Sv: Just nu...
Ja. Jag ska sluta planera och hoppas på saker. Det går ändå aldrig som jag tänkt.
kl
Just nu är jag jätteglad. Efter att ha insett att jag inte vill hålla masken uppe längre, utan skrev en statusuppdatering på FB som blev mer personlig, privat och utlämnande än något jag någonsin tidigare skrivit även i min dagbok, efter att ha uttryckt precis hur nära jag var att ta livet av mig igår, hur mycket jag föraktar mig själv, allt jag är, gör, gjort, varit, hur jag gråtit hysteriskt hela dagen och vill dö. Precis efter att jag publicerat det, då, då skriver en hästägare i "mitt" stall en status riktad till mig, att jag bara överdriver, borde sluta gnälla och hitta en lösning istället. Att allt som går emot mig är mitt fel i betydelsen att jag inte försöker. Och när jag reagerar på hennes status och argumenterar emot, då ska jag lugna ner mig och sluta överdriva.
Som om jag inte försökt. Som om jag inte försöker. Som om allt självhat som exploderade ur mitt inre och ut i texten var ett påhitt. Som om de ångestattacker som slår mig så hårt att jag oprovocerat kräks bara är ett resultat av att jag inte slutar gnälla. Som om alla de mediciner med tillhörande biverkningar som jag mot bättre vetande plågat min kropp och min hjärna med hade hjälpt om jag bara velat tillräckligt mycket. Som om jag "inte försökt hitta en lösning" på min och min hästs relation när jag lagt all energi jag egentligen inte haft och alla de tusentals kronorna på hästens välmående, på undersökningar och massage och utprovad utrustning och duktiga tränare, bara ifall att hon skulle ha ont. Som om jag skämtade när jag skrev att allt jag kan tänka på idag, i den soliga sommarvärmen, är att jag vill dö.
Jag behövde inte de orden just nu, just idag. Var det så jävla svårt att fatta?
Jag sätter aldrig mer en fot i det stallet. Rör aldrig mer hennes häst som trampat av mig tånaglar, rest sig och sparkat efter mig i hagen, medvetet knockat mig i ansiktet och knuffat in mig i boxväggen. Jag ställer inte upp med mer av min energi och hälsa till någon som inte ser det. Så nu ska jag jaga ny stallplats också. På en dag då energireserven redan är tömd, och då jag måste påminna mig själv om att andas för att inte börja kippa efter luft.
Tack. Tack.