Nu måste ni hjälpa mig att bolla lite här...
Jag står återigen inför chansen att påbörja ett förhållande med en kille, och återigen med samma jobbiga motsägelsefulla känslor som jag inte riktigt vet varför de uppstår. För fjärde gången i mitt liv har jag träffat en kille som jag tycker om på riktigt och som tycker om mig, och precis som alla de andra gångerna har det känts helt rätt första gången jag träffat honom. Denna gången var det på en fest hos en kompis, och sedan följde han med mig hem och så snackade vi och myste resten av natten ungefär. Allting kändes jättebra, och jag tänkte verkligen att den här killen vill jag se mer av!
Men nu, sådär tre dagar efter att vi träffats, känns det inte alls lika bra. 40 % av mig vill fortfarande se honom och kan fortfarande se det positiva; 40 % av mig vill höra ifrån honom och nog hoppar det till lite i bröstet på mig när jag ser hans namn (oj vad smörigt det lät, men ni fattar...) Men resterande 60 % tycker att det är jobbigt, stressande och ser allt negativt som kan hända. Jag går liksom och funderar på hur fint det kan bli en timme, men nästa timme ser jag bara framför mig hur jobbig jag kommer att tycka att han är, hur dålig jag kommer att vara som flickvän, hur stressad jag kommer att bli av honom och hur svårt det kommer att bli att göra slut.
Jag inbillar mig att han kommer att vilja ses var och varannan dag, att jag inte alls kommer att vilja samma sak och att jag därför kommer att behöva göra honom besviken och hitta på svepskäl. Det här är ett mönster som upprepat sig med alla killar jag har haft förhållanden med, så jag vet att det är ett problem jag har (eller som de har med mig, beroende på hur man ser det). Jag vet att jag är väldigt bestämd och organiserad, jag planerar ofta i förväg och ogillar att ändra de planerna, och jag är väldigt känslig för när jag tycker att folk är för på liksom.
Vi har sms:at rätt mycket sedan vi träffades, men till och med det har känts jobbigt ibland; det har liksom känts jobbigt och olustigt att svara. Och jag vet verkligen inte varför. En del av mig vill ju trots allt verkligen prova och lyckas, en del av mig tror verkligen att han är rätt och att det kan fungera jättebra. Men en annan del av mig tycker bara att det känns olustigt och stressande att tänka på när jag ska träffa honom nästa gång, och den delen vill bara bryta allt nu och fortsätta leva mitt bekväma singelliv.
Jag kommer att fortsätta det här, jag kommer att gå emot mina negativa känslor, utmana mig själv för att se var det leder, men jag kan inte låta bli att irritera mig så in i bomben på mina negativa tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på de tre gånger jag gjort just det där (utmanat mig själv och tagit det vidare) förut, och att det ändå inte blev något bra.
Varför kan jag inte bara vara kär och lycklig, hänga med i svängarna, hålla i mig och hoppas på det bästa? Vad kan jag göra för att tänka annorlunda och låta de där glada, hoppfulla 40 procenten ta över?
Jag står återigen inför chansen att påbörja ett förhållande med en kille, och återigen med samma jobbiga motsägelsefulla känslor som jag inte riktigt vet varför de uppstår. För fjärde gången i mitt liv har jag träffat en kille som jag tycker om på riktigt och som tycker om mig, och precis som alla de andra gångerna har det känts helt rätt första gången jag träffat honom. Denna gången var det på en fest hos en kompis, och sedan följde han med mig hem och så snackade vi och myste resten av natten ungefär. Allting kändes jättebra, och jag tänkte verkligen att den här killen vill jag se mer av!
Men nu, sådär tre dagar efter att vi träffats, känns det inte alls lika bra. 40 % av mig vill fortfarande se honom och kan fortfarande se det positiva; 40 % av mig vill höra ifrån honom och nog hoppar det till lite i bröstet på mig när jag ser hans namn (oj vad smörigt det lät, men ni fattar...) Men resterande 60 % tycker att det är jobbigt, stressande och ser allt negativt som kan hända. Jag går liksom och funderar på hur fint det kan bli en timme, men nästa timme ser jag bara framför mig hur jobbig jag kommer att tycka att han är, hur dålig jag kommer att vara som flickvän, hur stressad jag kommer att bli av honom och hur svårt det kommer att bli att göra slut.
Jag inbillar mig att han kommer att vilja ses var och varannan dag, att jag inte alls kommer att vilja samma sak och att jag därför kommer att behöva göra honom besviken och hitta på svepskäl. Det här är ett mönster som upprepat sig med alla killar jag har haft förhållanden med, så jag vet att det är ett problem jag har (eller som de har med mig, beroende på hur man ser det). Jag vet att jag är väldigt bestämd och organiserad, jag planerar ofta i förväg och ogillar att ändra de planerna, och jag är väldigt känslig för när jag tycker att folk är för på liksom.
Vi har sms:at rätt mycket sedan vi träffades, men till och med det har känts jobbigt ibland; det har liksom känts jobbigt och olustigt att svara. Och jag vet verkligen inte varför. En del av mig vill ju trots allt verkligen prova och lyckas, en del av mig tror verkligen att han är rätt och att det kan fungera jättebra. Men en annan del av mig tycker bara att det känns olustigt och stressande att tänka på när jag ska träffa honom nästa gång, och den delen vill bara bryta allt nu och fortsätta leva mitt bekväma singelliv.
Jag kommer att fortsätta det här, jag kommer att gå emot mina negativa känslor, utmana mig själv för att se var det leder, men jag kan inte låta bli att irritera mig så in i bomben på mina negativa tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på de tre gånger jag gjort just det där (utmanat mig själv och tagit det vidare) förut, och att det ändå inte blev något bra.
Varför kan jag inte bara vara kär och lycklig, hänga med i svängarna, hålla i mig och hoppas på det bästa? Vad kan jag göra för att tänka annorlunda och låta de där glada, hoppfulla 40 procenten ta över?