Kan man säga upp kontakten med en förälder?

[Zoya]

Någon som gjort just det - d.v.s sagt upp kontakten med en förälder?

Jag känner att jag börjar få nog nu och bägaren kommer snart att rinna över...

 

[Spyro192]

Visst kan man göra det. Eller så tar man tjuren vid hornen och berättar, förklarar vad det är som gör att man inte orkar ha den personen i sitt liv. Jag har en pappa som inte har någon kontakt med sin mamma på grund av saker som har hänt i barndomen. Jag möter väldigt ofta personer inom mitt jobb som har anhöriga men, ingen kontakt. Frågan står alltid kvar: vad hände egentligen? Varför blev det så här?

 

[Zoya]

I det här fallet hjälper nog tyvärr inga förklaringar eller att berätta då insikten om sina egna tillkortakommanden är helt obefintlig.

 

[nattsvart]

Visst kan man det. Jag har sagt upp kontakten med min pappa, tröttnade på att få höra vilken dålig människa jag är. När han insåg att jag verkligen inte vill ha kontakt körde han med att försöka skrämma mig till att ha kontakt med honom, hota, skriva mejl och tala om vilken hemsk människa jag är. När inget funkade fick jag ett mejl om att han älskar mig. Han har inte mitt nummer och jag har gjort klart att jag inte vill ha fler mejl från honom, men det kommer nog förr eller senare.

 

[MM]

Yes, det går!

I helgen var det 6 år sedan jag bröt med min mamma, och det är ett av mina bästa beslut jag tagit.
Mitt liv är lugnare utan henne. Hon är bara dramatik och jag orkade inte med det mer. Dessutom sårade hon mig på värsta tänkbara vis och jag kan inte förlåta det, eller komma över det, och vill därmed inte ha henne i mitt liv.

Som jag kan säga ibland. Jag saknar ibland att ha en mamma, men jag saknar inte henne.

Så gör det som känns bäst för dig.

 

[tanten]

Självklart kan man det.

Det har varit trådar genom åren på samma tema och samtliga har slutat med samma råd. Självklart ska man inte ha människor i sitt liv som skadar en!

 

[Dresden]

Visst kan man det. Jag har sagt upp kontakten med min pappa, tröttnade på att få höra vilken dålig människa jag är. När han insåg att jag verkligen inte vill ha kontakt körde han med att försöka skrämma mig till att ha kontakt med honom, hota, skriva mejl och tala om vilken hemsk människa jag är. När inget funkade fick jag ett mejl om att han älskar mig. Han har inte mitt nummer och jag har gjort klart att jag inte vill ha fler mejl från honom, men det kommer nog förr eller senare.

Precis så gjorde min pappa också och när det inte räckte med att hota mig (för jag hörde ju inte av mig) hotade han att stämma min dotter. Då rann min bägare över

Men vi släppte allt strax innan han dog, tog inte upp något alls till diskussion utan vi valde bara att finnas där vid hans dödsbädd, både jag och min vuxna dotter och det är jag glad för idag. Jag hade inte fixat att reda ut allt som varit med honom, det hade inte gått, men att bara finnas där - helt tyst - det var fint ändå.

@Zoya , man måste inte umgås med någon alls, vi väljer inte våra föräldrar! Gör bara nog för att inte må dåligt själv den dag han går vidare (kanske inget alls, det beror så på omständigheterna). Det är mitt råd!

 

[Rosett]

Precis så gjorde min pappa också och när det inte räckte med att hota mig (för jag hörde ju inte av mig) hotade han att stämma min dotter. Då rann min bägare över

Stämma din dotter? Varför då?

 

[Skjøldur]

Får jag blanda mig i än fast jag inte gjort det? Min mamma var underbar, och pappa en någorlunda bra pappa om än ganska omogen. Men min storasyster är hemskt för hon ser ner på mig och visar ingen respekt alls. Jag är glad att hon inte är min mamma! Jag bor väldigt långt från mina syskon och har begränsat umgänget med henne till att jag är med på familjemiddagar för mina två bröders skull och för att jag tycker om hennes barn o barnbarn. Hade hon varit min mamma hade jag gjort ungefär likadant. Såvitt ens mamma inte är en fullständig galning så tycker jag ändå hon är värd ett minimum av respekt pga hon gav en livet och ett hem. Människor kan mogna, under kan ske... att bryta kontakten för gott är att ge upp hoppet. Tro, hopp och kärlek är vad jag lever för och lever av...

 

[Rosett]

Jag har också brutit med mina föräldrar. Senast jag träffade pappa var julen 2002 och mamma träffade jag på sommaren 2003. De har skickat vykort, brev och pengar genom åren men till slut skickade jag ett brev till mamma om en allvarlig sak som hände när jag var i tonåren och sen dess har de inte skickat något. Vad hjälper det mig att de skickar ett par tusen kr i present...jag är ändå skadad för livet pga dem. Kan de inte ge något bättre än pengar så kan jag klara mig utan dem liksom.
Det är tragiskt när föräldrar är elaka mot sina barn och sen anser att det är barnen som ska förlåta och gå vidare för man "är ju ändå en familj".

 

[Dresden]

Stämma din dotter? Varför då?

Det handlade om ett hus, inget som hade kunnat ge honom rätt men nog för att skrämma upp en 21-åring. Det är lite krångligt att förklara så här på ett forum, inget jag vill ge mig in på men han har hotat med rätt mycket under åren som gått...
"Gör du inte som jag säger kommer jag att stämma dig för..."

När hot inte räckte ljög han om sitt hälsotillstånd, han sa till min mamma att han hade aids bland annat - hon var skräckslagen tills hon testat sig själv ( 90-talet så hiv var lite otäckare då)
Allt för att få en reaktion och för att få oss att ta honom tillbaka till oss i familjen. Det hade vi gjort om vi kunnat lita på honom, men det förstod han aldrig.

 

[nattsvart]

Såvitt ens mamma inte är en fullständig galning så tycker jag ändå hon är värd ett minimum av respekt pga hon gav en livet och ett hem. Människor kan mogna, under kan ske... att bryta kontakten för gott är att ge upp hoppet. Tro, hopp och kärlek är vad jag lever för och lever av...

Vilket trams. Man är inte skyldig sin mamma nånting bara för att hon gav en livet. Bara för att man bryter kontakten behöver det inte vara för gott, det går att ta upp igen om man känner för det.

 

[Rosett]

Människor kan mogna, under kan ske... att bryta kontakten för gott är att ge upp hoppet. Tro, hopp och kärlek är vad jag lever för och lever av...

Ja då är de välkomna att ta upp kontakten igen, bollen ligger hos dem inte hos mig...

 

[nattsvart]

När hot inte räckte ljög han om sitt hälsotillstånd, han sa till min mamma att han hade aids bland annat - hon var skräckslagen tills hon testat sig själv ( 90-talet så hiv var lite otäckare då)
Allt för att få en reaktion och för att få oss att ta honom tillbaka till oss i familjen. Det hade vi gjort om vi kunnat lita på honom, men det förstod han aldrig.

Jag bara väntar på att pappa ska skicka ett mejl om att han är sjuk. Det vore typiskt honom att försöka få mig att ha kontakt med honom därför.

 

[Rosett]

Det handlade om ett hus, inget som hade kunnat ge honom rätt men nog för att skrämma upp en 21-åring. Det är lite krångligt att förklara så här på ett forum, inget jag vill ge mig in på men han har hotat med rätt mycket under åren som gått...
"Gör du inte som jag säger kommer jag att stämma dig för..."

När hot inte räckte ljög han om sitt hälsotillstånd, han sa till min mamma att han hade aids bland annat - hon var skräckslagen tills hon testat sig själv ( 90-talet så hiv var lite otäckare då)
Allt för att få en reaktion och för att få oss att ta honom tillbaka till oss i familjen. Det hade vi gjort om vi kunnat lita på honom, men det förstod han aldrig.

Ok. Tack för förklaringen. Såklart du inte ska lämna ut allt här.

 

[Björk]

Jag har också brutit med mina föräldrar. Senast jag träffade pappa var julen 2002 och mamma träffade jag på sommaren 2003. De har skickat vykort, brev och pengar genom åren men till slut skickade jag ett brev till mamma om en allvarlig sak som hände när jag var i tonåren och sen dess har de inte skickat något. Vad hjälper det mig att de skickar ett par tusen kr i present...jag är ändå skadad för livet pga dem. Kan de inte ge något bättre än pengar så kan jag klara mig utan dem liksom.
Det är tragiskt när föräldrar är elaka mot sina barn och sen anser att det är barnen som ska förlåta och gå vidare för man "är ju ändå en familj".

Jag vet inte vad som hände dig, men utifrån det korta du skriver så tolkar jag att när de väl fick det där brevet och slutade höra av sig så får man ju en känsla av att polletten kanske ändå trillade ner någonstans? Att de till slut förstod på RIKTIGT vad de hade gjort. Eller; hur har du själv tolkat det?

Förälder-barn är ju en relation som jag på något sätt i sin natur tycker inte någonsin kan bli riktigt "jämbördig" eller hur jag ska säga. Med det menar jag att jag tycker faktiskt alltid att föräldrar har mer skyldigheter gentemot sina barn än barn emot sina föräldrar. Ja, faktiskt kanske till och med i viss mån när de är vuxna. Menar absolut INTE att föräldrar har någon slags plikt att stötta vuxna barn med vare sig pengar, barnpassning eller annat praktiskt. Men att föräldrar BÖR ha en annan förmåga att överse med sina barns brister än tvärtom. Förstår du/ni hur jag menar?

En förälder är ju bara en människa den också, en förälder till vuxna barn har inte någon "plikt" gentemot den vuxna individen, den har då ansvar för sin egen (fortsatta) lycka och liv. Men den har "plikten" att göra allt i sin makt för att förstå sitt barns syn på t ex uppväxten och trauman, att på djupet inse om man har skadat sitt barn, att kunna förstå att det sårade barnet finns kvar inombords även i den vuxna människan. Ibland kan vuxna barn behöva inse att "min förälder kommer aldrig att uppnå den förståelsen" och antingen kan man förlåta (för att det finns annat som uppväger) eller också kan man inte. Och då kan en uppgörelse och eventuellt slut på relationen kanske vara nödvändig. Kanske kan det till och med vara det bästa som den föräldern kan göra; att acceptera barnets brytning och på så sätt låta dem bli mer hela och lyckliga människor?

 

[Dresden]

Jag bara väntar på att pappa ska skicka ett mejl om att han är sjuk. Det vore typiskt honom att försöka få mig att ha kontakt med honom därför.

Det är nog ett lätt hot att lägga, fejka lite symtom och få medlidande från släkten.
Men tänk lite på sagan om Peter och vargen bara, inte alla som ropar varg fantiserar. Min pappa sa såå mycket osant under lång tid att när han väl blev sjuk var det ingen som trodde på honom. Han hann få tre sorters cancer varav en dödlig, lungcancer, innan någon förstod att han faktiskt talade allvar. Det tog honom drygt två månader från diagnos till att dö.

Jag säger inte att du behöver tycka synd om din pappa, absolut inte, bara att han kanske inte ljuger om precis allt...
Du har fortfarande dina skäl att hålla avstånd!

 

[nattsvart]

Det är nog ett lätt hot att lägga, fejka lite symtom och få medlidande från släkten.
Men tänk lite på sagan om Peter och vargen bara, inte alla som ropar varg fantiserar. Min pappa sa såå mycket osant under lång tid att när han väl blev sjuk var det ingen som trodde på honom. Han hann få tre sorters cancer varav en dödlig, lungcancer, innan någon förstod att han faktiskt talade allvar. Det tog honom drygt två månader från diagnos till att dö.

Jag säger inte att du behöver tycka synd om din pappa, absolut inte, bara att han kanske inte ljuger om precis allt...
Du har fortfarande dina skäl att hålla avstånd!

Ja, alltså han har redan en del sjukdomar och ett svårt alkoholmissbruk så om han skulle bli ordentligt sjuk så vore det inte direkt konstigt. Men jag skulle inte hälsa på honom ändå, så det skulle inte spela så stor roll om det var sant eller ej (alltså jag önskar honom inte sjukdom, men för mitt agerande spelar det ingen roll).

 

[Dresden]

Det låter rätt likt hur det var här faktiskt. Men för din egen skull, gör det som känns bäst för dig! Behöver du avstånd så ta det! För att använda klichéer, den enda som ser till dina egna behov främst är ju faktiskt du själv.

Jag ställer mig helt på sidan för de som väljer vem de umgås med! Släkt eller inte.

 

[Rosett]

Jag vet inte vad som hände dig, men utifrån det korta du skriver så tolkar jag att när de väl fick det där brevet och slutade höra av sig så får man ju en känsla av att polletten kanske ändå trillade ner någonstans? Att de till slut förstod på RIKTIGT vad de hade gjort. Eller; hur har du själv tolkat det?

Den händelsen jag skrev om i brevet visste inte mamma om (så vitt jag vet) så hon blev nog rätt chockad eller trodde inte på det, har inte fått något direkt svar av henne. Hon skrev i sms att "det var ingen trevlig läsning" ungefär. Mitt svar var då att nej det var inte trevligt det som hände.
Jag har även polisanmält (så det är inga småsaker som man bara kan förlåta i en handvändning) men pga preskriptionstid och mina minnesluckor (ansvaret att berätta vad som hänt ligger på offret såklart...) så kunde inte åklagaren ta det vidare. (Familjen vet inte om att jag anmält).