Ja, det verkar vara lite av en regel att människor som haft en fin barndom tycker att vi som brutit med våra föräldrar är onda människor som agerar förkastligt. Som om de någonsin skulle kunna förstå.
Det tycker jag var ett onödigt generaliserande uttalande. Jag tror inte det är sant.
Jag har själv haft en oerhört fin barndom. Däremot hade min mamma på många sätt en jävla helvetesbarndom. Hon bröt aldrig med någon av sina föräldrar (som är döda idag); de fallerade i mångt och mycket att vara trygga vuxna när barnen växte upp (främst handlade det om stormiga bråk mellan föräldrarna, där barnen skulle agera "vittnen" och "domare"), men mamma kunde som vuxen hantera det och i sitt hjärta förlåta dem. Hon lyckades minnas det som var bra (för det fanns sådant också).
MEN; jag tror att min mammas "helvetesbarndom" och även insyn i vänners relationer till föräldrar har fått mig att i allra högsta grad inse varför och att man kan vilja bryta med en förälder. Likväl som man kan vilja bryta kontakt med vem som helst i ens liv.
Min mamma får man säga var vår "huvudförälder", hon var en
fantastisk förälder åt mig och mitt syskon! Hon gav oss trygghet, kärlek och respekt. Hon är absolut inte en "bullmamma", hon behandlade oss utifrån den ålder vi var i; gav tröst när det behövdes, satte gränser när så behövdes, men det fanns aldrig regler för reglernas skull; hon gav oss frihet i den mån vi kunde hantera den utifrån ålder. Kan jag ens vara hälften så bra som hon var så är jag nöjd! Som vuxen har jag insett hur mycket uppmuntran båda våra föräldrar alltid gett oss; även som vuxna. De lägger sig aldrig i våra liv (nåja, pappa gör sina fadäser ibland, men backar snabbt när man säger ifrån), de tror på våra idéer, är optimister och uppmuntrar oss. Samtidigt så har vi en bra vuxenrelation; vi får leva våra liv på vårt sätt, men skulle vi behöva hjälp, tröst eller råd så finns de alltid där.
Min mamma brukar säga att hennes föräldrar ju aldrig fungerade som förebilder. Hon gjorde som hjärtat sa åt henne och om hon funderade över hur hon skulle hantera något så gjorde hon i stort sett tvärtom mot vad hennes föräldrar skulle ha gjort mot henne.
Så, nej, jag tror inte det är en regel. Jag har många människor som jag talat med sådana här saker om som inte själva skulle bryta med sina föräldrar (för de har det bra med dem), men som fullt ut förstår att andra kan behöva göra det.
Och, mammas historia kan vara en tröst för människor som själva har föräldrar som behandlat dem illa genom livet. Ett bevis för att man inte alls behöver bli likadan mot sina barn. Att det är fullt möjligt att inte repetera det dåliga mönstret; även om det säkerligen kräver medvetenhet och förståelse för de skador man fått. Lite som ett slags "maskrosbarn".
Det finns ju ett antal sådana på Buke också, bland annat TinyWiny.
