundrande valpögon sneglat på de riktiga konstnärerna. Du hade inte varit någonting utan mig. Jag gav dig förutsättningarna, jag finansierade, jag hade kontakterna som gjorde att du kunde frottera dig med kultureliten. Och nu... NU går du, DU lämnar MIG, när det var jag som var VÅRT liv, jag som möjliggjorde ALLT det som du var. Du hade inte kommit någonstans utan mig, du hade varit kvar på biblioteket i din stickade väst, putsandes dina glasögon, drömmande om det stora genombrottet. Och när jag skapat dig, när jag GETT dig ditt liv, så GÅR du. Från MIG.

 

[Flixon]

Jag spinner vidare på vad @Tass nämnde om att tappa ansiktet. Jag tänker att det där med en fasad är viktigt för många idag, ett stabilt/fint/eftersträvansvärt förhållande att visa upp för omvärlden med myskvällar, drinkar på stan eller aktiva parsemestrar. Även om förhållandet i sig inte är så fantastiskt, så försvinner ju möjligheten till fasaden om relationen tar slut. Om något går förlorat pga att fasaden inte finns där, kanske det kan frambringa tillräckligt med ilska för att väcka ett hämndbegär (för det var väl det du ville åt?)?

 

[Miran]

Ja, något sådant tänker nog jag också. När jag ser hur folk uthärdar för att hålla ihop känslomässiga öknar och dessutom för att få dem att framstå som något annat än öken. Jag tänker VARFÖR är de ihop?

Om den ena sedan äntligen lämnar den andra, är den aggressiva reaktionen på något vis kanske svaret på mitt VARFÖR?

Starka känslor var där. Kanske inte kärlek och vänskap just, men andra.

Även om det är svårbegripligt, tycks ju många tycka att det är OERHÖRT viktigt att hålla ihop relationen. Nästan inget är ett fullgott skäl att bryta upp, för många. För mig ser det istället ut som att de tycker att nästan inget räcker för att stanna kvar. De kräver inte mer än nästan inget. Bara relationen håller.

Jag tänker mig att det gemennsamma projektet blir Att Hålla Ihop. Inte så konstigt om man blir arg när någon saboterar projektet. Eftersom projektet inte hade något annat innehåll än sig självt, blir plötsligt hela den tid man levt ihop tillspillogiven.

Ungefär så tolkar jag det nog.

Det är typ det här jag har kämpat med ett tag. Men det känns inte riktigt trovärdigt. Men det kanske är det. Får fundera några vändor till. Massor med bra input från flera håll. Stort tack.

Spåna gärna vidare....

 

[Miran]

Jag spinner vidare på vad @Tass nämnde om att tappa ansiktet. Jag tänker att det där med en fasad är viktigt för många idag, ett stabilt/fint/eftersträvansvärt förhållande att visa upp för omvärlden med myskvällar, drinkar på stan eller aktiva parsemestrar. Även om förhållandet i sig inte är så fantastiskt, så försvinner ju möjligheten till fasaden om relationen tar slut. Om något går förlorat pga att fasaden inte finns där, kanske det kan frambringa tillräckligt med ilska för att väcka ett hämndbegär (för det var väl det du ville åt?)?

Här finns något. Åh vad bra. Buke kan man lita på.

 

[Petruska]

Det är typ det här jag har kämpat med ett tag. Men det känns inte riktigt trovärdigt. Men det kanske är det. Får fundera några vändor till. Massor med bra input från flera håll. Stort tack.

Spåna gärna vidare....

Jag tänker att det som gör att det inte känns trovärdigt är just att det är så vansinnigt viktigt att relationen håller. Fattar man inte det, eller inte förmår identifiera sig med det, då blir det obegripligt och därmed svårt att tro på.

Jag tänker nog att det är där utmaningen ligger. Fattar man det där, fattar man ilskan. Det är inte ilskan som är konstig, det är det som föregår den som är konstigt.

 

[farin]

I boken jag skriver just nu har jag lite problem med en person som jag inte riktigt får att hänga ihop. Känner att jag skulle behöva lite input på det här, så om någon har egna erfarenheter eller bara lust att spåna lite så är det välkommet.

Tänk er in i den här situationen:OM man blir lämnad av någon som man har haft ett långvarigt förhållande med. Kärleken är död sedan länge, något sexliv existerar inte och ekonomin är inget problem för någon i relationen och båda är kompetenta och anser sig vara fullt kapabla att ta vara på sig själva.

Varför skulle en sådan här person bryta ihop fullständigt, inte förstå sveket att bli lämnad, vilja hämnas ... osv? Varför vill man leva med en människa som inte vill leva med en? Varför vill man leva i en relation där man egentligen inte bryr sig om varandra?

Vanlig svartsjuka, rädsla för ekonomisk kris eller en känsla av att inte klara det praktiska kan egentligen räknas bort. Några idéer eller tankar?

Min spontana tanke är upprepning av mönster.
Den som lämnas har i barndomen blivit lämnad/inte bekräftad av en eller båda föräldrarna. Detta obearbetat ger en sorg som kommer ut som ilska (för den som nu lämnas har inte heller fått lära sig se, identifiera, erkänna sina känslor). Att nu bli lämnad igen bekräftar att personen inte är värd att älskas, precis som i barndomen, då föräldrarna gömde sig på jobbet, med fester med vänner, med ett brinnande intresse för något annat än sitt barn...
Kul att spåna på amatörpsykolog-nivå

 

[Miran]

Jag tänker att det som gör att det inte känns trovärdigt är just att det är så vansinnigt viktigt att relationen håller. Fattar man inte det, eller inte förmår identifiera sig med det, då blir det obegripligt och därmed svårt att tro på.

Jag tänker nog att det är där utmaningen ligger. Fattar man det där, fattar man ilskan. Det är inte ilskan som är konstig, det är det som föregår den som är konstigt.

Jävligt sant. Det är väl själva konceptet jag inte vill ta in. Bra tänkt.

 

[purity_666]

Jag tänker att den personen blir kränkt. Att personen står över den andre och minsann inte ska dumpas. När den andre har fräckheten att dumpa måste denne lära sig en läxa och sättas på plats. "Ingen dumpar mig" typ. Lite narcissist kanske.

 

[nickan1]

Jag tänker att om man definierar sig själv utifrån tvåsamhet och har varit i ett förhållande länge så kanske man aldrig har varit ensam. Då kan man vara livrädd för vad ensamheten kan göra med en. Man kan vara rädd för att möta sina egna känslor, vara rädd för att behöva lära känna sig själv, vara rädd för vem man kan möta där bakom spegelbilden. Kanske har personen aldrig behövt jobba med dig själv för alla har vi ju både trevliga och mer otrevliga sidor. Då kan man bli väldigt förbannad och ledsen på den andra för att den personen som lämnar faktiskt lämnar ett förhållande och tvingar den andra personen att lära känna sig själv. Jag har definitivt folk i min omgivning som har varit livrädda när de blivit lämnade av anledningen att de inte vill möta sig själva och har svårt med egna känslor och de kommer ganska snabbt in i nya förhållanden i en strid ström utan att ha förhållanden efter det långa förhållanden som håller någon längre tid.

 

[Squie]

Lyssnade på en dialog hos frisören häromdagen.
Att inte kunna lämna för barnens skull...för att de måste bo i hus...annars blev de typ misshandlade. Det var synd om dem om de inte fick bo i hus...lägenhet var under deras värdighet. Typ.

 

[tanten]

Stort tack för erbjudandet, men jag vet inte om jag vill/kan det i det här skedet. Jag vill inte beskriva en specifik person och det är lätt att det blir för personligt om man kommer för nära.

Det är typ det här jag har kämpat med ett tag. Men det känns inte riktigt trovärdigt. Men det kanske är det. Får fundera några vändor till. Massor med bra input från flera håll. Stort tack.

Spåna gärna vidare....

Kanske också självbild?
en person som är i ett förhållande. En stadig betrodd människa med allt det man "ska" ha. Relation, vardag, sammanhang.

Som ensam kan man bli som en fri ballong som svävar vid sidan av allt annat.
Man dög inte till ett förhållande

Människor som levt ihop så länge att barnen flugit ut har skapat sitt liv i den där världen. En separation innebär inte bara att partnern försvinner ut ut livet. Det innebär en revolution i hela ens liv. Allt som var ens värld ställs på ända.

Reaktionen kanske inte beror så mycket på att relationen tagit slut som på att livet ställts på ända. Och ens självbild.

Tänker också att det kan vara skillnad om det är en man eller kvinna. Pga de förväntningar som finns på resp kön för oss i medelåldern så är reaktionen annorlunda. Det sociala skyddsnätet är generellt olika. Den känslomässiga beredskapen olika.

Min bekant sköt sig när kvinnan lämnade honom. Hans värld rasade och han hade inga verktyg att hantera det.

 

[KattenKorven]

Alltså, jag vet inte vad det säger om mig jag har inga som helst problem att förstå en sån reaktion. Det är väl klart som fan att man:
1. Inte vill vara den som blir lämnad. Ska någon ANNAN bestämma hur mitt liv ska förändras, liksom?!
2. Känner att världen rasar när ett långt förhållande tar slut. Man har ju nött in samma hjulspår tillsammans, dragit åt samma håll, skapat sina gemensamma rutiner och vanor. Allt det försvinner ju då och man får börja om och bygga upp något eget. Det känns säkert helt oöverkomligt jobbigt för många.
3. Känner att "jaha, ska den jäveln träffa nån annan nu och bli mycket lyckligare än vad vi var tillsammans? Varför kan hen inte stanna och jobba på att se till att VI blir lyckliga istället?" Någon sorts sunk cost fallacy, kanske.

 

[Brandgul]

Alltså, jag vet inte vad det säger om mig jag har inga som helst problem att förstå en sån reaktion. Det är väl klart som fan att man:
1. Inte vill vara den som blir lämnad. Ska någon ANNAN bestämma hur mitt liv ska förändras, liksom?!
2. Känner att världen rasar när ett långt förhållande tar slut. Man har ju nött in samma hjulspår tillsammans, dragit åt samma håll, skapat sina gemensamma rutiner och vanor. Allt det försvinner ju då och man får börja om och bygga upp något eget. Det känns säkert helt oöverkomligt jobbigt för många.
3. Känner att "jaha, ska den jäveln träffa nån annan nu och bli mycket lyckligare än vad vi var tillsammans? Varför kan hen inte stanna och jobba på att se till att VI blir lyckliga istället?" Någon sorts sunk cost fallacy, kanske.

Jag läste precis någon undersökning á la Aftonbladet att det blir (kan bli) svartsjuka när någon blir lämnad just för att man känner sig bortvald och ratad. Att den andra träffar någon som är bättre än MIG! Detta trots att förhållandet är dåligt/obefintligt.

 

[KattenKorven]

Jag läste precis någon undersökning á la Aftonbladet att det blir (kan bli) svartsjuka när någon blir lämnad just för att man känner sig bortvald och ratad. Att den andra träffar någon som är bättre än MIG! Detta trots att förhållandet är dåligt/obefintligt.

Ja, precis så!

 

[Petruska]

Jag läste precis någon undersökning á la Aftonbladet att det blir (kan bli) svartsjuka när någon blir lämnad just för att man känner sig bortvald och ratad. Att den andra träffar någon som är bättre än MIG! Detta trots att förhållandet är dåligt/obefintligt.

Men det förutsätter ju att man innan dess tror att det är för att man är så BRA som ens partner vill vara ihop med en. Är inte det en konstig tanke?

 

[Killaloe]

Men det förutsätter ju att man innan dess tror att det är för att man är så BRA som ens partner vill vara ihop med en. Är inte det en konstig tanke?

Jag kanske tänker tvärtom, att bli lämnad signalerar att du är DÅLIG och om den som lämnar träffar en ny så är den BÄTTRE. En blir liksom rankad efter en skala en kanske inte riktigt förstår och det ända en vet är att en själv inte dög.

 

[Petruska]

Jag kanske tänker tvärtom, att bli lämnad signalerar att du är DÅLIG och om den som lämnar träffar en ny så är den BÄTTRE. En blir liksom rankad efter en skala en kanske inte riktigt förstår och det ända en vet är att en själv inte dög.

Ja, jag känner ju igen det. Men inte från mig själv. Dvs: bekant, men lite obegripligt. Jag skulle ha svårt att skriva ihop en sån romanfigur trovärdigt, tex.

 

[Killaloe]

Ja, jag känner ju igen det. Men inte från mig själv. Dvs: bekant, men lite obegripligt. Jag skulle ha svårt att skriva ihop en sån romanfigur trovärdigt, tex.

Ja det är väl väldigt individuellt - jag har inte alls svårt att relatera till en känsla av att vara dålig. Sen kanske jag inte agerar på den, men att vara en DÅLIG MÄNNISKA är ungefär det värsta jag kan tänka mig att vara så det skulle krascha min världsbild ett tag och det är skitjobbigt. För mig är det nästan alltid (omedvetet) viktigt(ast) att vara bra, duktig osv om jag inte tänker efter och hanterar känslor innan dom spinner iväg - så att/när någon annan framkallar sådana känslor hos mig krävs det en hel del hanterande av detta. Och jag har liksom jobbat aktivt med att hantera känslor av misslyckande i flera år, så jag har kommit en bit på vägen - men hade jag inte gjort det hade känslorna kunnat ta över helt och jag hade agerat på dessa om skammen att vara dålig och otillräcklig hade upplevts ohanterliga.