Jobbig 6åring

[Björk]

Jag känner igen det hela. Det går lite i vågor nu med vår 6-snart7-åring. Jag brukar fråga honom om han är 13 eller 6 år.

Han är också rätt störig, uppkäftig och lyssnar skitdåligt. Dock inga större utbrott (det är inte hans personlighet).

Men jag börjar nog skönja ljuset i tunneln. Det känns som om balansen är på väg tillbaka.

Du är inte ensam. (om nu det är någon tröst)

 

[Fiorano]

Har ingensomhelst barnerfarenhet. Men det jag reagerar på är inte städningen, skrik och språkbruk, det känns som rätt "normalt" barnbeteende. Men att han slår på och skriker på minsta barnet och dessutom viskar "döda henne" till barnet låter inte så bra. Hur kommer man pt den problematiken? För mig känns det som det hade oroat mest.

 

[Petruska]

Min uppfattning är att barn mår bra av tydlighet och av att veta att man står för det man har sagt, oavsett om det handlar om att "vi åker till stranden när vi har städat klart" eller "det blir ingen glass/strandresa/whatever så länge rummet inte är städat" (för att ta några exempel). Jag menar om man har varit tydlig med förutsättningarna och står för det man sagt så lär sig barnet att lita på vad föräldern säger.

Varför är exemplen på "tydlighet" och att "stå för vad man har sagt" samtidigt exempel på gränssättning, när det gäller barn? Vi mår alla bra av att andra är tydliga och står för vad de säger, men inte sätter vi gränser för andra av det skälet?

Det där med att städa innan man gör något trevligt, tex. Varför är det viktigt att det blir städat NU? Varför tar man risken att behöva ha en maktkamp om städning? Varför tar man dessutom risken att glassen/badutflykten fryser inne för alla, därför att ett barn vägrar att städa? Det finns ju ingen som helst begriplig koppling mellan städning och badutflykter. Vuxna emellan skulle man väl snarare säga att "idag är det så fint väder att vi skiter i städningen och åker och badar istället"?

Jag tror snarare att ett normalbegåvat barn lär sig att du tycker att städning är viktigare än badutflykter, när städningen är ett villkor för att man ska få åka och bada. Ett mycket formbart barn, lär sig kanske rentav att själv tro att städning är viktigare än badutflykter, men sådana barn har jag mindre erfarenhet av.

 

[Petruska]

Men att han slår på och skriker på minsta barnet och dessutom viskar "döda henne" till barnet låter inte så bra. Hur kommer man pt den problematiken? För mig känns det som det hade oroat mest.

Man tar med sig småsyskonet och går därifrån. Tänker jag.

Troligen är det också bra om man vid något annat tillfälle ägnar rätt mycket tid och uppmärksamhet åt storasyskonet, så att det slipper känna sig åsidosatt pga det mindre barnet.

För mig är det långt ifrån självklart att syskon har nämnvärd glädje av varandra, och om då föräldrarna valt att ha flera barn, så får de ju fundera ut strategier som gör att alla barnen ändå kan må någorlunda bra.

Håller med dig om att ilskeutbrott mest är vad man kan förvänta sig av barn (och av en del vuxna).

 

[Hyacinth]

Varför är exemplen på "tydlighet" och att "stå för vad man har sagt" samtidigt exempel på gränssättning, när det gäller barn? Vi mår alla bra av att andra är tydliga och står för vad de säger, men inte sätter vi gränser för andra av det skälet?

Det där med att städa innan man gör något trevligt, tex. Varför är det viktigt att det blir städat NU? Varför tar man risken att behöva ha en maktkamp om städning? Varför tar man dessutom risken att glassen/badutflykten fryser inne för alla, därför att ett barn vägrar att städa? Det finns ju ingen som helst begriplig koppling mellan städning och badutflykter. Vuxna emellan skulle man väl snarare säga att "idag är det så fint väder att vi skiter i städningen och åker och badar istället"?

Jag tror snarare att ett normalbegåvat barn lär sig att du tycker att städning är viktigare än badutflykter, när städningen är ett villkor för att man ska få åka och bada. Ett mycket formbart barn, lär sig kanske rentav att själv tro att städning är viktigare än badutflykter, men sådana barn har jag mindre erfarenhet av.

Jag håller med! Varför verkar så många agera utifrån att det alltid ska göras tråkiga saker för att det ska hända nåt kul? Städningen blir ju inte heller roligare i det sammanhanget.

 

[Tora]

Varför är exemplen på "tydlighet" och att "stå för vad man har sagt" samtidigt exempel på gränssättning, när det gäller barn? Vi mår alla bra av att andra är tydliga och står för vad de säger, men inte sätter vi gränser för andra av det skälet?

Det där med att städa innan man gör något trevligt, tex. Varför är det viktigt att det blir städat NU? Varför tar man risken att behöva ha en maktkamp om städning? Varför tar man dessutom risken att glassen/badutflykten fryser inne för alla, därför att ett barn vägrar att städa? Det finns ju ingen som helst begriplig koppling mellan städning och badutflykter. Vuxna emellan skulle man väl snarare säga att "idag är det så fint väder att vi skiter i städningen och åker och badar istället"?

Jag tror snarare att ett normalbegåvat barn lär sig att du tycker att städning är viktigare än badutflykter, när städningen är ett villkor för att man ska få åka och bada. Ett mycket formbart barn, lär sig kanske rentav att själv tro att städning är viktigare än badutflykter, men sådana barn har jag mindre erfarenhet av.

Jag har tre små barn hemma. Snart fyra om allt vill sig väl. Att då hålla ordning och reda hemma är ett måste för att det skall fungera.

Man kan börja tidigt med att lära barnen plocka undan efter sig. Tvååringen älskar att hjälpa till. Det brukar vara ganska vanligt att barn i den åldern gärna vill hjälpa till.

Att man hänger upp jackan när man kommer hem och ställer skorna i skostället är också lätt att lära barnen.

Sen beror det mycket på hur man säger saker tex är det skillnad på att säga "Vi åker inte iväg innan ni har städat upp" och "Vi kommer iväg snabbare om ni skyndar er att städa upp".

Klart att barnen lär sig städa efter sig för att jag tycker det är viktigt för mig. Vem skulle annars lära dom och varför är det fel på att ha det städat runt sig?

Dessutom ser jag inget fel i att ställa lite krav på barnen. Däremot är det stor skillnad på hur man gör det.

 

[Petruska]

@Tora Jag förstår inte riktigt hur det du skriver är riktat till mig.

 

[Fibusen]

Bestäm er för att ni gör något lite "tråkigare"gemensamt några dagar i veckan,tex att han hjälper till med maten på Tisdagar, på Torsdagar ska han städa sitt rum lite nogranare, osv,sen när han gjort det så berömmer ni massor,och gärna nån extrabelöning som glass till efterätt,och var noga med att påpeka att det var ju jättebra att han hjälpte till,för nu får ni massor av tid till att leka/busa/spela spel osv. Berätta dagen innan vad som ska hända nästa dag,att i morgon är det Torsdag,och då ska vi städa ditt rum ordentligt,sen när vi är klara med det,då kan vi göra.........

Se till att få han mer delaktig i vardagen,vill han välja maträtt så låt han ha en dag i veckan han får bestämma mat,att han är med och handlar den,och tillagar den. Den dagen kan ni som sagt ha en efterätt,har ni glass så kan han välja strössel eller vilken topping han vill ha. Barn tycker det är kul att hjälpa till om dom får vara delaktiga, lika med städningen,skaffa lite roliga förvaringslådor där han får sortera grejerna,mjuka saker i en låda,hårda saker i den andra. När städningen är klar kan ni ha ett klistermärkesschema där han får välja ett klistermärke ur en påse och sätta upp på en tavla,när han har kanske 10-20 klistermärken så får han växla in dom och köpa en liten legolåda eller något.

Se till att göra något gemensamt,även om det kanske tar lite längre tid om han ska hjälpa till med maten,så låt det få göra det,passa på att berätta lite snabbt om din dag,be han sen berätta om sin,för normala (som en 6-åring förstår) samtalsämnen medans ni grejar.

Prata massor,beröm massor. Bråket behöver inte ta mer energi än vad det redan gör,sätt en gräns och stå fast vid den,kanske tar det två timmar ena dagen,men nästa dag tar det kanske bara en och en halv. Efter 10 bråk kanske han inte ifrågasätter öht? Sätt dig ner framför honom och prata lugnt,oavsett vilket humör han har,men gå ner till hans nivå och sök ögonkontakt,berätta varför han inte får göra si och så,och berätta hur du känner när han säger såna saker. Se till att han ber om ursäkt,och ta inte upp det mer igen. När han sagt förlåt så är allt glömt,oavsett hur arg/irriterad du är.

 

[Tora]

@Tora Jag förstår inte riktigt hur det du skriver är riktat till mig.

Det du skrivit om städning och varför man faktiskt tar den fajten och varför man tycker det är viktigt.

 

[Mabuse]

När städningen är klar kan ni ha ett klistermärkesschema där han får välja ett klistermärke ur en påse och sätta upp på en tavla,när han har kanske 10-20 klistermärken så får han växla in dom och köpa en liten legolåda eller något.
[...] Bråket behöver inte ta mer energi än vad det redan gör,sätt en gräns och stå fast vid den,kanske tar det två timmar ena dagen,men nästa dag tar det kanske bara en och en halv. Efter 10 bråk kanske han inte ifrågasätter öht? Sätt dig ner framför honom och prata lugnt,oavsett vilket humör han har,men gå ner till hans nivå och sök ögonkontakt,berätta varför han inte får göra si och så,och berätta hur du känner när han säger såna saker. Se till att han ber om ursäkt,och ta inte upp det mer igen. När han sagt förlåt så är allt glömt,oavsett hur arg/irriterad du är.

Ett barn som inte ifrågasätter kan väl inte vara målet, men det menade du kanske inte? Och varför ska barnet be om ursäkt efter bråket?

Är man arg och irriterad så är man, jag tror barn märker ifall man bara låtsas att allt glömt och man är glad igen, fast man i själva verket fortfarande är förbannad.

Sen vet jag inte, men varför ska alla belöningar vara saker? Det känns ju verkligen som att skola sig till att bli väldigt konsumtionsintresserad, och se belöningar i första hand som att köpa sig saker?

 

[aprilmaj]

Och varför ska barnet be om ursäkt efter bråket?

Är man arg och irriterad så är man, jag tror barn märker ifall man bara låtsas att allt glömt och man är glad igen, fast man i själva verket fortfarande är förbannad.

Det där tycker jag är urviktigt. Det måste bli en märklig upplevelse för barnet.

 

[Mirtai]

Ett barn som inte ifrågasätter kan väl inte vara målet, men det menade du kanske inte? Och varför ska barnet be om ursäkt efter bråket?

Jag som vuxen ber om ursäkt om jag blivit arg och sagt/gjort dumma saker. Det innebär att jag ibland också säger förlåt till barnen om jag är trött och överreagerar på något. Då ber jag om ursäkt för att jag blev så arg och sa/gjorde dumma saker. Tycker inte det är ett dugg konstigt att lära barnet samma sak.

Hemma hos oss gäller regeln att man får bli precis hur arg som helst MEN man får inte slåss eller ha sönder saker. Gör man det får man vara på sitt rum en stund och sedan pratar vi om saken.

Jag vill inte ha barn som inte känner att de kan bli arga, men de måste också respektera de andra medlemmarna i familjen och kunna säga förlåt om man i ilskan gör eller säger något dumt!

 

[Amha]

Det där med ursäkter som ska krävas är ju så himla svårt. Jag personligen har så väldigt konstiga minnen från tiden när jag var liten om det där med "säg förlåt" osv. Inget jag minns från min egen familj dock. Visst är det viktigt att lära barnen det men jag tänker att om jag är en part i ett bråk är det tokigt av mig att sedan gå in som domare och kräva ursäkter osv när barnet i fråga kanske upplever att jag också var dum och bör be om ursäkt och därför känner sig orättvist behandlad. Min dotter är ju bara 1 år och jag har väl inte riktigt erfarenhet men är det inte vettigare att sitta ner och prata sansat om hur båda känner när man gör/säger ditt eller datt? "Jag blir ledsen när du gör ___" "ja men jag blev arg när du ___"

/ds som kanske lever i en drömvärld än så länge

 

[aprilmaj]

Det där med ursäkter som ska krävas är ju så himla svårt. Jag personligen har så väldigt konstiga minnen från tiden när jag var liten om det där med "säg förlåt" osv. Inget jag minns från min egen familj dock. Visst är det viktigt att lära barnen det men jag tänker att om jag är en part i ett bråk är det tokigt av mig att sedan gå in som domare och kräva ursäkter osv när barnet i fråga kanske upplever att jag också var dum och bör be om ursäkt och därför känner sig orättvist behandlad. Min dotter är ju bara 1 år och jag har väl inte riktigt erfarenhet men är det inte vettigare att sitta ner och prata sansat om hur båda känner när man gör/säger ditt eller datt? "Jag blir ledsen när du gör ___" "ja men jag blev arg när du ___"


/ds som kanske lever i en drömvärld än så länge

Jag tycker att ett krävt "förlåt" medan man fortfarande är arg, är på samma nivå som att man ska "kramas och bli sams" när ilskan fortfarande kokar.

 

[Monstermom]

Jag tycker att ett krävt "förlåt" medan man fortfarande är arg, är på samma nivå som att man ska "kramas och bli sams" när ilskan fortfarande kokar.

Håller helt med! Ett "förlåt" ska följa en insikt att man själv anser att man gjort något fel. Om det felet är att man hade fel i sak, överreagerade, eller helt enkelt att trots att man hade helt rätt i precis allt (jomenvisst ) så gjorde man någon annan ledsen och det ville man inte, spelar ingen roll. Huvudsaken är att "förlåt" kommer av ett inre tryck, inte ett yttre. Framtvingade/krävda "förlåt" mitt i ilskan lär bara barnet att spela en roll och ljuga, anser jag.

 

[cirkus]

Varför är exemplen på "tydlighet" och att "stå för vad man har sagt" samtidigt exempel på gränssättning, när det gäller barn? Vi mår alla bra av att andra är tydliga och står för vad de säger, men inte sätter vi gränser för andra av det skälet?

Det där med att städa innan man gör något trevligt, tex. Varför är det viktigt att det blir städat NU? Varför tar man risken att behöva ha en maktkamp om städning? Varför tar man dessutom risken att glassen/badutflykten fryser inne för alla, därför att ett barn vägrar att städa? Det finns ju ingen som helst begriplig koppling mellan städning och badutflykter. Vuxna emellan skulle man väl snarare säga att "idag är det så fint väder att vi skiter i städningen och åker och badar istället"?

Jag tror snarare att ett normalbegåvat barn lär sig att du tycker att städning är viktigare än badutflykter, när städningen är ett villkor för att man ska få åka och bada. Ett mycket formbart barn, lär sig kanske rentav att själv tro att städning är viktigare än badutflykter, men sådana barn har jag mindre erfarenhet av.

Jag tolkar det som att städning i exemplet som @ameo tog var mer som ett ett exempel för att visa nån form av konsekvens existerar om man inte gör det som ska göras inte att städningen i sig är viktig.

Är du för övrigt helt emot gränssättning runt barn? Jag funderar på vad det gör till exempel med säkerhet som i exemplet med hästhagarna

 

[Mirtai]

Vill förtydliga att jag inte heller tycker man ska tvinga fram förlåt men om vi pratar om varför vi blev osams och hur det kändes när barnet sa så eller jag sa si så blir det ju ganska naturligt att kramad och säga förlåt. Inte i ilska utan efteråt, när vi är redo att bli sams

 

[aprilmaj]

Vill förtydliga att jag inte heller tycker man ska tvinga fram förlåt men om vi pratar om varför vi blev osams och hur det kändes när barnet sa så eller jag sa si så blir det ju ganska naturligt att kramad och säga förlåt. Inte i ilska utan efteråt, när vi är redo att bli sams

Tror du inte att kramen kommer naturligt då? Att man kramas för att man vill och det känns bra?

 

[Petruska]

@cirkus Jag är nog helt emot uttrycket gränssättning runt barn, förutom de gränser barnet självt sätter runt sig. Jag sätter ju också gränser runt mig på olika sätt. (Jag försvarar mig mot taskigheter o dyl, menar jag.) När det gäller farliga saker, brukar det ju inte vara så svårt. Barn verkar höra på rösten att man verkligen menar att de inte får stoppa in saker i elurtagen och liknande. Mycket få barn är så instabila att det gör sådant. Där handlar det ju om att lära sig hur världen är beskaffad (vissa saker är farliga och gör ont), inte om att "sätta gränser" i första hand.

När det handlar om att barn ska göra som de blir tillsagda, ser jag inte det som en fråga om gränser. Jag ser det som en fråga om barnets lydighet och förälderns maktutövning - båda sakerna är jag kritisk till. Sen tror jag som sagt inte att man nödvändigtvis lär barnen goda städrutiner genom att tvinga dem att städa, men jag är säker på att man lär dem att man själv tycker att städning är viktigt.

Konsekvensen av att inte ta sin del av arbetet, är väl att de vuxna (och kanske syskonen) blir arga eller sura, samt att hemmet förblir skitigt, man hittar inte sina saker osv. Men indragna förmåner (som att inte få bada) har ju inget med städningen att göra.

 

[cirkus]

@Petruska jag förstår hur du menar med själva ordet gränssättning.

Tänk bort städningen en stund. Du menar att det funkar bättre att omvigningen blir sura? Det låter ju som en superenkel lösning. Eller att varje sak man inte får barnet att göra för den allmänna trevnaden som liksom påverkar andra ska bara passera och barnet själv ska märka hur jobbigt det blir. Jag tror inte att det funkar på så särskilt många.