Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[sjoberga]

Det är väl inte konstigt att föräldrar som haft fullt hus hemma i 20 år känner sig ensamma när barnen ger sig iväg? Föräldrar är också människor. Betyder ju övht inte att föräldrarna skaffade barnen pga att dom kände sig ensamma innan. Varför ska föräldrar aldrig kunna få känna som människor gör?

Skaffar man en hund så känner man sig ensam när hunden försvinner, eller om hästen försvinner, är man med kompisar varje dag så känner man sig ensam när dom försvinner. Inget konstigt med det. Att då vissa känner att dom måste bjuda och ge för att dom är rädda att barnen inte har lust/tid osv att ses annars är ju inget konstigt.

Det konstiga i mitt tycke är att man kan acceptera att belasta, skuldbelägga, låta bli att hjälpa till egen kapacitet och styra sina barn för att lösa en situation man borde vara vuxen nog att hantera själv. När så sker.

Ett exempel är en bekant vars mamma kommer hem och tvättar, lagar matlådor och ger fickpengar till öl och cigaretter åt väl övervuxne sonen - för att ”jag vill också visa att jag kan vara nyttig” samtidigt som ingen nånsin lärt sonen att tvätta eller laga mat själv. Inte speciellt bra föräldraskap i MIN mening.

 

[vallhund]

Men jag trodde vi pratade om att behöva hjälp pga att en lever över sina tillgångar? Och att det leder till ett ojämlikt förhållande när barnen blivit vuxna?

Så uppfattade jag också trådstarten.

 

[Grazing]

Det konstiga i mitt tycke är att man kan acceptera att belasta, skuldbelägga, låta bli att hjälpa till egen kapacitet och styra sina barn för att lösa en situation man borde vara vuxen nog att hantera själv. När så sker.

Jag håller inte med om att det är så det är för dom flesta, väldigt väldigt få fall kanske föräldrar håller på så. I dom flesta fall så näe, det är inget jag varken hört om eller känner igen i min omgivning.

Även om man som vuxen klarar av nånting är det ganska skönt och tryggt ibland att låta någon annan som vill lösa problemet lösa problemet, det är inget fel att behöva känna sig liten igen och låta någon annan hjälpa en. Det betyder inte att man som vuxen inte hade klarat situationen annars.

Att vara vuxen innebär ju inte att alltid i alla situationer oavsett vara stark nog att klara allting, ibland behöver man avlastning och hjälp helt enkelt och det är inget fel med det.

 

[MiniLi]

Såklart det är mer komplicerat än bara pengar. Pengarna är ett symptom. Det var just det jag ville diskutera men som uppenbarligen inte går på buke vilket förvånar mig enormt. Vi är ändå på buke där det mest känsliga brukar gå att diskutera men uppenbarligen inte detta. Istället hålls försvarstal efter försvarstal om något helt annat än vad som avsågs i trådstarten.

Jag tror att det är lite oklart vad som var syftet med tråden. Det känns ganska rörigt. I TS så ser det verkligen ut som att det är den ekonomiska frågan som du vill diskutera.
Om du vill diskutera destruktiva barn-föräldrarelationer så görs det nog bäst bortanför pengafrågan.

 

[stjarnhimmel]

Ett exempel är en bekant vars mamma kommer hem och tvättar, lagar matlådor och ger fickpengar till öl och cigaretter åt väl övervuxne sonen - för att ”jag vill också visa att jag kan vara nyttig” samtidigt som ingen nånsin lärt sonen att tvätta eller laga mat själv. Inte speciellt bra föräldraskap i MIN mening.

Såna exempel har jag nog bara sett i det där tv-programmet som gick för några år sedan. Tror det hette "ung och bortskämd"?
Där var det en mamma som åkte hem till sin son på drygt 20 varje dag för att städa och diska åt honom.
I de fallen gissar jag att det kanske handlar om att personen vill känna sig behövd? Och visst är det inte bra att ha lärt sonen att klara såna saker själv. Men samtidigt om personen är vuxen idag så har ju hen ett ansvar att också lära sig hur tvättmaskinen fungerar.

 

[stjarnhimmel]

Men jag trodde vi pratade om att behöva hjälp pga att en lever över sina tillgångar? Och att det leder till ett ojämlikt förhållande när barnen blivit vuxna?

Så uppfattade jag inte trådstarten.. så det är nog lite oklart.
Jag uppfattade frågan som att pengar används som ett maktmedel och för att barnen ska vilja umgås med en. Att leva över sina tillgångar uppfattade inte jag.

 

[sjoberga]

Såna exempel har jag nog bara sett i det där tv-programmet som gick för några år sedan. Tror det hette "ung och bortskämd"?
Där var det en mamma som åkte hem till sin son på drygt 20 varje dag för att städa och diska åt honom.
I de fallen gissar jag att det kanske handlar om att personen vill känna sig behövd? Och visst är det inte bra att ha lärt sonen att klara såna saker själv. Men samtidigt om personen är vuxen idag så har ju hen ett ansvar att också lära sig hur tvättmaskinen fungerar.

Det finns mer än ett sånt exempel i min närhet (inte varje dag, men regelbundet). Nä, ansvaret är såklart inte bara förälderns men man hjälper inte till insikt om det genom beteendet och att ganska egoistiskt sätta sin ensamhet i hög prio.

I de fallen är det inte ett beteende som startar när barnen blir vuxna, det är mer genomgripande än så.

 

[MiniLi]

Såna exempel har jag nog bara sett i det där tv-programmet som gick för några år sedan. Tror det hette "ung och bortskämd"?
Där var det en mamma som åkte hem till sin son på drygt 20 varje dag för att städa och diska åt honom.
I de fallen gissar jag att det kanske handlar om att personen vill känna sig behövd? Och visst är det inte bra att ha lärt sonen att klara såna saker själv. Men samtidigt om personen är vuxen idag så har ju hen ett ansvar att också lära sig hur tvättmaskinen fungerar.

Jag har ett sånt fall i min närhet. Men jag tror faktiskt inte att den mannen hade klarat sig så bra utan allt stöd. Kanske om han varit ung idag och någon uppfattat hans grundläggande svårigheter, men han är 55+ och det var nog inte så lätt förr.

Hade han inte varit så ”bortskämd” hade det förmodligen gått väldigt dåligt..

 

[mandalaki]

Samtidigt finns en intressant aspekt av det. Att om alla som kan hjälper de de kan hjälpa så räcker statens resurser till att hjälpa dem som inte kan få hjälp. Tex jämför, om jag hjälper mitt barn med läxorna/läsningen så får läraren tid över till att hjälpa ett barn vars föräldrar inte kan hjälpa hen med läxorna/läsningen.

Dvs det som många ser som extremt negativt och dumt och orättvist, det som akademiker borde låta bli för att utjämna allas möjligheter, att hjälpa sitt barn i skolan är kanske visst rättvist och lämnar resurser över till de som inte kan få hjälp. Skolan är trots allt mer orättvis nu när det här med att hjälpa barnen själv hemma blir allt fulare och fulare.

Men samma med det lilla smålån som fixade skulden som kunde lett till en spiral av skulder och socialen. Den personen belastade inte systemet som behövs för någon som inte kunde få hjälpen.

Om du hjälper ditt barn med läxorna så kan läraren sitta med ett annat barn samtidigt? Läxorna görs väl på kvällstid, och lärare ska inte vara läxhjälp, de ska undervisa.

Dessutom får du det att låta som ett idealsamhälle där det har gått jämnt upp. Precis så många föräldrar är bemedlade nog att statens resurser räcker till dem som inte är det.

 

[stjarnhimmel]

Det finns mer än ett sånt exempel i min närhet (inte varje dag, men regelbundet). Nä, ansvaret är såklart inte bara förälderns men man hjälper inte till insikt om det genom beteendet och att ganska egoistiskt sätta sin ensamhet i hög prio.

I de fallen är det inte ett beteende som startar när barnen blir vuxna, det är mer genomgripande än så.

Fast handlar det inte mer om det som @MiniLi är inne på? Dvs svårigheter på ett annat plan? Och också som andra inte ser.
Jag kommer ihåg en bekants bekant nu när jag har funderat efter exempel i min närhet. När jag senast träffade de för ett par år sedan var dottern runt 45, hade inte jobbat på 15 år och bodde fortfarande hemma. Jag tänker att det nog är lätt att bara säg "släng ut personen" och hon måste börja ta ansvar. När vi träffades pratade vi lite kring detta och mellan raderna förstod jag att det var en person som inte hade vänner, hade svårt för sociala kontakter och en rad andra saker. Dock är ju detta en 45-årig kvinna som "verkar normal" för att uttrycka det klumpigt.

Så det behöver ju inte heller bara vara att "personen är bortskämd" utan det kan också finnas aspekter som en utomstående inte känner till. Och det är väl också ett svar till TS varför du inte får svar utifrån det du ville. Det är svårt att diskutera kring människor som man inte känner. Och det känns också inte helt trevligt. Det känns inte trevligt att skriva att dessa personer "skämt bort sin dotter och borde se till att hon flyttar" när jag inte vet mer om det. Och har man inte några såna i sin närhet blir det ju bara gissningar varför en förälder gör så.

 

[Badger]

Men jag trodde vi pratade om att behöva hjälp pga att en lever över sina tillgångar? Och att det leder till ett ojämlikt förhållande när barnen blivit vuxna?

Ah, ja att få hjälp så att man kan leva över sina tillgångar låter som en klart dålig sak. Jag känner inte till något fall, men kan ju föreställa mig det. Tex om man får väldigt mycket märkeskläder/resor som tonåring och sedan inte har råd med detsamma när man flyttar hemifrån/studerar och inte klarar skillnaden. Samtidigt känns det konstigt att föreställa sig någonting och sedan vara arg på det. Om jag stötte på det skulle jag absolut bli upprörd.

(om jag stöter på det i en tråd på Buke blir jag upprörd och förvånad åt alla håll, men känns svårt att diskutera utifrån så total ensidig hörsägen.)

När jag var student så stötte jag inte på det, utan mer nödhjälp och att föräldrarna brukade bjuda studenterna på middag hemma på helger. Enda som påminner om det var en bekants partner vars föräldrar hade många barn och som fick delar av studielån så kunde aldrig laga sina hål hos tandläkaren. Det skar i en så mycket att de liksom istället för att stötta lite grävde hål, men de hade säkert inget val.

Jag åkte tex inte till landet och inte på skidresor mellan 18-25 eftersom jag inte hade råd att vara på landet, med gratis hyra. Det kändes helt normalt.

Däremot har jag stött på massa andra irriterande aspekter av bortskämd genom andra delar och på andra sätt än just det som var i tråden.

 

[Vassi]

Det finns mer än ett sånt exempel i min närhet (inte varje dag, men regelbundet). Nä, ansvaret är såklart inte bara förälderns men man hjälper inte till insikt om det genom beteendet och att ganska egoistiskt sätta sin ensamhet i hög prio.

I de fallen är det inte ett beteende som startar när barnen blir vuxna, det är mer genomgripande än så.

Jag kan inte låta bli att tänka på en del av de barn jag har mött i jobbet. De kallas ofta för curlade och bortskämda av omgivningen. Självklart finns det fall där föräldrar kanske är överbeskyddande men det är också i många fall föräldrar till barn som helt enkelt har ett helt annat behov av stöd än vad de som suckar om "bortskämd" känner till. Och dom där suckarna från andra föräldrar i fotbollslaget eller lärarna på skolan har föräldrarna varit smärtsamt medvetna om.
Flera av de barnen kommer att växa upp till vuxna som fortsatt kommer att behöva stöd, eller "curlas" av sina föräldrar. Det är klart att det finns destruktiva familjerelationer också (och även i de familjerna!), men ofta finns väldigt mycket mer än vad omgivningen ser. Ofta när jag hör om vuxna som har sådan fullservice av sina föräldrar tänker jag att det finns en anledning. För om vi vänder lite på det, hur många genomsnittliga unga vuxna skulle utan vidare tillåta sin föräldrar att komma hem och städa samt lämna matlådor varje dag?

Edit; skrev lite långsamt, ser att både @MiniLi och @stjarnhimmel skrivit liknande. Men jag ids inte radera allt jag knåpat ihop heller

 

[Görel]

Så uppfattade jag inte trådstarten.. så det är nog lite oklart.
Jag uppfattade frågan som att pengar används som ett maktmedel och för att barnen ska vilja umgås med en. Att leva över sina tillgångar uppfattade inte jag.

Jag uppfattade det som du. Att föräldrar skapar ett behov hos sina barn som barnen egentligen inte har råd med. Föräldern sponsrar den livsstilen för att på så sätt behålla kontakt med och kontroll över sina barn.

 

[MiniLi]

Jag uppfattade det som du. Att föräldrar skapar ett behov hos sina barn som barnen egentligen inte har råd med. Föräldern sponsrar den livsstilen för att på så sätt behålla kontakt med och kontroll över sina barn.

Vart kommer kontroll in?
Barnen kanske inte alls känner sig kontrollerade? Alla inblandade kan ju vara fullt nöjda utan att det är någon kontroll involverat.
Barnen kanske är jättenöjda med att få möjlight att behålla sin livsstil, men samtidigt vara fullt kapabla att ändra livsstilen om de skulle behöva.

 

[sjoberga]

Fast handlar det inte mer om det som @MiniLi är inne på? Dvs svårigheter på ett annat plan? Och också som andra inte ser.
Jag kommer ihåg en bekants bekant nu när jag har funderat efter exempel i min närhet. När jag senast träffade de för ett par år sedan var dottern runt 45, hade inte jobbat på 15 år och bodde fortfarande hemma. Jag tänker att det nog är lätt att bara säg "släng ut personen" och hon måste börja ta ansvar. När vi träffades pratade vi lite kring detta och mellan raderna förstod jag att det var en person som inte hade vänner, hade svårt för sociala kontakter och en rad andra saker. Dock är ju detta en 45-årig kvinna som "verkar normal" för att uttrycka det klumpigt.

Så det behöver ju inte heller bara vara att "personen är bortskämd" utan det kan också finnas aspekter som en utomstående inte känner till. Och det är väl också ett svar till TS varför du inte får svar utifrån det du ville. Det är svårt att diskutera kring människor som man inte känner. Och det känns också inte helt trevligt. Det känns inte trevligt att skriva att dessa personer "skämt bort sin dotter och borde se till att hon flyttar" när jag inte vet mer om det. Och har man inte några såna i sin närhet blir det ju bara gissningar varför en förälder gör så.

Fast jag tänker inte ”bortskämd” , det var du som slängde in.

Jag tänker att föräldrarna inte gett förutsättningar för sin avkomma att klara vardagen. Inte ens försökt i ren skräck att det skulle kunna fungera.

Jag upplevde nyss så lysande exempel på motsatsen - eftersom jag själv har funktionshindrade barn träffar man en del med liknande situationer - och det blir såna kontraster i det jag tycker verkar fungera och det som verkar fungera som björntjänster - grundat i samma välvilja men med så olika resultat. Det är ingen hemlighet i vad jag föredrar. En sak jag förespråkar starkt är att ingen ska behöva bli vuxen över en natt, utan att nånsin ha fått minsta förutsättningar för det, den dagen föräldrarna inte finns mer.

 

[Görel]

Vart kommer kontroll in?
Barnen kanske inte alls känner sig kontrollerade? Alla inblandade kan ju vara fullt nöjda utan att det är någon kontroll involverat.
Barnen kanske är jättenöjda med att få möjlight att behålla sin livsstil, men samtidigt vara fullt kapabla att ändra livsstilen om de skulle behöva.

Jag säger att det är så jag uppfattat trådstarten. Läser du in att det är min åsikt har du uppfattat mig fel.

 

[MiaMia]

Jag uppfattade det som du. Att föräldrar skapar ett behov hos sina barn som barnen egentligen inte har råd med. Föräldern sponsrar den livsstilen för att på så sätt behålla kontakt med och kontroll över sina barn.

Det jag associerat till i fråga om att sponsra annan livsstil än man har råd med är modell lyxfällan. Barnet köper överdriven mängd märkeskläder, åker på resor, festar dyrt, har en dyr bil . Och antingen finansierar detta med lån och blir räddad av föräldern från att hamna hos kronofogden när dessa inte kan betalas. Eller har egna småbarn och saknar pengar till mat och blöjor i slutet av månaden och då betalar mormor för att det inte ska gå ut över barnbarnen. Men i dessa fall ser jag inget som helst element av att föräldrarna har makt, de är tvärt om utnyttjade och blir känslomässigt utpressade.

Så därför har jag svårt att se riktigt i vilka situationer som föräldrarna skaffar sig makt och kontroll utan något konkret exempel. Uppfattar också trådstarten så men greppar dåligt när det egentligen är som det fungerar så?

 

[sjoberga]

Det jag associerat till i fråga om att sponsra annan livsstil än man har råd med är modell lyxfällan. Barnet köper överdriven mängd märkeskläder, åker på resor, festar dyrt, har en dyr bil . Och antingen finansierar detta med lån och blir räddad av föräldern från att hamna hos kronofogden när dessa inte kan betalas. Eller har egna småbarn och saknar pengar till mat och blöjor i slutet av månaden och då betalar mormor för att det inte ska gå ut över barnbarnen. Men i dessa fall ser jag inget som helst element av att föräldrarna har makt, de är tvärt om utnyttjade och blir känslomässigt utpressade.

Så därför har jag svårt att se riktigt i vilka situationer som föräldrarna skaffar sig makt och kontroll utan något konkret exempel. Uppfattar också trådstarten så men greppar dåligt när det egentligen är som det fungerar så?

Exempel: stöd som är uttalat eller outtalat villkorat av att man väljer en viss utbildning, en viss semestervistelseplats, en viss livspartner (vanligare i andra kulturer) eller något annat livsval. Eller att stödet uppfattas som att det ger en ökad rätt att lägga sig i och tränga sig på.

Eller bygger en vardag där man bygger in beroenden istället för frihet.

 

[TinyWiny]

Det som står i trådstarten tycker jag inte har så mycket med föräldrar/barn relation och jag tycker inte riktigt det hör ihop med vad tråden heter.

Jag förstår inte kopplingen mellan att föräldrarna bjuder på saker och ting och på så sätt vill ha makten, det går att bjuda och vara generös och vilja ge utan att för den delen ha ett kontrollbehov.

Inget känsligt ämne för mig, håller bara inte med om att makt och kontrollbehov måste finnas bara för att viljan att ge och bjuda på saker och ting finns.

Att någon oavsett tror att den måste bjuda osv för att någon vill umgås har tror jag mest med osäkerhet att göra, det är ju likadant i många relationer. Att tro att man måste köpa umgänget, det är ju snarare barnen som har en maktposition där än tvärtom. Många föräldrar känner nog sig ganska ensamma när barnen flyttar och skaffar egna liv.

Nej och det är väl det som är problemet. Bara ett fåtal har förstått vad jag ville diskutera. Det är såklart inte fel att bjuda och det måste inte finnas ett kontrollbehov bakom bjudningen heller. Det jag ville diskutera som jag bevisligen inte kan få fram begripligt ur min trasiga hjärna är när det faktiskt är så att föräldrarna använder sätt att knyta sina vuxna barn till sig som är destruktiva och när barnen tar förgivet att föräldrarna ska fortsätta betala för dem. Som handlar om kontroll från föräldrarnas sida och att se sina barn som inkapabla. Istället för att guida sina barn till kapabla vuxna och se på dem som kapabla under hela uppväxten att klara det som de faktiskt klarar, att låta barnen växa genom att göra och se att de kan, så ser man på barnen som inkapabla och fortsätter se dem så även som vuxna. Jag ser hela barndomen som en lång träning inför vuxenlivet. Allt man behöver kunna, från att koka makaroner till att ha ordning på sin ekonomi, sociala relationer och att våga ta kontakt med okända och allt däremellan behöver man lära sig när man växer upp så att man när man börjar bli vuxen börjar kunna det där och när man blir vuxen kan klara sig självständigt. Det står inte på något sätt i korrelation med att man träffas, bjuder varandra på saker och har en bra, sund och jämbördig relation.

Om föräldrarna känner sig ensamma när barnen flyttar få de lösa det på annat sätt än att knyta barnen osunt hårt till sig. Det är tidens gång att barnen flyttar hemifrån och är något man som förälder ska vara glad över att de kan göra. Den eventuella sorgen och saknaden får man ta hand om själv. Barn har rätt att som vuxna skapa sig de liv de vill leva. De ska inte behöva leva så som föräldrarna anser att de ska leva för där har föräldrarna ingen som helst talan! Det går alldeles utmärkt att träffas och ha en bra relation med sina vuxna barn utan något kontrollbehov och utan att knyta dem till sig på ett osunt sätt. Utan att döma deras val i livet och utan att döma och tycka en massa om att barnet inte väljer att leva så som de själva har valt att leva och/eller så som de anser är rätt att leva.

 

[MiaMia]

Exempel: stöd som är uttalat eller outtalat villkorat av att man väljer en viss utbildning, en viss semestervistelseplats, en viss livspartner (vanligare i andra kulturer) eller något annat livsval. Eller att stödet uppfattas som att det ger en ökad rätt att lägga sig i och tränga sig på.

Eller bygger en vardag där man bygger in beroenden istället för frihet.

Men förutsatt att barnet är i en situation där det har kapacitet att klara sin grundläggande försörjningsnivå så kan den väl bara välja att inte ta emot pengarna då. Jag tänker, som jag tror nämndes tidigare, att då ser jag det som ett större problem att barnet har en allmän psykologisk press/kulturell fostran att inte bli helt fri och ansvarstagande i sina val. Och pengarna är då bara ett av flera medel. Tror få av de fallen är så enkla som att ta bort pengarna så finns ingen maktpåverkan kvar?