Julhelgen - illa till mods

[Lovisaleonora]

Jag tror inte det är bra för någon relation att hålla den gränslös. D v s att ena parten får husera vilt och trampa runt på andra i den utsträckning denne önskar.

Att sedan låta en part ta på sig ansvaret för att det ska vara trevligt känns också jätteudda i min värld. Det är bara en person som drar upp spelreglerna (som är minst sagt underliga), sedan ska resten av deltagarna dansa efter en nyckfull pipa som det passar denna enda part.

Helsjukt.

 

[yennork]

Nejdå, jag gör ingen tankevurpa. Jag håller helt med dig i sak, inte desto mindre skulle konsekvensen ändå bli att vi skulle sitta där med en stor klump i magen och konsekvenser som vi (jag i alla fall) inte skulle vara redo att hantera.

Det känns som om den här julen kan bli en ännu större vattendelare. Om det blir konflikt kommer jag att dra mig bort ännu mer från mina föräldrar och ha ännu mindre dåligt samvete över det.

Grejen är ju den att det KAN bli trevligt i jul, det är ju inte givet att det kommer att bli skit. Vi får se.

Varför tror (hoppas) du att något ska bli annorlunda just i år? Du säger att du inte ska ta emot vad skit som helst, men din mamma kommer att reagera lika illa i år som förra året och förrförra och...

Å andra sidan kan du ha rätt i att det finns en chans att det blir trevligt. Om du har överdrivit kraftigt i det du skriver. Stämmer din berättelse verkar däremot enda chansen att få en lugn jul vara att din mamma får influensa med 38 graders feber och sover sig igenom helgen...

 

[Lingonris]

Varför tror (hoppas) du att något ska bli annorlunda just i år? Du säger att du inte ska ta emot vad skit som helst, men din mamma kommer att reagera lika illa i år som förra året och förrförra och...

Å andra sidan kan du ha rätt i att det finns en chans att det blir trevligt. Om du har överdrivit kraftigt i det du skriver. Stämmer din berättelse verkar däremot enda chansen att få en lugn jul vara att din mamma får influensa med 38 graders feber och sover sig igenom helgen...

Nej, jag överdriver inte. Däremot finns det ju såklart en annan sida av historien, förrförra julen förstod jag att hon inte var arg utan ledsen och kände sig sviken av oss på olika sätt, inte för att det ursäktar något.

Jag tror ingenting om julen, jag bara säger att det inte är säkert att det blir dåligt, för det blir inte det varje gång vi ses, men rätt ofta. Hur det blir beror helt på min mor.

 

[Rialavargen]

Till TS, en livslång kamp, det här med familjerelationer.
En sak är säker, din mamma kommer aldrig att lämna sitt beteende. Hon är trygg, bekväm och säker där.
Rädda dig, och gör det genom att i framtiden ha en artig ton, men undvik kontakt och umgänge. Att ha kontakt med din mamma kommer att dränera din energi. Lägg din fina energi på ditt barn och din partner, där den hör hemma.
Nästa år, boka en resa och åk iväg. Då har du brutit traditionen att fira jul med gamla familjen. Sen är det bara att försöka fortsätta på inslagen väg.
Lycka till

 

[Rialavargen]

Varför tror (hoppas) du att något ska bli annorlunda just i år? Du säger att du inte ska ta emot vad skit som helst, men din mamma kommer att reagera lika illa i år som förra året och förrförra och...

Å andra sidan kan du ha rätt i att det finns en chans att det blir trevligt. Om du har överdrivit kraftigt i det du skriver. Stämmer din berättelse verkar däremot enda chansen att få en lugn jul vara att din mamma får influensa med 38 graders feber och sover sig igenom helgen...

Ganska typiskt barn till föräldrar att försöka skydda och tona ned förälderns dåliga sidor. TS har nu börjat tangera att bryta sig loss, men hon kommer fortsätta försöka skydda mamman. Många människor gör det. Hoppet om en fungerande familj är så starkt.

 

[Hiddeous]

Jag tror inte det är bra för någon relation att hålla den gränslös. D v s att ena parten får husera vilt och trampa runt på andra i den utsträckning denne önskar.

Att sedan låta en part ta på sig ansvaret för att det ska vara trevligt känns också jätteudda i min värld. Det är bara en person som drar upp spelreglerna (som är minst sagt underliga), sedan ska resten av deltagarna dansa efter en nyckfull pipa som det passar denna enda part.

Helsjukt.

Sundhetstecknet här - om det finns något - är väl att alla är införstådda med att beteendet just är sjukt. "Det är inte ok, men jag står ut med det ändå - i alla fall till en viss gräns." Hade ju varit en helt annan femma om TS själv hade tyckt att hon var värdig att behandlas så.

 

[Casteloro]

Egentligen borde gå och prata med någon professionell men jag kan inte klämma in det i mitt liv just nu.
Jag behöver lite råd inför julhelgen då jag och min familj ska åka och hälsa på mina föräldrar 60 mil bort och jag känner mig väldigt nervös och illa till mods över det. Pinsamt nog eftersom jag är 35 år gammal.
Det blir lätt konflikter med min mamma fast jag och min sambo gör allt för att undvika bråk. För två år sedan firade vi jul hos dem och allt blev fel. Jag fick en ordentlig utskällning och det blev en väldigt obehaglig stämning. Jag blev helt uppriven. Jag känner henne tillräckligt väl för att veta att det hon skällde ut mig för inte var den egentliga anledningen utan bara ett sätt att straffa mig för något annat, oklart vad dock.
En bit in i januari fick jag en rungade utskällning till på telefon inklusive en uppräkning av allt jag och min sambo gör som är fel samt förhållningsregler för vad som gäller för mig och min sambo när vi är och hälsar på hos dem (vi får inte åka och träffa några kompisar, t ex utan om vi vill göra det så får vi åka ner en annan helg och enbart träffa dem). När man gör ”fel” i hennes ögon så blir man utfryst och det kan vara i dagar eller veckor. Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan.
Det går inte att försöka lösa problem genom att prata konstruktivt; vad blev fel, hur kan vi göra bättre etc, för då får man ett hånfullt ”ja du kan minsann prata, sluta älta och tjata nu”. Hon skäller ut och fryser ut och sen ska man skämmas.
I somras hyrde vi en stuga i närheten av mina föräldrar och även då blev det fel. Min syster (som, om det spelar någon roll, är en väldigt skötsam person) blev då utfryst och hennes pojkvän var endast välkommen hem till dem ifall hon verkligen var säker på att det var han som var den rätta eftersom min syster ”har träffat så många pojkar”. Vi bjöd mina föräldrar på middag och de satt och surade hela middagen och stormade hem när jag höll på att duka fram efterrätten. Syrran med pojkvän fick sova hos oss.
Hon blev även sur i somras några gånger när jag skulle hämta henne vid bussen men råkade ställa mig vid fel hållplats varpå hon fick vänta 5 min.
De senaste två åren har jag haft en väldigt avvaktande hållning eftersom det känns som att det som hänt inte går att reparera och det är heller inget som jag eftersträvar. Min mamma och jag lever väldigt olika liv och vi har väldigt svårt att prata, det blir liksom god dag yxskaft hela tiden och därför går jag heller aldrig in i någon som helst diskussion längre. Vi pratar om barnen, semestern och deras trädgård typ. Men ändå kan hon hitta saker att bli sur över, oftast förstår man inte hur det gick till eller vad hon blir arg över.
Jag känner mig väldigt nervös inför julhelgen och behöver en strategi. Vi ska bo på hotell när vi är och hälsar på för att försöka undvika konflikter, men mer? Hur ska jag göra om hon blir sur eller arg för något som jag har väldigt svårt att förstå? Vi tänker att vi i så fall drar oss undan, åker på någon utflykt eller tillbaka till hotellet. Men då blir man ju utskälld för det.
Jag känner också att jag borde stå upp för min syster och markera. Min syster är 28 år men hon har inte kommit till insikt om att detta inte är normalt och blir helt underdånig.
Att försöka prata är absolut ingen strategi. Det har jag försökt många gånger och det leder alltid fel. Det finns liksom inte i hennes värld att man kan lösa problem på det sättet.

Läste inte ens hälften, men min spontana fråga blir ändå; Är det här verkligen ngt du/ni vill? Nej, det låter inte så, så stanna hemma med folk som bryr sig om ert bästa.

 

[Billy]

Nja, min syster och jag har väl kommit olika långt i det här kan man säga. För mig började brytningen nog i samband med att jag fick barn och jag började se på min uppväxt och mina föräldrar med nya ögon.

Min syster är fortfarande rätt hårt psykiskt bunden till dem och har inte kommit lika långt som jag med att se att det här inte är normalt, det är inte oss det är fel på. Men vi har faktiskt i och med det här kommit närmare varandra. Jag försöker få henne att förstå att hon måste leva sitt eget liv, gå sin egen väg och inte vara så ängslig inför vad de ska tycka. Jag själv har faktiskt kommit en bra bit på väg med det, även om inte alla i tråden kanske håller med.

Jag försöker mer att föreslå min syster att hålla sig borta så mycket hon kan, som jag själv.

Hur långt du har kommit vet bara du själv och att börja kunna se det "utifrån" är ett stort steg. Jag tänkte så om mina släktingar (eller rättare sagt min mans), om det varit någon annan, icke-släkting, som utnyttjat mig och min man på detta sätt och sedan ljugit oss rakt upp i huvudet, hade jag accepterat det? Nä, antagligen inte. Så varför ska jag göra det med dessa? Visst de är familj, och än värre för dig och din syster, det är era föräldrar, men som vuxen kan man välja.

 

[Lingonris]

Jaha, nu börjar det dra ihop sig mot jul och känslan inför det är väl inte den bästa med tanke på att min syster ringde ikväll efter att ha pratat med vår mamma som ringde henne och frågat om hon flyttat (sett på eniro, skulle förmodligen skicka julkort). Min syster berättade då att hon flyttat ihop med sin pojkvän för ett tag sedan men inte riktigt vetat hur hon skulle berätta det för dem eftersom det blev så konstigt i somras. Så blev det samma veva igen, jättesur och "ja du har ju träffat så många pojkar och vi vill inte träffa honom förrän du är säker på att det är rätt", "du ringer aldrig" och flera sura pikar.

Min syster berättade för mig att hon mått dåligt varje dag över hur det skulle bli när hon berättade att de flyttat ihop.

Jag vet att det kommer bli silent treatment av min syster hela julhelgen nu. Det är ju inte så trevligt för någon.

Stackars syster.

 

[Lingonris]

Egentligen borde hon såklart säga fuck you, vi ses när ni kan bete er, och fira jul hos pojkvännens familj dit hon är bjuden i mellandagarna.

Men ja. I så fall skulle det riva upp himmel och jord och hon skulle vara i onåd på obestämd tid.

Jag rådde henne att börja gå hos psykolog.

 

[yennork]

Finns det ö.h.t något sätt ni kan vara på eller något ni kan göra/avstå från att göra för att vara säkra på att det inte rivs upp himmel och jord? Det låter inte så av den här tråden att döma, i alla fall.

 

[Milosari]

Jag har inte den här typen av relation till mina föräldrar men står nära en familj som har det precis såhär. Och jag kan ju säga att i just det här fallet har det varit meningslöst att stryka medhårs. De högljudda konflikterna blir kanske mindre, men föraktet från föräldern är oförändrat. De numera vuxna barnen har blivit helt sabbade av detta. Det äldsta barnet har väl så sakteliga börjat bryta sig loss efter att ha blivit kallad för lat och arbetsskygg när dennes skada med tillhörande stora smärtor gjorde det omöjligt att jobba. Det yngre barnet får riktiga käftsmällar med jämna mellanrum men försöker hela tiden släta över. Det yngre barnet resonerar precis som du TS, att hen har viss skuld i när det blir bråk på riktigt och att det är lite synd om föräldern trots allt. Yngsta barnets högsta önskan är att få en sund och bra relation till sin förälder och gör planer för framtiden med förutsättningarna att det har blivit så. Yngsta barnet har dessutom träffat en partner som ser till att hen blir behandlad på ett liknande sätt när hen inte umgås med sin förälder...

Föräldern förstår inte alls att hen har gjort något fel. Det är alltid alla andra som är dumma. Denne kan sabotera födelsedagar och andra högtider där det är barnen som borde stå i centrum, och detta gör hen utan att skämmas. Hade barnen bara uppfört sig lite bättre och slutat att medvetet irritera hen så hade det inte hänt. Och visst, det ÄR lite synd om föräldern. Personen har upplevt saker som ingen borde behöva uppleva. Men detta ger verkligen inte föräldern rätten att bete sig som hen gör. Efter nästan ett decennium så har jag börjat bryta med den här familjen. Föräldern har alltid visat stor respekt för mig (antagligen är det mer rädsla än respekt egentligen, jag blir arg som en bålgeting när någon försöker köra över mig) men när jag gav mig in i en diskussion och försvarade offret för förälderns spya så fick jag mig en omgång jag med. Föräldern förstår naturligtvis fortfarande inte varför jag är på väg att försvinna utan tror det är av andra orsaker. Då har jag ändå sagt rakt ut vad jag tycker och tänker. Även om jag inte precis umgås med familjen på daglig basis så tar det ändå för mycket av min energi att vara nära dem. Jag kan nästan inte föreställa mig hur det är att faktiskt leva i en sådan relation .

Så baserat på min erfarenhet sällar jag mig till kören. Håll kontakten till ett minimum, ses på neutrala platser och låt detta bli den sista julen som ni firar i deras hem. Jag tycker också att du ska se till att få till en samtalsterapi för att dels inse att du inte har någon skuld i din relation till din mamma och dels för att bättra på din självkänsla. Du är värd att bli behandlad med respekt av varenda människa du möter!

 

[Milosari]

Ska kanske tillägga att min familj är långt ifrån perfekt. Vi har haft vår beskärda del av Norénjular eftersom mamma och hennes syskon har en väldigt underlig relation. Men de ringer inte upp varandra och fortsätter bråket efteråt utan kör med taktiken att "vi låtsas som om inget har hänt". Sedan är alla lika glada när de ses igen (tills något händer som river upp det gamla och då är de tillbaka på ruta 1 igen...). Jag orkar inte riktigt med det där så jag tvärvägrar att umgås med min ena farbror och undviker att fira högtider med de övriga. Eller jag talade om för farbrodern att han skulle be om ursäkt för att han betett sig som ett svin och aldrig mer dricka på familjesammankomsterna men det ville han inte så egentligen var brytningen hans val.

 

[Lingonris]

Finns det ö.h.t något sätt ni kan vara på eller något ni kan göra/avstå från att göra för att vara säkra på att det inte rivs upp himmel och jord? Det låter inte så av den här tråden att döma, i alla fall.

Nej, det gör ju inte det.

Kl

Igår ringde mamma och sa att vi ska ha ett samtal hon, pappa, jag och syrran om hur kontakterna ska ske mellan mig och syster (!!!) och mellan oss och dem. Vi ska prata om hur vi ska göra vid jul och födelsedagar eftersom vi bor i olika delar av landet, och om hur våra kontakter och vår relation kan bli bättre "för det kan den alltid bli" som hon sa när jag sa att jag är rätt nöjd med nivån vi har nu. Så detta ska jag fundera på.

Jag är erfaren nog att förstå att detta innebär att hon inte alls är intresserad av att höra våra synpunkter utan det kommer bli så att hon dikterar vad som gäller och så ska vi säga ja. "Fundera på" innebär inte "fundera så diskuterar vi" utan "tänk igenom allt fel du har gjort och skäms ordentligt och vänta bara så ska du minsann bli ordentligt uppläxad".

Och jag fattar att hon kommer att bestämma att jag och min syster ska ha en fast dag och tid varje vecka då vi ringer.

Min strategi kommer vara att säga så lite det bara går och bara humma med.

Har haft jävligt ont i huvudet ända sedan det samtalet.

Jag inser nu att det som från början var en tråd där jag ville ha konkreta tips har blivit lite av en gnälltråd vilket aldrig var meningen. Men internet lyssnar alltid vilket ju är lite tacksamt...

Tillägg: det här samtalet kom alltså dagen efter att hon sagt till syrran att hon inte vill träffa hennes sambo så hon är inte ute efter något försoningssamtal utan efter att typ tvinga oss att ha kontskt.

 

[Lingonris]

@Milosari tufft gjort av dig.

 

[Hyacinth]

Nej, det gör ju inte det.

Kl

Igår ringde mamma och sa att vi ska ha ett samtal hon, pappa, jag och syrran om hur kontakterna ska ske mellan mig och syster (!!!) och mellan oss och dem. Vi ska prata om hur vi ska göra vid jul och födelsedagar eftersom vi bor i olika delar av landet, och om hur våra kontakter och vår relation kan bli bättre "för det kan den alltid bli" som hon sa när jag sa att jag är rätt nöjd med nivån vi har nu. Så detta ska jag fundera på.

Jag är erfaren nog att förstå att detta innebär att hon inte alls är intresserad av att höra våra synpunkter utan det kommer bli så att hon dikterar vad som gäller och så ska vi säga ja. "Fundera på" innebär inte "fundera så diskuterar vi" utan "tänk igenom allt fel du har gjort och skäms ordentligt och vänta bara så ska du minsann bli ordentligt uppläxad".

Och jag fattar att hon kommer att bestämma att jag och min syster ska ha en fast dag och tid varje vecka då vi ringer.

Min strategi kommer vara att säga så lite det bara går och bara humma med.

Har haft jävligt ont i huvudet ända sedan det samtalet.

Jag inser nu att det som från början var en tråd där jag ville ha konkreta tips har blivit lite av en gnälltråd vilket aldrig var meningen. Men internet lyssnar alltid vilket ju är lite tacksamt...

Tillägg: det här samtalet kom alltså dagen efter att hon sagt till syrran att hon inte vill träffa hennes sambo så hon är inte ute efter något försoningssamtal utan efter att typ tvinga oss att ha kontskt.

Nej, det gör ju inte det.

Kl

Igår ringde mamma och sa att vi ska ha ett samtal hon, pappa, jag och syrran om hur kontakterna ska ske mellan mig och syster (!!!) och mellan oss och dem. Vi ska prata om hur vi ska göra vid jul och födelsedagar eftersom vi bor i olika delar av landet, och om hur våra kontakter och vår relation kan bli bättre "för det kan den alltid bli" som hon sa när jag sa att jag är rätt nöjd med nivån vi har nu. Så detta ska jag fundera på.

Jag är erfaren nog att förstå att detta innebär att hon inte alls är intresserad av att höra våra synpunkter utan det kommer bli så att hon dikterar vad som gäller och så ska vi säga ja. "Fundera på" innebär inte "fundera så diskuterar vi" utan "tänk igenom allt fel du har gjort och skäms ordentligt och vänta bara så ska du minsann bli ordentligt uppläxad".

Och jag fattar att hon kommer att bestämma att jag och min syster ska ha en fast dag och tid varje vecka då vi ringer.

Min strategi kommer vara att säga så lite det bara går och bara humma med.

Har haft jävligt ont i huvudet ända sedan det samtalet.

Jag inser nu att det som från början var en tråd där jag ville ha konkreta tips har blivit lite av en gnälltråd vilket aldrig var meningen. Men internet lyssnar alltid vilket ju är lite tacksamt...

Tillägg: det här samtalet kom alltså dagen efter att hon sagt till syrran att hon inte vill träffa hennes sambo så hon är inte ute efter något försoningssamtal utan efter att typ tvinga oss att ha kontskt.

Ah. "Så du vill att vi ska ringa för att vi känner oss tvugna, inte för att vi vill?".

Vilken ragata. Jag tycker du ska utveckla telefonfobi omgående.

 

[Emtherlia]

Efter att ha läst tråden så måste jag fråga: vad ger umgänget dig? Vad får du ut av att umgås med din mamma?

Att ha en relation med någon där man endast måste hålla med om allt och gå på äggskal låter som helt meningslöst för mig. Min tid är värd mer än så.

 

[cirkus]

Jag tycker det blir värre och värre som du beskriver situationen. Samtidigt så en eloge till dig för du är så klarsynt (ända tills det går över i nån sorts medberoende).

Du vet att hon inte är ute efter ett försoningssamtal utan bara ute efter att diktera. Jag förstår att du får huvudvärk och magont. Det är så svårt att säga hur du ska göra eller ge råd. För jag hade för länge sedan sett till att kontakten är mindre ä n minimum. Men kort sagt - så länge som din mamma har svängrummet att bete sig som en jävla idiot så kommer hon att göra det. HOn lär inte heller ändra sig eftersom hon verkar ha en grandios syn på sig själv

 

[lady_vip]

Nej, det gör ju inte det.

Kl

Igår ringde mamma och sa att vi ska ha ett samtal hon, pappa, jag och syrran om hur kontakterna ska ske mellan mig och syster (!!!) och mellan oss och dem. Vi ska prata om hur vi ska göra vid jul och födelsedagar eftersom vi bor i olika delar av landet, och om hur våra kontakter och vår relation kan bli bättre "för det kan den alltid bli" som hon sa när jag sa att jag är rätt nöjd med nivån vi har nu. Så detta ska jag fundera på.

Jag är erfaren nog att förstå att detta innebär att hon inte alls är intresserad av att höra våra synpunkter utan det kommer bli så att hon dikterar vad som gäller och så ska vi säga ja. "Fundera på" innebär inte "fundera så diskuterar vi" utan "tänk igenom allt fel du har gjort och skäms ordentligt och vänta bara så ska du minsann bli ordentligt uppläxad".

Och jag fattar att hon kommer att bestämma att jag och min syster ska ha en fast dag och tid varje vecka då vi ringer.

Min strategi kommer vara att säga så lite det bara går och bara humma med.

Har haft jävligt ont i huvudet ända sedan det samtalet.

Jag inser nu att det som från början var en tråd där jag ville ha konkreta tips har blivit lite av en gnälltråd vilket aldrig var meningen. Men internet lyssnar alltid vilket ju är lite tacksamt...

Tillägg: det här samtalet kom alltså dagen efter att hon sagt till syrran att hon inte vill träffa hennes sambo så hon är inte ute efter något försoningssamtal utan efter att typ tvinga oss att ha kontskt.

Det där samtalet är din chans.

Skriv ner hur hon hittills har betett sig. Inget "jag känner", utan "du gjorde såhär..." Sedan värderar du det, skriv ner hur hon får er att känna.
Om du vågar så säger du det, känner du att det är för jobbigt så lämnar du över pappret. Strunta i att du kommer att såra henne, hon bryr ju sig inte om att hon sårar dig och din syster.

Och tänk på förälder-vuxen-barn. Vägra sätta dig i barn-jaget.

 

[monster1]

Nej, det gör ju inte det.

Kl

Igår ringde mamma och sa att vi ska ha ett samtal hon, pappa, jag och syrran om hur kontakterna ska ske mellan mig och syster (!!!) och mellan oss och dem. Vi ska prata om hur vi ska göra vid jul och födelsedagar eftersom vi bor i olika delar av landet, och om hur våra kontakter och vår relation kan bli bättre "för det kan den alltid bli" som hon sa när jag sa att jag är rätt nöjd med nivån vi har nu. Så detta ska jag fundera på.

Jag är erfaren nog att förstå att detta innebär att hon inte alls är intresserad av att höra våra synpunkter utan det kommer bli så att hon dikterar vad som gäller och så ska vi säga ja. "Fundera på" innebär inte "fundera så diskuterar vi" utan "tänk igenom allt fel du har gjort och skäms ordentligt och vänta bara så ska du minsann bli ordentligt uppläxad".

Och jag fattar att hon kommer att bestämma att jag och min syster ska ha en fast dag och tid varje vecka då vi ringer.

Min strategi kommer vara att säga så lite det bara går och bara humma med.

Har haft jävligt ont i huvudet ända sedan det samtalet.

Jag inser nu att det som från början var en tråd där jag ville ha konkreta tips har blivit lite av en gnälltråd vilket aldrig var meningen. Men internet lyssnar alltid vilket ju är lite tacksamt...

Tillägg: det här samtalet kom alltså dagen efter att hon sagt till syrran att hon inte vill träffa hennes sambo så hon är inte ute efter något försoningssamtal utan efter att typ tvinga oss att ha kontskt.

Ni kanske kan gå i familjeterapi? Det kan ju ladda ur situationen och din mamma kan vara arg på terapeuten istället som säkert inte är lika rädd för att leverera de beska sanningarna.

I övrigt tycker jag du ska ta parti för din syster och dig själv och fira jul med syster istället för med din mamma (och pappa) som uppenbarligen inte kan bete sig som folk. Vad är det för fruktansvärd shameing de utsätter din syster för angående hennes pojkvänner. Det är som att peka på henne och kalla henne slampa. Usch!