Hur vet man

[Alandia]

Att tiden läker alla sår är verkligen en klyscha. Det är något som sägs för att släta över, ev ge ett hopp eller liknande. Ibland krävs det nog ett rejält avslut, inte bara tid. Vissa handlingar, personer, händelser mm går inte att förlåta, men de går att gå vidare från dem. Nu vet jag inte din situation just nu, men sätt dig själv främst. Var självisk, mår du bra i det du är i? Kan det förändras? Är det värt det?
Mitt liv brakade ihop för några år sedan, mitt liv var kaos efter ett destruktivt förhållande, barn som förlorades, uppväxt med en psykiskt sjuk mor som satt sin prägel på mig. Hamnade mha kvinnojouren i min dåvarande kommun på en kurs i Sorgbearbetning. Tänkte att det var humbug, naturvetare som jag är. Men men, jag gav det en chans. Och från att ha tänkt på min mor varje jäkla dag så upptäckte jag ett halvår efter kursen att hon fanns inte ens i mina tankar. Kanske någon gång varannan vecka. Det var lika med flera andra händelser och personer, det var som att de släppte taget av min energi. Mycket märklig känsla, men det fungerade.
Men steg ett, ska du vara kvar i situationen eller gå?

 

[Nepenthe]

Med hjälp lär man sig hantera det. Det är nog olika hur.
Men man ältar endel och framförallt förlåter man sig själv (om man nu kommer till en punkt där man skyller sig själv)
Andra personer kan man inte påverka och ibland inte förstå. Varför någon gjort nått på ett sätt kanske man aldrig får veta och det kanske den personen själv inte ens vet.

Man försöker byta ett beteende mot ett annat, börjar tankarna så tänk på nått annat eller gör något.

Men jo, det finns hjälp att få De som vet hur man börjar nysta i allt.

 

[Cherarriduracell]

Förlåta gör man för sin egen skull, tänker jag. Det handlar inte om att ta tillbaka personen rakt av utan om att sluta älta det. Känn färdigt på känslorna och låt dem vara. Ibland behöver man hjälp av någon för att komma dit, "hur" är inte riktigt alltid likadant för alla. Att förlåta betyder inte "ge ny chans" utan att situationen flyttar ur det mentala tankeutrymmet. För mig.

 

[Texaz]

Förlåt för alla konstiga inlägg. Försöker bena upp detta. Önskar att det vore lätt men det har det aldrig varit. Fattar inte att det ska vara så svårt.

Skulle det underlätta att prata med någon utomstående? Tänker få hjälp att bena ut saker och ting, och sortera känslor?
För mig var det en enorm hjälp att prata med en präst, visserligen var det i en situation av sorg, men var ju även då mycket att nysta ut...
Präster och diakoner har ju numer utbildning i samtalsterapi. De har total tystnadsplikt, journalför inte och kostar heller inget att anlita...
Samtalen handlar om det man vill prata om.

 

[Voeux]

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt.

Jag har varit i en sådan relation, och jag var fast i den i många år eftersom jag inte visste hur han skulle klara sig utan mig. Det gick inte att lämna den utan buller och bång, och separationen blev det svåraste år jag någonsin gått igenom. Men vet du, han klarade sig, och vi båda har kommit ur det här starkare. Såhär 6 år senare kan jag se på det med nyktra ögon och jag kan se hur både relationen och separationen förgiftade mitt liv, men även gav mig väldigt mycket. Vi är vänner idag, med sådär lagom mycket distans mellan oss men ändå mycket värme. Han har aldrig velat mig illa, men ibland blir det så ändå.

Jag vet hur det känns just nu. Jag vet också att det inte kommer att kännas såhär för alltid. Det kanske blir lite stökigt att ta tag i det, men tro det eller ej så kommer livet gå vidare.

 

[Görel]

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt. Om jag också sviker honom vet jag inte.
Jag vet inte vad jag vill. Må bra och slippa gråta? Vill att alla ska må bra.

Det där låter lite manipulativt för mig. Att säga att man bara lever för en annan människas skull är ett stort varningstecken. Man ska också tänka på att man kan bli medberoende.

För att svara på din fråga så har jag kommit fram till att jag kan förlåta någon om jag förstår att den personen gjort det den gjort för att den inte begrep eller förmådde bättre, det vill säga att den inte medvetet har behandlat mig illa.

 

[Otherside]

Fast jo. Jag kan inte leva med mig själv om jag öppet bryter med honom (igen) för det klarar han inte. Han behöver mig. Och kanske nånstans behöver jag honom.

Jag tycker det låter som ett medberoende.

Ska du fortsätta att ha honom i ditt liv, får du acceptera hans dåligheter - eller bryta med honom. Förlåta är ett så vitt begrepp att jag knappt vet vad det egentligen betyder i praktiken, men du ska inte tolerera att bli dåligt behandlad. Är du beroende av en person som inte behandlar dig väl, behöver du få hjälp att ta dig loss. Han behöver ju tydligen också hjälp, med sina problem, men dem är du inte på minsta sätt ansvarig för - och knappast kapabel att lösa, heller.

Det låter som om det är nåt annat än "förlåta" du behöver göra. Annat att ta itu med.

 

[ameo]

Jag vet inte riktigt vad detta handlar om, men jag har läst och hört en del citat från Elaine Eksvärd, som jobbat i många år med att hantera att hon utnyttjades sexuellt av sin pappa när hon var yngre. Och bland annat handlar det om synen på förlåtelse.
Hon har skrivit ett par böcker och har även pratat om det i poddar och liknande. Samtidigt som hon jobbat med sig själv med just detta.
Men kort sagt - nej, man måste INTE förlåta allt. Och NEJ, man måste inte alls finnas kvar för någon som inte har någon annan! Den enda du måste finnas för är dig själv! En person som du inte mår bra av att ha kontakt med finns ingen anledning att ha kvar kontakten med. DU är viktigast! DU, ingen annan!

 

[Scata]

Fast jo. Jag kan inte leva med mig själv om jag öppet bryter med honom (igen) för det klarar han inte. Han behöver mig. Och kanske nånstans behöver jag honom.

Efter att ha läst alla dina inlägg hittills, så har mina tankar gått till det här inlägget. Det fetade - det behöver du ta itu med dig själv om först.
Jag tycker att du ska söka professionell hjälp, du är i ett klassiskt fall av en manupiulerande person som fått dig medberoende. Du måste hjälpa dig själv att bryta dig ur detta, så att du kan se vem du är

SEN kan du bestämma dig för att lämna eller ej, förlåta eller ej. Men då vet du var du själv står, vem du är och vad du vill.
Du måste rädda dig själv innan du kan rädda någon annan (om det är det du vill).

Du har bara skyldighet att ta hand om dig själv, gör det innan du bryter ihop

 

[athena_arabians]

Hur vet man när det är dags att förlåta någon? Hur många år ska man behöva leva när en människa har svikit en totalt och gjort att man tvivlar på allt. På mänskligheten.
Hur ska man våga lita på någon? Någonsin?
Varför lämnar ens förflytta inte en? Varför måste det finnas där som ett jävla sår som vägrar läka?

Man behöver inte förlåta om man inte vill det... däremot tror jag att det är bra för ens egen del att acceptera och släppa. Att sörja är ok men i det ingår att också komma till ett avslut. Att älta är inte hälsosamt för en. Har man problem med att släppa och acceptera kan det vara bra att ta hjälp för det.

 

[athena_arabians]

Fast jo. Jag kan inte leva med mig själv om jag öppet bryter med honom (igen) för det klarar han inte. Han behöver mig. Och kanske nånstans behöver jag honom.

Nä. Även om vi kan behöva hjälp på vägen är ens liv ens egna ansvar.

Om du behöver honom kan bara du svara på. Men om du inte mår bra av kontakten skulle jag fråga mig om du verkligen behöver honom eller om relationen mest är ping-pong destruktiv.

 

[Sirap]

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt. Om jag också sviker honom vet jag inte.
Jag vet inte vad jag vill. Må bra och slippa gråta? Vill att alla ska må bra.

Men om han sänker dig så totalt och får dig att må så dåligt, varför ska du då i din tur ta något slags ansvar för hans välmående? Du hör säkert själv hur fel det blir?

 

[Milosari]

Men rent konkret. Hur GÖR man?
En sak att säga/tänka att nu släpper jag detta och lik förbannat kommer detta upp när man minst anar det. Varför?
Sen fattar jag inte hur man kan missbruka så och leva i lögn. Tillslut. Vad är verklighet och vad är lögn? Man kanske måste släppa personen helt?

Ta ett totalt brejk på ett år. Börja med det. Du behöver nog distans och "avvänjning" för att kunna se nyktert på det hela.

Jag tror personligen att man kan förlåta det mesta om man verkligen vill. Men kanske bör man inte? Jag tror inte heller att förlåtelse per automatik hänger ihop med att lägga saker bakom sig. Att ha lätt för att älta verkar snarare som ett personlighetsdrag och det krävs nog lite aktivt arbete för att ta sig ur det. Klarar du inte det på egen hand är det nog en god idé att söka hjälp innan det tar för mycket av ditt liv.

 

[Mirre]

Hur vet man när det är dags att förlåta någon? Hur många år ska man behöva leva när en människa har svikit en totalt och gjort att man tvivlar på allt. På mänskligheten.
Hur ska man våga lita på någon? Någonsin?
Varför lämnar ens förflytta inte en? Varför måste det finnas där som ett jävla sår som vägrar läka?

Rent spontant tänker jag att det är dags när du själv behöver det för att kunna läka.
Det handlar nog egentligen mer om att acceptera att det hände för att kunna släppa det och gå vidare

 

[karamelldrottningen]

Tack för era inputs! Läser era inlägg och tar till mig. Just nu idag fixar jag inte att ta några stora beslut åt något håll. Låter kanske löjligt men nej jag vill inte ta något förhastat beslut utan mer tänka från alla vinklar. Vad som i slutändan blir bäst
Det jag skulle behöva är att komma framåt och inte fastna vid det som varit. Det hjälper ingen. Hur jag rent konkret gör detta är mer oklart men ska tänka på det och se över livet