Hur ska sjukvårdens tillkortakommanden lösas?

[kryddelydd]

Vilket också säger att man inte kan fatta beslut eller ha övergripande åsikter utifrån enskilda fall.

Organisationsteori är intressant, men frågorna måste formuleras väl. När frågan formuleras vill du må bra, vill du vara frisk, så kommer ingen organisastion kunna motsvara efterfrågan.

Kan du leva med att inte dö i förtid, kanske är en bättre fråga till skattebetalarna.

Väl sagt.
Det är väl den här typen av tankegång som saknas i Sverige (och nu syftar jag egentligen på politiker och befolkning).
Vi har inte oändliga resurser, varken ekonomiskt eller personellt. Vi måste någonstans förhålla oss till att inte få allt vi vill ha, när vi vill ha det.
Politikerna har dock lyckats osedvanligt väl med att skapa en enorm förväntan på en organisation, och också lyckats utmärkt med att befolkningen ser "vårdarbetarna" som de stora syndabockarna när önskemålen inte uppfylls. Det är inte politikerna som ses som "skurkar" som lovar mer än de håller; det är "vårdarbetarna" som antagligen är lata, arbetsovilliga och nästan alltid klantiga nonchalanta slarvrar.
Jo, jag raljerar.
Men det är ändå intressant att de flesta inte anser sig ha rätt till allt stöd från soc i allt man kan tänka sig (varför inte psykisk ohälsa eller familjeproblem; vanliga ärenden på vårdcentralen där man egentligen inte äger problemet med åtminstone familjeproblem).
Men från sjukvården ska man få allt: intyg till resebolag för att få pengar tillbaka.
Intyg till försäkringsbolag, antingen för att få teckna en försäkring eller för att få pengar.
Visa upp uppenbart ofarliga utväxter på huden (som man exempelvis haft i 15 års tid men nu tycker är lite "äcklig"; konkret och äkta exempel från min förra vecka). Och helst åtgärda den.
Bedömning av läkning efter laserbehandling av tatuering, där laserterapeuten är osäker på om man ska fortsätta med behandlingen (också äkta exempel från förra veckan).
Listan kan göras oändlig.
Och "organisationen" med befintlig personal har inte alltid möjligheter att motsvara förväntningarna, och resultatet blir, om man tittar på ovan nämnda exempel, att någon med ett betydligt större vårdbehov får stå tillbaka.

Rätt eller fel?

 

[CillaW]

Nej, mitt exempel handlade om att det begicks ett misstag så ingen dokumentation fördes om att/varför jag var där och att det som saknades inte var respekt eller kommunikation, vilket inlägget jag svarade på handlade om.

Dokumentation fanns alldeles säkert om att du var där och varför. Det skrivs en akutjournal av sekreteraren när du anmäler dig / kommer in med ambulans.

 

[CillaW]

Jag låg på ortopedakuten med brutet ben i sju timmar... Har svårt att minnas den upplevelsen positivt hur jag än försöker tänka på att andra nog hade det värre. Den där biten när en sköterska kom in halvvägs igenom tiden för att fråga varför jag var där, eftersom min dittills-läkare hade gått hem för dagen utan att skriva några anteckningar om mig någonstans, gör det inte bättre heller.

Ja, shit happens, men ibland finns det anledningar som behövs göras något åt också.

Om du redan var undersökt av dittills-läkaren hade hen troligen dikterat en journalanteckning men den blir inte alltid utskriven på nolltid. Och du kan ha väntat på att t ex komma till röntgen.
Beror förstås på vad du hade för fraktur.

Den här ortopeden fick ta firmabilen till akuten för två och ett halvt år sen med en luxerad (ur led) fotledsfraktur som jag hade lagt rätt hyfsat på egen hand och kylt ner på isen jag halkat på.
Väl på akuten var jag fixerad i vacuumkudde, lagd i högläge och smärtlindrad så då var det ju inga problem att vänta ett par timmar.

 

[Monstermom]

Så forskningen, om hur vården ska förbättras, ska fundera över hur du "försvann".

Nej. Jag vände mig emot ett fokus på bemötande. Jag tycker inte det är ett aktuellt fokus förrän man löst (eller i vart fall lättat) bakomliggande, praktiska problem. Vad jag tycker behöver göras (flytta administration från vårdpersonal) har jag redan skrivit om, inlägget du hakat upp dig handlade om att jag tyckte inlägget jag vände mig till i mitt svar fokuserade på fel problem. Jag vet inte varför jag "försvann", men en möjlig anledning kan vara att läkaren i fråga hade för mycket att göra, var stressad och kanske även att det fattades någon som kunde sköta det administrativa, vilket gör exemplet ganska passande. Jag behöver inte veta varför jag blev bortglömd, jag behöver inte en lösning på hur jag kunnat roa mig under tiden, det finns absolut inget med det besöket som behöver ordnas upp idag. Det var ett exempel på att jag tycker det är fel att fokusera på bemötande. Är du fortfarande förvirrad så varsågod och var det.

 

[Monstermom]

Dokumentation fanns alldeles säkert om att du var där och varför. Det skrivs en akutjournal av sekreteraren när du anmäler dig / kommer in med ambulans.

Jag vet inte vad jag ska svara på det, det enda jag vet är vad de sa till mig vilket var att det inte fanns något nedskrivet om mig och de visste inte när jag kommit in eller vem jag pratat med, och det var helt omöjligt att jag väntat så länge (jag hade dock tidsstämpel på kölappen jag tog i väntrummet).

Om du redan var undersökt av dittills-läkaren hade hen troligen dikterat en journalanteckning men den blir inte alltid utskriven på nolltid. Och du kan ha väntat på att t ex komma till röntgen.
Beror förstås på vad du hade för fraktur.

Den här ortopeden fick ta firmabilen till akuten för två och ett halvt år sen med en luxerad (ur led) fotledsfraktur som jag hade lagt rätt hyfsat på egen hand och kylt ner på isen jag halkat på.
Väl på akuten var jag fixerad i vacuumkudde, lagd i högläge och smärtlindrad så då var det ju inga problem att vänta ett par timmar.

Återigen, jag vet inte vad som hände utan bara vad som sas till mig. Jag hade också en luxerad fotledsfraktur, gissar jag? Själva benet var av ovanför fotleden men leden hade varit ur led. Jag hade ingen vacuumkudde, smärtlindring eller högläge, men som sagt var jag aldrig ute efter att klaga på hur jag blev behandlad. Jag tog upp det för att inlägget jag svarade tyckte att det som fattas är respektfullt bemötande och förklaringar om hur priosystemet fungerar, jag tycker det är ett snett fokus och tog ett exempel från en erfarenhet i priosystemet. Skulle det lagts tre minuter på att respektfullt förklara för mig att och varför någon med svårare skador fick gå före även om de kom in senare skulle jag se det som ganska bortslösad tid och möda, faktiskt. (Däremot hade de gärna fått ta en minut och ge mig pincett och sårtvätt så jag kunnat göra något åt mina händer, som sagt.)

Men poängen var som sagt aldrig "titta vad hemska de elaka typerna var mot mig" (det var de inte, det var jobbigt men jag klarade mig fint), utan att jag tycker att bemötande är fel sak att fokusera på.

 

[Snurrfian]

Dokumentation fanns alldeles säkert om att du var där och varför. Det skrivs en akutjournal av sekreteraren när du anmäler dig / kommer in med ambulans.

Det här ju en del av problemet, @Monstermom berättar hur hon upplevde ett besök på akuten och vad hon fick för information och nu kommer du och talar om att hon minsann har fel för så har det aldrig någonsin gått till... Du har ingen aning om det kanske blev ett generalfel den gången Monstermom kom in, men istället för att säga Oj, det var verkligen inte bra, så ska det inte kunna gå till men ibland felar systemet, så blir det ditt svar "Nej du har fel, vården gör aldrig fel"... Och det är den typen av bemötande som gör att man som patient blir lite grinig...
Det händer saker hela tiden, det är människor som jobbar inom vården, långa dagar och mycket stress, självklart blir det fel ibland, men om man inom organisationen inte vill erkänna det, ja då blir det svårt att komma tillrätta med problemet.

 

[Mabuse]

Ja, sjukvården vill och vill.
Utifrån givna resurser.

Och än en gång: har du några konkreta förslag på lösningar, vilket är vad trådstarten efterlyste?
Klagomål och "jag har rätt till" kommer tillräckligt ofta ändå.
Att försöka se problemet kan vara en väg att förstå varför erbjudandet inte finns?

Det är väldigt många människor som ställer anspråk på vården.
Resurserna räcker inte.
De flesta inom vården (100% finns aldrig så jag ska inte skriva alla) jobbar så mycket och så fort de hinner, med risk för att bedömningarna blir slarviga för det är för många andra arbetsuppgifter som väntar och pockar på uppmärksamhet.

Därför blir inte utbudet det som önskas. Efterfrågan överstiger utbudet.

En orsak till att det går åt mycket resurser tror jag helt enkelt är brist på organisering. Dels uppstår en massa flaskhalsar som gör att patienterna blir liggande och ockuperar sängar bara för att de väntar, vilket leder till högre arbetsbelastning. Dels är inte alltid arbetet på avdelningen uppstyrt så att personalen inte behöver springa i onödan.

Jag låg inlagd en vecka i samband med en operation tidigare i år, och definitivt fanns det förbättringspotential där. Exempelvis: sjukskötare meddelar att det är operationsdags, läkare ritar på magen, undersköterska fixar med ombyte, etc. Därefter inser man att man läst fel, patienten ska inte opereras den dagen, och allt det arbetet var helt i onödan. Annat exempel: patient ska skrivas ut, men inväntar läkare. Sängen behövs till en annan, så patienten får vänta i dagrummet. Läkaren drar ut på tiden några timmar, och patienten, som inte längre står på någon medicinering (det skulle utskrivande läkare ordna inför hemgång) blir sämre eftersom smärtlindringen slutar verka. Patienten tillkallar hjälp ett par gånger och ber om mer smärtlindring, men får besked att invänta läkare och ordination. Slutar med att patienten svimmar av smärta i dagrummet, personal tillkallas som bäddar upp hjälpligt i en soffa, kontaktar läkare akut för att få ge smärtlindring - en massa extra personaltid går åt. Hade någon insett att jaha, läkaren drar ut på tiden, och patienten kommer få smärtgenombrott innan dess, se till att ordinera någon smärtlindring som får ges - då hade man besparat sig mycket arbete. Tredje exempel: Patient avlider i enkelrum. Transport av kroppen drar ut på tiden, och den avlidne blir liggandes i rummet drygt ett dygn. Ovärdigt för den avlidne, som ligger med öppen dörr mitt i en korridor där folk passerar hela tiden, och för anhöriga som står i korridoren och lunchrummet bland övriga patienter och gråter, och lite krasst också dålig resursanvändning eftersom det samtidigt är brist på sängar.

 

[Bambi]

Möjligt, men oro är inget skäl att söka sjukvård. Det är normalt att vara orolig.

Tja, ett brutet ben är nog inte särskit akut. Det blir normalt sett vare sig sämre eller bättre på sju timmar.

Senast golit bröt armarna, gick han hem och lade sig. Avvaktade morgonen och gick till akuten vid åtta tiden, måndag morgon. Röntkad och klar på 45 minuter.

Det är ju bara att gratulera den här golit till att han är så kapabel och hårdhudad. De flesta människor åker inte hem och sover med två brutna armar.

Man hade kunnat önska att alla människor var rationella och utan oro. Det hade ju varit skönt. Men i verkligheten ÄR människor som de ÄR och GÖR som de GÖR. Ofta irrationella och oroliga. De söker inte mindre vård om de behandlas respektlöst utan att få stöd eller hjälp med sin oro.

 

[Raderad medlem 6459]

Före lunch är för sent. Då har jobbet på akuten redan hopat sig. Mycket av folk som inte har där att göra.

På något sätt kom du till akuten, så en sväng förbi apotektet, bokhandeln och jydsk hade varit en bra idé. Hade blivt åtta timmar istället för sju och mycket bekvämare.

Ja men detta är ju helt rimligt verkligen! Folk med brutna ben ska fatta av sig själva att man inte ska vara på akuten före lunch och att de borde åka förbi Jysk på vägen dit.

Alltså orkar inte. Seriöst. Kan inga diskussioner om vården vara rimliga på Bukefalos? Varför är det alltid sjukvården är värdelös/läkarna kan inget vs patienterna är dumma i huvudet och ska vara tacksamma att läkarna ens tittar på dem?

 

[golit]

Ja men detta är ju helt rimligt verkligen! Folk med brutna ben ska fatta av sig själva att man inte ska vara på akuten före lunch och att de borde åka förbi Jysk på vägen dit.

Alltså orkar inte. Seriöst. Kan inga diskussioner om vården vara rimliga på Bukefalos? Varför är det alltid sjukvården är värdelös/läkarna kan inget vs patienterna är dumma i huvudet och ska vara tacksamma att läkarna ens tittar på dem?

Man måste naturligtvis inte göra det bekvämt för sig på akuten. Den som vill sitta uthungrad, uttråkad och obekvämt får förstås göra det.

 

[Snurrfian]

Alltså orkar inte. Seriöst. Kan inga diskussioner om vården vara rimliga på Bukefalos? Varför är det alltid sjukvården är värdelös/läkarna kan inget vs patienterna är dumma i huvudet och ska vara tacksamma att läkarna ens tittar på dem?

Jag har en känsla av att det beror på att båda sidor kommer i försvarsställning och då blir det svårt att komma framåt i diskussionen.
Jag har personligen många bra möten med sjukvården men även många urusla och tyvärr sitter de där urusla kvar längre än de bra och är de man minns.
Att när jag sist fick UVI fick komma in samma dag som jag tillslut ringde när mina vanliga huskurer inte hjälpte. Fick träffa en trevlig sköterska, lämna urinprov och fick recept utskrivet plus beröm för att jag hade gjort allt jag borde göra innan jag sökte vård och att jag när jag väl sökte så var det välbehövligt, är liksom inte så mycket att skriva om, jag gjorde som jag skulle och vården gjorde som den skulle.

 

[Raderad medlem 6459]

Man måste naturligtvis inte göra det bekvämt för sig på akuten. Den som vill sitta uthungrad, uttråkad och obekvämt får förstås göra det.

Jag tycker dina inlägg i den här tråden är helt fantastiska faktiskt. Monstermom skrev ett helt rimligt inlägg om information etc på akuten och du vill istället bara diskutera det faktum att hon hade kunnat åka till Jysk på vägen innan. Priceless.

 

[Snurrfian]

Man måste naturligtvis inte göra det bekvämt för sig på akuten. Den som vill sitta uthungrad, uttråkad och obekvämt får förstås göra det.

Om man är på ortopedakuten så får man absolut inte äta... Eftersom det finns ganska stor risk att om man nu har sökt akut så kanske man behöver opereras, alltså bör man inte äta... Vi hade ett år fyllt av akutortopeden med familjen... En spricka i en arm, ett benbrott, en grav stukning med ev liten spricka och så en förmodad spricka i skulderbladet... Tre olika personer men jag var en av dem och anhörig med de andra två... Men när jag åkte in med maken så kunde jag gå iväg och äta och handla lite underhållning!

 

[mandalaki]

Men från sjukvården ska man få allt: intyg till resebolag för att få pengar tillbaka.
Intyg till försäkringsbolag, antingen för att få teckna en försäkring eller för att få pengar.
Visa upp uppenbart ofarliga utväxter på huden (som man exempelvis haft i 15 års tid men nu tycker är lite "äcklig"; konkret och äkta exempel från min förra vecka). Och helst åtgärda den.
Bedömning av läkning efter laserbehandling av tatuering, där laserterapeuten är osäker på om man ska fortsätta med behandlingen (också äkta exempel från förra veckan).

Fast jag kan inte låta bli att undra: vart ska de här människorna vända sig då, om de inte får vända sig till vården? Rese- och försäkringsbolag kräver intyg, hudförändringarna kanske inte är "uppenbart ofarliga" för andra än en läkare och läkningen av laserbehandlingen kanske faktiskt behöver en medicinsk bedömning, eftersom laserterapeuten anser det.

För mig skaver det lite att patienterna framställs som orsaken till vårdens problem i den här tråden. Jag är den första att hålla med om att det verkar finnas många som söker vård när det inte är mycket att göra åt deras besvär eller söker på fel ställe, dvs akuten. En orsak till det tror jag personligen är ett utslag av individualismen - vi är herrar över våra egna liv, allt kan bli som vi vill, minsta gnissel i det fysiska maskineriet går att åtgärda och det ska åtgärdas NU så att vi kan fortsätta styra våra perfekta liv.

Men om man lägger ansvaret för vårdens problem enbart på patienterna så tror jag att man är fel ute. Själv slår jag ett slag för att åtgärda bristen på sjuksköterskor, göra yrket attraktivt. I mitt landsting akutstänger vårdavdelningar mitt i sommaren för att det saknas sjuksköterskor, de som faktiskt finns jobbar redan dubbla arbetspass, vikarier finns inte att få. Det är inte försvarbart att alla andra arbetsgivare än den offentliga vården erbjuder ett bristyrke bättre villkor.

 

[Bambi]

Fast jag kan inte låta bli att undra: vart ska de här människorna vända sig då, om de inte får vända sig till vården? Rese- och försäkringsbolag kräver intyg, hudförändringarna kanske inte är "uppenbart ofarliga" för andra än en läkare och läkningen av laserbehandlingen kanske faktiskt behöver en medicinsk bedömning, eftersom laserterapeuten anser det.

För mig skaver det lite att patienterna framställs som orsaken till vårdens problem i den här tråden. Jag är den första att hålla med om att det verkar finnas många som söker vård när det inte är mycket att göra åt deras besvär eller söker på fel ställe, dvs akuten. En orsak till det tror jag personligen är ett utslag av individualismen - vi är herrar över våra egna liv, allt kan bli som vi vill, minsta gnissel i det fysiska maskineriet går att åtgärda och det ska åtgärdas NU så att vi kan fortsätta styra våra perfekta liv.

Men om man lägger ansvaret för vårdens problem enbart på patienterna så tror jag att man är fel ute. Själv slår jag ett slag för att åtgärda bristen på sjuksköterskor, göra yrket attraktivt. I mitt landsting akutstänger vårdavdelningar mitt i sommaren för att det saknas sjuksköterskor, de som faktiskt finns jobbar redan dubbla arbetspass, vikarier finns inte att få. Det är inte försvarbart att alla andra arbetsgivare än den offentliga vården erbjuder ett bristyrke bättre villkor.

Ja, vården finns ju till för patienternas skull. Många (som sagt, framför allt sjuksköterskor enl min erfarenhet) har stilen att det finns RÄTT och FEL patienter. För oss som jobbar inom vården är det kanske uppenbart att vissa inte är så sjuka som de kanske tror, och inte har behov av någon vård. Men det kan inte patienten veta! Och dessutom förenklar ofta usk situationen när de klagar och ser ned på patienter, för de har inte kunskap tillräckligt. Akutläkarens främsta uppdrag är att avgöra vad som kräver akut vård och det är ett spännande, bland svårt uppdrag. Såväl läkarnas bedömningar som patienternas oro ska respekteras.

Akutläkarna kritiserar systemet med uppdelade köer på akuten - medicin, kirurgi, ortopedi osv. Enligt kö-teori går det snabbare att ha EN kö istället för flera. De ifrågasätter också varför alla läkare har "ensamrätt" på sina områden utom just akutläkarna, där alla andra ska komma in och joura och bedöma. Hade man haft just akutläkarna, som är bäst på akutsjukvård, uteslutande så hade säkert akutvården kunnat effektiviseras och följas upp bättre.

 

[Sar]

Min upplevelse som mamma till en akutpatient är att jag hela tiden fick "trycka på". Den då 3-åriga sonen hade fått en peng i halsen och vi åkte in med ambulans. Första läkaren vägrade röntga på grund av röntgenrisken och att pengen säkerligen var nedsvald. Detta trots att barnen slemmade och kräktes slem. Jag påpekade att om slanten låg i magsäcken så skulle ju barnet vara precis som vanligt och inte slemma eller kräkas och att jag vägrade åka hem utan röntgen. Läkaren ringde bakjouren och då skulle barnet får röntgas men rösta röntgenbilden skulle tas på magen (för det var ju där slanten var enligt den röntgensynade läkaren) men givetvis blev det ändå två bilder eftersom pengen satt fast i halsen.
Vi fick transport till ett annat sjukhus och anlände kring midnatt. Där ville de inte operera (sätta ner ett skåp och dra upp slanten) eftersom det var farligare med nattoperationer. Jag ville inte att sonen skulle sova med pengen i halsen, den stod på högkant men släppte den skulle den lägga sig som ett lock.
När jag frågade när nattpersonalen gått på och det visade sig att de jobbat i 2 h så jag att jag hellre tog en operation av människor som just gått på än på em då morgonpersonalen börjar vara trötta. Och vips så gick det jättebra att operera.

Jag var helt slut efteråt, både av oron men också över att jag upplevde en maktlöshet och att jag fick kämpa för att få rätt behandling. Jag misstänker att jag inte är den enda.

 

[Wysiwyg]

När jag frågade när nattpersonalen gått på och det visade sig att de jobbat i 2 h så jag att jag hellre tog en operation av människor som just gått på än på em då morgonpersonalen börjar vara trötta. Och vips så gick det jättebra att operera.

Fast det där med pigg vs trött personal stämmer inte riktigt på det sätt du vill utmåla det som.

Att operera nattetid/jourtid är kritiskt eftersom det ofta bara finns ett operationslag, en operatör och en narkosläkare på plats. Händer det något finns det helt enkelt färre resurser varför man hellre väntar till dagen då det är fler människor på plats och fler som kan hjälpas åt att lösa uppkomna problem. Och givetvis är det också en större risk att operera nattetid eftersom både personalen och läkaren är trötta.

Att dra upp mynt eller andra främmande föremål är ett kritiskt ingrepp eftersom risken finns att det kan ramla ner i luftvägen och då har en halvdålig situation plötsligt blivit till en urakut jättedålig situation.

 

[golit]

Om man är på ortopedakuten så får man absolut inte äta... Eftersom det finns ganska stor risk att om man nu har sökt akut så kanske man behöver opereras, alltså bör man inte äta...

Hellre mätt och magpumpad.

 

[Snurrfian]

Hellre mätt och magpumpad.

Nja risken är större att du får sitta ännu längre och vänta helt enkelt... Hellre hungrig och klar snabbare...

 

[golit]

Nja risken är större att du får sitta ännu längre och vänta helt enkelt... Hellre hungrig och klar snabbare...

Tror inte personalen i akutluckan har tid att spana i väntrummet efter en golit som snaskar i sig lite revbensspäll. Så jag chansar.