Jobbig 6åring

[Mirre]

Ursäkta rubriken men jag blir tokig snart.
Det går inte och prata med honom längre, vad man än säger så får man en sur min tillbaka, han bara lipar åt en, är otrevlig och gapar och skriker.

Kaxig som bara fasen konstant.
Köpte nya tandborstar åt dem, av en händelse blev det likadana så skrev namn på dem, nu hade en del av namnen försvunnit men man såg ju ändå vem som var vems.

Gav 6åringen sin men fick bara en sur min och ett otrevligt och högljutt " men det står ju nästan ingenting på den ser du väl?! Är du blind eller ?!" Säger man åt honom då så blir det bara som ovanstående.

Igår lekte barnen på sina rum, rätt som det är hör jag 6åringen skrika till sin lillebror "nu gör du som jag säger annars vrider jag nacken av dig!" Antagligen har han snappat upp det på skolan eller fotbollen, kompisens son häver ur sig liknande saker numer, efter att ha umgåtts med ett barn i skolan och fotbollen.

I morse vaknade jag av att han gapade på mini, precis bredvid min säng.

Han gapar och skriker och är otrevlig så fort han inte får som han vill. Vad man än säger så får man samma gensvar. Han får världens utbrott för ingenting, kastar saker, skriker och kallar en för allt möjligt. Sin dörr till rummet är det stora hack i efter att han stått och hackat en leksak i den.

Vad fasen gör man? Jag orkar inte med hans otrevliga sätt och elaka utbrott längre. Mot kompisar och i skolan osv är han snäll, men här hemma är han som Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag är så otroligt trött på det. Dessutom får han ju mini att göra likadant. Han ger sig verkligen inte förrän man blir arg på honom, känns ibland som han är ute efter bråk. Det är han väl inte men det känns så.

Nu sitter han och viskar "döda henne mini" för att han är sur på mig. Jag råkade säga åt dem att inte picka varandra i huvudet med fingrarna.
Snälla skjut mig nu.

 

[TeamLundVer]

Nu har inte jag barn (än) men jag tar mig friheten att svara ändå
Jag personligen hade satt hårt mot hårt. försöker man ta sönder sin dörr då åker dörren upp på vinden så får man vara utan. Kan man inte leka fint då försvinner de leksaker man inte kan leka fint med. Kan man inte skärpa sig när man tittar på tv så blir det ingen tv för en osv. Livet är allt bra tråkigt när man har ett tomt rum utan dörr.. Uppför man sig inte mot lillebror så får man inte vara med honom heller. Viktigt då att lillebror inte medstraffas utan att man som vuxen hittar på saker med honom. Som sagt konsekvenser. En 6 åring är gammal nog att förstå dem och lära sig av dem.

 

[Mirre]

Tack för ditt svar.
När dörren gick sönder fick han faktiskt betala det, ta bort dörren kanske hade varit bättre men jag orkar inte lyfta den dörren själv.

Han förstår nog mycket väl konsekvenser så, men det resulterar i utbrott där han skriker, kastar saker (lyckligtvis bara i sitt rum) slåss och kallar en för allt möjligt. Det är så pass att katten drar ut och mini blir rädd. Han är smått omöjlig att få lugn när han blir så. Det är bara att låta honom vara då.

Sedan kan man prata med honom, han lovar att aaaldrig göra så mer, för att sedan börja om igen så fort det inte blir som han vill.

 

[Miks]

Han ger sig verkligen inte förrän man blir arg på honom, känns ibland som han är ute efter bråk. Det är han väl inte men det känns så.

Jag tolkar det som att han inte är ute efter att starta bråk, han letar efter gränser. Han checkar hela tiden av vad som är ok eller inte. Är det ok att slå mini? Idag? Alltid? Ibland? Aldrig? När ingen märker? När inte mamma orkar säga till längre?
Är det ok att säga fula ord? Vilka fula ord? Alltid? Ibland? Aldrig? När man är sur?
Är det ok att förstöra dörren? Idag? När jag är arg? När vi bråkar? Alltid? Aldrig?

Han letar efter ramarna som gäller i er familj. Hur måste man bete sig utan att det händer något. Har du alltid samma gräns behöver du fråga dig? Alltid? Varje dag? Är gränsen tydlig? Vet han om den? Vet mini om den? Gäller samma regler för alla i huset?

Nu sitter han och viskar "döda henne mini" för att han är sur på mig.

Jag blir alldeles förbluffad! Det hade hänt en enda gång hemma hos oss och aldrig igen. Aldrig! Det kanske hade tagit en timme för oss att sätta just den gränsen men det hade det varit värt.

Jag tror att du behöver bli tydligare.

Mvh Miks

 

[Qbaby]

Ursäkta rubriken men jag blir tokig snart.
Det går inte och prata med honom längre, vad man än säger så får man en sur min tillbaka, han bara lipar åt en, är otrevlig och gapar och skriker.

Kaxig som bara fasen konstant.
Köpte nya tandborstar åt dem, av en händelse blev det likadana så skrev namn på dem, nu hade en del av namnen försvunnit men man såg ju ändå vem som var vems.

Gav 6åringen sin men fick bara en sur min och ett otrevligt och högljutt " men det står ju nästan ingenting på den ser du väl?! Är du blind eller ?!" Säger man åt honom då så blir det bara som ovanstående.

Igår lekte barnen på sina rum, rätt som det är hör jag 6åringen skrika till sin lillebror "nu gör du som jag säger annars vrider jag nacken av dig!" Antagligen har han snappat upp det på skolan eller fotbollen, kompisens son häver ur sig liknande saker numer, efter att ha umgåtts med ett barn i skolan och fotbollen.

I morse vaknade jag av att han gapade på mini, precis bredvid min säng.

Han gapar och skriker och är otrevlig så fort han inte får som han vill. Vad man än säger så får man samma gensvar. Han får världens utbrott för ingenting, kastar saker, skriker och kallar en för allt möjligt. Sin dörr till rummet är det stora hack i efter att han stått och hackat en leksak i den.

Vad fasen gör man? Jag orkar inte med hans otrevliga sätt och elaka utbrott längre. Mot kompisar och i skolan osv är han snäll, men här hemma är han som Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag är så otroligt trött på det. Dessutom får han ju mini att göra likadant. Han ger sig verkligen inte förrän man blir arg på honom, känns ibland som han är ute efter bråk. Det är han väl inte men det känns så.

Nu sitter han och viskar "döda henne mini" för att han är sur på mig. Jag råkade säga åt dem att inte picka varandra i huvudet med fingrarna.
Snälla skjut mig nu.

Har för mig att man brukar kalla 6-års trots för "lilla tonåren". Har en jättebra bok, Trotsboken, som hjälpt mig nu när min stora är mitt i 2- års trotsen. Har för mig att den tar upp alla faser....
Säkert en jätte jobbig period! Har inga bra svar tyvärr annat än att även denna fas faktiskt går över...

 

[Mirre]

@Miks jo men hur?
Han struntar totalt i vad jag säger.
Jag pratar med honom, jag försöker ignorera dåligt beteende, jag har blivit arg och höjt rösten, allt. Han bryr sig inte.
Bråkar han tex vid matbordet och jag ber honom gå därifrån så säger han bara emot, blir sur och vägrar flytta sig. Skulle jag då lyfta honom därifrån så blir det världens utbrott som varar en evighet.

Just nu försöker jag få dem att plocka upp sina leksaker på sina rum. 6åringen gapar såklart att han tänker fan inte göra det. Spelar ingen roll vad jag säger, han struntar totalt i det.

@Qbaby hoppas det bara är en övergående fas. Men det har varit så länge nu.

 

[Miks]

@Miks jo men hur?
Han struntar totalt i vad jag säger.
Jag pratar med honom, jag försöker ignorera dåligt beteende, jag har blivit arg och höjt rösten, allt. Han bryr sig inte.
Bråkar han tex vid matbordet och jag ber honom gå därifrån så säger han bara emot, blir sur och vägrar flytta sig. Skulle jag då lyfta honom därifrån så blir det världens utbrott som varar en evighet.

Just nu försöker jag få dem att plocka upp sina leksaker på sina rum. 6åringen gapar såklart att han tänker fan inte göra det. Spelar ingen roll vad jag säger, han struntar totalt i det.

@Qbaby hoppas det bara är en övergående fas. Men det har varit så länge nu.

Jag har bestämt mej för vart gränsen går och så sitter den där. Gränser är väl kommunicerade hemma hos oss. Och går man över tar jag fajten, VARJE gång. Oavsett vart vi är. Vissa gånger räcker det med en tillsägelse. Andra gånger tar det tid eller behövs konsekvenser för att vi blir osams.

Min 5 åring har också vägrat att plocka undan hemma. Då fick han valen; antingen plockar du undan eller så gör jag det. Om du plockar undan lägger du alla saker där de ska vara. Om jag plockar undan så har jag med en soppåse och slänger allt som inte ligger där det ska. Du får välja.
Han har en gång valt att jag skulle göra det. Antagligen för att testa. Jag kom med soppåsen och stoppade ner allt. Sonen hängde i armen på mig och var vansinnig. Den påsen med leksaker ligger fortfarande i förrådet. Det tog nästan 2 timmar med först sonens val, min konsekvens, ilska, samtal, sorg, och reflektion. Nu vet vi båda vart gränsen går.

Jag ignorerar ALDRIG ett dåligt beteende. Hur ska man då veta vad som är ok eller inte?

När vi ska införa nya rutiner eller nya gränser så sätter vi oss ofta innan och diskuterar saken. Kommer fram tillsammans om hur vi vill att det ska vara hemma hos oss. Sonen har precis fyllt 5 år så det är ju kommunikation anpassat för en 5 åring. Sen håller vi den gränsen tillsammans. Vi har då även möjlighet att påminna om att det här pratade vi ju om i tisdags och då kom vi gemensamt fram till att vi skulle göra på det här viset. Ibland blir vi osams och ibland blir det som en "åh ja just det, suck, ok".

Jag säger inte att det är lätt! No way! Men jag tycker att det är en del av att vara en familj där alla respekterar familjens gränser.

Mvh Miks

 

[Tora]

Det finns inget som kan få en att känna sig så maktlös som en 6åring när denne sätter den sidan till.

Att fixa Palestinakonflikten är nema problema i jämförelse .

Jag har samma problem här hemma. Dessutom är det precis som du säger att det gärna smittar till eventuella andra barn i familjen (för min del är det då två och fyraåringen som tar efter sexåringen).

Välj dina strider. Börja med det största problemet först. Strunta i språket så länge.

Detta för dels blir man galen om man skall orka bråka om "allt". Dels så tror jag att det blir lite för komplicerat för barnet att reda ut mer en en grej i taget.

Konsekvensen ("straffet") måste komma omedelbart i samband med "olydigheten" och konsekvensen får inte bli för lång. Då är det bättre att upprepa den. Barn glömmer mycket fort.

Många gånger är det bättre att försöka lura barnet istället för att tvinga det. Men det är ju inte alltid det går.

Tex städa rummet: "Hinner du plocka undan alla leksakerna innan jag räknar till tio?". Självklart låter man barnet vinna och sedan låtsats man bli väldigt irriterad för att man förlorade. Brukar skapa en väldigt stor glädje hos barnet av någon anledning .

Sen skall man inte förminska effektiviteten i "Och jag som tänkt vi skulle ta och dricka lite saft efter att du plockat undan efter dig" (mutor jag vet men det kan vara sååååå effektivt i bland).

När min äldste faktiskt har lyssnat fort på mig i en svår situation så kan jag faktiskt ta till ibland efteråt "Vet du L nu när du var så duktig och lyssnade på mamma så går vi och köper glass". Det brukar ge enormt genomslag nästa gång det blir problem.

Jag vet att det är lite kontroversiellt med mutor och hot men faktum är att det kan vara väldigt effektivt om det används på rätt sätt vid rätt tillfälle. Jag tänker lite så här om det "Om jag gör ett bra jobb på jobbet och får en belöning och erkännande för det så känns det jäkligt bra och jag jobbar antagligen ännu bättre efter det".

Sen har vi dom tillfällena där inget fungerar och man måste verkligen göra något. Jag brukar då bli riktigt arg och säga "NU RÄKNAR JAG TILL TRE. Har du då inte gått ner för studsmattan så kommer jag att hämta dig och bära upp dig till ditt rum! Sen räknar jag ganska så snabbt till tre. Har han inte kommit då så hämtar jag honom och bär upp honom till hans rum.

Nu får han bli hur arg han vill, skrika, gapa, säga dumma saker osv. Det är inte viktigt just nu. Men han får inte komma ut från sitt rum förrän han sitter lugnt och stilla på sängen. I bland kan det ta lång tid och ibland kort tid. Men han får inte göra något annat än att sitta på rummet. Inte leka med leksaker eller liknande.

Sen när han lugnat sig då pratar vi igenom det.

Man får vara enormt flexibel i sin problemlösning och verkligen välja sina strider. Risken är annars att man bråkar om allt jämt.

Sen upplever jag det så att om man fixar upp dom stora problemen så löser man dom små problemen på köpet många gånger.

 

[Mirre]

Skönt och läsa att det är fler som har det likadant alla fall, men man får väl bli hårdare med vad som gäller helt enkelt. Är bara så less på allt bråkande med honom, lyfta upp honom på rummet har jag gjort ett antal gånger, men han både sparkar, bits och slåss Jag är så less så jag kräks på det snart!
Måste allt vara en maktkamp jämt?

 

[aprilmaj]

Skönt och läsa att det är fler som har det likadant alla fall, men man får väl bli hårdare med vad som gäller helt enkelt. Är bara så less på allt bråkande med honom, lyfta upp honom på rummet har jag gjort ett antal gånger, men han både sparkar, bits och slåss Jag är så less så jag kräks på det snart!
Måste allt vara en maktkamp jämt?

Jag tror att det är lätt att glömma bort att ha kul, trevligt, gosigt och mysigt i perioder av trots. Precis som du skriver blir man less. Just därför är det viktigt att fokusera på att ha det bra tillsammans och skapa många goda stunder. För om grunden är positiv, så är det lättare att genomföra gränssättningen när den behövs. Inte lätt, jag vet, men det är värt det.

 

[Miks]

Jag tror att det är lätt att glömma bort att ha kul, trevligt, gosigt och mysigt i perioder av trots. Precis som du skriver blir man less. Just därför är det viktigt att fokusera på att ha det bra tillsammans och skapa många goda stunder. För om grunden är positiv, så är det lättare att genomföra gränssättningen när den behövs. Inte lätt, jag vet, men det är värt det.

Det håller jag verkligen med om! Och ibland tycker jag att det är svårt att komma ihåg alla positiva sidor barnet har. Speciellt om det varit en sämre dag.

Vi är nog med att uppmärksamma positivt beteende. Inte lätt när allt bara flyter på att komma ihåg att berömma men vi försöker. Nästan varje kväll när vi ligger i sängen med sonen pratar vi om dagen. Då pratar vi bara positiva saker. Vad var det roligaste som hände idag? Först säger han och sen försöker jag komma på något. Har det då varit något speciellt som gått smidigt eller som sonen klarat av tar jag ofta upp det som en liten anekdot. Då har jag möjlighet att berömma ytterligare en gång och så reflekterar vi tillsammans om hur det kändes. En positiv avslutning på dagen.

Mvh Miks

 

[aprilmaj]

Det håller jag verkligen med om! Och ibland tycker jag att det är svårt att komma ihåg alla positiva sidor barnet har. Speciellt om det varit en sämre dag.

Vi är nog med att uppmärksamma positivt beteende. Inte lätt när allt bara flyter på att komma ihåg att berömma men vi försöker. Nästan varje kväll när vi ligger i sängen med sonen pratar vi om dagen. Då pratar vi bara positiva saker. Vad var det roligaste som hände idag? Först säger han och sen försöker jag komma på något. Har det då varit något speciellt som gått smidigt eller som sonen klarat av tar jag ofta upp det som en liten anekdot. Då har jag möjlighet att berömma ytterligare en gång och så reflekterar vi tillsammans om hur det kändes. En positiv avslutning på dagen.

Mvh Miks

Vi är ju såna, allihopa, att när det är kämpigt så dras uppmärksamheten lätt till just det som är motigt. Det är inte konstigt att det blir så emellanåt. I synnerhet inte om man är trött och utmattad. Jag måste i alla fall medvetet påminna mig om vart jag ska rikta mitt fokus då: På det som är gott och bra och positivt.

 

[Flinga62]

Jag läste precis denna artikeln på FB (apropå ordningsbetyg i skolan). Den kanske kan hjälpa dig?
http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessioni....svd.se/?service=mobile&articleId=2877132

 

[Sol]

Jag känner igen beteendet. Min 6-åring har börjat sådär och det är verkligen tonåren light. Ni fattar ingenting! Du har sagt det tuuuusen gånger! Skrik, tårar och sparkar när det är dags att slå av TV-spelet. Tar evigheter på sig att göra sådant man bett honom om att göra (t.ex. att ta på sig ett par rena kalsonger).

En storm att rida ut tror jag. Testar gränser. Det är lätt att hamna i en negativ spiral med tjat och gnat och gnäll...

 

[Tora]

Skönt och läsa att det är fler som har det likadant alla fall, men man får väl bli hårdare med vad som gäller helt enkelt. Är bara så less på allt bråkande med honom, lyfta upp honom på rummet har jag gjort ett antal gånger, men han både sparkar, bits och slåss Jag är så less så jag kräks på det snart!
Måste allt vara en maktkamp jämt?

Vissa barn har dessutom mer viljestyrka än andra

För mig blev det faktiskt en liten vändpunkt när den äldste pojken och mellanpojken bråkade om vem som skulle sitta längst fram i bilen.

Jag hade lovat mellankillen att få sitta fram och det var tydligen katastrof enligt den äldste.

Givetvis blev det ett jättebråk på parkeringen. Plötsligt säger den äldste okej då och går och sätter sig.

Då säger jag "Vet du vad L nu när du har varit duktig så går vi och köper glass". Det vart väldigt uppskattat.

Efter det har jag faktiskt då och då belönat honom med tex att få spela på min telefon och liknande när han har varit duktig. Dessutom är jag väldigt noggrann med att berömma honom när han lyssnar.

Tror att vi lite kom ur en ond cirkel där. Dessutom blev något negativt plötsligt något positivt.

 

[TeamLundVer]

@Miks jo men hur?
Han struntar totalt i vad jag säger.
Jag pratar med honom, jag försöker ignorera dåligt beteende, jag har blivit arg och höjt rösten, allt. Han bryr sig inte.
Bråkar han tex vid matbordet och jag ber honom gå därifrån så säger han bara emot, blir sur och vägrar flytta sig. Skulle jag då lyfta honom därifrån så blir det världens utbrott som varar en evighet.

Just nu försöker jag få dem att plocka upp sina leksaker på sina rum. 6åringen gapar såklart att han tänker fan inte göra det. Spelar ingen roll vad jag säger, han struntar totalt i det.

@Qbaby hoppas det bara är en övergående fas. Men det har varit så länge nu.

Ta sakerna som inte är undanplockade och "släng dem" alltså säg att du slänger dem men lägg undan dem istället

 

[aprilmaj]

Ta sakerna som inte är undanplockade och "släng dem" alltså säg att du slänger dem men lägg undan dem istället

Jag skulle inte vilja göra så. Jag vill att barnet ska lita på det jag säger.

 

[Mirre]

Ta sakerna som inte är undanplockade och "släng dem" alltså säg att du slänger dem men lägg undan dem istället

Just det har jag faktiskt gjort idag.
Står en påse i garaget som är "slängd".
Om det är rätt eller inte kan man ju diskutera, men idag blev det så.

Pratade med dem om hur vi ska ha det här hemma, de Vr hemt med på det jag sade då, så fort de kom ut från rummet var de igång igen. SUUUCK!
Satte 6åringen i knäet för att lugna ner honom när han slog på mini. Jag var i rummet bredvid och hörde slaget.
Men han skrek ju som en stucken gris och satte sig och slickade på mig, tycker det är otroligt äckligt och sade till honom flera gånger. Men han bara fortsatte så nu är han på sitt rum.

 

[Mirre]

Jag skulle inte vilja göra så. Jag vill att barnet ska lita på det jag säger.

Du har en bra poäng där

 

[Raderad medlem 19815]

Du har en bra poäng där

Jag kan verkligen rekommendera Fem gånger mer kärlek av Martin Forster. Han är psykolog och specialiserad på konflikter inom familjen. Boken är verkligen jättebra med konkreta råd som fungerar och hänvisning till forskning på området.

Vi har det mycket bättre i vår familj sen vi vuxna läste den.

En del kommuner har ju föräldrautbildningar, har ni kanske något sådant i din kommun?