Hur vet jag att vi är redo?

[Loka_]

Som rubriken lyder, hur vet jag att jag och min sambo är redo att skaffa barn?

Vi har känt varandra i drygt tio år och varit tillsammans till och från sedan dess. Vi flyttade ihop första gången 2003, men var sedan ifrån varandra under drygt ett år. Sedan två år bor vi nu tillsammans igen och den här gången känns det som att det är "för gott"!

Han har jobb och tjänar bra med pengar. Dock kör han lastbil och ligger ute i regel varannan natt, dvs. jag är ensam ganska mycket.
Själv arbetar jag dagtid måndag - fredag. Vi har en hund och jag har fyra hästar (två som rids, ett dräktigt sto och en tvåårig hingst). Hästarna delar jag på med min syster.

I år fyller både jag och min sambo 27 år och jag känner att det kanske börjar bli dags att skaffa barn. Han har pratat om att han velat bilda familj länge. Jag har hela tiden funderat om jag kanske är för "ego" för att skaffa barn. Hästarna och hunden tar mycket tid och jag är inte säker på att jag vill offra det helt. Förstår ni hur jag tänker? Är det kanske bättre att vänta med familj? Hur vet man att man är redo? Blir man någonsin redo?

 

[Jenny054]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Jag tror personligen att man aldrig blir redo så att säga.
Man blir mer eller mindre tvingad och bli redo om du förstår hur jag menar.
Jag menar det inte på ett dåligt sätt..


Ett barn är ju en himla stor omställning och allt som varit så bra med allt kan plötsligt bli helt åt helvete.
Barnet kan få kolik och skriker sig igenom 8månader, andra barn är tvärtom.

Tuffaste tiden för alla föräldrar är just småbarnsåldern.
Så det är nog enbart tiden som kan visa om man är redo eller inte.

 

[Calazirya]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Hur man vet?

Ja du det var ingen lätt fråga att svara på, det är nog olika från person till person hur man definierar sig som redo för barn.

Läs swats tråd i ämnet, där är det många som svarat hur det kan vara att ha smått

Det jag hakade upp mig lite på är att du använder ordet offra och ego. Man behöver inte alls ge upp sitt forna liv, men man måste inse att barnet som man får alltid kommer först oavsett hobby/djur/arbete etc.

 

[Diplomaten]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Jag tror att det är personligt just gällande känslan att 'känna sig redo'. Några känner att det är det mest naturliga i världen, medan andra känner att det aldrig kan bli tillräckligt bra. Och sedan en uppsjö känslor i olika färger där i mellan. Det har jag upptäckt i min egen bekantskapskrets.

Min sambo och jag är gravida med första barnet. Han har alltid sett det självklart att barn ska ingå, medan jag har ansett det motsatta. Och ja, jag kände starkt att jag var alltför egoistisk och 'jag-centrerad' för att tänka barn. Dock förändrades det och för några blir det så. Vi hade inte direkt planerat att bli med barn 'nu', men börjat prata om att det lutade mot att det skulle bli aktuellt 'någon gång'. När jag väl blev gravid såg jag ut som ett frågetecken - trots att jag är väl medveten om hur man faktiskt blir med barn. Sambon var liksom beredd. Som sagt var, det är personligt hur man hanterar det.

När det gäller det rent praktiska så har det varit väldigt viktigt för mig. Att vi faktiskt snackat och fortfarande gör det om bäst lösningar. Jag hade inte velat vara ensam mycket till en början - vi har också hundar och häst. Det ska kännas rätt för båda plus att man ska vara förberedd på att man inte exakt vet hur graviditet och kommande tid riktigt kommer att vara ...

Jag offrar inte speciellt mycket. Och just när det gäller sina egna aktiviteter och drömmar har det varit mycket att prata om. Jag kommer oavsett att starta eget. Och jag kommer att fortsätta träna osv osv. Vi är ju två - med delat ansvar.

Det jag har varit mest rädd för är att 'någon' ska ta mina djurs plats. Att de inte ska betyda det främsta i världen tillsammans med min sambo. Men, jag är inte längre rädd för det - det är två helt skilda känslor. Och de är vackra båda två - på olika sätt.

 

[Yrja]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Jag vet inte om man kan veta det innan. Jag tror faktiskt att man växer med uppgiften oavsätt, och att det handlar mer om hur redo man är personligen. Dvs är man en trygg människa med båda fötterna på jorden så har man ganska goda förutsättningar, men o andra sidan kan man lyckas lika bra ändå.

Jag har också funderat mycket innan jag blev gravid hur det ska gå med mitt LIV. Dvs min häst som jag tränar, verksamheten jag driver utöver mitt heltidsjobb, hunden, sambons och min egentid som redan är begränsad pga föregående punkter. Jag är dessutom ingen barnmänniska och började fundera på om man kanske inte behövde skaffa barn alls. Jag hade redan snålt med tid. Så blev jag gravid ändå, lite oväntat....

Nu när jag är gravid är jag inte det minsta orolig längre. Är övertygad om att det man vill göra det kan man göra, om man hjälps åt. Och trots att jag inte är någon barnmänniska alls så skulle jag redan kunna offra mycket för min unge och den har inte ens kommit ut än.

Känner mig grymt optimistisk. Fråga igen om ett år när jag kämpat med familjelivet några månader. Som sagt, jag tror man växer i kläderna oavsätt. Man ska nog inte haka upp sig för mycket på fysiska omständigheter, sånt där löser man ändå. Dvs hur länge man varit ihop, vad man har för jobb eller hur man bor kan vara ok att ha i bakhuvudet men i slutändan tror jag inte att det är speciellt bra måttstockar.

 

[Yrja]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Det där skulle kunna vara mitt inlägg - förutom att min sambo inte hade så mkt tankar på barn, han kunde nog tänka sig att vara barnlös om det nu blev så. Känner precis som du, så fort jag blev gravid försvann all oro.

 

[Armani__]

Sv: Hur vet jag att vi är redo?

Ja, hur vet man det?
Om det skulle funnits en specifik grund på det så hade nog vi inte hamnat under "ett par som är redo för barn".
Vi har inte studerat klart. Bor i en bostadsrätt, tvåa. Jag har två hästar. Vi har en hund.
Dock arbetar vi bägge, jag bara som timvikarie, men jobbar mycket, minst 75%.
Vi har varit tillsammans nu i över 7 år och blir 23 år nu i vår/sommar.


Vi väntar vårt första barn, som dessutom var helt oplanerat, i maj och ser verkligen fram emot det! Jag kommer att börja studera när Liten är inskolad på förskola nästa höst (2011). Sambon vill inte studera alls just nu.
Jag hade nog helst velat studera färdigt först, men samtidigt ville jag ha barn tidigt. Ödet spelade oss ett spratt och vi är mycket lyckliga över det!