Hur reagerar ni om man vägrar ringa ?

[Niyama]

Jag anpassar mig efter vad som är lämpligt. Bestämma tider och sånt funkar på sms, om det inte kräver snabbt svar. Men folk som svarar på annonser via sms har jag lärt mig oftast är oseriösa eller inte särskilt intresserade. Om jag lägger ut en annons uppger jag dessutom ett nummer som är ett kontantkort, jag har ingen lust att sitta och messa upp alla pengar på det för att folk inte kan lyfta luren eller mejla.

 

[ptr]

Folk får gärna skicka sms - men ska jag läsa det i rimlig tid så får de ringa och tala om jag fått det då jag glömmer bort dem. Då kan de lika gärna tala om vad de ville.

Ofta tycker jag det kan handla om att jag både vill höra vad som ligger bakom och att jag kanske vill föreslå en annan variant. Men sånt tycks det inte vara idag, men jag är less på att bara göra som andra vill bara för de är textbaserade i sin värld - nåja jag börjar lära mig.

Ännu värre blir det om de skickar mm, eller dv pm eller liknande, nu har jag en period när jag använt datorn lite mer. men det kan gå nån vecka ibland mer innan jag får syn på sådana där meddelanden.

 

[Ramona]

Till er ringare när har ni tid att prata i telefonen ?
Typiskt dag för mig innehåller jobb , städning , matlagning en fritidsaktivitet som ridning eller hundträning . Samt promenader . Och när jag är inne då vill jag ta det lugnt och surfa eller kolla film.
Liksom när ska man ha tid med att svara ?
Brukar svara på skrift när det passar mig.

Jag pratar väldigt mycket när jag kör bil. Men jag pratar gärna på promenader också. När jag går ner eller hem från grannen (där hästen står). Jag kan prata medan jag lagar mat också eller sitter och bajsar.

Med kompisar pratar jag i telefon flera timmar per dag. Jag har ju flyttat från många av mina vänner, så jag vill prata med dem mer nu när jag inte kan impulsäta ute eller fika med dem. Eller ta en power walk i motionsspåret. Då är det skönt att ha telefonen.

 

[Ramona]

Jag gör exakt likadant!
Främst för att jag vill få ett hum om vad samtalet kommer handla om.innan jag svarar. Gillar inte att bli tagen på sängen så att säga, vill vara förberedd

Gäller det allt i livet eller är det bara telefonsamtal?
Vad händer om du träffar på person du känner på stan? Låtsas du som att du inte ser dem och går vidare eftersom du faktiskt inte vet vad de kommer att säga?

Oftast har man väl ett hum om vad folk vill när de ringer tänker jag.

 

[MM]

Jag har telefonfobi och har gått i terapi för det som inte hjälpte speciellt mycket under 1 års tid.

Så mitt svar är väl givet. Nej. Jag svarar inte i telefon. Typ aldrig någonsin.
Dom gånger jag svarar är det någon jag känner som jag känner att det är okej att prata med just då. Klarar jag inte av att ta samtalet så ringer jag upp senare alt. Skickar ett sms direkt efter med en lögn om att jag inte hann ta det och undrar vad personen vill alt. Så kanske min man är hemma och då ger jag honom telefonen och ber han svara å säger åt personen att jag tex är på toa å inte kan ta det.

Samtal jag måste ringa? Tja, det gick alldeles utmärkt att min man ringde min kontakt på affektiva mottagningen idag och förde min talan med mig sittandes bredvid. Annars funkar 1177s mailvariant bra men nu var det mer akut så han fick ringa.

Sen finns det samtal jag givetvis ringer ändå trots min fobi. Men jag har papper och penna, stödord eller stödmeningar nedskrivna, almanacka tillgänglig och brukar ha förberett mig minst 3-4 dagar för att ringa.

Jag älskar sms och mail och är tacksam mot min hunds uppfödare som inte tog min första kontakt med hen via mail som oseriös. Jag behövde få veta om valparna fanns kvar så jag inte ringde i onödan och fick ett snabbt svar och ringde därefter upp uppfödaren då jag fick mod till det.
Valpen är nu snart 4 1/2 år gammal
Alla är inte oseriösa för att man skickar ett mail vid en första kontakt. Jag tex behövde veta att det fanns någon valp kvar att ringa på för att få mod att våga ringa. Att ringa och få veta att alla var tingade hade varit hemskt jobbigt.

Min telefonfobi kan dock vara kopplat till mitt funktionshinder vilket jag ser som högst troligt.

 

[escodobe]

För mig är det vilket som oftast. Jag både ringer och messar.
Ibland gör sig text bättre och ibland tal.

För mig med. Det som passar bäst för ändamålet. Och jag tycker, helt ärligt, att det är rätt tramsigt att "vägra" det ena eller det andra.
Någonstans är det ändå två personer som konverserar och att en person helt dikterar vilkoren känns självupptaget och oflexibelt.

 

[Gnist]

Jag älskar sms och mail och är tacksam mot min hunds uppfödare som inte tog min första kontakt med hen via mail som oseriös. Jag behövde få veta om valparna fanns kvar så jag inte ringde i onödan och fick ett snabbt svar och ringde därefter upp uppfödaren då jag fick mod till det.
Valpen är nu snart 4 1/2 år gammal
Alla är inte oseriösa för att man skickar ett mail vid en första kontakt. Jag tex behövde veta att det fanns någon valp kvar att ringa på för att få mod att våga ringa. Att ringa och få veta att alla var tingade hade varit hemskt jobbigt.

Som sagt, när det kommer till valpköpare så är den initiala kontakten nästan uteslutande via mail och det i sig är ju inte oseriöst, men jag vill prata med potentiella valpköpare efter den där initiala kontakten. Inte enbart maila/messa/skicka fb-chattmeddelanden, då det för mig ger avsevärt mycket mer att prata med en människa och jag får den info jag behöver med följdfrågor på avsevärt kortare tid.

Det är ju inte så att jag vägrar svara folk i skrift, men vägrar någon tfnkontakt så kommer de inte ha möjlighet att få tag på en valp från mig.

 

[Lovisaleonora]

Korta, snabba grejor kan gå via SMS. Saker som inte är brådskande och därtill omfattande går via mail.

MEN mycket går via telefonsamtal. Där det finns följdfrågor, där det behöver avhandlas flera saker. För att nämna några. För att få en levande kontakt med vänner.

I jobbet är det helt uteslutet med folk som har telefonskräck. Då får man jobba med annat. Privat hade jag nog dragit ner umgänget till ett minimum p g a att jag fått dålig kontakt med personen.

 

[Lovisaleonora]

I den här tråden framkommer det ju tydligt att om man tycker något är obehagligt (prata i telefon) är det helt OK att ljuga för att styra den andra parten till det man själv föredrar (telefonen trasig etc).

Jag börjar tappa hoppet om folk i allmänhet faktiskt. Vad får man ut av att kontrollera hela sin omgivning och styra dem till just sin modell?

 

[Gnist]

I den här tråden framkommer det ju tydligt att om man tycker något är obehagligt (prata i telefon) är det helt OK att ljuga för att styra den andra parten till det man själv föredrar (telefonen trasig etc).

Har också reagerat på det och hade en potentiell valpköpare sagt så, så hade jag nog funderat på hur de tänker sig ha råd med en valp och alla de kostnader som det innebär, om de inte har råd med en ny tfn som ju kostar en bråkdel av vad en valp kostar i inköp/försäkring/vaccination/foder bara den första månaden, så då hade de gått bort pga det..

Messande via div media fyller sin funktion det med, men att prata med folk har för mig en avsevärt viktigare funktion i de allra flesta lägen.

 

[avslutat medlemskap]

SMS betyder ju kortmeddelande lite slarvigt översatt och jag hatar innerligt när folk ska försöka föra en sms eller chattkonversation, telefonen har handsfree så vill folk inte ringa så blir det ingen konversation och dessutom kan jag inte köra lastare, manövrera vedmaskinen, stå och svarva eller svetsa och hålla på och fippla med fånen under tiden. Handsfree är uppfunnet och används av mina kompisar också och vägrar nån svara så är det inte mitt bekymmer, synd för dom att jag inte är det ringaste intresserad av att "snacka" via sms, chatt eller pm.

 

[Lovisaleonora]

Jag kan visst SMS:a eller chatta, men det är bara för väldigt korta besked och aldrig något som är brådskande i någon form.

Pratar gör jag i bilen, från ett ställe till ett annat. Använder uteslutande handsfree (trådburet) eftersom jag tycker ljudet blir för dåligt annars. Pratar ofta när jag är ute med hund också.

 

[As_Vegas]

I den här tråden framkommer det ju tydligt att om man tycker något är obehagligt (prata i telefon) är det helt OK att ljuga för att styra den andra parten till det man själv föredrar (telefonen trasig etc).

Jag börjar tappa hoppet om folk i allmänhet faktiskt. Vad får man ut av att kontrollera hela sin omgivning och styra dem till just sin modell?

Jag har narkolepsi, och ljuger titt som tätt om skitsaker hellre än att berätta. Familj och nära vänner vet, och då är jag ärlig men inte annars. Det blir ofta en sån grej om jag berättar, de flesta reagerar inte bra på att få reda på att jag har narkolepsi, tyvärr. Jag skäms inte för att jag ljuger i de lägena, det är kämpigt nog att ha narkolepsi så jag ser inget fel i att ta den enkla utvägen ibland.

 

[Snubbelfot]

Jag väljer utifrån syfte med kommunikationen. Somlig information känns bra att ge och få i text, för att undvika oklarheter och missförstånd, medan andra situationer mycket hellre avhandlas i tal.

Då tänker jag exempelvis på hur många kontroverser och snåriga relationssituationer som kunde undvikits under mina tre närstående unga vuxnas uppväxt, om de bara hade ringt och pratat med sina dejter/kärlekar/whatever istället för att skriva. Men nej, pratar det "gör man inte"...

Om någon har hörselnedsättning eller har psykiska problem som hindrar dem från röstsamtal så är jag givetvis anpassningsbar. Men när jag uppfattar att någon bara "inte vill" prata så reagerar jag med misstro.

 

[Bison]

Jag pratar mycket i telefon på jobbet.
Sms är värdelöst här, ingen aning om och när de kommer fram och det är oftast snabba puckar och jag behöver svar pronto.

Privat har jag inga problem med att prata i telefon. Ska jag tex sälja en häst vill jag ha pratat med människan innan, mail går bra att börja med men innan en ev provridning vill jag prata i telefon.
Skickar ett antal tusen sms per månad, skriver flitigt på Messenger och pratar många timmar i telefon med vänner. Multitasking är bra

 

[As_Vegas]

Jah vägrar att ringa med främmande personer numera, har gett upp det, man hör hälften och glömmer resten.
Så när någon skriver något i stil med kan du ringa istället tycker det är lättare att prata då svarar jag nej det är inte lättare , det hörs dåligt i telefoner och med olika dialekter och jag glömmer hälften om det inte är nerskrivet.
Hur reagerar ni ?

Jag har inga problem att prata eller messa, så för mig är det viktigare att det går smidigt. Sms använder jag helst för grejer som inte är brådskande och inte tar mer än 5-10 sms att avklara. Den stora fördelen med sms är för mig att det kan vänta och man kan ta det sen när man har mer tid. Har man mer att prata om eller om det är brådskande så ringer jag hellre. Jag har handsfree till mobilen så att jag kan prata när jag städar, lagar mat, promenerar etc.
Pratar jag om någon viktigt i telefon kan jag skicka meddelande i efterhand med det viktigaste. Till exempel skickar jag alltid tågtider via sms när någon ska möta mig, även om jag sagt tiderna muntligt redan.

Jag vet dock om att jag är en av de personer som har en dialekt som kan vara svår att förstå om man hör dåligt eller inte har svenska som modersmål, så jag har förståelse för om någon föredrar sms-kontakt med mig även om jag tycker att det är omständligt.
Även om jag respekterar och anpassar mig om man hellre hörs över text så resonerar jag lite som flera andra i tråden att jag inte tar personer lika seriöst om det är så. Bestämmer man en tid att ses så förväntar jag mig att en person jag pratat med dyker upp. En person jag bara messat med förväntar jag mig inte att den dyker upp, och jag ser till att mötesplatsen är någonstans där jag ändå befinner mig så att jag inte åker i onödan.

 

[VLMF]

Jag föredrar nästan alltid att ringa, tycker man kan läsa av så himla mycket bättre då. Sen mailar jag alltid efteråt för att bekräfta viktiga detaljer så vi båda är överens.

Funkar finfint.

Exakt så gör jag med i arbetet
Ofta vill min motpart ha saker skritfligen efter samtalet, och jag behöver det för att komma ihåg vad jag lovat, eller för att mina kollegor ska veta vad jag lovat.

 

[Sol]

@Lipperta Jag svarade bara på frågan - hur jag skulle reagera om någon vägrade ringa.

Rent praktiskt förstår jag inte hur det skulle funka. Hyresvärden kanske ringer. Eller, som för mig häromdagen, företagshälsovården ringde. Jobbet kanske ringer, eller stallet, eller föreningen eller vad man nu har för kontakter. Ska man alltså vägra prata med dem då? Och om jag behöver ha tag i min doktors mottagning, de tar inte emot mail utan där får man ringa på telefontiden.

I vardagen behöver man kunna prata i telefon, helt enkelt.

Och vad gäller telefonfobi, som jag inte gärna jämställer med araknofobi, så verkade det konstigt nog inte finnas innan mail och mess inte fanns. Det verkar ha växt fram i takt med att andra kommunikationskanaler gjorts tillgängliga.

Men om man nu ska kalla det fobi så borde det vara en fobi som är ovanligt enkel att behandla. Fobiträning går ju ofta ut på att utsätta sig för det farliga i små doser och sedan trappa upp - och att börja med att ringa de enklaste samtalen borde kunna gå rätt lätt.

I min vardag behöver jag inte prata i telefon. Det händer väldigt sällan faktiskt. Den mesta kommunikationen sker via mail eller SMS. Hyresvärden kommunicerar med utskick. Om jag felanmäler något sker det via webben. Jobbkontakt sker oftast via mail eller SMS.

Rent praktiskt i vardagen pratar jag bara i telefon med min mamma.

Vad gäller rädsla eller fobi för att prata i telefon har väl de som lider av det fått andra sätt att kommunicera via vilket gör dem mindre "handikappade" i vardagen. Kanske blir man mindre benägen att söka hjälp. Kanske behövs det inte heller? I synnerhet om man "bara" känner obehag inför det. Handlar det om fobi så är väl det lika problematiskt oavsett om det är spindlar eller telefonsamtal man har fobi för? Knappast något man "lätt" gör själv.

 

[Gammeln]

Jah vägrar att ringa med främmande personer numera, har gett upp det, man hör hälften och glömmer resten.
Så när någon skriver något i stil med kan du ringa istället tycker det är lättare att prata då svarar jag nej det är inte lättare , det hörs dåligt i telefoner och med olika dialekter och jag glömmer hälften om det inte är nerskrivet.
Hur reagerar ni ?

Inte alls

 

[Lovisaleonora]

Jag har narkolepsi, och ljuger titt som tätt om skitsaker hellre än att berätta. Familj och nära vänner vet, och då är jag ärlig men inte annars. Det blir ofta en sån grej om jag berättar, de flesta reagerar inte bra på att få reda på att jag har narkolepsi, tyvärr. Jag skäms inte för att jag ljuger i de lägena, det är kämpigt nog att ha narkolepsi så jag ser inget fel i att ta den enkla utvägen ibland.

Menar du att du ljuger om din narkolepsi för att styra folk att göra som du vill? Annars är det ju bara fånigt att ta upp det i relation till den här diskussionen.