Kan man säga upp kontakten med en förälder?

[cirkus]

Men känns det inte lite sådär att din bror inte står upp för dig mot sin fru???

Fast å andra sidan - skulle han köra över sin fru menar du?

 

[Zaria]

Någon som gjort just det - d.v.s sagt upp kontakten med en förälder?

Jag känner att jag börjar få nog nu och bägaren kommer snart att rinna över...

Jag bröt med mina för 2 år sedan ungefär. Det var många små händelser från barndomen bla som sammantaget blev stort ju äldre jag blev. När jag själv fick egna barn blev det ännu tydligare att något var väldigt fel i relationen till mina föräldrar. När deras sätt att vara började gå ut över mina barn valde jag att bryta helt. De hade då haft min 7 åring över helgen och suttit och pratat om hur besvikna de var på mig, att jag var så himla hemsk som barn och de kunde inte för sitt liv förstå varför (det gör de aldrig, för de vill inte förstå eftersom de anser sig vara lite bättre och finare än alla andra). Sedan hade min mamma suttit och gråtit och spelat martyr som så många gånger förr med sonen (han har dessutom Autism så det där med att sortera och inte ta allt bokstavligt är inte hans melodi riktigt). Där fick jag tvärnog, men det tog lång tid innan de begrep att jag inte ville ha med dem att göra. Det var hysteriska sms, försök från mammas sida att ta kontakt som tydligt visade att hon verkligen grep efter halmstrån, hon ringde deperat till min sambo och försökte dra in honom i det mm.

När beslutet väl var taget backade jag inte, många kom efteråt och sa att "vi förstod att det skulle sluta såhär", "vi såg vad dina föräldrar gjorde mot dig som barn", även en del släktingar. Några tror jag dock sitter på min FB och har koll på mig åt dem. Det har varit tufft men samtidigt ångrade jag aldrig mitt beslut, mycket ångest föll bort. Bara den ångest jag kände när de skulle träffa barnbarnen sista gångerna och de spelade över helt och jag själv mådde jättedåligt flera dagar innan utan att veta varför. Det som känns mest tråkigt är att 2 av deras barnbarn inte kommer att träffa dem och att den äldsta faktiskt saknar dem, för det samtalet om mig och när de grät minns han tydligt än idag och tar upp ibland. Det känns faktiskt bra när jag väl fattade detta beslutet, även om inte alla hållit med mig längs vägen så har jag fått mer stöd och mer svar på frågor om varför jag känt som jag gjort i så många år. Vet att för många är det ett stort tabu att någon kan göra så mot sina föräldrar, samtidigt så sviker inte ett barn, vuxet eller ej sina föräldrar för ingenting utan när det sker har det gått långt.

 

[Lilla]

Fast å andra sidan - skulle han köra över sin fru menar du?

Jag skulle inte klara leva med någon som inte tyckte om eller i alla fall respektera mina nära och kära.

 

[tanten]

Jag skulle inte klara leva med någon som inte tyckte om eller i alla fall respektera mina nära och kära.

Var inte det väldigt hårt?

Det handlar om ett par i pensionsåldern. De har levt ihop ett långt - och mycket lyckligt - liv och har barn och barnbarn.

Hans och min kontakt är inte beroende av hans frus gillande. Vi sitter ihop, av känslor och positiva blodsband. Vi har löst det så att han kommer hit till mig och vi tillbringar några intensiva fina dagar ihop om somrarna. Vi bor ju dessutom i olika länder.

 

[Lilla]

Var inte det väldigt hårt?

Det handlar om ett par i pensionsåldern. De har levt ihop ett långt - och mycket lyckligt - liv och har barn och barnbarn.

Hans och min kontakt är inte beroende av hans frus gillande. Vi sitter ihop, av känslor och positiva blodsband. Vi har löst det så att han kommer hit till mig och vi tillbringar några intensiva fina dagar ihop om somrarna. Vi bor ju dessutom i olika länder.

Ber om ursäkt om det känns som att jag är hård. Talar bara om min åsikt.

 

[TinyWiny]

Wow.. Intressant hur vissa ser på ägandet av halva bostaden t.ex. jag äger halva huset vi bor i men ser det inte som anledning nog att neka sambon att ha besök av sin familj och vänner, ser det mer som att jag får packa mig iväg om jag inte trivs med det sällskap han drar hem och inte har lust att vara trevlig mot dem räknar med att han tänker likadant.

Ganska ot.

Jag tänker precis tvärtom. Mitt hem är min borg, där jag ska kunna vara hur och när jag vill. Ingen ska få mig att tvingas lämna mitt hem för att de som jag inte kan med ska vara där istället.
Tidigare hade min sambo endel vänner som jag bara inte kunde med och när vi skaffade gemensamt boende sa jag ifrån att jag inte under några som helst omständigheter ville ha dem i mitt hem eller runt mina barn men att min sambo självklart kunde träffa dem hos dem eller på andra ställen om han ville det. Min sambo accepterade det utan problem och förklarade för sina vänner varför de inte var välkomna i vårt gemensamma hem. Efter några år kom den ena av vännerna och bad om ursäkt för sitt uppträde och sa att han förstod mitt beslut. Då var han välkommen i vårt hem igen så länge han skötte sig. Vid ett tillfälle gick han långt över gränsen och jag kastade ut honom med buller och bång. Det gick så långt att han försökte övertala min sambo att lämna mig men min sambo stod på min sida och höll med mig om att kompisen hade gjort fel och att man inte beter sig på det viset. Efter ett tag bad han om ursäkt igen och var då självklart välkommen i vårt hem igen och numera tycker jag mycket om honom och vi kan ha trevligt ihop men han vet att i mitt hem är man inte välkommen om man beter sig illa. Då åker man ut för jag har lika stor rätt att säga ifrån som min sambo har så länge som jag betalar hälften av lånen på vårt hem.

Vad gäller hans släkt säger jag ifrån när/om de beter sig illa mot mig eller min familj och de har accepterat det och slutat bete sig illa så där har det aldrig blivit skarpt läge men jag skulle inte tveka att be dem gå om de betedde sig lika illa som hans kompis gjorde. Kan inte människor respektera mig och min familj i mitt hem har de inget här att göra.

 

[CillaW]

Det tycker jag var ett onödigt generaliserande uttalande. Jag tror inte det är sant.

Jag har själv haft en oerhört fin barndom. Däremot hade min mamma på många sätt en jävla helvetesbarndom. Hon bröt aldrig med någon av sina föräldrar (som är döda idag); de fallerade i mångt och mycket att vara trygga vuxna när barnen växte upp (främst handlade det om stormiga bråk mellan föräldrarna, där barnen skulle agera "vittnen" och "domare"), men mamma kunde som vuxen hantera det och i sitt hjärta förlåta dem. Hon lyckades minnas det som var bra (för det fanns sådant också).

MEN; jag tror att min mammas "helvetesbarndom" och även insyn i vänners relationer till föräldrar har fått mig att i allra högsta grad inse varför och att man kan vilja bryta med en förälder. Likväl som man kan vilja bryta kontakt med vem som helst i ens liv.

Min mamma får man säga var vår "huvudförälder", hon var en fantastisk förälder åt mig och mitt syskon! Hon gav oss trygghet, kärlek och respekt. Hon är absolut inte en "bullmamma", hon behandlade oss utifrån den ålder vi var i; gav tröst när det behövdes, satte gränser när så behövdes, men det fanns aldrig regler för reglernas skull; hon gav oss frihet i den mån vi kunde hantera den utifrån ålder. Kan jag ens vara hälften så bra som hon var så är jag nöjd! Som vuxen har jag insett hur mycket uppmuntran båda våra föräldrar alltid gett oss; även som vuxna. De lägger sig aldrig i våra liv (nåja, pappa gör sina fadäser ibland, men backar snabbt när man säger ifrån), de tror på våra idéer, är optimister och uppmuntrar oss. Samtidigt så har vi en bra vuxenrelation; vi får leva våra liv på vårt sätt, men skulle vi behöva hjälp, tröst eller råd så finns de alltid där.

Min mamma brukar säga att hennes föräldrar ju aldrig fungerade som förebilder. Hon gjorde som hjärtat sa åt henne och om hon funderade över hur hon skulle hantera något så gjorde hon i stort sett tvärtom mot vad hennes föräldrar skulle ha gjort mot henne.

Så, nej, jag tror inte det är en regel. Jag har många människor som jag talat med sådana här saker om som inte själva skulle bryta med sina föräldrar (för de har det bra med dem), men som fullt ut förstår att andra kan behöva göra det.

Och, mammas historia kan vara en tröst för människor som själva har föräldrar som behandlat dem illa genom livet. Ett bevis för att man inte alls behöver bli likadan mot sina barn. Att det är fullt möjligt att inte repetera det dåliga mönstret; även om det säkerligen kräver medvetenhet och förståelse för de skador man fått. Lite som ett slags "maskrosbarn".

Det finns ju ett antal sådana på Buke också, bland annat TinyWiny.

Jag är väldigt stolt över att jag har brutit mönstret från min barndom.

 

[supersonic]

Bröt för tre år sen, eller ja - kontakten blev längre och längre emellan och till slut slutade jag. Mamma och pappa delade på sig, pappa flyttade och när vi började rensa hans skit som han lämnat hittade vi mycket olustiga saker (som vi ville polisanmäla men det var tydligen svårt att dra vidare så det blev inget) och efter det har jag i princip inte velat ha kontakt med honom. Min yngre syster har och har frågat mig flera gånger om jag inte saknar en pappa. Jovisst, men inte han. Nu försökte han ta kontakt och ville förklara vad som hände mellan han och mamma. Skiter fullständigt i vad som hände där, det är allt det andra som gör att jag inte vill ha honom i mitt liv just nu.