Kan man säga upp kontakten med en förälder?

[Rosett]

Jag tänker såhär: Om en främmande person hade misshandlat dig fysiskt och psykiskt, hotat dig och lagt skulden på dig, skulle du då umgås med denne? Fira högtider ihop? Åka på semester kanske? Sova i samma hus? Knappast...
Men när en i familjen gör samma saker då ska man förlåta och acceptera deras "brister". Gå vidare, för man "är ju ändå en familj och alla familjer har problem".

 

[Dresden]

@Linda8142 Det du skriver om är så jättestort, jag sa upp bekantskapen med min pappa på mycket mindre grunder än så - bara för att han ljög och var extremt obehaglig.
Om jag var du skulle jag aldrig någonsin träffa den här personen igen! Inte på några villkor!
Kram!

 

[TinyWiny]

Får jag blanda mig i än fast jag inte gjort det? Min mamma var underbar, och pappa en någorlunda bra pappa om än ganska omogen. Men min storasyster är hemskt för hon ser ner på mig och visar ingen respekt alls. Jag är glad att hon inte är min mamma! Jag bor väldigt långt från mina syskon och har begränsat umgänget med henne till att jag är med på familjemiddagar för mina två bröders skull och för att jag tycker om hennes barn o barnbarn. Hade hon varit min mamma hade jag gjort ungefär likadant. Såvitt ens mamma inte är en fullständig galning så tycker jag ändå hon är värd ett minimum av respekt pga hon gav en livet och ett hem. Människor kan mogna, under kan ske... att bryta kontakten för gott är att ge upp hoppet. Tro, hopp och kärlek är vad jag lever för och lever av...

Du skriver samma märkliga dravel som alltid. Det har aldrig slagit dig att vissa föräldrar inte är värda att ens benämnas föräldrar? Att de har förlorat den rätten pga vad de har utsatt sina barn för. Ens föräldrar behöver inte vara fullständiga galningar, det räcker såväl med en massa utnyttjanden på olika vis. De kan vara vid sina sinnes fulla bruk och göra det de gör med berått mod av ren elakhet, det behöver inte bero på att de är galna. Men enligt ditt sätt att se det så kanske jag ändå inte behöver ha någon kontakt då mina föräldrar inte gav mig ett hem värt att kallas hem alls och inget alls efter trettonårs ålder. Att hon gav mig livet var ett misstag så det tänker jag verkligen inte respektera någon för. Vem som helst kan bli gravid men inte alla tar ansvaret för följderna. Antingen gör man abort eller så tar man hand om barnet. Man föder inte barnet och låter det klara sig själv så gott det går. Det är inget alternativ.

 

[Rosett]

Kram!

Tack!

 

[tanten]

Såvitt ens mamma inte är en fullständig galning så tycker jag ändå hon är värd ett minimum av respekt pga hon gav en livet och ett hem. Människor kan mogna, under kan ske... att bryta kontakten för gott är att ge upp hoppet. Tro, hopp och kärlek är vad jag lever för och lever av...

Vad hjälper detta inlägg? Mer än att skuldbelägga?

Var går gränsen för "fullständig galning"? Varför ska man ha någon respekt för personer som förstör livet för en och kanske även för ens barn?
Vi är många som lever med livslånga psykiska ärr efter föräldrar som vi borde uteslutit ur våra liv mycket tidigare.

Nej, respekt det förtjänar man. Det ska inte finnas pga någon sorts plikt.

Som kloka @TinyWiny skriver - gravid kan vem som helst bli. En så liten ansträngning kräver ingen respekt.

 

[Skjøldur]

Du skriver samma märkliga dravel som alltid. Det har aldrig slagit dig att vissa föräldrar inte är värda att ens benämnas föräldrar? Att de har förlorat den rätten pga vad de har utsatt sina barn för. Ens föräldrar behöver inte vara fullständiga galningar, det räcker såväl med en massa utnyttjanden på olika vis. De kan vara vid sina sinnes fulla bruk och göra det de gör med berått mod av ren elakhet, det behöver inte bero på att de är galna. Men enligt ditt sätt att se det så kanske jag ändå inte behöver ha någon kontakt då mina föräldrar inte gav mig ett hem värt att kallas hem alls och inget alls efter trettonårs ålder. Att hon gav mig livet var ett misstag så det tänker jag verkligen inte respektera någon för. Vem som helst kan bli gravid men inte alla tar ansvaret för följderna. Antingen gör man abort eller så tar man hand om barnet. Man föder inte barnet och låter det klara sig själv så gott det går. Det är inget alternativ.

Med fullständigt galna menade jag saker som övergrepp - sexuella och andra. Fyll o strul på mest varenda helg, flytta ofta oavsett vad barnen tycker, skrämma barnen grovt för att få dom att lyda, sällan sätta barnens bästa i första rummet utan det handlar bara om att det ska se bra ut på ytan... Lämna barnet ensamt eller hos första "bästa" barnvakt bara för att själv få ha lite kul, oftare ljuga än tala sanning o s v. Galenskap är mer än att öppet våld! Om en förälder även då man blivit vuxen liksom är utan ryggrad, inte går att veta var man har och kanske har ombytligt humör, tycker man ska lyda fast man är vuxen osv så håller jag med om att denna inte förtjänar kärlek och respekt. Och ändå håller jag fast vid det jag sagt förut - bryt helst inte kontakten, i alla fall inte för alltid! Fast jag förstår er som gör det.

 

[Magiana]

Jag bröt med min pappa när jag var 13 år gammal. Han är gammal idag men jag har inga tankar alls på att kontakta honom. Jag står fast vid beslutet jag tog som 13-åring och det är snart 30 år sedan. Han är en främling för mig.

 

[Rugge]

Ibland finns tankarna där att göra det, men har inte kommit riktigt dit än att faktiskt göra det.

 

[Luem]

Jag tycker absolut att man får säga upp kontakten med sin förälder, det är väl upp till var och en vilka personer man väljer att inkludera i sitt liv.

Jag gjorde det själv för några år sen för mitt eget bästa och det ångrar jag inte. Däremot så behöver det inte betyda för alltid. Nu har vi faktiskt hörts ett par gånger i år om än väldigt begränsat och den nivån känns helt OK för mig i dagsläget.

 

[Inte_Ung]

Men att föräldrar BÖR ha en annan förmåga att överse med sina barns brister än tvärtom. Förstår du/ni hur jag menar?

Absolut.
Men alla har ett ansvar att uppföra sig så att andra står ut med dem.
Och på något sätt har många Mammor och Pappor missat det.
De klampar på som att de ägde sina barn och därför har massor av rättigheter.
Och då så fungerar det inte.

 

[Inte_Ung]

Någon som gjort just det - d.v.s sagt upp kontakten med en förälder?

Jag har.
Och det inte p.g.a. gamla hädelser utan beroende på nuet.
Här och nu så kan min förälder inte uppföra sig så att omgivningen samtidigt lyckas med att fungera.
Så det var tvunget att upphöra.
De gamla meriterna räckte inte längre.

 

[tanten]

Med fullständigt galna menade jag saker som övergrepp - sexuella och andra. Fyll o strul på mest varenda helg, flytta ofta oavsett vad barnen tycker, skrämma barnen grovt för att få dom att lyda, sällan sätta barnens bästa i första rummet utan det handlar bara om att det ska se bra ut på ytan... Lämna barnet ensamt eller hos första "bästa" barnvakt bara för att själv få ha lite kul, oftare ljuga än tala sanning o s v. Galenskap är mer än att öppet våld! Om en förälder även då man blivit vuxen liksom är utan ryggrad, inte går att veta var man har och kanske har ombytligt humör, tycker man ska lyda fast man är vuxen osv så håller jag med om att denna inte förtjänar kärlek och respekt. Och ändå håller jag fast vid det jag sagt förut - bryt helst inte kontakten, i alla fall inte för alltid! Fast jag förstår er som gör det.

Är du på riktigt?

Ska DU sätta upp regler för när en människa får bryta kontakten och exakt vilka saker som ska ligga till grund för det?

Jag tycker tvärt om att det är alldeles för få som bryter med människor som gör dem illa. Det gott om personer som skulle mått betydligt bättre i sina liv om de klippt.

 

[Lovisaleonora]

Någon som gjort just det - d.v.s sagt upp kontakten med en förälder?

Jag känner att jag börjar få nog nu och bägaren kommer snart att rinna över...

Japp. Min mor sade jag aktivt upp kontakten med, vi återsågs aldrig. Hon dog 2006 utan att vi tagit upp kontakten. Jag har inte för en dag, timme eller minut (ens sekund) ångrat det beslutet. Jag hade inte varit den jag är idag om jag försökt upprätthålla den kontakten (som givetvis hade varit på min bekostnad).

Kontakten med pappa ebbade mer ut, vi hade väldigt sporadisk kontakt de sista 10 åren av hans liv (han dog förra året). Detta för att jag skulle försöka hålla någon form av mental hälsa.

Jag har inte ångrat några av besluten, utan litar på mitt eget omdöme. Jag kunde inte handla annorlunda.

 

[Lovisaleonora]

Och ändå håller jag fast vid det jag sagt förut - bryt helst inte kontakten, i alla fall inte för alltid!

Vad är det för galen rekommendation?! Självklart ska man inte hålla kontakt med en människa som får en att må dåligt. Det spelar ingen roll om det är släkt, vänner eller kollegor.

Jag ansvarar för mig och mitt mående. Det är mina vuxna beslut som ska hålla mig vid liv. Att försöka upprätthålla en relation när andra parten inte kan hålla tillräcklig respekt går inte. Varför lägga energi på något dödsdömt?!

 

[CillaW]

Som tonåring på 70-talet önskade jag att mina föräldrar skulle skiljas. När jag blev vuxen insåg jag att mamma inte vågade.
När hon dog för dryga sju år sedan drog jag ner kontakten med min far till minsta möjliga. Han begrep aldrig varför. Inte ens när jag sa exakt varför förstod han, och sen glömde han aktivt vad jag sagt.

Han trodde seriöst att han fortfarande bestämde.

Nu är han också död, och jag har inte fällt en endaste tår. Begravningen gick jag på, men mina barn ville inte och de slapp. Jag fick inga frågor om det, antar att folk anade vad jag skulle säga.

Mamma saknar jag oerhört.

 

[Rosett]

Som tonåring på 70-talet önskade jag att mina föräldrar skulle skiljas. När jag blev vuxen insåg jag att mamma inte vågade.

Jag tror min mamma är i en liknande situation. Har hört via släktingar att hon vill flytta. Det vore nog bra om de skildes men de hör till en generation där man inte skiljer sig...och pappa kommer från en familj där ingen skilt sig, för det gör man inte. Man uthärdar.

 

[KattenKorven]

Jag bröt med min pappa för fem år sedan och han har fortfarande inte kunnat ta till sig att det är mitt beslut och att han inte kan tvinga mig till att ha kontakt. Det finns ingen historia av våld, alkoholism eller fysiska övergrepp, bara en skitjobbig uppväxt med en emotionellt instabil och vansinnigt kontrollerande förälder som jag tvingades lära mig hantera vid väldigt ung ålder. Han fortsatte bete sig som en krävande, paranoid jättebebis med aggressionsproblem även sen jag blivit vuxen och till slut pallade jag inte mer och var tvungen att freda mig själv.

Såhär i efterhand önskar jag att jag gjort det mycket tidigare. Har hemligt telefonnummer och har spärrat hans mail, så han skickar istället brev med jämna mellanrum och informerar mig om allt som händer i hans eget liv omväxlande med att han skäller på mig, kallar mig sinnessjuk, hävdar att min mor/mina systrar/mina vänner måste ha hjärntvättat mig till att överge honom och hotar att göra mig arvlös. Han har även skickat brev till mina stackars svärföräldrar som han aldrig har träffat och förklarat för dem vilken utomordentligt god och fin människa han är.

Jag har också fått kritik från människor som älskar båda sina föräldrar jättemycket och "aaaaaldrig skulle kunna överge dem" och det gör mig fortfarande ledsen, men man lär sig hantera sån idioti också med tiden.Släktskap är inte ett "get out of jail free"-card till att bete sig som ett as mot folk. Man bör inte hålla kontakten med människor som inte vill en väl.

 

[tanten]

Jag har också fått kritik från människor som älskar båda sina föräldrar jättemycket och "aaaaaldrig skulle kunna överge dem" och det gör mig fortfarande ledsen, men man lär sig hantera sån idioti också med tiden.Släktskap är inte ett "get out of jail free"-card till att bete sig som ett as mot folk. Man bör inte hålla kontakten med människor som inte vill en väl.

Ja, det verkar vara lite av en regel att människor som haft en fin barndom tycker att vi som brutit med våra föräldrar är onda människor som agerar förkastligt. Som om de någonsin skulle kunna förstå.

Själv är jag inte välkommen till min halvbrors hem då hans fru vägrar att ta emot mig. Vi ses hos mig. (vi bor i olika länder)

 

[Hazel]

Ja, det verkar vara lite av en regel att människor som haft en fin barndom tycker att vi som brutit med våra föräldrar är onda människor som agerar förkastligt. Som om de någonsin skulle kunna förstå.

Själv är jag inte välkommen till min halvbrors hem då hans fru vägrar att ta emot mig. Vi ses hos mig. (vi bor i olika länder)

Jag har haft en bra barndom, har kontakt med bägge föräldrar, väldigt mycket kontakt med min mor.

Jag önskar att alla hade kunnat ha en bra kontakt med sina föräldrar, det är klart att det underlättar. Men jag ser absolut INGEN anledning att försöka hålla uppe en relation där den ena parten skadar den andra, oavsett blodsband. En familj kan man få utan att man är biologisk släkt och det viktigaste med varje relation man har borde va att man mår bra i den. Jag ser så många människor som i år försöker få det att funka på olika sätt och ofta är det ju just bara den ena parten som försöker. Ett tag bröt jag med min far, jag förklarade varför och sa att jag inte ville prata med honom fören han slutade med det beteendet. Han slutade, och vi har idag kontakt igen. Men om han inte hade slutat? ja då hade vi inte pratat.

 

[Zoya]

Tack för svaren. Det är min pappa det handlar om. Min mamma dog för 9 år sedan och därefter har farsan mer eller mindre spårat ur totalt. Liter mer för varje år som går. Jag och mina bröder har skrattat åt eländet tidigare men nu har vi insett att han ljuger och bedrar något enormt för oss och gör saker som påverkar oss barn i allra högsta grad men det skiter han fullständigt i. Han bara ångar på som en noshörning och när han blir ifrågasatt så antingen fortsätter han att ljuga eller så säger han som ett litet barn att det är hans liv och vi har ingenting med det att göra.

Nähä, om vi inte har något med hans liv och beslut att göra (trots att de påverkar oss) så har väl inte han något med våra liv att göra heller.
Häromdagen fick vi veta något riktigt, riktigt graverande som är så totalt obegripligt att göra så jag inte ens pallar säga det till någon överhuvudtaget.

Mitt första drag är att nu skicka in om namnändring till skatteverket. Vill inte ha samma efternamn som gubbjäveln en dag till om jag inte måste. Ska ta mammas flicknamn.