Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[Inte_Ung]

Jag blir litet bedrövad av den hårda attityd som många visar mot sina barn och andra unga människor i den här tråden. Det är tufft att bli vuxen. Man kan behöva allt möjligt stöd i den resan. Självklart så stöttar jag mina mer eller mindre vuxna barn på alla sätt som jag kan.
Vi är en familj som hjälps åt.

 

[sjoberga]

Jag blir litet bedrövad av den hårda attityd som många visar mot sina barn och andra unga människor i den här tråden. Det är tufft att bli vuxen. Man kan behöva allt möjligt stöd i den resan. Självklart så stöttar jag mina mer eller mindre vuxna barn på alla sätt som jag kan.
Vi är en familj som hjälps åt.

Jag ser helt enkelt ett regelbundet tillstickande av pengar som mer av en björntjänst än ett stöd. Likaså gällande en del av den annan ”hjälp” som erbjuds i praktiken, det hindrar snarare än stödjer. Det är bättre att fundera över vilket som är bästa sättet att stödja än att hala fram plånboken vid minsta motgång, inte låta bli att stödja alls.

Ett annat exempel som togs upp i tråden är utlån av sommarstugor i släkten som kan bli en riktig konflikthärd, då det kan bli en enorm besvikelse om den unga vill göra något annat. Fast det är lite på annat närliggande tema.

 

[sjoberga]

En del föräldrar verkar vara rädda för att inte vara behövda i tillräcklig utsträckning av sina vuxna barn och vill därför etablera något slags beroende och ibland inflytande över sina barns livsval som vuxna. Finns en del bra litteratur på området. Det handlar inte alls bara om ekonomi, men för den som har pengar , kanske lättaste vägen att välja.

(Ekonomiskt stöd kan också användas för att skapa mer frihet och oberoende, så det är inte svartvitt - det krävs mer än en ekonomisk transaktion för att det ska vara tecken på något osunt)

 

[the_connemara]

Jag blir litet bedrövad av den hårda attityd som många visar mot sina barn och andra unga människor i den här tråden. Det är tufft att bli vuxen. Man kan behöva allt möjligt stöd i den resan. Självklart så stöttar jag mina mer eller mindre vuxna barn på alla sätt som jag kan.
Vi är en familj som hjälps åt.

Hugger valfritt inlägg eftersom typ alla är likadana.

Finns det typ ingen som VILL diskutera trådstarten eller vad är det egentliga problemet här?

Det är väl klart att de flesta gärna hjälper till med vad de KAN. Men nu handlade ju tråden EXTREMT tydligt om problemen som uppenbarligen kan uppstå. TS önskade ju en diskussion om barn-vuxenrelationen där ffa pengar användes på ett sätt som gjorde den ojämlik.

HUR kan det då utvecklas till 8 sidor av "jag fick hjälp och det är bra! Vi har en fin relation! Jag ska göra samma för mina barn!" utan vidare reflektioner som var precis det ENDA TS handlade om? Det är ju inte ens något att bryta ut, hela tråden är ju urspårad av denna vilja att försvara istället för att reflektera mera?

Jag ger upp innan jag ens börjat. Vi har ju ett supertydligt exempel från andra sidan där precis hela buke är komplett tvärtom till hjälp mot denna tråden.

 

[Inte_Ung]

Finns det typ ingen som VILL diskutera trådstarten eller vad är det egentliga problemet här?

De problem som TS vill diskutera har inget med hur mycket man hjälper varandra i en familj att göra. Det handlar om helt andra saker som t.ex. hänsyn till andra.
Så frågan blir fel när sambandet som är givet är fel.

 

[Kattennizze]

Hugger valfritt inlägg eftersom typ alla är likadana.

Finns det typ ingen som VILL diskutera trådstarten eller vad är det egentliga problemet här?

Det är väl klart att de flesta gärna hjälper till med vad de KAN. Men nu handlade ju tråden EXTREMT tydligt om problemen som uppenbarligen kan uppstå. TS önskade ju en diskussion om barn-vuxenrelationen där ffa pengar användes på ett sätt som gjorde den ojämlik.

HUR kan det då utvecklas till 8 sidor av "jag fick hjälp och det är bra! Vi har en fin relation! Jag ska göra samma för mina barn!" utan vidare reflektioner som var precis det ENDA TS handlade om? Det är ju inte ens något att bryta ut, hela tråden är ju urspårad av denna vilja att försvara istället för att reflektera mera?

Jag ger upp innan jag ens börjat. Vi har ju ett supertydligt exempel från andra sidan där precis hela buke är komplett tvärtom till hjälp mot denna tråden.

Jag tycker du har rätt. Jag har bara aldtig stött på detta fenomen tidigare, och tror att det är marginellt vilket ju ändå inte spelar någon roll för TS. Intressant dock, hur vi reagerade på tråden även om jag kan förstå TS frustration.

 

[Inte_Ung]

Jag ser helt enkelt ett regelbundet tillstickande av pengar som mer av en björntjänst än ett stöd.

Om man inom familjen är van vid att dra runt saker och ting tillsammans så uppstår inte det problemet. I det läget så hjälps man redan åt i Familjen AB vilket gör att situationen inte uppkommer. När man hamnat i tokigt läge så har det redan gått fel. Strypande av hjälp kan då få förödande konsekvenser.
Studietiden är inte lätt, litet hjälp på traven där kan vara skillnaden mellan avklarade studier och en krasch.

 

[MCP]

Känner att jag har lite svårt att få ordning på alla tankar kring detta.

Jag diskuterar gärna det som står i artikeln i ts, problemet är bara att jag tror att exemplen som står där beror på mera komplicerade saker än än pengar.
Pengarna och gåvorna är bara ett symptom på något, utan dem skulle problemen antagligen ta sig i uttryck på andra vis.

T.ex. en kontrollerande förälder måste inte ta till pengar för att fortsätta kontrollera.

 

[sjoberga]

Om man inom familjen är van vid att dra runt saker och ting tillsammans så uppstår inte det problemet. I det läget så hjälps man redan åt i Familjen AB vilket gör att situationen inte uppkommer. När man hamnat i tokigt läge så har det redan gått fel. Strypande av hjälp kan då få förödande konsekvenser.
Studietiden är inte lätt, litet hjälp på traven där kan vara skillnaden mellan avklarade studier och en krasch.

Fast det lät utstuderat elakt och helt tvärtom mot hur jag tänker. Att sticka till pengar regelbundet för att skapa beroendet, och sedan när det är riktigt illa, sluta att göra det. Riktigt dysfunktionellt.

Jag tänker mer på att jobba tillsammans vid behov med att hålla sig inom de ramar man har och skapa förutsättningar för frihet, eget ansvar, självständighet och oberoende - oavsett storlek på ramen. Något som börjar tidigt men som gärna får vara i slutfasen i åldern 18-25. Vi ser nog föräldraskapets mål i lite olika nyanser, säkert präglade av vad vi upplevt själva och sett genom våra liv.

För mig är att skapa förutsättningar för mina barns frihet att välja sina liv det mest grundläggande värdet.

På intet sätt motsäger det att man när den unga vill ger andra former av stöd och finns där när den akuta krisen uppstår på riktigt. För det kan hända även om man tycker att man jobbat hårt för att minimera den risken genom föräldraskapet.

 

[Badger]

Fast jag kanner nog inte en enda ungdom som varit "jambordig vuxen" vid 18 ar. For de flesta har det narmat sig "jambordigt vuxen" utan de varsta tonars missar runt 20, och ekonomin ar inte det som varit mest tydligt utan beslutsprocessen hos ungdommen har helt klart behovt lite hjalp for att ungdommen ska se alla vinklar i ett beslut.



Nej, foraldrar ar inte skyldiga att forsorja sina barn efter de fyllt 18, men for mig, och manga andra har, ar det tydligen en sjalvklar sak. Har man agnat 18 ar att lara ett barn att bli en bra vuxen, en som kan fatta egna beslut, en som klarar av ekonomien ... ska man plotsligt inte finnas som sista fallskarm, allt efter formaga, bara for att de fyllt 18?

Håller med och myndighetsåldern var ju 20 för några år sedan, fram till 1974 och innan dess 21 fram till 1969. inte helt ovanligt tror jag tidigare var att arv var villkorade att få ut när man fyllde 25/30 och innan dess betalades ut som underhåll från advokat för att man skulle hinna mogna. Så folk var inte så himla snabbmogna med pengar förr heller.

En liten fallskärm finns ju dock, föräldrarna måste försörja tills man gått ut gymnasiet.

Är det inte i Tyskland tills de gått igenom universitetet till och med tror jag? https://svjt.se/svjt/1993/327

 

[Badger]

Fast jag kanner nog inte en enda ungdom som varit "jambordig vuxen" vid 18 ar. For de flesta har det narmat sig "jambordigt vuxen" utan de varsta tonars missar runt 20, och ekonomin ar inte det som varit mest tydligt utan beslutsprocessen hos ungdommen har helt klart behovt lite hjalp for att ungdommen ska se alla vinklar i ett beslut.



Nej, foraldrar ar inte skyldiga att forsorja sina barn efter de fyllt 18, men for mig, och manga andra har, ar det tydligen en sjalvklar sak. Har man agnat 18 ar att lara ett barn att bli en bra vuxen, en som kan fatta egna beslut, en som klarar av ekonomien ... ska man plotsligt inte finnas som sista fallskarm, allt efter formaga, bara for att de fyllt 18?

Exakt finns till och med visat.

En omogen hjärna
Vår hjärna är inte färdig utvecklad förrän vid 25 års ålder och det är pannloben som utvecklas sist. I pannloben sitter beslutsfattande förmågor, riskbedömningar, helhetsperspektiv, framtidsplanering, förmågan att sålla information och många fler av våra högre förmågor.

och
https://www.svd.se/hjarnan-fullvuxen-forst-vid-25

Så kvinnans ogifta myndighetsålder under mitten av 1800-talet 25 verkar ju snarare stämma bättre överens med hjärnan än mannens som då var 21 och ganska dåligt med 18 som kom till av politiska orsaker. Men som såklart fungerar bäst oavsett eftersom det är så i de flesta länder och folk (18 åringar) rimligen föredrar det.

Jag slår vad om att de flesta över 21 skulle totalt avsky att vara omyndiga precis som kvinnorna då. Så det är ju en dålig gräns. Men att ta knasiga beslut före 25 är helt enkelt inte jättekonstigt.

(Som att erövra världen som Bukefalos käre ägare kom på )

 

[TinyWiny]

Känner att jag har lite svårt att få ordning på alla tankar kring detta.

Jag diskuterar gärna det som står i artikeln i ts, problemet är bara att jag tror att exemplen som står där beror på mera komplicerade saker än än pengar.
Pengarna och gåvorna är bara ett symptom på något, utan dem skulle problemen antagligen ta sig i uttryck på andra vis.

T.ex. en kontrollerande förälder måste inte ta till pengar för att fortsätta kontrollera.

Såklart det är mer komplicerat än bara pengar. Pengarna är ett symptom. Det var just det jag ville diskutera men som uppenbarligen inte går på buke vilket förvånar mig enormt. Vi är ändå på buke där det mest känsliga brukar gå att diskutera men uppenbarligen inte detta. Istället hålls försvarstal efter försvarstal om något helt annat än vad som avsågs i trådstarten.

 

[Badger]

Stycke ett: Läst tex min tredje mening igen.

Styckte två: Jag skulle vilja editera till: "Visst är det som du säger att många av de som har möjlighet att ta emot hjälp ger liknande hjälp till nästa generation." Att ens behöva göra den editeringen gör mig också bedrövad.

Samtidigt finns en intressant aspekt av det. Att om alla som kan hjälper de de kan hjälpa så räcker statens resurser till att hjälpa dem som inte kan få hjälp. Tex jämför, om jag hjälper mitt barn med läxorna/läsningen så får läraren tid över till att hjälpa ett barn vars föräldrar inte kan hjälpa hen med läxorna/läsningen.

Dvs det som många ser som extremt negativt och dumt och orättvist, det som akademiker borde låta bli för att utjämna allas möjligheter, att hjälpa sitt barn i skolan är kanske visst rättvist och lämnar resurser över till de som inte kan få hjälp. Skolan är trots allt mer orättvis nu när det här med att hjälpa barnen själv hemma blir allt fulare och fulare.

Men samma med det lilla smålån som fixade skulden som kunde lett till en spiral av skulder och socialen. Den personen belastade inte systemet som behövs för någon som inte kunde få hjälpen.

 

[Grazing]

Såklart det är mer komplicerat än bara pengar. Pengarna är ett symptom. Det var just det jag ville diskutera men som uppenbarligen inte går på buke vilket förvånar mig enormt. Vi är ändå på buke där det mest känsliga brukar gå att diskutera men uppenbarligen inte detta. Istället hålls försvarstal efter försvarstal om något helt annat än vad som avsågs i trådstarten.

Det som står i trådstarten tycker jag inte har så mycket med föräldrar/barn relation och jag tycker inte riktigt det hör ihop med vad tråden heter.

Jag förstår inte kopplingen mellan att föräldrarna bjuder på saker och ting och på så sätt vill ha makten, det går att bjuda och vara generös och vilja ge utan att för den delen ha ett kontrollbehov.

Inget känsligt ämne för mig, håller bara inte med om att makt och kontrollbehov måste finnas bara för att viljan att ge och bjuda på saker och ting finns.

Att någon oavsett tror att den måste bjuda osv för att någon vill umgås har tror jag mest med osäkerhet att göra, det är ju likadant i många relationer. Att tro att man måste köpa umgänget, det är ju snarare barnen som har en maktposition där än tvärtom. Många föräldrar känner nog sig ganska ensamma när barnen flyttar och skaffar egna liv.

 

[vallhund]

Det som står i trådstarten tycker jag inte har så mycket med föräldrar/barn relation och jag tycker inte riktigt det hör ihop med vad tråden heter.

Jag förstår inte kopplingen mellan att föräldrarna bjuder på saker och ting och på så sätt vill ha makten, det går att bjuda och vara generös och vilja ge utan att för den delen ha ett kontrollbehov.

Inget känsligt ämne för mig, håller bara inte med om att makt och kontrollbehov måste finnas bara för att viljan att ge och bjuda på saker och ting finns.

Att någon oavsett tror att den måste bjuda osv för att någon vill umgås har tror jag mest med osäkerhet att göra, det är ju likadant i många relationer. Att tro att man måste köpa umgänget, det är ju snarare barnen som har en maktposition där än tvärtom. Många föräldrar känner nog sig ganska ensamma när barnen flyttar och skaffar egna liv.

Stackars barn som blir till för att föräldrarna är rädda för att bli ensamma.

 

[sjoberga]

Stackars barn som blir till för att föräldrarna är rädda för att bli ensamma.

Det kanske var att dra det till sin spets - samtidigt som det är lite av pudelns kärna för trådämnet.

Men det är intressant att se hur konservativa familjevärderingar hyllas i en tråd i detta forum, som jag upplever på många andra sätt inte delas så intensivt. Det verkar tangera väldigt grundläggande värderingsfrågor.

Jag tycker till exempel inte att det system vi har ganska unikt i Sverige, att barn ärver 100% av sina föräldrar är särskilt rättvist eller bra. Fast det är såklart en helt annan fråga i en tangents riktning.

 

[stjarnhimmel]

Såklart det är mer komplicerat än bara pengar. Pengarna är ett symptom. Det var just det jag ville diskutera men som uppenbarligen inte går på buke vilket förvånar mig enormt. Vi är ändå på buke där det mest känsliga brukar gå att diskutera men uppenbarligen inte detta. Istället hålls försvarstal efter försvarstal om något helt annat än vad som avsågs i trådstarten.

Jag tror inte att den frågan är känslig att diskutera. Däremot utifrån svaren i tråden låter det som att många inte känner igen den. Och då har folk i stället diskuterat det som de känner till.
Jag kan inte se att jag har någon sådan situation i min närhet. Visst finns det bekanta som är vuxna som ibland får gåvor, resor etc av sina föräldrar. Men jag har svårt att se att det handlar om maktmedel eller att man annars tror att barnen inte vill umgås med en.
Jag har läst två fall här på buke som jag tänker kan vara åt det hållet som du menar. Men- det är ju samtidigt personer som jag inte känner alls och inte vet mer än inläggen på buke.

 

[Grazing]

Stackars barn som blir till för att föräldrarna är rädda för att bli ensamma.

Det är väl inte konstigt att föräldrar som haft fullt hus hemma i 20 år känner sig ensamma när barnen ger sig iväg? Föräldrar är också människor. Betyder ju övht inte att föräldrarna skaffade barnen pga att dom kände sig ensamma innan. Varför ska föräldrar aldrig kunna få känna som människor gör?

Skaffar man en hund så känner man sig ensam när hunden försvinner, eller om hästen försvinner, är man med kompisar varje dag så känner man sig ensam när dom försvinner. Inget konstigt med det. Att då vissa känner att dom måste bjuda och ge för att dom är rädda att barnen inte har lust/tid osv att ses annars är ju inget konstigt.

 

[stjarnhimmel]

Det är väl inte konstigt att föräldrar som haft fullt hus hemma i 20 år känner sig ensamma när barnen ger sig iväg? Föräldrar är också människor. Betyder ju övht inte att föräldrarna skaffade barnen pga att dom kände sig ensamma innan. Varför ska föräldrar aldrig kunna få känna som människor gör?

Skaffar man en hund så känner man sig ensam när hunden försvinner, eller om hästen försvinner, är man med kompisar varje dag så känner man sig ensam när dom försvinner. Inget konstigt med det. Att då vissa känner att dom måste bjuda och ge för att dom är rädda att barnen inte har lust/tid osv att ses är ju inget konstigt.

Ja och egentligen handlar det nog inte bara om barnen. Jag ser samma hos vänner som tex avlivat hästen eller hunden. Det blir tomt och ens livsstil förändras.

 

[the_connemara]

Samtidigt finns en intressant aspekt av det. Att om alla som kan hjälper de de kan hjälpa så räcker statens resurser till att hjälpa dem som inte kan få hjälp. Tex jämför, om jag hjälper mitt barn med läxorna/läsningen så får läraren tid över till att hjälpa ett barn vars föräldrar inte kan hjälpa hen med läxorna/läsningen.

Dvs det som många ser som extremt negativt och dumt och orättvist, det som akademiker borde låta bli för att utjämna allas möjligheter, att hjälpa sitt barn i skolan är kanske visst rättvist och lämnar resurser över till de som inte kan få hjälp. Skolan är trots allt mer orättvis nu när det här med att hjälpa barnen själv hemma blir allt fulare och fulare.

Men samma med det lilla smålån som fixade skulden som kunde lett till en spiral av skulder och socialen. Den personen belastade inte systemet som behövs för någon som inte kunde få hjälpen.

Men jag trodde vi pratade om att behöva hjälp pga att en lever över sina tillgångar? Och att det leder till ett ojämlikt förhållande när barnen blivit vuxna?