Jobbig 6åring

[Petruska]

Funkar och funkar. Jag resonerar nog som @Mabuse här. Om barnet gör saker jag ogillar, så blir jag ju sur/arg (ja, lite beroende på, ibland är det ju bättre att ta ett djupt, pedagogiskt andetag och sedan förklara). Precis som folk blir sura/arga på mig om jag är dum eller gör fel. Jag ser inte direkt som en "uppfostringsmetod", utan mer som socialisering, rätt och slätt. Det är i hög grad genom att visa gillande och ogillande mot varandras handlingar som vi formar varandra, det gäller även vuxna (fast barn är mer formbara och har ju allmänt inte hunnit lära sig lika mycket om livet).

Att barnet ska göra något därför att jag uppmanar det till det, är inte riktigt något jag fäster särskilt stort avseende vid. För mig är det en ganska marginell del av mina funderingar kring att leva med barn. Jag har absolut inte lydnad som mål, och att barnet gör det jag beordrar det därför att det vet att jag alltid står på mig när jag ger en order, är helt enkelt inte mitt sätt att relatera till människor. Om jag beordrar och står på mig fyrkantigt och oflexibelt, är det snarare ett tecken på att jag är trött. Det är inget jag försvarar.

Man ser ju många sådana maktkamper mellan barn och föräldrar, och här på forumet ser man mycket bekymmer från föräldrar som inte har framgång i dessa kamper, och man ser en hel del stolthet från föräldrar som har sådan framgång. Jag tycker att det är rätt obehagligt. Jag tror att det lär barnen andra saker än vad avsikten är att de ska lära sig.

Om jag måste välja mellan ett dammigt hem och ständiga maktkamper med barnen, väljer jag dammet. Eller tänker ut något annat.

 

[Monstermom]

Funkar och funkar. Jag resonerar nog som @Mabuse här. Om barnet gör saker jag ogillar, så blir jag ju sur/arg (ja, lite beroende på, ibland är det ju bättre att ta ett djupt, pedagogiskt andetag och sedan förklara). Precis som folk blir sura/arga på mig om jag är dum eller gör fel. Jag ser inte direkt som en "uppfostringsmetod", utan mer som socialisering, rätt och slätt. Det är i hög grad genom att visa gillande och ogillande mot varandras handlingar som vi formar varandra, det gäller även vuxna (fast barn är mer formbara och har ju allmänt inte hunnit lära sig lika mycket om livet).

Att barnet ska göra något därför att jag uppmanar det till det, är inte riktigt något jag fäster särskilt stort avseende vid. För mig är det en ganska marginell del av mina funderingar kring att leva med barn. Jag har absolut inte lydnad som mål, och att barnet gör det jag beordrar det därför att det vet att jag alltid står på mig när jag ger en order, är helt enkelt inte mitt sätt att relatera till människor. Om jag beordrar och står på mig fyrkantigt och oflexibelt, är det snarare ett tecken på att jag är trött. Det är inget jag försvarar.

Man ser ju många sådana maktkamper mellan barn och föräldrar, och här på forumet ser man mycket bekymmer från föräldrar som inte har framgång i dessa kamper, och man ser en hel del stolthet från föräldrar som har sådan framgång. Jag tycker att det är rätt obehagligt. Jag tror att det lär barnen andra saker än vad avsikten är att de ska lära sig.

Om jag måste välja mellan ett dammigt hem och ständiga maktkamper med barnen, väljer jag dammet. Eller tänker ut något annat.

Jag håller med dig när det gäller maktkamper med barn, men jag undrar lite över första stycket. Som jag ser det är det bra att ha lite mer genomtänkta, långsiktiga strategier egentligen? Jag vill ju tex att ungarna gärna ska bli bättre än jag på något sätt... Att då bara reagera på känsla i stunden, och forma dem automatiskt, slår mig då som att verkligen forma dem efter mig själv - inte som jag skulle önska, efter ett slags idealbild.

(Att använda "idealbild" i sammanhanget låter lite vrickat, men jag kommer inte på ngt bättre. Det handlar alltså inte om att forma übermänniskor, utan bara att jag gärna vill ha ett slags övergripande plan som inte utgår från mig själv. Om det gjorde något klarare...)

 

[Petruska]

@Monstermom Ja, jag vet inte riktigt. En del verkar tänka sig eller drömma om att de fostrar framtida helt enastående vuxna. Jag tror kanske ännu mindre på det än du?

Men man pratar ju också. Om varför man blir arg/sur och när man blir det och om det är begripligt eller försvarligt eller inte. Jag känner nog att något slags "pedagogiska reaktioner" där man inte alls uttrycker vad man känner utan agerar på sina pedagogiska övertygelser, gör en till en väldigt underlig människa inför barnen och gör relationen rätt distanserad?

Hursom, skulle inte mina pedagogiska beteenden i sammanhanget, om jag har några, handla om vikten av att sätta gränser. Jag ser inget skäl att tro att barn blir "bättre" som vuxna genom den där typen av gränssättning (som ofta snarare handlar om maktutövning).

 

[Monstermom]

@Monstermom Ja, jag vet inte riktigt. En del verkar tänka sig eller drömma om att de fostrar framtida helt enastående vuxna. Jag tror kanske ännu mindre på det än du?

Men man pratar ju också. Om varför man blir arg/sur och när man blir det och om det är begripligt eller försvarligt eller inte. Jag känner nog att något slags "pedagogiska reaktioner" där man inte alls uttrycker vad man känner utan agerar på sina pedagogiska övertygelser, gör en till en väldigt underlig människa inför barnen och gör relationen rätt distanserad?

Hursom, skulle inte mina pedagogiska beteenden i sammanhanget, om jag har några, handla om vikten av att sätta gränser. Jag ser inget skäl att tro att barn blir "bättre" som vuxna genom den där typen av gränssättning (som ofta snarare handlar om maktutövning).

Nej, det var inte specifikt i fråga om "gränssättning" som jag funderade (där håller jag som sagt med dig, att hålla på med barndressyr är inte riktigt min grej), utan mer allmänt bara. Men tack för förklaringen, jag tror jag måste fundera vidare på hur jag själv egentligen tänker om det - även om det är lite sent påtänkt i mitt fall!