Hur reagerar ni om man vägrar ringa ?

[mandalaki]

Vilket inte betyder att alla kan lösa det på egen hand. Vissa kan säkert, men inte alla. Jag kunde sluta röka utan hjälp också, cold turkey. Det betyder inte att alla kan det. Jag vet, det är olika saker men alla har olika förutsättningar. Upplever man det inte heller som ett direkt problem att inte klara av att prata i telefon är man nog inte så motiverad att jobba med det heller.

Men i synnerhet de som inte har det kopplat till en funktionsnedsättning borde kunna försöka.

Men visst, om de inte tycker att det är ett problem så visst. Dock underhåller det bara "fobin" om man hela tiden ordnar och grejar för att slippa ringa = undvikande.

 

[Hyacinth]

Vilket inte betyder att alla kan lösa det på egen hand. Vissa kan säkert, men inte alla. Jag kunde sluta röka utan hjälp också, cold turkey. Det betyder inte att alla kan det. Jag vet, det är olika saker men alla har olika förutsättningar. Upplever man det inte heller som ett direkt problem att inte klara av att prata i telefon är man nog inte så motiverad att jobba med det heller.

Men många försöker inte ens. De konstaterar att det är obehagligt och lägger massor med tid och energi på att undvika det.
Ungefär som ångest. Det finns bra, väl beprövade metoder för att hantera och minska, men många väljer faktiskt att inte ens försöka utan drar istället en filt över huvudet. Det är så synd, när det kanske inte ens är svårt att bli mycket bättre och mindre beroende av mediciner.

 

[mandalaki]

Min telefonfobi kan dock vara kopplat till mitt funktionshinder vilket jag ser som högst troligt.

Du är så jäkla bra - som vanligt.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har narkolepsi, och ljuger titt som tätt om skitsaker hellre än att berätta. Familj och nära vänner vet, och då är jag ärlig men inte annars. Det blir ofta en sån grej om jag berättar, de flesta reagerar inte bra på att få reda på att jag har narkolepsi, tyvärr. Jag skäms inte för att jag ljuger i de lägena, det är kämpigt nog att ha narkolepsi så jag ser inget fel i att ta den enkla utvägen ibland.

Lögner har en viss benägenhet att komma fram ändå så varför sumpa förtroendekapitalet? Jag har hjärnskador efter en hästspark som gör att jag vissa dar inte ska ge mig ut i trafiken eller är särskilt social, jag har aldrig ljugit om det eller skyllt på det för att slippa göra nåt eller åka nånstans bara för att jag inte känner för det. Kommer det fram att nån ljuger för mig så är det förtroendekapitalet förbrukat för all framtid.

 

[Hyacinth]

Du är så jäkla bra - som vanligt.

Eller hur! @MM är fabulös!

 

[avslutat medlemskap]

Men många försöker inte ens. De konstaterar att det är obehagligt och lägger massor med tid och energi på att undvika det.
Ungefär som ångest. Det finns bra, väl beprövade metoder för att hantera och minska, men många väljer faktiskt att inte ens försöka utan drar istället en filt över huvudet. Det är så synd, när det kanske inte ens är svårt att bli mycket bättre och mindre beroende av mediciner.

Men nu svor du väl i kyrkan iallafall? Påstå nåt sånt och på Buke, snacka om att försöka släcka brasan med bensin.

 

[As_Vegas]

Du ljuger väl inte för att styra andra? Du går inte in på detaljer (om jag förstår dig rätt), vilket väl är en helt annan sak. Jag känner inte att jag har redovisningsplikt varför jag väljer ett eller ett annat, men jag försöker heller inte styra andra genom att kräva att de ska rätta sig efter mig, genom att lägga till någon osanning som t ex att det är fel på telefonen (när det egentligen handlar om att jag inte vill prata i telefon, ett val som bara är mitt där jag ändå försöker kontrollera andra att göra som jag vill genom lögn).

Jag kräver aldrig att någon ska rätta sig efter mig, men det finns situationer när jag helt enkelt inte kan rätta mig efter andra, där det blir antingen på mina villkor eller inte alls, och det blir väldigt oartigt att inte ge någon typ av skäl till det. Det är lättare att dra till med någon lämplig, socialt accepterad anledning än att säga som det är när det gäller bekanta och ytliga vänner som man inte träffar ofta. Jag är alltid ärlig med de jag träffar ofta, det blir alldeles för många smålögner annars.
Ett typiskt exempel är om någon ber mig att bära dyra/känsliga grejer. Det finns en ganska stor risk att jag råkar tappa grejerna, så då säger jag nej med hänvisning till att jag är klumpig eller har ont på lämpligt ställe.

 

[Lovisaleonora]

Jag kräver aldrig att någon ska rätta sig efter mig, men det finns situationer när jag helt enkelt inte kan rätta mig efter andra, där det blir antingen på mina villkor eller inte alls, och det blir väldigt oartigt att inte ge någon typ av skäl till det. Det är lättare att dra till med någon lämplig, socialt accepterad anledning än att säga som det är när det gäller bekanta och ytliga vänner som man inte träffar ofta. Jag är alltid ärlig med de jag träffar ofta, det blir alldeles för många smålögner annars.
Ett typiskt exempel är om någon ber mig att bära dyra/känsliga grejer. Det finns en ganska stor risk att jag råkar tappa grejerna, så då säger jag nej med hänvisning till att jag är klumpig eller har ont på lämpligt ställe.

Men det är ju inte ö h t det vi pratar om här?

 

[Hyacinth]

Men nu svor du väl i kyrkan iallafall? Påstå nåt sånt och på Buke, snacka om att försöka släcka brasan med bensin.

Nej. Rädslan att försöka tar över, eller så vet man inte om möjligheterna. Man är rädd för vad som kan hända. Jag reagerar genom att faktasöka, andra genom att prata med vården och be om medicin. Jag medicinerar med antidepp, eftersom jag behöver det. Men jag kan hantera panikångesten med andra metoder, främst andningsövningar och logiskt tänkande. Jag är räddare för att bli styrd av ologiska tankar och medicin än att nån gång få ångest eller "misslyckas".

 

[As_Vegas]

Men det är ju inte ö h t det vi pratar om här?

Jag uppfattade det som liknande, men då har jag nog missuppfattat vad du menade. Har du lust att förklara?

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tänker mer att tex på jobbet så finns det ju olika sysslor som förväntas av en. Ibland kan man vara tvungen att ta lite obekväma samtal eller beslut om det ingår i arbetssysslorna. Får man ett uppdrag så löser man det. Tror det skulle bli rätt skumt om man vägrade vissa sysslor.
Privat kan man ju däremot undvika vissa saker om vardagen ändå funkar tänker jag. Personligen försöker jag nog ändå ta itu med saker som känns jobbiga även privat just för att slippa känna mig begränsad. Inom rimlig nivå. Ringa samtal - ja. Bada med vithajar - nej Fattar att om man har fobier så kanske det känns likvärdigt men förmågan att kunna ringa ett samtal känns viktigt för att vardagen ska fungera. Bada med hajar har jag hittills klarat mig ifrån utan att det påverkat mig negativt

 

[mandalaki]

@As_Vegas det handlar ju bara om lögner för att slippa prata i telefon. Om tråden handlade om ALLA lögner skulle den bli 7000 inlägg lång (varav 6950 var av folk som ljög om att de aldrig ljuger )

 

[Lovisaleonora]

Jag uppfattade det som liknande, men då har jag nog missuppfattat vad du menade. Har du lust att förklara?

Är det inte bättre att tråden får fortsätta på sitt ämne, så kan vi kanske diskutera dig och ditt problem i en egen tråd?

 

[As_Vegas]

Lögner har en viss benägenhet att komma fram ändå så varför sumpa förtroendekapitalet? Jag har hjärnskador efter en hästspark som gör att jag vissa dar inte ska ge mig ut i trafiken eller är särskilt social, jag har aldrig ljugit om det eller skyllt på det för att slippa göra nåt eller åka nånstans bara för att jag inte känner för det. Kommer det fram att nån ljuger för mig så är det förtroendekapitalet förbrukat för all framtid.

Ja, det har du helt rätt i. Jag ljuger inte för närmare vänner, familj och personer jag träffar ofta. Oftast är lögnerna snarare "sanning med modifikation", tex att jag skyller på extrem klumpighet eller dålig balans när det egentligen är kataplexier. Jag ljuger inte om jag inte är nästan hundra på att komma undan, då är sanningen bättre. Det är ju en jäkla gråzon alltihopa

 

[Centaur]

Jag tror att det ökat. Innan internet, sms och mail hörde jag aldrig talas om det. Innan Buke hörde jag aldrig talas om det. För mig framstår det som en "diagnos" (verkar inte finnas i DSM 5) som folk självdiagnosticerat sig med när de sett andra hänvisa till den. Vi fick sms, vi fick mail, den där lilla obekväma känslan med att behöva ringde växte till en "fobi".

Här refereras till en undersökning där hela 40 proc av 18-24-åringarna var nervösa inför telefonsamtal. Den åldersgrupp som jag skulle säga växte upp med internet.

http://www.hrreview.co.uk/hr-news/l...-workers-nervous-of-using-the-telephone/48919

Jag kan tänka mig att @MM har helt rätt i att telefonfobin beror på hennes funktionsnedsättning. Jag kan helt klart se det som en aspekt av social ångest. Men i övrigt - not so much. Där är jag liksom du förvånad över att man inte verkar försöka göra något åt det.

Buke:
"Jag behöver [något], hur fixar jag det?"
"Det är enkelt, du bara ringer [någon]."
"Nej det går inte för jag har telefonfobi."

Punkt.



+ @Sol
Enligt en psykolog som svarade på en fråga för sex år sedan, då det intressant nog kallades telefonskräck istället, kan den här skräcken ses som en variant av fobi. Den är så avgränsad att den kan behandlas med självhjälp, skriver hon. Eller KBT.

http://blogg.dn.se/fragainsidan/2010/10/19/jag-har-telefonskrack-8319/

Självhjälpen borde kunna gå till så att man trappar upp sitt sina försök. Ring Fröken ur, ring Försäkringskassan, Skatteverket eller nån annanstans där man hamnar i lång kö (och lägger på innan man svarar), ring mamma, bästa kompisen, en lagom bekant kompis osv. Om man anser att det är en fobi borde sådan fobiträning funka.

Det kanske ökat pga att det numera finns alternativ, men själv har jag aldrig tyckt om att prata i telefon. Jag är inte rädd för det och har inga problem att ringa om jag måste, men jag tycker det är otrevligt, onödigt, besvärligt och tråkigt. Väljer alltid mail framför telefon, särskilt om det gäller något som ska köpas/säljas eller kontakt med myndigheter är det en stor fördel att ha allt skriftligt. Det är dessutom dålig täckning här och jag har svårt att förstå vissa dialekter vilket gör det extra tröttsamt. Jag kan låta bli att sälja/köpa saker till/av någon som bara skickar ett mail där det står "Ring mig". De flesta tycker email är ett utmärkt sätt att kommunicera så jag gör affärer med dem istället.

Många har tagit upp försäljning av djur som exempel, där måste man ju ändå komma och hälsa på/hämta djuret så köpare och säljare träffas alltid innan köp ändå, ser inte problemet med mailkontakt. Jag får en mycket bättre uppfattning av en person genom att träffa och se den live och ha ett riktigt samtal än av att prata i telefon. Vissa människor, särskilt den sorten som älskar att babbla och höra sin egen röst, kan hålla låda i en timme om hur förträffliga de är och allt verkar perfekt, men när de sen dyker upp är sanningen en helt annan... Den perfekta medryttaren som enligt egen utsago ridit hela livet och utbildat hästar till GP/160 kan knappt klamra sig fast i trav. Har också upplevt att folk kastat bort timmar av min tid för att sen inte dyka upp alls och så hör de aldrig av sig igen. Telefonkontakt är absolut inte en garanti för att någon är seriös!

 

[As_Vegas]

@As_Vegas det handlar ju bara om lögner för att slippa prata i telefon. Om tråden handlade om ALLA lögner skulle den bli 7000 inlägg lång (varav 6950 var av folk som ljög om att de aldrig ljuger )

Är det inte bättre att tråden får fortsätta på sitt ämne, så kan vi kanske diskutera dig och ditt problem i en egen tråd?

Absolut, jag fattade helt fel märker jag. Ursäkta OT

 

[avslutat medlemskap]

Ja, det har du helt rätt i. Jag ljuger inte för närmare vänner, familj och personer jag träffar ofta. Oftast är lögnerna snarare "sanning med modifikation", tex att jag skyller på extrem klumpighet eller dålig balans när det egentligen är kataplexier. Jag ljuger inte om jag inte är nästan hundra på att komma undan, då är sanningen bättre. Det är ju en jäkla gråzon alltihopa

Slutar du ljuga helt så blir livet bra mycket enklare och jag kan garantera att ingen kommer att döma dig för handikappet du har för narkolepsi är handikappande till viss del. Jag är också klumpig, vissa dar mer än andra och det beror helt på skadorna efter olyckan så varför ljuga och mörka? Det är som det är och tur det inte blev värre.

 

[mandalaki]

@Centaur ja alltså köp och sälj var inte det jag specifikt tänkte på, varken av djur eller något annat. Jag menar kontakter generellt.

 

[As_Vegas]

Slutar du ljuga helt så blir livet bra mycket enklare och jag kan garantera att ingen kommer att döma dig för handikappet du har för narkolepsi är handikappande till viss del. Jag är också klumpig, vissa dar mer än andra och det beror helt på skadorna efter olyckan så varför ljuga och mörka? Det är som det är och tur det inte blev värre.

Detta blir väldigt OT så jag tycker att vi släpper det nu, men för att runda av så hade behovet att ljuga inte funnits om människor inte dömt mig och ibland varit rent otrevliga när jag berättat sanningen. Det är inte trevliga, vettiga och förstående personer som jag ljuger för.

 

[Hyacinth]

Absolut, jag fattade helt fel märker jag. Ursäkta OT

Berätta du om din narkolepsi, de flesta är mer förstående än man tror.