Hur reagerar ni om man vägrar ringa ?

[Sol]

Över telefon hinner man inte tänka efter på samma sätt som i text innan man svarar så jag tror att mer av ens personlighet lyser igenom.

Men är det nödvändigtvis en bra sak? Vissa svar kräver eftertanke. Det vore tråkigt om eftertanke eller "en norrlännings tröghet" (mitt ord för mig själv) tolkas som tecken på lögner.

 

[Hyacinth]

Alltså, jag känner ett behov av att förklara hur jag har gjort när jag har köpt ett djur. Det kan ju vara intressant för er uppfödare att läsa tänker jag från min sida med telefonfobi.
Vi kan ta min hund som exempel.

Jag letade hund. Hittade henne på annons. Jag tänkte på annonsen några dagar och skrev sen ett inlägg om det här på buke att jag hittat en valpannons jag vill svara på men visste inte om jag skulle våga. Jag fick massor av pepp av underbara människor som visst sa att jag vågade, så jag skickade ett mail.
Jag skriver aldrig några långa sagor på mail utan som jag skrev i mitt första inlägg i tråden så handlar det för mig om att veta att jag ringer på en annons där varan, dvs minst en valp fortfarande finns kvar till salu, så jag skrev;
Hej!
Jag såg din annons på x och undrar om någon valp fortfarande finns kvar.
Om det är så så vill jag gärna prata vidare i telefon.
Mvh MM

Jag har alltså bara bett om ett enkelt ja eller nej. Aldrig bett om några långa berättelser om djuret eller blivit en brevvän.
Jag gjorde likadant när jag köpte min fd ponny.

Sedan skrev jag att jag har stödord och stödmeningar. I valpfallet varför vi ville ha hund, varför vi ville ha den rasen, att vi haft hund förut, varför vi ville ha en tik, vad vi var för familj m.m. Allt sånt som kanske kommer naturligt för andra att säga men som jag kan behöva en påminnelse att säga.
Almanacka för att kolla datum för att hälsa på valpen och få hämta hem den om uppfödaren går med på det.

Jag samlade mod till mig och ringde uppfödaren och vi pratade i närmare två timmar. Vi var välkomna att hälsa på och eftersom vi åkte 60 mil enkel väg så kom vi överens om att gillade uppfödaren oss på plats så fick valpen följa med oss hem direkt, hon var då 12 veckor så det var inga problem.
Vi hade mailkonversation resten av tiden sen fram till vi skulle komma och hälsa på och uppfödaren skickade bilder och berättade på sms att valparna blivit godkända på vet.besiktningen.

Jag har aldrig och kommer aldrig köpa ett djur utan att prata med uppfödaren/säljaren på telefon. Likaså kommer jag aldrig att sälja ett djur utan att ha fått prata med personen på telefon.

Jag är ingen telefonvägrare, men jag måste få ta det i min takt. För mig är det som att hoppa bungyjump varenda gång telefonen ringer. Ren skräck. Fy fan alltså att hoppa det där hoppet flera gånger om dagen. Det är enklare att låta bli. Men ibland utsätter även jag mig för det.

Snyggt!

 

[Gnist]

Hej!
Jag såg din annons på x och undrar om någon valp fortfarande finns kvar.
Om det är så så vill jag gärna prata vidare i telefon.
Mvh MM

Ungefär vad de flesta valpintressenter skriver + att många tillägger vad just de har att erbjuda en valp, så inget i ditt mail sticker ju ut och utifrån det är du ju helt "normal" från mitt mottagarperspektiv

 

[Sol]

Undrar om ni har lika mkt "timewasters" som vi har inom hund? För det finns verkligen gott om dem som mailar o smsar o frågar saker men framförallt vill de ha bilder-bilder-bilder! Inte sällan man får sms där det bara står "skicka fler bilder på valpen". Fast det finns mängder utlagt och jag tydligt skriver att jag inte besvarar endast sms.. Det är så pass vanligt i min ras att många utländska uppfödare skriver "No timewasters" etc i sina annonser, en del svenska skriver "inga brevvänner" och liknande. Man är så trött på att efter 24 mail och massa bilder sedan märka att människan på andra sidan bara gått upp i rök. Detta har inte hänt på de som ringer faktiskt, visst det finns de som det inte blivit nåt av men de ringande brukar ha en väldigt hög hit rate på att komma på besök.

Men jag har ju noll koll på hur det är inom kattvärlden så våra köpare kanske beter sig helt olika.

Jodå, det finns time wasters. Jag är kort mot dem redan i början. Jag skickar inte bilder, är de inte nöjda med Facebook får det vara. Den värsta time wastern ringde mig och berättade om sig själv (och sitt liv) och frågade en massa om mina katter. Samtalet avslutades med: "Hur ser de ut egentligen dina katter". Det var liksom inte viktigt med ras, bara att det var en raskatt.

 

[As_Vegas]

Men är det nödvändigtvis en bra sak? Vissa svar kräver eftertanke. Det vore tråkigt om eftertanke eller "en norrlännings tröghet" (mitt ord för mig själv) tolkas som tecken på lögner.

Jo, ställer jag en komplex fråga förväntar jag mig inget blixtsnabbt tvärsäkert svar. Men om jag fråga något hyfsat enkelt och specifikt som tex "Hur gammal är du?" så förväntar jag mig inga tveksamheter.

 

[Lenis]

Alltså, jag känner ett behov av att förklara hur jag har gjort när jag har köpt ett djur. Det kan ju vara intressant för er uppfödare att läsa tänker jag från min sida med telefonfobi.
Vi kan ta min hund som exempel.

Jag letade hund. Hittade henne på annons. Jag tänkte på annonsen några dagar och skrev sen ett inlägg om det här på buke att jag hittat en valpannons jag vill svara på men visste inte om jag skulle våga. Jag fick massor av pepp av underbara människor som visst sa att jag vågade, så jag skickade ett mail.
Jag skriver aldrig några långa sagor på mail utan som jag skrev i mitt första inlägg i tråden så handlar det för mig om att veta att jag ringer på en annons där varan, dvs minst en valp fortfarande finns kvar till salu, så jag skrev;
Hej!
Jag såg din annons på x och undrar om någon valp fortfarande finns kvar.
Om det är så så vill jag gärna prata vidare i telefon.
Mvh MM

Jag har alltså bara bett om ett enkelt ja eller nej. Aldrig bett om några långa berättelser om djuret eller blivit en brevvän.
Jag gjorde likadant när jag köpte min fd ponny.

Sedan skrev jag att jag har stödord och stödmeningar. I valpfallet varför vi ville ha hund, varför vi ville ha den rasen, att vi haft hund förut, varför vi ville ha en tik, vad vi var för familj m.m. Allt sånt som kanske kommer naturligt för andra att säga men som jag kan behöva en påminnelse att säga.
Almanacka för att kolla datum för att hälsa på valpen och få hämta hem den om uppfödaren går med på det.

Jag samlade mod till mig och ringde uppfödaren och vi pratade i närmare två timmar. Vi var välkomna att hälsa på och eftersom vi åkte 60 mil enkel väg så kom vi överens om att gillade uppfödaren oss på plats så fick valpen följa med oss hem direkt, hon var då 12 veckor så det var inga problem.
Vi hade mailkonversation resten av tiden sen fram till vi skulle komma och hälsa på och uppfödaren skickade bilder och berättade på sms att valparna blivit godkända på vet.besiktningen.

Jag har aldrig och kommer aldrig köpa ett djur utan att prata med uppfödaren/säljaren på telefon. Likaså kommer jag aldrig att sälja ett djur utan att ha fått prata med personen på telefon.

Jag är ingen telefonvägrare, men jag måste få ta det i min takt. För mig är det som att hoppa bungyjump varenda gång telefonen ringer. Ren skräck. Fy fan alltså att hoppa det där hoppet flera gånger om dagen. Det är enklare att låta bli. Men ibland utsätter även jag mig för det.

Det där hade jag tyckt varit perfekt. Jag älskar inte att tala i telefon heller så koncist och sedan när man tycker det funkar ta resten på mail, det funkar finfint!

 

[Sol]

Jo, ställer jag en komplex fråga förväntar jag mig inget blixtsnabbt tvärsäkert svar. Men om jag fråga något hyfsat enkelt och specifikt som tex "Hur gammal är du?" så förväntar jag mig inga tveksamheter.

På fel dag svarar jag antingen fel på den frågan eller så behöver jag tänka länge. Inget skämt.

 

[MM]

Ungefär vad de flesta valpintressenter skriver + att många tillägger vad just de har att erbjuda en valp, så inget i ditt mail sticker ju ut och utifrån det är du ju helt "normal" från mitt mottagarperspektiv

Det låter bra!
Det sista jag vill är att sticka ut och att det ska märkas att jag har telefonfobi. Att jag efter samtalet lägger mig på sängen och hyperventilerar en stund är det som tur är ingen som märker

 

[MM]

Det där hade jag tyckt varit perfekt. Jag älskar inte att tala i telefon heller så koncist och sedan när man tycker det funkar ta resten på mail, det funkar finfint!

Jo men det upplägget var jättebra faktiskt
Uppfödaren skickade en-två bilder under veckan så vi kunde följa valparna. Det var tre valpar och en var tingad så vi hade två vi fick välja mellan. Uppfödaren skulle behålla den sista själv (två tikar) till avel men vi fick ta den som vi fann tycke för. Båda var lika "fina" så att säga.
Vi valde den som INTE började gnaga på mina skor det första den gjorde så fort vi kom in i trädgården

 

[the_connemara]

Jag hatar att prata i telefon! Svarar oftast inte när någon ringer om det inte är min sambo eller ngt väntat ang hästen tex. Vänner inkl min mor ringer jag oftast upp sedan.

Framförallt så instämmer jag i mkt av vad @Migo skrev i början. Jag avskyr att bli avbruten o inte veta hur mkt tid ett samtal tar. Headset har jag hittills inte hittat ngt som jag gillar varken att ha på mig eller att prata/lyssna i o det är ännu en grej man skulle behöva ha ständigt tillgänglig. Jag tycker oavsett alltid det är sjukt jobbigt o försöka höra vad folk säger, är väldigt osmart på att fatta sådant när jag inte hör exakt. Har dessutom svårt att göra andra grejer under tiden eftersom jag lägger sålt fokus på att försöka höra o förstå vad människan säger.

Sedan nästa grej: telefontider Jag skämtar inte när jag säger att det kan gå allt från veckor till månader innan jag ringer ngt ställe bara för att man måste pricka in en telefontid.

På jobbet pratar vi mycket i telefon men även där är ffa en kollega sanslöst svår att förstå (även irl). Men det är korta, väntade grejer så jag fattar ändå oftast.

Min mail är jag lite osams med men annars är mitt liv typ baserat på Messenger. Det mesta vi diskuterar är dessutom oftast baserat på artikel/filmklipp/kommentar osv o mkt smidigt att dela info så. De mest aktiva grupperna där fattar alla alltid direkt vad man menar så tar ingen tid per se att inte prata i telefonen o alla kan delta när de hinner. Love it!

 

[Sharpless]

Själv avskyr jag att prata. Jag behöver tänka efter länge för att formulera mig (gäller både telefon och öga mot öga), så jag föredrar skriftlig kommunikation, där jag kan komma fram till något jag tycker känns bra.

 

[As_Vegas]

På fel dag svarar jag antingen fel på den frågan eller så behöver jag tänka länge. Inget skämt.

Jag hade inte dömt ut dig som oärlig eller allmänt dålig person överhuvudtaget, men nog hade jag gjort en mental notering och tyckt att jag visste lite mer om dig som person efter samtalet än jag gjorde före.

 

[starcraft]

Nog fanns telefonskräck innan mail och sms. Men då fanns inte samma alternativ, posten känns ju sällan som ett alternativ, så då fick man nog tvunget ringa ändå ibland. Jag hade telefonskräck som barn/tonårig och är fortfarande inte helt bekväm med det privat. Jag behövde alltid förbereda mig några dagar innan viktiga samtal och skrev ner på ett papper exakt vad jag skulle säga. Förr i tiden behövde man ju ringa hem till kompisar om man ville leka, men jag tyckte alltid det var jobbigt och framförallt om någon annan svarade. Hade oftast förberett vad jag skulle säga. Min första pojkvän i tonåren vågade jag aldrig ringa till, men då hade ju sms och messenger börjat komma. Men jag har jobbat med den genom att jag sökte ett jobb i kundtjänst (jobbat på ett par ställen efter det). Enda gången jag har ljugit på en arbetsintervju... de frågade något i stil med om jag var bekväm med att prata i telefon och jag svarar glatt ja. Första 2-3 veckorna var grav ångest! på jobbet funkar det utmärkt - jag går in i en jobbpersona liksom, men hemma ringer jag helst inte om det går att undvika, men jag behöver inte längre skriva ner vad jag ska säga när jag väl ringer. Och som några andra skrev så svarar jag sällan för jag vill inte bli avbruten och för att jag aldrig vet hur långt ett samtal är och om det är något viktigt. Har en kompis som är expert på att ringa och prata om absolut ingenting i typ en timme och som jag försökt i avsluta 50 minuter... så jag svarar oftast inte om jag inte har någon timme över.

 

[Lager]

När jag haft hästar på annons eller när folk kontaktat mig om träning/tillridning tycker jag det är mycket lättare att få en uppfattning via telefon än mejl. Mejl blir mer tillrättalagt, via telefon hör man lättare om personen faktiskt vet vad den pratar om. Man kan följa upp med korta följdfrågor som egentligen inte är så viktiga (som t.o.m skulle se dumma ut i ett mejl) men som säger en hel del. Man hör också om personen bara pratar på utan att lyssna osv.

Precis - jag kan komma med direkta följdfrågor i samtalet... Mailkommunikation är långsammare och klumpigare och tar längre tid.

Pratar vi om att sälja djur så hade det känts märkligt att skicka iväg levande varelser utan någon som helst direktkontakt med köparen. Det låter väldigt mycket som att hämta valpar ut bakluckan på bilen på en parkeringsplats nånstans...

Däremot är det jättebra att boka en telefontid via mail, med en kort presentation i text och typ "kan vi höras tisdagkväll kl 19?" Då kan jag avsätta tid, se till att det är lugnt och tyst, och jag blir inte avbruten mitt i något annat.

Är det en förfrågan om något så går mail utmärkt däremot. Då är det ju oftast t o m enklare, att få alla eventuella siffror, tider och datum i text så är det lättare att komma ihåg vad som bestämts.

 

[cewe]

Nog fanns telefonskräck innan mail och sms. Men då fanns inte samma alternativ, posten känns ju sällan som ett alternativ, så då fick man nog tvunget ringa ändå ibland. Jag hade telefonskräck som barn/tonårig och är fortfarande inte helt bekväm med det privat. Jag behövde alltid förbereda mig några dagar innan viktiga samtal och skrev ner på ett papper exakt vad jag skulle säga. Förr i tiden behövde man ju ringa hem till kompisar om man ville leka, men jag tyckte alltid det var jobbigt och framförallt om någon annan svarade. Hade oftast förberett vad jag skulle säga. Min första pojkvän i tonåren vågade jag aldrig ringa till, men då hade ju sms och messenger börjat komma. Men jag har jobbat med den genom att jag sökte ett jobb i kundtjänst (jobbat på ett par ställen efter det). Enda gången jag har ljugit på en arbetsintervju... de frågade något i stil med om jag var bekväm med att prata i telefon och jag svarar glatt ja. Första 2-3 veckorna var grav ångest! på jobbet funkar det utmärkt - jag går in i en jobbpersona liksom, men hemma ringer jag helst inte om det går att undvika, men jag behöver inte längre skriva ner vad jag ska säga när jag väl ringer. Och som några andra skrev så svarar jag sällan för jag vill inte bli avbruten och för att jag aldrig vet hur långt ett samtal är och om det är något viktigt. Har en kompis som är expert på att ringa och prata om absolut ingenting i typ en timme och som jag försökt i avsluta 50 minuter... så jag svarar oftast inte om jag inte har någon timme över.

Skulle kunnat vara jag som skrivit den texten, förutom att sms och Messenger inte ens var nära att finnas tillgängligt när jag och sambon träffades .
Guuud så hemskt det var ringa hem till honom och någon av hans föräldrar svarade

 

[voltis]

Gäller det allt i livet eller är det bara telefonsamtal?
Vad händer om du träffar på person du känner på stan? Låtsas du som att du inte ser dem och går vidare eftersom du faktiskt inte vet vad de kommer att säga?

Oftast har man väl ett hum om vad folk vill när de ringer tänker jag.

Nej men möter jag ngn på gatan så är det oftast en spontanträff och inte ngn som "vill" ngt på samma sätt som när man ringer upp ngn. Svårt att förklara.
Men tycker helt enkelt inte det är så kul att prata i telefon, alltid känt så bara.
Jag o mamma tex skriver mkt till varann på messenger, ringer varann extremt sällan. Hon är som mig

 

[Görel]

Argumentet att skriva istället för att ringa för att vara säker på vad den man pratar med faktiskt vill säga kan jag förstå. Det vill jag också kunna göra ibland, särskilt när det gäller enkla överenskommelser som att boka tid.

Jag ringde nyss för att beställa frisörtid. Tjejen i telefon sluddrade och blev snorkig när jag inte hörde vad hon sa. Det här är inte första gången som en ung tjej blivit det eller spydig när man inte uppfattat vad hon sa. Jag har aldrig upplevt det med män eller äldre kvinnor. (på Åhlens i Mörby för några år sedan blev en kassörska så kränkt av att jag med min dåliga hörsel inte hörde hennes småprat att hon knölade ihop och tryckte ner kläderna jag köpt i påsen. Idiot).

Nu har inte jag telefonskräck men hade jag haft det hade en sådan situation varit förödande för den som har samlat mod till sig för att ringa.

 

[kossankaj]

Jag startade ju tråden så måste skriva något mer, jag har ingen telefonskräck precis , i mitt fall beror det enbart på att jag har tröttnat på samtal till främmande människor , då hälften inte pratar rent utan kör någon urdialekt från sitt län.
Och man hör dåligt i dagens telefoner, så dels hör man inte pga mångas dialekter plus att man inte hör pga ljudet i mobilen.
Och att sitta och skriva ner vad den andra säger på papper?
Varför inte bara få det nerskrivet på mejlen Direkt ?
Skriva upp på papper känns som något man gjorde när text-tv plus telefon var ända sättet

 

[mandalaki]

Jag startade ju tråden så måste skriva något mer, jag har ingen telefonskräck precis , i mitt fall beror det enbart på att jag har tröttnat på samtal till främmande människor , då hälften inte pratar rent utan kör någon urdialekt från sitt län.
Och man hör dåligt i dagens telefoner, så dels hör man inte pga mångas dialekter plus att man inte hör pga ljudet i mobilen.
Och att sitta och skriva ner vad den andra säger på papper?
Varför inte bara få det nerskrivet på mejlen Direkt ?
Skriva upp på papper känns som något man gjorde när text-tv plus telefon var ända sättet

En del pratar inte rent, andra skriver inte rent.

 

[kossankaj]

En del pratar inte rent, andra skriver inte rent.

Kanske inte men jag har alltid kunnat läsa en text jag får
Få skriver ju korrekt numera , men det går iaf att förstå