Jag orkar/vågar ingenting??

[Alindra2000]

Vad gör man när man känner sig precis kass som förälder?

Exempel: I dag skulle vi åka och träffa vänner som flyttat till hus ca 30 min bilfärd från oss. Min bebis är en snäll, ganska lättsam individ men med enormt behov av att vara nära. Jag gjorde mig i ordning och skulle åka då bebis börjar gråta. Vi matar lite, byter blöja och sedan vips får jag bara för mig att vi inte kan åka för att bebis kommer gråta i bilen och jag kommer inte kunna trösta, å sen hittar jag ju inte och då kommer allt bli ännu värre när jag är ensam... Så nu sitter jag här ensam i soffan, iordninggjort för fest men jag tänker inte åka endast för att jag är rädd att inte hitta och att bebis ska vara ledsen i bilen.

Dessutom vet jag att bebis hade haft superkul där, eftersom det finns massor att titta på och många som vill träffa oss. Men istället sitter vi här och är griniga.

Vad har hänt med mig? Jag som alltid varit så positiv är helt plötsligt sådan som bara ger upp? Jag känner mig inte speciellt deprimerad och jag älskar min bebis högt och över allt annat. Ska bebis behöva dras med en mamma som inte kan göra ngt? Inte ens köra 30 min bil utan att ge upp för att jag KANSKE inte hittar vägen?

Känner mig så fruktansvärt töntig, men såna här saker händer dagligen just nu. Jag har liksom ingen ork att ta tag i saker. Jag tar hand om min baby så h*n mår bra, men mer än så orkar jag inte. Inte ens små saker som kartläsning....

Vet inte alls vad jag vill med tråden mer än att jag bara behöver skriva ngt där ingen känner mig...

 

[Andromedae]

Har du någon som kan stötta dig i att komma iväg?
Och kanske börja smått, inte med en fest med massa människor utan bara med att åka iväg och göra något litet?

Jag vet att jag själv stressade upp mig en massa när vi skulle iväg. Det krävdes tid och övning för att det skulle börja kännas lättare.

 

[*Gotlandsrusset*]

Vad gör man när man känner sig precis kass som förälder?

Exempel: I dag skulle vi åka och träffa vänner som flyttat till hus ca 30 min bilfärd från oss. Min bebis är en snäll, ganska lättsam individ men med enormt behov av att vara nära. Jag gjorde mig i ordning och skulle åka då bebis börjar gråta. Vi matar lite, byter blöja och sedan vips får jag bara för mig att vi inte kan åka för att bebis kommer gråta i bilen och jag kommer inte kunna trösta, å sen hittar jag ju inte och då kommer allt bli ännu värre när jag är ensam... Så nu sitter jag här ensam i soffan, iordninggjort för fest men jag tänker inte åka endast för att jag är rädd att inte hitta och att bebis ska vara ledsen i bilen.

Dessutom vet jag att bebis hade haft superkul där, eftersom det finns massor att titta på och många som vill träffa oss. Men istället sitter vi här och är griniga.

Vad har hänt med mig? Jag som alltid varit så positiv är helt plötsligt sådan som bara ger upp? Jag känner mig inte speciellt deprimerad och jag älskar min bebis högt och över allt annat. Ska bebis behöva dras med en mamma som inte kan göra ngt? Inte ens köra 30 min bil utan att ge upp för att jag KANSKE inte hittar vägen?

Känner mig så fruktansvärt töntig, men såna här saker händer dagligen just nu. Jag har liksom ingen ork att ta tag i saker. Jag tar hand om min baby så h*n mår bra, men mer än så orkar jag inte. Inte ens små saker som kartläsning....

Vet inte alls vad jag vill med tråden mer än att jag bara behöver skriva ngt där ingen känner mig...

Du är helt normal helt övertygad om att alla någon gång känner så. Jag va som en yr höna på uppåt tjack första gången jag skulle ut med min bebis. Tog på mig kläderna på fel håll och visste knappt hur man startade bilen.

Åk till någon närmre första gången, ta god tid på dig och stressa inte. Det kommer gå lättare och lättare för var gång du kommer iväg. Man blir mer säker på sig själv och sitt barn.

Jag kan fortfarande dra mig för lång bilresor men man får in en annan rutin nu än man hade i början.

 

[Alindra2000]

Har du någon som kan stötta dig i att komma iväg?
Och kanske börja smått, inte med en fest med massa människor utan bara med att åka iväg och göra något litet?

Jag vet att jag själv stressade upp mig en massa när vi skulle iväg. Det krävdes tid och övning för att det skulle börja kännas lättare.

Min man brukar vara med och då är det inga problem oavsett vad vi ska göra. Har varit på flertal tillställningar sedan bebis föddes och nu dit vi skulle så är min man redan där, så enda lilla saken jag skulle klara var att hitta dit. Jag är till stor del uppvuxen i USA och alltid kört överallt men helt plötsligt känns det för jobbigt att hitta i "lilla" Sthlm. För att bebisen KAN börja gråta i bilen. Jag ser inte själv logiken i min oro... det är inte som att det händer ngt om vi kör lite vilse eller bebis skulle gråta lite utan att jag kan plocka upp direkt...

Vi gör ju saker på dagarna själva annars (om det inte innehåller bilkörning lr bussåkning), men jag blir så knäckt för minsta motgång och vill bara hem igen.

 

[Alindra2000]

Du är helt normal helt övertygad om att alla någon gång känner så. Jag va som en yr höna på uppåt tjack första gången jag skulle ut med min bebis. Tog på mig kläderna på fel håll och visste knappt hur man startade bilen.

Åk till någon närmre första gången, ta god tid på dig och stressa inte. Det kommer gå lättare och lättare för var gång du kommer iväg. Man blir mer säker på sig själv och sitt barn.

Jag kan fortfarande dra mig för lång bilresor men man får in en annan rutin nu än man hade i början.

Tack, ja du har säkert rätt. Vi har ju gjort saker sedan bebis föddes och i regel går det bra. Problemet är som sagt bara att jag vill ge upp för minsta lilla. Känner mig helt värdelös som inte kan ta mig i väg när jag har ett barn som garanterat räknas som väldigt lätt och nöjd, jag får sova på nätterna och jag får hela tiden höra av alla hur glad och nöjd min bebis är och hur glad jag ska vara att h*n är sådant fantastiskt "nybörjarbarn". Så då sitter jag hellre och kramar på bebis i soffan eller går långpromenader, så jag slipper känna stress och att jag inte klarar saker. Knäppt.

 

[Amha]

Låter väl ganska normalt. Du har inte kontroll över situationen helt enkelt. Jag surnade på att sitta inne och började åka iväg med bil. Åkte sedan längre och gav mig iväg med bebis till mamma, ensam, 25 mil bort och var där måndag-fredag flera vändor när sambon jobbade för att slippa vara själv hela dagarna. Jag är säker på att det släpper om du "övar" lite. Tyvärr krävs det ju att utsätta sig för sakerna för att få kontroll. Lite som höjdskräck

 

[LillaMy84]

Word
Måste bara tillägga att för mig iaf är det viktigt att se till att inte ha tider att passa. Och själv koppla bort det där att man ska nånstans, ska man åka en kvart i bil och bebis blir ledsen ja då får man stanna om man vill.. Man måste inte tvunget fram först och den där kvarten bilresa får ta 1 1/2 h

Låter väl ganska normalt. Du har inte kontroll över situationen helt enkelt. Jag surnade på att sitta inne och började åka iväg med bil. Åkte sedan längre och gav mig iväg med bebis till mamma, ensam, 25 mil bort och var där måndag-fredag flera vändor när sambon jobbade för att slippa vara själv hela dagarna. Jag är säker på att det släpper om du "övar" lite. Tyvärr krävs det ju att utsätta sig för sakerna för att få kontroll. Lite som höjdskräck

 

[lil-sis]

Word
Måste bara tillägga att för mig iaf är det viktigt att se till att inte ha tider att passa. Och själv koppla bort det där att man ska nånstans, ska man åka en kvart i bil och bebis blir ledsen ja då får man stanna om man vill.. Man måste inte tvunget fram först och den där kvarten bilresa får ta 1 1/2 h

Och åka på vägar där man kan stanna på ett trafiksäkert sätt

 

[westernsuzie]

Gud va jag känner igen mig! Precis så där kände jag också typ första 6-8 månaderna med min dotter. Jag ville hitta på saker, men sedan när det var dags att åka ville jag inte, orkade inte, kände mig allmänt värdelös som mamma och kände att jag inte kunde ta hand om dottern och trösta henne när hon blev ledsen. Men tro mig, det blir faktiskt tusen gånger bättre med tiden!! Nu är min lilla tjej 1,5 år och numera känner jag mig faktiskt inte ett dugg nervös när vi ska åka någonstans. Händer något löser jag det och det är såå mycket lättare att förstå vad som är problemet eftersom hon nu kan kommunicera lite tydligare Då fixar man bara det och hon är glad och nöjd igen Jag känner mig faktiskt tvärtom som värsta proffsmorsan nu för tiden och min dotter tyr sig till mig när hon t.ex. är ledsen, rädd eller blyg. Så ta det bara lugnt, planera inte in för mycket och ha gott om tid när ni ska göra något. Allt kommer att bli mycket mycket bättre än man ens kan föreställa sig

 

[westernsuzie]

Vill bara tillägga att om du hellre vill ta långpromenader och krama bebisen hemma i soffan så gör det! Passa på att lära känna bebisen ännu mer och tvinga dig inte att göra saker som inte känns bra. Med tiden kommer du känna dig mer och mer säker med din bebis och då kommer du våga göra mer och mer saker

 

[Amha]

Word
Måste bara tillägga att för mig iaf är det viktigt att se till att inte ha tider att passa. Och själv koppla bort det där att man ska nånstans, ska man åka en kvart i bil och bebis blir ledsen ja då får man stanna om man vill.. Man måste inte tvunget fram först och den där kvarten bilresa får ta 1 1/2 h

Och ärligt talat är det rätt nice att ha en anledning till att stanna ibland för när man stannar får man väl unna sig en kaffe och bulle, eller? tycker faktiskt att det är ganska trevligt att åka längre turer när man "får" pausa för matning, särskilt när dottern fortfarande kunde sitta stilla, haha. Man får hitta föredelarna helt enkelt. Det enda jag kan komma på nu som är jättejobbigt är trafikolyckor som sammanfaller med mat men allteftersom barnet blir äldre är det lättare att distrahera om man har lite nödproviant inom räckhåll.

Ts: det kommer att släppa vartefter

 

[Apollo 13]

Säger som alla andra, det låter fullt normalt i början är det svårt, krångligt och läskigt, men man vänjer sig med tiden!
En bra grej är kanske att åka till ett babycafe eller öf för småttor. Där finns ju all förståelse i världen för att bebis skriker eller om du bara behöver prata med någon!

Jag har två barn nu och i början med tvåan kändes det precis likadant. Det var helt överväldigande att passa båda barnen när mini ville äta precis hela tiden. Sen kom man in i amningen, mini blev lättsammare och nu flyter allt bra och jag kämpar med att fylla våra dagar så mycket som möjligt för att jag inte ska bli galen av att gå hemma. (FL med två barn på raken). Håll ut, de kommer! Du kan va lungn!