kan det bli värre?

[Ginne]

Sv: kan det bli värre?

Citat från en annan artikel:

"Janette Fennell, president of kidsandcars.org, an organisation working to prevent injuries and death to children in and around vehicles, says part of the problem is that no one ever thinks this could happen to them.

‘Some people think: “I can see forgetting a child for two minutes, but not eight hours.” But what they don’t understand is that in his or her mind the parent has dropped off the baby at nursery and thinks the baby is well taken care of. ‘Once that’s in your brain, there is no reason to worry for the rest of the day."

Jag var just på väg att citera precis detta. Och jag har varit med om något liknande, men då gällde det varken barn eller liv och död.

Vissa saker gör man på rutin, varje dag, men ibland rubbas rutinen på något sätt och av något och man missar något (viktigt eller mindre viktigt). Man glömde göra något man annars gör automatiskt och något man inte brukar behöva fundera mer över under resten av dagen, det är inte så konstigt egentligen. Eller så kan det vara så att man skulle göra något som normalt inte ingår i rutinen och att autopiloten av någon anledning i alla fall gick igång och det som normalt inte ingick i rutinen missades.

I det här fallet fick det ett fruktansvärt resultat. Vi vet inte vad som gjorde att det hände och vi vet inte vilka rutiner han hade. Vi vet inte hur ansvarskännande han var, vi vet inte vilken relation han hade till sitt barn, så att spekulera kring detta anser jag inte ger någonting alls.

 

[Blue]

Sv: kan det bli värre?

Och nej, jag har aldrig varit i närheten av att glömma något av mina barn i bilen eller någon annan stans heller för den delen.
Trots att jag har varit både stressad, ledsen, chockad, upprörd o.s.v.
Barnen sitter etsade i mitt medvetande så det är inte ens en ansträngning att komma ihåg dem.
Annat glömmer jag dock på alla möjliga vis, därav alla dessa metoder för att hålla ordning på saker och ting.

Inget personligt mot dig men dina erfarenheter betyder faktiskt i princip ingenting. När du har lämnat barn på dagis lika mycket som alla föräldrar i hela Sverige under tiden mellan två av dessa olyckor så skulle din erfarenhet vara betydelsefull i sammanhanget. Det skulle väl ta en miljon år kanske.

Att slå fast att det aldrig skulle hända en själv baserat på den i sammanhanget extremt lilla erfarenheten man själv har är som att slå fast att man aldrig skulle orsaka en trafikolycka på sin bilresa runt jorden för att man har kommit fram till första korsningen oskadd.

 

[escodobe]

Sv: kan det bli värre?

Fast om det kan hända vemsomhelst närsomhelst, då kan vi inte göra särskilt mycket för att undvika det, förutom att be till högre makter att ha tur ytterligare en dag och inte råka glömma bort barnen idag heller.

Om det nu är så att man aldrig kan veta om man är så stressad, trött och tankspridd att man riskerar att glömma sina barn. Att det kan hända vemsomhelst närsomhelst, och att det bara är otur och slump om det händer dig och ditt barn.

Har du verkligen läst mina inlägg? OM man är medveten om om olika riskfaktorer så är det lättare att Förebygga olyckor än om man tror att "det kan inte hända mig"

 

[Ginne]

Sv: kan det bli värre?

...och ett citat till som jag tyckte var bra:

"We are vulnerable, but we don't want to be reminded of that. We want to believe that the world is understandable and controllable and unthreatening, that if we follow the rules, we'll be okay. So, when this kind of thing happens to other people, we need to put them in a different category from us. We don't want to resemble them, and the fact that we might is too terrifying to deal with. So, they have to be monsters."

Jag tror precis som andra här att de allra flesta som glömt sitt barn i en bil inte hade kunnat föreställa sig att det nånsin kunde hända och just därför har man inte någon beredskap för att det skulle kunna hända. Att det bara kunde hända någon som var på det ena eller andra sättet: stressad, oengagerad, ointresserad, bara går upp i sitt jobb osv.

I denna artikel (som nämnts tidigare i tråden, jag vet): http://www.pulitzer.org/works/2010-Feature-Writing står det att det hänt människor i väldigt olika livssituationer och omständigheter, inte alls några speciellt dåliga eller onda eller oengagerade eller tankspridda människor som saknar anknytning, utan människor som är precis som alla andra. Jag tycker i alla fall att det var en mycket tänkvärd artikel som sätter hemska händelser i ett annat ljus och åtminstone fick mig att känna mig en smula ödmjuk... (Med detta vill jag inte påstå att det är okej att glömma barn i bilen, den som tror det har helt missat min poäng)

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Jag skulle tvärtom säga att väldigt många olyckor visst kan förutspås och förhindras, och alls inte drabbar alla slumpartat, utan drabbar dem som utsätter sig för större risker än andra. Om olyckor inte kunde förhindras eller förutspås, så är ju alla säkerhetsföreskrifter helt meningslösa, exempelvis. Olyckor inträffar vanligen som ett resultat av flera oturliga sammanträffanden, som i det här fallet:

De olyckor som kan förutspås är inte någon olycka. Givetvis kan man påverka risken för olyckor och lindra konsekvenserna men för att utrota risken så kan man inte utföra handlingen.

När man rider så kan man använda hjälm och väst, rida säkra hästar, rida på säkra platser men ska man eliminera risken att skadas vid ridning låter man lämpligen bli att rida.

Vill man inte göra något misstag som kan leda till döden för ett barn så låter man bli att bruka droger, ser till att sova och äta ordentligt, låter bli att stressa, inför bra rutiner att hålla koll på barnet och inte glömma det. Hur mycket förebyggande åtgärder man än gör så finns det risk att man skadar sitt barn på ett eller annat vis, risken är liten men inte obefintlig. En olycka kommer slumpmässigt, men man kan påverka oddsen.

 

[escodobe]

Sv: kan det bli värre?

Men om det kan hända vemsomhelst närsomhelst, så är det ju bara slump. Hur menar du att man skulle kunna påverka slumpen?

Om förklaringen är att människan är funtad så att vi a) inte kan veta hur stressade vi är och b) har en hjärna som glömmer allt om den är stressad, då är det enda vi kan göra för att undvika att det händer att sluta vara människor, och det går ju inte.

Alltså kan vi inte göra nånting alls, förutom möjligen att förbjuda barn att åka bil, eftersom deras föräldrar kan glömma kvar dem där.

Har jag påstått att det är en slump och inget att göra åt?

Jag har pratat om riskfaktorer och att vetskap om dessa kan förebygga att sådant här händer.

 

[Niyama]

Sv: kan det bli värre?

Jag undrar också hur ni som så tvärsäkert hävdar att detta aldrig någonsin skulle kunna hända er kan veta det?

Jag har problem med att jag inte alltid är riktigt närvarande. Därav har jag lärt mig att känna igen när jag behöver vara extra uppmärksam, vad jag behöver dubbelkolla och på vilket sätt jag påminns så att jag inte glömmer viktiga saker. Det fungerar bra för mig. Jag har aldrig någonsin glömt något viktigt. Men så fort jag mår lite sämre, stannar jag upp och trippelkollar saker och ting.

Trots att jag ofta oroar mig för att missa något viktigt, känner jag mig fullkomligt övertygad om att jag inte skulle glömma ett barn eller djur i en bil (om jag inte skulle bli psykotisk eller så då). Jag lämnar aldrig någonsin bilen utan att kolla att allt är som det ska, och hade jag haft barn så hade det givetvis ingått att kolla att inte barnet sitter i bilen! Även om jag inte kan tänka mig att jag i åtta timmar skulle glömma bort att jag har ett barn där. Jag skulle kolla ändå, för det får inte hända.

 

[escodobe]

Sv: kan det bli värre?

Precis, det är att jämföra med exempelvis viltolyckor. Det går att minska risken att råka ut för dem genom kunskap om risksituationer(tid på dygnet, landskap ect) och förebyggande åtgärder (tex viltstaket).

När det gäller att glömma barn i bilen så kan tex extrem stress och utmattning vara riskfaktorer, som man bör ta på allvar. Rutinbyten Likaså.

 

[Trygg]

Sv: kan det bli värre?

jag har inte sagt att det skulle vara något tokigt om han inte vårdades på sjukhus utan det var ett svar på den som skrev att det var märkligt ATT han vårdas på sjukhus. Eftersom fallet inte är utrett är det ju möjligt att han inte får återvända hem om han inte är i skick att delta i utredningen.
Vi vet ju inte.

Förlåt, jag blandade ihop inlägg!
Skummade bara som hastigast igenom tråden och läste någonstans det gamla vanliga att "om det var jag skulle jag inte orka leva, hamna på psyk osv" och därefter att någon uttryckte en misstanke om att det var skumt det hela med sjukhuset osv.

Bättre att inte svara i trådar man inte orkar läsa ordentligt.
Men det gör mig så ont att läsa vissa åsikter.

En pappa har varit med om den värsta mardrömmen man kan tänka sig.
Han kommer troligtvis aldrig att förlåta sig själv.
En mamma har inte bara sitt barns död att bearbeta, hon har också alla känslor över pappans handlande att ta itu med.

En säng står tom och ett barn fattas dom.
Här sitter vi och diskuterar deras liv och vissa säger att de aldrig skulle kunna hända dom själva.
Kanske inte just den här olyckan, men ingen av oss kan förutspå vad vi kan komma att göra oss skyldiga till i morgon, nästa vecka eller i framtiden.

Jag vet en förälder som inte såg sitt lilla barn bakom bilden när den backade ut ur garaget. Jag vet en annan som glömde sin bebis i badkaret när telefonen ringde. En glömde att sätta tillbaka kontaktuttaget efter att tapetseringen var klar. En lämnade sitt barn när Tsunamin kom. En hade glömt att säkerhetsspärren till fönstret på tredje våningen var utkopplat efter att den hade putsat fönstrena osv osv.

Dessa, helt normala föräldrar, är de första att anklaga sig själva så att själen vittrar och går sönder.
De sista de behöver är att få höra av andra att "det där skulle aldrig kunna hända mig"..

 

[Ginne]

Sv: kan det bli värre?

Ja, och i den artikel jag länkade till stod det om att vissa har utvecklat sensorer som skulle kunna varna om ett barn satt kvar i barnstolen när man slår ifrån tändningen i bilen, men intresset för såna system var för dåligt, antagligen just därför att de flesta tror att det inte kan hända dem. Det händer bara den som är för stressad eller ouppmärksam eller... dvs. ingen vettig normalt funtad människa är tillräckligt dum/ansvarslös/korkad för att glömma det viktigaste som finns, sitt barn, i bilen. Det är en icke-händelse, det finns inte på världskartan. Och ändå har det hänt.

 

[Ramona]

Sv: kan det bli värre?

Men det är väl en viss skillnad att glömma att man har bilen med sig och ta en öl till maten, jämfört med att glömma ett barn? Du satte dig ju inte i bilen och körde hem.

Givetvis är det jättestor skillnad!! Poängen är att det är jättelätt att glömma någonting när man släppt tanken och gått ifrån sina vanliga rutiner.

Följer man alltid samma rutin och sedan går ifrån den kan det vara vanskligt för de som har dåligt minne.

Jag är dessutom en av de som glömt häst hemma också. Hade kommit till 4-årsfinalen och skulle åka iväg med en av mina 4-åringar. Det var en stor tävling och flera andra klasser, så jag lastar lastbilen med några andra hästar som också skulle tävla samma dag. När jag kommer till tävlingsplatsen och ska lasta ur min 4-åring som startade tidigt i finalen så stod han inte på lastbilen. Fick ringa till min fd svärfar som fick åka hem till oss och kolla vart hästen stod någonstans eftersom ingen av oss (sambon, jag och stallpersonal) hade rört honom den dagen!! Vi hade helt tappat tävlingsdagsrutinen den dagen och därför gjorde vi missar.

Givetvis är det inte samma sak som att glömma av ett barn i bilen. Men det är väldigt lätt att bli tankspridd när man går ifrån rutinen ifall man är lite stressad just då.

Jag förstår hur det kan hända, även om jag tycker att det är långsökt.

 

[Sonic76]

Sv: kan det bli värre?

Jag kan bara ta ett exempel från mig själv.
Jag har ringt både fsk och fritids för att fråga om jag lämnat dottern under de år jag var som sämst.
Så det kan hända även om jag kom på det vid 8-9 på morgonen så ändå. Jag hade helt enkelt förträngt om jag lämnat eller ej.
Personalen visste om hur jag hade det så de var inte förvånade när jag ringde utan sa direkt att jo din dotter är här, ta det lugnt.

 

[Sonic76]

Sv: kan det bli värre?

Skulle kunna hända nu med, men nu är hon inte på fritids så hon ringer mig om det är nåt

 

[hastflicka]

Sv: kan det bli värre?

Kl

Men ni som försvarar pappan, tycker ni han ska slippa bli åtalad och dömd för detta? Eller om jag har varit i Australien en månad kommer hem och kör på vänster sida, krockar och dödar någon, ska jag då bli helt frikänd? Hur mycket ska man egentligen kunna skylla på glömska/virrighet? Ska en sådan virrig person över huvud taget få köra bil?

Vad ar en olycka? Ska alla som krockar och darmed skadar eller dodar nagon ocksa fallas for nagot brott?

Fast det där är ju fånigt. Det går faktiskt utmärkt att komma ihåg att man har ett barn och är på väg till dagis med det, även om man inte har det bredvid sig när man kör. Jag lovar.

En god van till oss fick ta dottern (11 ar) till skolan en dag da hon missat skolbussen. Hon satt och laste i baksatet och plotsligt tittade hon upp fran baksatet och fragade om det verkligen var vagen till skolan. Hon holl pa att skramma livet ur var van som var totalt focuserad pa arbetsdagen och planerade kundmotet ... vilket han var pa vag till just da.

<snip>
Jag undrar också hur ni som så tvärsäkert hävdar att detta aldrig någonsin skulle kunna hända er kan veta det?

Är lite tvekande över att sådana här trådar startas.
Är vi så mycket bättre än Flashback? Egenligen.

Precis.

...och ett citat till som jag tyckte var bra:

"We are vulnerable, but we don't want to be reminded of that. We want to believe that the world is understandable and controllable and unthreatening, that if we follow the rules, we'll be okay. So, when this kind of thing happens to other people, we need to put them in a different category from us. We don't want to resemble them, and the fact that we might is too terrifying to deal with. So, they have to be monsters."
<snip>

Mycket tankvart.

 

[Inte_Ung]

Sv: kan det bli värre?

Att slå fast att det aldrig skulle hända en själv baserat på den i sammanhanget extremt lilla erfarenheten man själv har är som att slå fast att man aldrig skulle orsaka en trafikolycka på sin bilresa runt jorden för att man har kommit fram till första korsningen oskadd.

Nej så är det faktiskt inte.
Man kontrollerar faktiskt sitt liv själv om man vill det och gör sig det besväret.
I alla fall tillräckligt mycket för att låta bli att krocka och komma ihåg sina barn.

Att vara riskbenägen eller inte spelar en så mycket större roll än den hetsiga bilföraren som alltid måste köra om begriper.

 

[Inte_Ung]

Sv: kan det bli värre?

Min poäng är att genom att veta detta så ser man till att inte glömma.
Man kontrollerar en gång till, och en till.
Det tar bara ett ögonblick att titta igenom bilen för att se efter att inget som inte skall vara där är där.

Man tar helt enkelt kontroll över sin tillvaro.

Om man vet att minnet inte är ofelbart så låter man bli att lita på det.

 

[Inte_Ung]

Sv: kan det bli värre?

Jag skulle kolla ändå, för det får inte hända.

Precis så.
Och där kommer det där med prioritering in.
Att prioritera att öka säkerheten.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Nej så är det faktiskt inte.
Man kontrollerar faktiskt sitt liv själv om man vill det och gör sig det besväret.
I alla fall tillräckligt mycket för att låta bli att krocka och komma ihåg sina barn.

Att vara riskbenägen eller inte spelar en så mycket större roll än den hetsiga bilföraren som alltid måste köra om begriper.

Så du menar att du varkenriskerar att krocka eller glömma ett barn i bilen? Att folk tror att de är imuna mot glömska kan jag på ett vis förstå, men immuna mot att krocka och att inte bara själv köra säkert utan även kompensera för alla andras beteende i trafiken och alla tekniska fel som kan uppstå tyder mest på förnekelse och en icke realistisk verklighetsuppfattning.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Min poäng är att genom att veta detta så ser man till att inte glömma.
Man kontrollerar en gång till, och en till.
Det tar bara ett ögonblick att titta igenom bilen för att se efter att inget som inte skall vara där är där.

Man tar helt enkelt kontroll över sin tillvaro.

Om man vet att minnet inte är ofelbart så låter man bli att lita på det.

Det här är en logisk tankevurpa.

Antingen så är ditt minne inte ofelbart och då kan du glömma att kontrollera eller så är ditt minne perfekt i alla situationer och du kommer ihåg att kontrollera. Moment 22.

Hur kan du både anse att ditt minne inte är ofelbart och vara säker på att det inte fallerar när det gäller att komma ihåg att kontrollera?

 

[rubytoo]

Sv: kan det bli värre?

Läs artikeln som länkats till. I synnerhet sista sidan, där förklaras allt väldigt väl. Både mekanismerna som gör att i vem som helst kan göra ett sådant misstag under fel omständigheter och varför människor känner ett sådant behov av att intala sig själva att det bara är slarviga, felprioriterande idioter som skulle kunna gör det.

Om nu vem som helst skulle kunna göra detta varför är det inte vanligare då?

Jag förstår inte alls hur man kan göra så däremot så tycker jag synd om pappan.

Vi har som rutin att alltid ringa el messa och fråga hur det gick att lämna på dagis till varandra. Sedan ringer alltid vårt dagis till oss om vi inte dyker upp. Vi bor väldigt nära Eslöv och det jag vet så är det rutin