Jag tror att han själv trodde sig vara redo. Men inte var det. Sen såhär i backspegeln etc med både mer vatten under broarna, lite samtal om ämnet och även vetskapen om vad som "hände sen" i hans liv så var det nog också ett mycket stort mått av att jag var så mycket mer självständig än han mött tidigare, och att han "skrämdes" av det. Vet han en gång frågade "vad ska du egentligen med mig till, du behöver ju inte mig - du klarar allt själv?" Först efteråt jag förstått hur mycket det egentligen låg i det där.
Han är sedan många år i en relation nu och har barn. Jag kommenterade det någon gång med att jag var glad att han hittat rätt. Hans svar var rätt talande med. Hon "åkte inte hem efter första dejten utan hon stannade kvar". Och det hördes så väl att det verkligen var så att HON stannade kvar, och han lät henne. Samt att "hon mådde inget vidare då, hon behövde mig och jag mådde bra av att vara behövd tror jag". Och sen "rullade det på".
Alltså jag menar inte de har en kärlekslös relation eller så. Inte alls. Och de verkar bra för varandra dessutom. Men det var så talande
Han har försökt gå längs memory lane mer än en gång. "Undrar hur det blivit om...", om han inte.., om vi flyttat ihop, om... Jag klipper dem stenhårt, lika hårt som jag klipper när han börjar prata om aldrig glömt, tänkt mycket på och börjat kräla i gamla minnen. Jag brukar konstatera att "Ja. Och du valde bort det. Du ville inte ha det" och övergå till att övertydligt fråga hur det är därhemma, mår barnet och sambon bra?
Han är nämligen min "the one that got away". Inte så att jag ägnat alla år åt att tråna efter honom. Men en liten bit kommer alltid finnas kvar. Och den bör vila i frid och inte väckas. Så vill han undersöka den där vägen är han välkommen när han är singel och färdig. Och det kommer aldrig att ske. Vilket troligen är lika bra det. Jag for extremt illa av hans velande och alla kasten samt hur han hanterade det.
