Kan man säga upp kontakten med en förälder?

Absolut.
Men alla har ett ansvar att uppföra sig så att andra står ut med dem.
Och på något sätt har många Mammor och Pappor missat det.
De klampar på som att de ägde sina barn och därför har massor av rättigheter.
Och då så fungerar det inte.
Exakt så!
Det är ju sällan ett barn med en någorlunda vettig uppväxt som blivit en någorlunda vettig vuxen blir förbannad på sina föräldrar helt utan orsak. I regel är det precis som du säger; de ser sig som någon slags "ägare" till sina barn; att de har "rätt att bestämma" även när barnen är vuxna; ja, kanske till och med har egen familj och egna barn.
 
Ja, det verkar vara lite av en regel att människor som haft en fin barndom tycker att vi som brutit med våra föräldrar är onda människor som agerar förkastligt. Som om de någonsin skulle kunna förstå.
Det tycker jag var ett onödigt generaliserande uttalande. Jag tror inte det är sant.

Jag har själv haft en oerhört fin barndom. Däremot hade min mamma på många sätt en jävla helvetesbarndom. Hon bröt aldrig med någon av sina föräldrar (som är döda idag); de fallerade i mångt och mycket att vara trygga vuxna när barnen växte upp (främst handlade det om stormiga bråk mellan föräldrarna, där barnen skulle agera "vittnen" och "domare"), men mamma kunde som vuxen hantera det och i sitt hjärta förlåta dem. Hon lyckades minnas det som var bra (för det fanns sådant också).

MEN; jag tror att min mammas "helvetesbarndom" och även insyn i vänners relationer till föräldrar har fått mig att i allra högsta grad inse varför och att man kan vilja bryta med en förälder. Likväl som man kan vilja bryta kontakt med vem som helst i ens liv.

Min mamma får man säga var vår "huvudförälder", hon var en fantastisk förälder åt mig och mitt syskon! Hon gav oss trygghet, kärlek och respekt. Hon är absolut inte en "bullmamma", hon behandlade oss utifrån den ålder vi var i; gav tröst när det behövdes, satte gränser när så behövdes, men det fanns aldrig regler för reglernas skull; hon gav oss frihet i den mån vi kunde hantera den utifrån ålder. Kan jag ens vara hälften så bra som hon var så är jag nöjd! Som vuxen har jag insett hur mycket uppmuntran båda våra föräldrar alltid gett oss; även som vuxna. De lägger sig aldrig i våra liv (nåja, pappa gör sina fadäser ibland, men backar snabbt när man säger ifrån), de tror på våra idéer, är optimister och uppmuntrar oss. Samtidigt så har vi en bra vuxenrelation; vi får leva våra liv på vårt sätt, men skulle vi behöva hjälp, tröst eller råd så finns de alltid där.

Min mamma brukar säga att hennes föräldrar ju aldrig fungerade som förebilder. Hon gjorde som hjärtat sa åt henne och om hon funderade över hur hon skulle hantera något så gjorde hon i stort sett tvärtom mot vad hennes föräldrar skulle ha gjort mot henne.

Så, nej, jag tror inte det är en regel. Jag har många människor som jag talat med sådana här saker om som inte själva skulle bryta med sina föräldrar (för de har det bra med dem), men som fullt ut förstår att andra kan behöva göra det.

Och, mammas historia kan vara en tröst för människor som själva har föräldrar som behandlat dem illa genom livet. Ett bevis för att man inte alls behöver bli likadan mot sina barn. Att det är fullt möjligt att inte repetera det dåliga mönstret; även om det säkerligen kräver medvetenhet och förståelse för de skador man fått. Lite som ett slags "maskrosbarn".

Det finns ju ett antal sådana på Buke också, bland annat TinyWiny.
 
Han fortsatte bete sig som en krävande, paranoid jättebebis med aggressionsproblem även sen jag blivit vuxen och till slut pallade jag inte mer och var tvungen att freda mig själv.
Ja det är det stora problemet.
När de inte kan sluta utan bara går på som de vill.
Mina föräldrar är tack och lov intelligenta nog att förstå problemet och förhålla sig till det.
Så det har räck med ett "Jag vill inte" för att få vara i fred.
Jag läser mail och brev och svarar om jag har lust.
 
Han bara ångar på som en noshörning och när han blir ifrågasatt så antingen fortsätter han att ljuga eller så säger han som ett litet barn att det är hans liv och vi har ingenting med det att göra
Det är ju i hösta grad i nuet.
Man kan inte tillåtas att uppföra sig illa bara för att man är någons förälder.
 
Det är ju i hösta grad i nuet.
Man kan inte tillåtas att uppföra sig illa bara för att man är någons förälder.

Nej, det tycker ju inte jag heller. Den här jättebebisen till pappa förstår dock inte att han uppför sig illa för han är en sån fullblodsegoist. Det är bara vad han vill, tänker och tycker och han tar inte alls hänsyn till oss barn när han tar märkliga beslut i livet.

Börjar ju dock fundera på om det är förhastat att byta efternamn även om jag haft funderingar på det i flera år...
 
Börjar ju dock fundera på om det är förhastat att byta efternamn även om jag haft funderingar på det i flera år...
Ens namn är till stor del ens eget. Jag har ett väldigt ovanligt efternamn men jag betraktar det som mitt - inte min fars.

Men - känns namnet som väldigt förknippat med en person man inte vill ha i sitt liv är det fullt begripligt att byta till något annat.

Låt hjärtat bestämma!
 
Ja, det verkar vara lite av en regel att människor som haft en fin barndom tycker att vi som brutit med våra föräldrar är onda människor som agerar förkastligt. Som om de någonsin skulle kunna förstå.

Själv är jag inte välkommen till min halvbrors hem då hans fru vägrar att ta emot mig. Vi ses hos mig. (vi bor i olika länder)
Men känns det inte lite sådär att din bror inte står upp för dig mot sin fru???
 
Men känns det inte lite sådär att din bror inte står upp för dig mot sin fru???
Tja, vad ska man göra. Han är en fin person och jag älskar honom. Han har inga bekymmer med mina känslor för vår gemensamma mor. Han hade sitt kors att bära med sin adoptivmor.
Hans fru äger halva hemmet och jag kan knappast vistas i halva köket, halva vardagsrummet..... ;)
 
Tja, vad ska man göra. Han är en fin person och jag älskar honom. Han har inga bekymmer med mina känslor för vår gemensamma mor. Han hade sitt kors att bära med sin adoptivmor.
Hans fru äger halva hemmet och jag kan knappast vistas i halva köket, halva vardagsrummet..... ;)
Ok.
 
Börjar ju dock fundera på om det är förhastat att byta efternamn även om jag haft funderingar på det i flera år...
Jag har också tänkt länge på att byta efternamn men det är ju ändå mitt namn. Kanske jag byter nån gång när jag kommit på vad jag vill heta.
 
Jag har också tänkt länge på att byta efternamn men det är ju ändå mitt namn. Kanske jag byter nån gång när jag kommit på vad jag vill heta.
Det är märkligt detta med namn. speciellt hur "hemma" man är i namnet. Jag skulle aldrig kunna byta. Mitt namn är jag. Andra skulle bli glada över något annat.

Detta skulle jag kunna bli filosofisk över....
 
Ens namn är till stor del ens eget. Jag har ett väldigt ovanligt efternamn men jag betraktar det som mitt - inte min fars.

Men - känns namnet som väldigt förknippat med en person man inte vill ha i sitt liv är det fullt begripligt att byta till något annat.

Låt hjärtat bestämma!

Mitt efternamn är ovanligt och inte svenskt. Det är mer min pappas efternamn än mitt. Jag har i hela mitt liv "lidit" av att folk inte kan stava till mitt namn utan bokstavering och knappt då samt att bli ifrågasatt om var jag kommer ifrån och hur det kommer sig att jag pratar så bra svenska :crazy:
Det i kombination med ett ovanligt förnamn så har jag alltid varit väldigt oanonym.
Mammas flicknamn är svenskt men inte så vanligt.
 
Tja, vad ska man göra. Han är en fin person och jag älskar honom. Han har inga bekymmer med mina känslor för vår gemensamma mor. Han hade sitt kors att bära med sin adoptivmor.
Hans fru äger halva hemmet och jag kan knappast vistas i halva köket, halva vardagsrummet..... ;)
Wow.. Intressant hur vissa ser på ägandet av halva bostaden t.ex. jag äger halva huset vi bor i men ser det inte som anledning nog att neka sambon att ha besök av sin familj och vänner, ser det mer som att jag får packa mig iväg om jag inte trivs med det sällskap han drar hem och inte har lust att vara trevlig mot dem :p räknar med att han tänker likadant.

Ganska ot.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tycker den här tiden på året känns så himla sorglig. Det blir mörkt tidigare och tidigare och känns så väldigt långt till våren när...
2 3
Svar
55
· Visningar
1 644
Senast: Takire
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
1 168
Senast: Crossline
·
Relationer Jag har en syster som för ett år sedan helt plötsligt sa upp kontakten med vår mamma och började hänga ut henne som narcissist mm på...
2 3
Svar
46
· Visningar
5 173
Senast: kubikmeter
·
Kropp & Själ Jag har troligen åkt på nån form av stressutslag. Det kliar så jag blir tokig, självklart mest nattetid också. Har kontaktat vården och...
2 3
Svar
42
· Visningar
1 478
Senast: et_flickan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp