Hur vet man

[karamelldrottningen]

Hur vet man när det är dags att förlåta någon? Hur många år ska man behöva leva när en människa har svikit en totalt och gjort att man tvivlar på allt. På mänskligheten.
Hur ska man våga lita på någon? Någonsin?
Varför lämnar ens förflytta inte en? Varför måste det finnas där som ett jävla sår som vägrar läka?

 

[Araminta]

Utan att ha några direkta kunskaper/erfarenheter så tror jag att man någonstans behöver bestämma sig för att släppa. Jag sörjde min första kärlek i flera år och kunde inte släppa hen - tills jag helt enkelt ledsnade på att må dåligt. För mig var det en negativ tanke-/känslospiral som jag fastnat i och när jag väl bestämt mig för att bryta så var det förhållandevis enkelt.

Det går att distansera sig från sina känslor och tankar; de är inte nödvändigtvis delar av en själv, de är inte nödvändigtvis hjälpsamma (eller ens sanna) och man behöver inte gå upp i dem. Jag fick som liten lära mig att projicera ångest-tankar på en bioduk framför mig. Tankarna/känslorna får finnas där men de är på ett hanterbart avstånd. Det är enkel bild som fortfarande fungerar för mig.

 

[karamelldrottningen]

Utan att ha några direkta kunskaper/erfarenheter så tror jag att man någonstans behöver bestämma sig för att släppa. Jag sörjde min första kärlek i flera år och kunde inte släppa hen - tills jag helt enkelt ledsnade på att må dåligt. För mig var det en negativ tanke-/känslospiral som jag fastnat i och när jag väl bestämt mig för att bryta så var det förhållandevis enkelt.

Det går att distansera sig från sina känslor och tankar; de är inte nödvändigtvis delar av en själv, de är inte nödvändigtvis hjälpsamma (eller ens sanna) och man behöver inte gå upp i dem. Jag fick som liten lära mig att projicera ångest-tankar på en bioduk framför mig. Tankarna/känslorna får finnas där men de är på ett hanterbart avstånd. Det är enkel bild som fortfarande fungerar för mig.

Men rent konkret. Hur GÖR man?
En sak att säga/tänka att nu släpper jag detta och lik förbannat kommer detta upp när man minst anar det. Varför?
Sen fattar jag inte hur man kan missbruka så och leva i lögn. Tillslut. Vad är verklighet och vad är lögn? Man kanske måste släppa personen helt?

 

[Sonic76]

Men rent konkret. Hur GÖR man?
En sak att säga/tänka att nu släpper jag detta och lik förbannat kommer detta upp när man minst anar det. Varför?
Sen fattar jag inte hur man kan missbruka så och leva i lögn. Tillslut. Vad är verklighet och vad är lögn? Man kanske måste släppa personen helt?

Ja så är det.
Det har tagit mig tre år men nu kan jag säga att jag är helt fri från exet och det är så skönt

 

[karamelldrottningen]

Ja så är det.
Det har tagit mig tre år men nu kan jag säga att jag är helt fri från exet och det är så skönt

Fast jag kan inte släppa den personen. Försökt. Jag vet inte hur många gånger. Men det går inte. Hur jag än gör blir det fel.

 

[tanten]

Men rent konkret. Hur GÖR man?
En sak att säga/tänka att nu släpper jag detta och lik förbannat kommer detta upp när man minst anar det. Varför?
Sen fattar jag inte hur man kan missbruka så och leva i lögn. Tillslut. Vad är verklighet och vad är lögn? Man kanske måste släppa personen helt?

Jag tänker att man inte alls behöver förlåta. Vissa saker är inte värda att förlåtas.

DÄREMOT ska man se till att saken stannar hos den det gäller och inte förpestar resten av ens liv.
Sådana människor är inte värda att lägga den energin på.
Dålligt exempel men... alla vet att Hitler var en vidrig människa men man tänker itne på det dagligen.

Förpassa den usla människan till en undanskymd vrå i livet. Men förlåt inte.
(det har jag inte gjort, det går bra ändå)

 

[Araminta]

Men rent konkret. Hur GÖR man?
En sak att säga/tänka att nu släpper jag detta och lik förbannat kommer detta upp när man minst anar det. Varför?
Sen fattar jag inte hur man kan missbruka så och leva i lögn. Tillslut. Vad är verklighet och vad är lögn? Man kanske måste släppa personen helt?

Medvetandegöra och träna. "Nu tänker/känner jag så här. Det är okej men jag vill inte gräva vidare i det". Och så stoppar man där. Vid behov kan man avleda sig själv med annan aktivitet. Samma manöver varje gång tankarna/känslorna dyker upp. Det kräver disciplin och fokus men det går. (Om man är ditåt lagd så är meditation och mindfulness träning i liknande egenskaper. )

Gällande att bryta kontakt så låter det som att det vore klokt utifrån det du skriver.

 

[karamelldrottningen]

Jag tänker att man inte alls behöver förlåta. Vissa saker är inte värda att förlåtas.

DÄREMOT ska man se till att saken stannar hos den det gäller och inte förpestar resten av ens liv.
Sådana människor är inte värda att lägga den energin på.
Dålligt exempel men... alla vet att Hitler var en vidrig människa men man tänker itne på det dagligen.

Förpassa den usla människan till en undanskymd vrå i livet. Men förlåt inte.
(det har jag inte gjort, det går bra ändå)

Men det verkar som att jag måste förlåta oavsett vad den personen gjort/gör?
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro längre. Släpper jag honom helt vem har han då kvar? Jag kanske är en av de vettigaste?
Jag vet saker som jag låtsades om att jag inte vet. För att det inte ska bli jobbigt för honom.
Är så jävla arg och ledsen. Men får ej viss detta. För det hjälper inte.
Ibland önskar jag att han hade dött istället. Så får man inte tänka. Men jag orkar inte längre.

 

[Red_Chili]

För mig finns det flera personer som dykt upp och betett sig så bedrövligt att de inte är värda att förlåta. Däremot så när allt är så utrett som möjligt (att jag brutit kontakten, att vi kommit överens om att inte vara överens eller vad det nu än leder till) så försöker jag i möjligaste mån att acceptera det som hänt. Jag tycker inte att det är ok, jag vill inte ha mer med människan att göra, men nu blev det som det blev och jag lägger fokus på annat.

Det underlättar för mig om jag tänker att alla olika erfarenheter i livet har lett till att jag är den jag är idag. Och idag är jag förhållandevis nöjd med mig själv, med de som finns i mitt liv och tillför bra saker osv. Hade jag inte träffat vissa idioter tidigare så hade det såklart varit skönt, men kanske har de påverkat mig på något sätt som lett in mig på det spår som gjort att jag sedan träffat underbara personer eller fått något bra på annat sätt?

För mig har det också krävt att jag brutit kontakten med personer. Inte vän/följa på sociala medier, inte telefonnummer i mobilen om det inte verkligen krävs av praktiska anledningar, ingenting sådant. Och sedan sysselsätta sig med annat, tvinga iväg tankarna på annat vid behov... Till sist finns det ingen anledning att låta den dumma personen ta plats i ens hjärna och energi från en längre.

 

[Red_Chili]

Men det verkar som att jag måste förlåta oavsett vad den personen gjort/gör?
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro längre. Släpper jag honom helt vem har han då kvar? Jag kanske är en av de vettigaste?
Jag vet saker som jag låtsades om att jag inte vet. För att det inte ska bli jobbigt för honom.
Är så jävla arg och ledsen. Men får ej viss detta. För det hjälper inte.
Ibland önskar jag att han hade dött istället. Så får man inte tänka. Men jag orkar inte längre.

Du behöver inte ha kvar kontakten med någon för någon annans skull. Hans liv är INTE ditt ansvar. Det spelar ingen roll om du skulle råka vara den enda vettiga personen i hans bekantskapskrets, du har full rätt att bryta kontakten ändå, ta hand om dig, leva ditt liv osv. Han får reda upp det för sig och skapa kontakter med nya personer som han i så fall kan bete sig bra mot om han nu vill det. Behöver han hjälp så får han inse det och söka hjälpen, du ska inte göra det åt honom.

 

[karamelldrottningen]

Du behöver inte ha kvar kontakten med någon för någon annans skull. Hans liv är INTE ditt ansvar. Det spelar ingen roll om du skulle råka vara den enda vettiga personen i hans bekantskapskrets, du har full rätt att bryta kontakten ändå, ta hand om dig, leva ditt liv osv. Han får reda upp det för sig och skapa kontakter med nya personer som han i så fall kan bete sig bra mot om han nu vill det. Behöver han hjälp så får han inse det och söka hjälpen, du ska inte göra det åt honom.

Fast jo. Jag kan inte leva med mig själv om jag öppet bryter med honom (igen) för det klarar han inte. Han behöver mig. Och kanske nånstans behöver jag honom.

 

[tanten]

Du behöver inte ha kvar kontakten med någon för någon annans skull. Hans liv är INTE ditt ansvar. Det spelar ingen roll om du skulle råka vara den enda vettiga personen i hans bekantskapskrets, du har full rätt att bryta kontakten ändå, ta hand om dig, leva ditt liv osv. Han får reda upp det för sig och skapa kontakter med nya personer som han i så fall kan bete sig bra mot om han nu vill det. Behöver han hjälp så får han inse det och söka hjälpen, du ska inte göra det åt honom.

 

[karamelldrottningen]

Förlåt för alla konstiga inlägg. Försöker bena upp detta. Önskar att det vore lätt men det har det aldrig varit. Fattar inte att det ska vara så svårt.

 

[tanten]

Fast jo. Jag kan inte leva med mig själv om jag öppet bryter med honom (igen) för det klarar han inte. Han behöver mig. Och kanske nånstans behöver jag honom.

Så hans tillvaro hänger på dig?
Nä, det är inte möjligt. En vuxen person är sin egen.

det är lätt att tillskriva sig själv stor betydelse i andras liv. Otroligt sällan är det verkligen så.

Det låter inte sunt på en fläck. Tror att totalt uppbrott är sunt. Om det så småningom att ni vill ha kontakt igen - så må det vara så.

Men nu, i affekt, är det bättre att backa och sansa sig.

Och nej. Man behöver verkligen inte förlåta.

(jag förlät aldrig mina föräldrar, jag tillskriver helt enkelt inte dem någon större betydelse längre)

 

[karamelldrottningen]

Så hans tillvaro hänger på dig?
Nä, det är inte möjligt. En vuxen person är sin egen.

det är lätt att tillskriva sig själv stor betydelse i andras liv. Otroligt sällan är det verkligen så.

Det låter inte sunt på en fläck. Tror att totalt uppbrott är sunt. Om det så småningom att ni vill ha kontakt igen - så må det vara så.

Men nu, i affekt, är det bättre att backa och sansa sig.

Och nej. Man behöver verkligen inte förlåta.

(jag förlät aldrig mina föräldrar, jag tillskriver helt enkelt inte dem någon större betydelse längre)

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt. Om jag också sviker honom vet jag inte.
Jag vet inte vad jag vill. Må bra och slippa gråta? Vill att alla ska må bra.

 

[tanten]

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt. Om jag också sviker honom vet jag inte.
Jag vet inte vad jag vill. Må bra och slippa gråta? Vill att alla ska må bra.

Hur andra mår är inte ditt ansvar.

Hela situationen verkar förgiftad. Backa ut ur det.

 

[Red_Chili]

Han vill mig väl. Tror jag. Ibland är han riktigt snäll. Mig är den ända han lever för. Har han själv sagt. Om jag också sviker honom vet jag inte.
Jag vet inte vad jag vill. Må bra och slippa gråta? Vill att alla ska må bra.

Ett ex till mig sa att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom. Han hade (vad jag vet) inte några andra att umgås med heller. Lite ytlig kontakt med sin mor och de som han studerade med bara. Jag lämnade honom ändå. Det är 10 år sedan nu och så vitt jag vet så lever han än, trots att han påstod att han inte hade någon anledning att leva om han inte kunde vara med mig. (Han har dessutom hunnit gå klart sin utbildning, jobbat utomlands och av det jag hört från ytligt gemensamma bekanta så går det ingen som helst nöd på honom nu)

 

[Pilot]

Utan att skambelägga dig, du är kanske den som hindrar honom från att nå botten vilket tvingar honom att ta tag i sitt liv?
Han behöver kanske ha "ingen kvar" för att själv förstå att han behöver ta tag i sig själv.
Det är inte rätt av honom att lägga allt ansvar på dig, samtidigt som han svär sig fri från det själv. Han kanske inte förstår det själv, men det är väldigt bekvämt för honom, samtidigt är det giftigt att inte kunna stå på egna ben.

 

[Seabaz]

Ändrade mig

 

[pepp]

Hur vet man när det är dags att förlåta någon? Hur många år ska man behöva leva när en människa har svikit en totalt och gjort att man tvivlar på allt. På mänskligheten.
Hur ska man våga lita på någon? Någonsin?
Varför lämnar ens förflytta inte en? Varför måste det finnas där som ett jävla sår som vägrar läka?

Jag tror inte man måste förlåta.
Jag blev rejält sviken av en bästa vän. Kommer aldrig förlåta, hon är inte värd min förlåtelse.

Men jag går vidare och lämnar det bakom mig. Med en hel del trust issues tyvärr.