Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[Badger]

Om du hjälper ditt barn med läxorna så kan läraren sitta med ett annat barn samtidigt? Läxorna görs väl på kvällstid, och lärare ska inte vara läxhjälp, de ska undervisa.

Dessutom får du det att låta som ett idealsamhälle där det har gått jämnt upp. Precis så många föräldrar är bemedlade nog att statens resurser räcker till dem som inte är det.

Nej jag tror du hårdrar lite. Jag menar inte att det ska gå jämt upp eller vara idealt. Jag bara menar att rent krasst är det väl bättre om färre behöver hjälp av staten. Och om släkt/vänner har pengarna till hjälp i kris känns det jättekonstigt att generellt tycka att de inte bör hjälpa på princip.

 

[sjoberga]

Nej jag tror du hårdrar lite. Jag menar inte att det ska gå jämt upp eller vara idealt. Jag bara menar att rent krasst är det väl bättre om färre behöver hjälp av staten. Och om släkt/vänner har pengarna till hjälp i kris känns det jättekonstigt att generellt tycka att de inte bör hjälpa på princip.

Jag har inte sett tillstymmelse av i tråden till åsikt att man inte ska hjälpa med det man kan i akut kris.

Om man gör vardagen för sina vuxna barn till akut kris för att man vill känna sig behövd är det djupt olyckligt på många plan.

 

[Grazing]

Nej och det är väl det som är problemet. Bara ett fåtal har förstått vad jag ville diskutera. Det är såklart inte fel att bjuda och det måste inte finnas ett kontrollbehov bakom bjudningen heller. Det jag ville diskutera som jag bevisligen inte kan få fram begripligt ur min trasiga hjärna är när det faktiskt är så att föräldrarna använder sätt att knyta sina vuxna barn till sig som är destruktiva och när barnen tar förgivet att föräldrarna ska fortsätta betala för dem. Som handlar om kontroll från föräldrarnas sida och att se sina barn som inkapabla. Istället för att guida sina barn till kapabla vuxna och se på dem som kapabla under hela uppväxten att klara det som de faktiskt klarar, att låta barnen växa genom att göra och se att de kan, så ser man på barnen som inkapabla och fortsätter se dem så även som vuxna.

Men är det ens medvetet då? Dom flesta har ju sina roller i olika relationer, föräldrarna kanske inte ens tänker alltid på vad dom gör och inte heller barnen. Visst så görs väl inte barnen en tjänst att tro att föräldrarna per automatik ska betala för dom men samtidigt så behöver det inte per automatik vara destruktivt. Jag förstår inte den kopplingen att det skulle vara makt inblandat eller någon utstakad plan att behålla barnens osjälvständighet.

Tror väldigt väldigt få föräldrar vill ha barnen hemma hos sig helt oförmögna att leva sina egna liv. Det är ju snudd på sjukt beteende att ha som mål i livet att barnen aldrig ska bli vuxna, det är ju inte friskt och jag tror det är väldigt ovanligt..hoppas jag.

Jag ser hela barndomen som en lång träning inför vuxenlivet. Allt man behöver kunna, från att koka makaroner till att ha ordning på sin ekonomi, sociala relationer och att våga ta kontakt med okända och allt däremellan behöver man lära sig när man växer upp så att man när man börjar bli vuxen börjar kunna det där och när man blir vuxen kan klara sig självständigt. Det står inte på något sätt i korrelation med att man träffas, bjuder varandra på saker och har en bra, sund och jämbördig relation

.
Fast hur uppväxten är inte någonting som speglar hur vuxenlivet blir per automatik. Många har inte lyft ett finger hemma under uppväxten eller behövt ta något ansvar utöver skolan typ och ändå så blir dom vettiga vuxna som utan problem klarar av att leva självständigt och lösa problem i vardagen utan föräldrarna.

Sen är ju mycket personlighet osv också som avgör vilken typ av uppväxt individen behöver för att bli en starkare vuxen.

Det och att föräldrarna vill ha kontakt eller på sättet föräldrarna tar kontakt på ser jag inte riktigt har med varandra att göra alls, hur barndomen är säger ju ingenting om hur vuxenrelationen kommer att vara eller hur mycket tid och lust barnet kommer ha att träffa föräldrarna senare i livet.

Om föräldrarna känner sig ensamma när barnen flyttar få de lösa det på annat sätt än att knyta barnen osunt hårt till sig. Det är tidens gång att barnen flyttar hemifrån och är något man som förälder ska vara glad över att de kan göra. Den eventuella sorgen och saknaden får man ta hand om själv. Barn har rätt att som vuxna skapa sig de liv de vill leva. De ska inte behöva leva så som föräldrarna anser att de ska leva för där har föräldrarna ingen som helst talan! Det går alldeles utmärkt att träffas och ha en bra relation med sina vuxna barn utan något kontrollbehov och utan att knyta dem till sig på ett osunt sätt. Utan att döma deras val i livet och utan att döma och tycka en massa om att barnet inte väljer att leva så som de själva har valt att leva och/eller så som de anser är rätt att leva.

Är väl där som är skillnaden, jag ser det inte som osunt att föräldrarna bjuder, tar kontakt osv och erbjuder saker och ting. Jag ser inte det som ett kontrollbehov av föräldern och jag ser inte varför makt skulle vara inblandat där pga det beteendet.

Det ena utesluter ju inte det andra.

 

[Badger]

Fast jag tänker inte ”bortskämd” , det var du som slängde in.

Jag tänker att föräldrarna inte gett förutsättningar för sin avkomma att klara vardagen. Inte ens försökt i ren skräck att det skulle kunna fungera.

Jag upplevde nyss så lysande exempel på motsatsen - eftersom jag själv har funktionshindrade barn träffar man en del med liknande situationer - och det blir såna kontraster i det jag tycker verkar fungera och det som verkar fungera som björntjänster - grundat i samma välvilja men med så olika resultat. Det är ingen hemlighet i vad jag föredrar. En sak jag förespråkar starkt är att ingen ska behöva bli vuxen över en natt, utan att nånsin ha fått minsta förutsättningar för det, den dagen föräldrarna inte finns mer.

@TinyWiny
Jo fast då ser man ju en situation som man kan misstänka skulle kunna leda till slutpunkten i trådstarten. Det kan hända att man sett, för ungdomar eller för barn.

Skrev ju ett helt inlägg innan om hur jag tycker allt det där i så fall startar någonstans med veckopengen inte i 18 årsåldern. Precis som ni tycker.

Däremot har jag aldrig stött på den yttersta konsekvensen på en vuxen person jag sett eller hört talas om i RL dock kanske på forum. Men då hamnar det i alldeles för osäker nivå för mig att diskutera.

Däremot som sagt kanske jag sett inte att ekonomiskt leva över tillgångarna som sagt, men kanske tidsmässigt, eller ordningsmässigt eller kunskapsmässigt. Pappa reparerar huset, mamma kommer och ... (och såklart tvärtom barnen är tekniska hjälpredor med internet)

 

[Badger]

Jag har inte sett tillstymmelse av i tråden till åsikt att man inte ska hjälpa med det man kan i akut kris.

Om man gör vardagen för sina vuxna barn till akut kris för att man vill känna sig behövd är det djupt olyckligt på många plan.

Absolut. Det var bara det att det blev nog lite fokus på kris eftersom det är vad många i tråden hade erfarenhet av.

Just det andra har jag som sagt aldrig stött på en vuxen eller student som drabbats av/låtit sig drabbas av. Möjligen har jag hört om folk som inte visste att man behövde köpa topapapper o vad en tvättmaskin var. Chockande och lite hemskt. (En bekant ringde iofs mamma första gången hen skulle tvätta, men hon sa hur, och drog omedelbums in småsyskon i tvättstugan och visade när hon insåg missen.)

Och såklart mer eller mindre hemska föräldrar, men inga med just den från barnet accepterade ekonomiska pressbiten.

 

[mandalaki]

Nej jag tror du hårdrar lite. Jag menar inte att det ska gå jämt upp eller vara idealt. Jag bara menar att rent krasst är det väl bättre om färre behöver hjälp av staten. Och om släkt/vänner har pengarna till hjälp i kris känns det jättekonstigt att generellt tycka att de inte bör hjälpa på princip.

Det låter som ett väldigt påhittat scenario? Jag tror inte att så många tvingas till socialen för att närstående håller på principer. (Däremot kan jag tänka mig att en del av de som går till socialen har som princip att de är fristående från sina föräldrar).

 

[Badger]

Det låter som ett väldigt påhittat scenario? Jag tror inte att så många tvingas till socialen för att närstående håller på principer. (Däremot kan jag tänka mig att en del av de som går till socialen har som princip att de är fristående från sina föräldrar).

Ja? kanske. Men just scenariot att man har mycket pengar själv, men ändå lever över sina tillgångar på sina föräldrars pengar och då känner sig styrd av föräldrarna pga det. Blir också väldigt konstruerat för mig.

 

[sjoberga]

Ja? kanske. Men just scenariot att man har mycket pengar själv, men ändå lever över sina tillgångar på sina föräldrars pengar och då känner sig styrd av föräldrarna pga det. Blir också väldigt konstruerat för mig.

Annat exempel, lite moddat för att minska identifikationsmöjlighet:

”Mina föräldrar vill att vi kommer 2 veckor till släkten i skärgården och hjälper till att måla båthuset och firar X tillsammans. Jag sa att vi skulle helst göra den där kryssningen vi pratat om men då surnade Mamma till och sade att båthuset faktiskt måste målas och är vi inte intresserade kanske det är lika bra att både båt och huset ärvs av någon annan. Hon kände inte heller att den utlovade hjälpen med renoveringen av vårt garage och hjälpa till att ta hand om barnen under vår bröllopsdag känns lika roligt längre. Bäst att vi planerar om lite. ”

Såna där både uttalade och mer outtalade hot om att det blir konsekvenser, både storvulna och mindre, om man inte följer råd och vilja. Upprätthållande av hållhakar istället för att vilja skapa förutsättningar för frihet. Jag hör och ser om det då och då, så himla ovanligt kan det väl inte vara?

Men det är lite rörigt, för ovanstående är bara en av de dimensioner som rörs om i , i den här tråden.

 

[Badger]

Annat exempel, lite moddat för att minska identifikationsmöjlighet:

”Mina föräldrar vill att vi kommer 2 veckor till släkten i skärgården och hjälper till att måla båthuset och firar X tillsammans. Jag sa att vi skulle helst göra den där kryssningen vi pratat om men då surnade Mamma till och sade att båthuset faktiskt måste målas och är vi inte intresserade kanske det är lika bra att både båt och huset ärvs av någon annan. Hon kände inte heller att den utlovade hjälpen med renoveringen av vårt garage och hjälpa till att ta hand om barnen under vår bröllopsdag känns lika roligt längre. Bäst att vi planerar om lite. ”

Såna där både uttalade och mer outtalade hot om att det blir konsekvenser, både storvulna och mindre, om man inte följer råd och vilja. Upprätthållande av hållhakar istället för att vilja skapa förutsättningar för frihet. Jag hör och ser om det då och då, så himla ovanligt kan det väl inte vara?

Men det är lite rörigt, för ovanstående är bara en av de dimensioner som rörs om i , i den här tråden.

Nej men det där känns betydligt mer begripligt och diskutabelt. Helt plötsligt hamnar vi på den där- tid och leva över sina resurser tids och kunskapsmässigt istället. Då känner jag igen det.

Där man kanske skaffade ett barn för mycket och inte klarar det + semesterresorna solo med vännerna utan att föräldrarna verkligen går in och passar många veckor per år. Ens livspussel hade inte plats för alla barnen helt enkelt. Man har inte lust och råd eller kunskap att renovera garaget, köpte huset dyrare och i sämre skick än man borde, och borde väntat men -pappa kan.

Kanske känner jag också att om man använder någonting mycket får man också hjälpa till att renovera det, men att föräldrarna här i exemplet inte ger dem möjlighet att göra det på ett vuxet sätt, dvs när man har tid och råd och med full information och utan hot.

Där känner man igen sig kanske från annan släkt eller bekanta -varför målade ni inte om huset, som ser jättefint ut (kryper det fram, på det sättet, med den färgen, vid det tillfället, för det var så länge sedan, plötsligt, vid en middag, när man ska hem om tre dagar. Istället för för ett år sedan, via mail, med instruktioner, om det nu ska vara så himla exakt.).

 

[sjoberga]

Nej men det där känns betydligt mer begripligt och diskutabelt. Helt plötsligt hamnar vi på den där- tid och leva över sina resurser tids och kunskapsmässigt istället. Då känner jag igen det.

Där man kanske skaffade ett barn för mycket och inte klarar det + semesterresorna solo med vännerna utan att föräldrarna verkligen går in och passar många veckor per år. Ens livspussel hade inte plats för alla barnen helt enkelt. Man har inte lust och råd eller kunskap att renovera garaget, köpte huset dyrare och i sämre skick än man borde, och borde väntat men -pappa kan.

Kanske känner jag också att om man använder någonting mycket får man också hjälpa till att renovera det, men att föräldrarna här i exemplet inte ger dem möjlighet att göra det på ett vuxet sätt, dvs när man har tid och råd och med full information och utan hot.

Där känner man igen sig kanske från annan släkt eller bekanta -varför målade ni inte om huset, som ser jättefint ut (kryper det fram, på det sättet, med den färgen, vid det tillfället, för det var så länge sedan, plötsligt, vid en middag, när man ska hem om tre dagar. Istället för för ett år sedan, via mail, med instruktioner, om det nu ska vara så himla exakt.).

Och trots att beteendet är bedrövligt kan man se att det kanske bara ligger högst mänsklig besvikelse på för högt och fel ställda förväntningar bakom. Helst skulle man ju önska att den kunde sväljas (för den andres skull) eller uttryckas för vad det är istället (nu blev jag besviken, jag hade hoppats att ni ville och kunde komma) istället för att vändas till att ta makt och kontroll med hot om maktmedel man tror att man förfogar över.

Det var ju förmodligen inte renoveringen i sig det handlade om som lika gärna kan lösas av närmsta byggfirma på timkost som delas, utan umgänget kring vistelsen.

 

[stjarnhimmel]

Annat exempel, lite moddat för att minska identifikationsmöjlighet:

”Mina föräldrar vill att vi kommer 2 veckor till släkten i skärgården och hjälper till att måla båthuset och firar X tillsammans. Jag sa att vi skulle helst göra den där kryssningen vi pratat om men då surnade Mamma till och sade att båthuset faktiskt måste målas och är vi inte intresserade kanske det är lika bra att både båt och huset ärvs av någon annan. Hon kände inte heller att den utlovade hjälpen med renoveringen av vårt garage och hjälpa till att ta hand om barnen under vår bröllopsdag känns lika roligt längre. Bäst att vi planerar om lite. ”

Såna där både uttalade och mer outtalade hot om att det blir konsekvenser, både storvulna och mindre, om man inte följer råd och vilja. Upprätthållande av hållhakar istället för att vilja skapa förutsättningar för frihet. Jag hör och ser om det då och då, så himla ovanligt kan det väl inte vara?

Men det är lite rörigt, för ovanstående är bara en av de dimensioner som rörs om i , i den här tråden.

Jo men det där tror jag är vanligt. Men det var inte så jag uppfattade trådämnet.
Det där har jag tex sett mkt på landsbygden då föräldrar/ släkt förväntat sig att någon av barnen bor kvar på släktgården/ i byn eller jobbar vidare med jordbruk eller släktens företag.

Sen är väl frågan var gränsen går? Jag hör ofta de som säger att " sen borde jag åka hem till mamma, farfar etc" fastän de inte har någon lust egentligen. Men det var så länge sen så "vi borde". Men det är egentligen inte det jag skulle vilja göra på semster/ över jul etc. Men ofta upplever jag det mer som en känsla av att man inte räcker till snarare än hot eller kontroll.

 

[Badger]

Och trots att beteendet är bedrövligt kan man se att det kanske bara ligger högst mänsklig besvikelse på för högt och fel ställda förväntningar bakom. Helst skulle man ju önska att den kunde sväljas (för den andres skull) eller uttryckas för vad det är istället (nu blev jag besviken, jag hade hoppats att ni ville och kunde komma) istället för att vändas till att ta makt och kontroll med hot om maktmedel man tror att man förfogar över.

Det var ju förmodligen inte renoveringen i sig det handlade om som lika gärna kan lösas av närmsta byggfirma på timkost som delas, utan umgänget kring vistelsen.

Jo precis och att man egentligen vet att om man faktiskt kastade sig in i en av de där uppgifterna med glädje och entusiasm. Bytte allt sofftyg, målade om huset. Skulle allt totalt implodera. Eftersom man inte är "en av dem". Det var den där billiga färgen... med fel pensel. Det fula tyget. Så situationen blir hjälplös och man blir sur. Nåja inte mina föräldrar än i alla fall (de är, hörru, X behöver målas i höst eller nästa år, denna färgen, på detta sättet, köp, jag betalar halva, ha det.) men.

 

[Mia_R]

Nåja, det finns ju även de som lovar och lovar tills det till slut inte går att vänta längre, att då bli sura för att barn/föräldrar omprioriterar får de ju finna sig i, gäller även kompisar.

Det är ju inte för inte uttrycket lovar runt men håller tunt har myntats.

 

[Inte_Ung]

Om du hjälper ditt barn med läxorna så kan läraren sitta med ett annat barn samtidigt? Läxorna görs väl på kvällstid, och lärare ska inte vara läxhjälp, de ska undervisa.

Så kan läraren på lektionerna hjälpa de andra barnen mera om så många som möjligt redan har fått hjälp hemma.

 

[Kattennizze]

Så kan läraren på lektionerna hjälpa de andra barnen mera om så många som möjligt redan har fått hjälp hemma.

Ett annat alternativ kan ju vara att man slopar alla idiotiska läxor och att man höjer lärartätheten i våra skolor så att alla barn får en chans att lyckas.

 

[vallhund]

Ett annat alternativ kan ju vara att man slopar alla idiotiska läxor och att man höjer lärartätheten i våra skolor så att alla barn får en chans att lyckas.

Var hade du tänkt få tag på dem?

 

[Inte_Ung]

stöd som är uttalat eller outtalat villkorat

Jag tycker nog att villkor kan vara bra.
Men de måste ju då vara vettiga.
Typ sköta sina studier eller hjälpa till med annat. Att helt villkorslöst hälla pengar över någon som bara trasslar för ju inte handlingen framåt.
Jag stöttar så mycket som det behövs när jag kan, och jag kan ganska så mycket. Men aldrig att mina barn skulle överutnyttja det. De är alldeles för stolta för det.

 

[sjoberga]

Jag tycker nog att villkor kan vara bra.
Men de måste ju då vara vettiga.
Typ sköta sina studier eller hjälpa till med annat. Att helt villkorslöst hälla pengar över någon som bara trasslar för ju inte handlingen framåt.
Jag stöttar så mycket som det behövs när jag kan, och jag kan ganska så mycket. Men aldrig att mina barn skulle överutnyttja det. De är alldeles för stolta för det.

Jag tänker att villkor som går ut på att styra i annat än mottagarens önskan är de dåliga. Dvs om du ovan betingar med vilken typ av studier som är de som måste skötas. Att de vill lyckas med studier de själva valt ligger nog i deras intresse.

 

[Inte_Ung]

Såna där både uttalade och mer outtalade hot om att det blir konsekvenser, både storvulna och mindre, om man inte följer råd och vilja.

Min mamma höll på så. Det är en av orsakerna till att jag har brutit kontakten.
Det är något som är fel när det blir så där.

 

[Kattennizze]

Var hade du tänkt få tag på dem?

Det finns utbildade lärare liksom sjuksköterskor men som inte vill eller orkar jobba i en skit-arbetsmiljö. Problemet är inte brist på utbildad personal utan på den helt galna arbetsmiljön. Skulle den radikalt förbättras, så skulle det inte vara några problem att anställa folk.