Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[Badger]

Ett annat alternativ kan ju vara att man slopar alla idiotiska läxor och att man höjer lärartätheten i våra skolor så att alla barn får en chans att lyckas.

Att sitta med ett barn och läsa/lyssna när det läser i tio minuter tar tio minuter. Att sitta med 27 barn i tio minuter och lyssna när det läser tar 270 minuter i ren tid + kanske 135 minuter för byte av barn 405 minuter. Nästan 7 timmar. En skoldag är mellan 8:30 till 14:00 minus lunchrast dvs 5 timmar. Så det är 1,3 dag i veckan på bara lyssna på att ett barn läser. Ska vi anställa en extra person per skola för att lyssna på fyra klasser som läser en gång i veckan, (och då är ett barn hela tiden borta ur klassrummet de dagarna) istället för att anställa någon i omsorgen? Eller en logoped.

En av de vanligaste läxorna i 1-2 klass är att lyssna på när barnet läser i tio minuter.
Ett av de ämnen som svenska skolbarn är kvalificerat usla på är läsning.
Det går bra även om en hund lyssnar när barnet läser, så det ställer inga jättekrav på lyssnaren, men alla kanske inte har hund.

(Det rent bortsett från att föräldern då får veta om barnet inte är så bra på att läsa, om läraren glömde berätta det.)

Om läxorna är idiotiska så är det väl för att läraren inte ger rena repetition och nöta in läxor. Eller rena läs igenom de här fyra sidorna historia läxor. När det gäller att ha läst ett kapitel i historieboken till nästa dag kan det säkerligen leda till en oerhörd press på elever som läser långsamt om de får 20 minuter på sig att göra det i klassrummet istället för att göra det hemma.

Är det bara jag som hade lite svårt för matte och det var iofs jättetråkigt att göra det hemma, men samtidigt fick man inte stressen när ena eleven efter den andra vrålade -Klar! och sprang efter päppelbok.

 

[Badger]

Det har jag inte heller påstått att det måste vara. Istället har jag framfört att det oftast är högst mänskligt och med en stor välvilja, även i de fall där det får kontraproduktiva effekter.

Däremot ser jag det som en björntjänst att skapa ett beroende av regelbundna gåvoinjektioner i någons ekonomi oavsett om det finns tillhörande manipulation eller inte. Det är min uppfattning.

Jag lägger ganska stor vikt vid självständig försörjning, eget ansvar och trygghet i att klara sig på egen maskin, både vad gäller ekonomi och praktiska göromål. När kostnaderna överstiger inkomsterna så får man ffa se över sina kostnader eller öka inkomsterna, inte förlita sig permanent på andras generositet och välvilja. När det är något man tycker är viktigt och inte kan, ser man till att lära sig att göra det eller ordna det, inte bara be någon annan att fixa. (Fast man kan be någon annan att visa hur man gör och hjälpa till.) Det är en värderingsfråga och jag kan inte se absoluta rätt och fel relaterat till det.

Det är en mer allmän diskussion.

I trådämnet har jag vänt mig emot just kombinationen av ekonomisk och praktisk hjälp med avsikt att skapa beroende eller inflytande.

Även utan manipulation skriver du att det är en björntjänst.

Fast menar du då rent moraliskt? Eller ur synvinkeln att de blir bättre människor som klarar mer i livet? Det senare håller jag nog inte med om. Däremot är det ju såklart orättvist.

Läste precis boken "Konsten att skära i kroppar" om Joseph Lister som upptäckte och kämpade för att kirurger skulle tvätta sina instrument mellan patienterna och ha rena sjukhus. Han blev i essens försörjd av sin far tills han fyllde 30 och bad fortfarande om råd när han var 45. Han klarade ju av att revolutionera sjukvården i hela världen trots att han var försörjd av sin pappa och fick råd av honom och sina mentorer. Iofs på den gamla dåliga tiden då det praktiskt taget var en förutsättning eftersom kirurger knappt tjänade pengar under sina första år, de fick knappt lön från sjukhusen utan fick bara in pengar från privatklinik.

Men vad jag menar är att det verkar inte finnas några obevekliga mentala handikappande skador som man måste få av hjälp från föräldrar efter 18 och vi hade ju tur att det skedde i det här fallet.

 

[Grazing]

Jag tycker det där är så konstigt på nåt sätt, varför är självständighet så viktigt? I en familj/släkt hjälps man väl åt oavsett ålder? Lite som @Mabuse beskrev det, när hennes föräldrar kunde hjälpa hen, gjorde dom det ich tvärtom. No big deal liksom. Men det här handlar, tror jag som så mycket, om klass. Det är lättare att kunna vara avspänd och avslappnad kring pengar om det finns en ekonomisk grundtrygghet vilket de oftast gör i de högre samhällsklasserna. Om man kommer från arbetarklass finns ingen sådan uppbackning och därför blir det väldigt viktigt med ekonomisk självständighet. Kanske. Jag vet inte, jag spånar.

Jag har upplevt tvärtom faktiskt, dom som har det gott ställt och mycket pengar är ofta fruktansvärt snåla och har väldigt dålig förståelse för hur det är att ha lite pengar. Känner ett par miljonärer som har funnits runt om mitt liv i hela mitt liv och snålare människor är svåra att hitta. Barnen får heller ingen hjälp alls direkt, noterade det en hel del gånger när vi fick hjälp med mycket och dom fick ingenting nästan. Dock så har dom barnen haft lättare att få jobb med bra lön direkt då dom ju har bra kontakter. Jag tror det är för att dom helt enkelt har glömt bort hur det är att leva snålt och inte ha råd med allt. Tror inte det är med mening som dom är så snåla, tror dom helt enkelt bara inte har det i huvet att vissa har problem med pengar.

Dom mest givmilda personer jag har erfarenhet av och dom som lättast pratar om pengar osv är just dom som inte har det så gott ställt. Rika är sällan bekväma med att prata pengar övht.

 

[Badger]

Det är väl för att pengar är en ansvarsfråga i mångt och mycket? De flesta personer som jobbar i Sverige klarar av att försörja sig själva. Det är inget konstigt med det. Men behöver man ofta bli hjälpt av föräldrar, eller andra, för att klara sin ekonomi så är det någonting som brister. Antingen är det planeringen, eller så är det ens egna vanor. Oavsett så upplevs det mer bortskämt att behöva få hjälp med pengar.

Att bygga eller tapetsera, etc, är en fråga om praktiskt kunskap mer än om att ta ansvar. Eller att behöva fler händer som hjälper till att bära etc.

Vad jag reagerade på var att många i tråden var så insnöade på att hjälp bara kom i monetär form, och det stämmer ju inte. Tror att det är många vuxna som inte behöver monetär hjälp från föräldrarna, men verkligen uppskattar hjälp i form av tid och energi.

Jgg håller med här. Praktisk hjälp är ju egentligen monetär hjälp i de här fallen. Dvs kan pappa renovera rucklet du köper eller måste du lägga en miljon till och få ett hus, kan pappa tapetsera alla rummen och riva ut köket eller måste du låna 200 000 till för att få det fixat av någon.

 

[Badger]

borttaget

 

[Qelina]

För mig har pengar inget att göra med relationen till mina föräldrar. Som barn hade vi det ganska skralt med pengar så nu när jag och min bror flyttat hemifrån och mamma fått mer i lön så har dom jämfört med då fått en mycket bättre ekonomisk situation.

Äter vi ute eller fikar ute så brukar pappa betala, men jag tar det inte för givet utan frågar oftast och tackar väldigt mycket. Däremot om dom ska till affären och handla och frågar om dom ska köpa något när dom ändå är iväg så är det självklart att jag swhisar dom, det är självklart både för mig och dom. Att kunna klara vardagsekonomin tycker vi alla är sjävklart. Ibland kan dom dock (mest pappa för mamma är "strängare" med att allt ska vara exakt och betalas tillbaka) ge mig sakerna om de typ rör sig om några äpplen eller så. Och samtidigt kan jag handla åt dom ibland om det bara behövs något litet och då bryr jag mig inte om att få pengar tillbaka om det rör sig om mindre summor så där går det åt båda hållen.

I december ska vi till Vietnam, en riktig, riktig drömresa och vi började planera i december så ett helt år och det närmar sig ju och jag längtar. Vi blev så förvånade för vi hade middag hos mina föräldrar som plötsligt sa att dom ville bjuda oss på en resa. Jag trodde typ England eller Grekland eller något mindre och vi diskuterade olika alternativ. Nästa gång vi sågs sa dom att dom hade en idé, att vi skulle åka till Vietnam!!!! Jag kunde inte fatta det, dom ska bjuda mig, min bror och hans sambo i två veckor i Vietnam. Den gåvan går inte att återgälda förutom att ha det riktigt riktigt bra.

Men ekonomin har inget alls med relationen att göra. Mer det här att vi hjälps åt, som när jag behöver hjälp hemma med praktiska saker och alla ställer upp för varandra i allt i min familj. Och att dom ställer upp som hundvakt om det behövs, fast det brukar dom bara vilja och bli glada för att dom tycker så mycket om honom Dom finns alltid där och jag kan alltid prata med dom, vi har en nära relation och pratar i princip varje dag men jag är lite för beroenden av vad dom tycker och tänker och planerar mitt liv efter när det passar dom att ses och att jag inte kan ta beslut utan dom. DET är att vara för bunden vid dom och det är både jag och dom överens om och dom stöttar mig i att våga ta beslut, att träffa vänner istället för dom ibland och våga säga nej till saker, att lyssna på vad jag vill och hur jag känner osv. Det går mycket mycket bättre nu, har gjort stora framsteg på det planet.

En sak som dock återkommer är att dom i och med min långvariga anorexi och det som den innebär och min bipolära sjukdom med överdoser och liknande varit nära att förlora mig till döden många gånger så kan dom ganska ofta säga att dom bara är glada att dom har någon att hjälpa, eller någon att prata med. Jag säger alltid att jag inte vet hur jag ska återgälda allt dom gjort och gör för mig men dom är glada och tacksamma att jag bara finns kvar hos dom, att det är det bästa jag kan ge dom. Jag säger alltid att allt det dom gör nu kommer att återgäldas gånger tusen när dom blir gamla och det är dom som behöver hjälp.

 

[Grazing]

För mig har pengar inget att göra med relationen till mina föräldrar. Som barn hade vi det ganska skralt med pengar så nu när jag och min bror flyttat hemifrån och mamma fått mer i lön så har dom jämfört med då fått en mycket bättre ekonomisk situation.

Äter vi ute eller fikar ute så brukar pappa betala, men jag tar det inte för givet utan frågar oftast och tackar väldigt mycket. Däremot om dom ska till affären och handla och frågar om dom ska köpa något när dom ändå är iväg så är det självklart att jag swhisar dom, det är självklart både för mig och dom. Att kunna klara vardagsekonomin tycker vi alla är sjävklart. Ibland kan dom dock (mest pappa för mamma är "strängare" med att allt ska vara exakt och betalas tillbaka) ge mig sakerna om de typ rör sig om några äpplen eller så. Och samtidigt kan jag handla åt dom ibland om det bara behövs något litet och då bryr jag mig inte om att få pengar tillbaka om det rör sig om mindre summor så där går det åt båda hållen.

I december ska vi till Vietnam, en riktig, riktig drömresa och vi började planera i december så ett helt år och det närmar sig ju och jag längtar. Vi blev så förvånade för vi hade middag hos mina föräldrar som plötsligt sa att dom ville bjuda oss på en resa. Jag trodde typ England eller Grekland eller något mindre och vi diskuterade olika alternativ. Nästa gång vi sågs sa dom att dom hade en idé, att vi skulle åka till Vietnam!!!! Jag kunde inte fatta det, dom ska bjuda mig, min bror och hans sambo i två veckor i Vietnam. Den gåvan går inte att återgälda förutom att ha det riktigt riktigt bra.

Men ekonomin har inget alls med relationen att göra. Mer det här att vi hjälps åt, som när jag behöver hjälp hemma med praktiska saker och alla ställer upp för varandra i allt i min familj. Och att dom ställer upp som hundvakt om det behövs, fast det brukar dom bara vilja och bli glada för att dom tycker så mycket om honom Dom finns alltid där och jag kan alltid prata med dom, vi har en nära relation och pratar i princip varje dag men jag är lite för beroenden av vad dom tycker och tänker och planerar mitt liv efter när det passar dom att ses och att jag inte kan ta beslut utan dom. DET är att vara för bunden vid dom och det är både jag och dom överens om och dom stöttar mig i att våga ta beslut, att träffa vänner istället för dom ibland och våga säga nej till saker, att lyssna på vad jag vill och hur jag känner osv. Det går mycket mycket bättre nu, har gjort stora framsteg på det planet.

En sak som dock återkommer är att dom i och med min långvariga anorexi och det som den innebär och min bipolära sjukdom med överdoser och liknande varit nära att förlora mig till döden många gånger så kan dom ganska ofta säga att dom bara är glada att dom har någon att hjälpa, eller någon att prata med. Jag säger alltid att jag inte vet hur jag ska återgälda allt dom gjort och gör för mig men dom är glada och tacksamma att jag bara finns kvar hos dom, att det är det bästa jag kan ge dom. Jag säger alltid att allt det dom gör nu kommer att återgäldas gånger tusen när dom blir gamla och det är dom som behöver hjälp.

Fast det är väl det som man har familjer till, man ger och det är inte alltid ett krav på att ge tillbaka utan man gör så gott man kan. Det är det som är skillnaden tycker jag på familj och vänner och bekanta. Familjen är bakom en oavsett och det är alltid tryggt. Är inga krav på saker och ting på samma sätt som det kan vara med vänner.

Sen ska man ju inte ta någonting för givet och att det gäller ju även att kunna säga nej till familjen också såklart, det får ju inte gå över styr till den grad att det märks av för mycket i ekonomin eller energin.

Bortsett nu då från dom enstaka kalla varianter av människor som utnyttjar för utnyttjandets skull och bara tar. Men dom personerna är nog sådana mot alla i dens närhet förmodligen.

 

[Vallmo]

Men är det ens medvetet då? Dom flesta har ju sina roller i olika relationer, föräldrarna kanske inte ens tänker alltid på vad dom gör och inte heller barnen. Visst så görs väl inte barnen en tjänst att tro att föräldrarna per automatik ska betala för dom men samtidigt så behöver det inte per automatik vara destruktivt. Jag förstår inte den kopplingen att det skulle vara makt inblandat eller någon utstakad plan att behålla barnens osjälvständighet.

Tror väldigt väldigt få föräldrar vill ha barnen hemma hos sig helt oförmögna att leva sina egna liv. Det är ju snudd på sjukt beteende att ha som mål i livet att barnen aldrig ska bli vuxna, det är ju inte friskt och jag tror det är väldigt ovanligt..hoppas jag.
.
Fast hur uppväxten är inte någonting som speglar hur vuxenlivet blir per automatik. Många har inte lyft ett finger hemma under uppväxten eller behövt ta något ansvar utöver skolan typ och ändå så blir dom vettiga vuxna som utan problem klarar av att leva självständigt och lösa problem i vardagen utan föräldrarna.

Sen är ju mycket personlighet osv också som avgör vilken typ av uppväxt individen behöver för att bli en starkare vuxen.

Det och att föräldrarna vill ha kontakt eller på sättet föräldrarna tar kontakt på ser jag inte riktigt har med varandra att göra alls, hur barndomen är säger ju ingenting om hur vuxenrelationen kommer att vara eller hur mycket tid och lust barnet kommer ha att träffa föräldrarna senare i livet.


Är väl där som är skillnaden, jag ser det inte som osunt att föräldrarna bjuder, tar kontakt osv och erbjuder saker och ting. Jag ser inte det som ett kontrollbehov av föräldern och jag ser inte varför makt skulle vara inblandat där pga det beteendet.

Det ena utesluter ju inte det andra.

Har grannar vars ”barn” som är långt över 30 och som fortfarande bor hemma. Jag vet att åtminstone den ena har en bra utbildning och ett bra jobb.
Den andra är jag osäker på. Hen pluggade till läkare och vet inte riktigt om hen har pausat det och gör annat ett tag.

Dessutom är dessa “ungdomar” så slarviga så de måste ha hjälp från städfirma på regelbunden basis.
Detta berättar mamman för mig i familjen utan att tycka det verkar minsta pinsamt.
I say no more....

 

[Kattennizze]

Har grannar vars ”barn” som är långt över 30 och som fortfarande bor hemma. Jag vet att åtminstone den ena har en bra utbildning och ett bra jobb.
Den andra är jag osäker på. Hen pluggade till läkare och vet inte riktigt om hen har pausat det och gör annat ett tag.

Dessutom är dessa “ungdomar” så slarviga så de måste ha hjälp från städfirma på regelbunden basis.
Detta berättar mamman för mig i familjen utan att tycka det verkar minsta pinsamt.
I say no more....

Men vi vet ju aldrig bakgrunden tänker jag, ibland vet man ju men oftast inte. Jag kan gott tänka mig att mina söner kommer klara kvalificerade utbildningar (båda är särbegåvade) men inte klarar av att fixa mat, tvätt och räkningar. Jag räknar inte med att de kommer att kunna flytta hemifrån riktigt, iaf inte utan stöd som jag inte tror finns för dem eftersom de är så begåvade på andra sätt.

 

[Vallmo]

Men vi vet ju aldrig bakgrunden tänker jag, ibland vet man ju men oftast inte. Jag kan gott tänka mig att mina söner kommer klara kvalificerade utbildningar (båda är särbegåvade) men inte klarar av att fixa mat, tvätt och räkningar. Jag räknar inte med att de kommer att kunna flytta hemifrån riktigt, iaf inte utan stöd som jag inte tror finns för dem eftersom de är så begåvade på andra sätt.

I det här fallet vet jag att de inte har några såna problem eller diagnoser what so ever.
Jag har kännt familjen i 10 år.
Dom bor hemma för att mamman vill bo kvar i villan och det vill inte maken. Han vill flytta till ett seniorboende. Om ”barnen” flyttar, ja då är det svårare för henne att motivera att hon och maken ska bo kvar. Detta har hon dessutom själv berättat.

 

[Grazing]

I det här fallet vet jag att de inte har några såna problem eller diagnoser what so ever.
Jag har kännt familjen i 10 år.
Dom bor hemma för att mamman vill bo kvar i villan och det vill inte maken. Han vill flytta till ett seniorboende. Om ”barnen” flyttar, ja då är det svårare för henne att motivera att hon och maken ska bo kvar. Detta har hon dessutom själv berättat.

Fast man vet aldrig allt om någon. Folk kan dölja saker och ting bättre än man tror.

Tror inte att särskilt många vuxna med egna liv väljer att bo hemma hos mamma pga att hon ska kunna bo kvar i huset. Om det inte är ett såpass stort hus/gård så att man kan bo i varsin ände och ändå kunna ha ett eget liv. Det finns säkerligen en bra anledning. Att dom bor där för att mamman vill det har jag lite lite svårt att tro, alla är ju inte helt ärliga.

Sen är det ju absolut inte så att man som vuxen inte kan välja att bo hemma, men att göra det enbart för förälderns skull gör nog inte många, då är det nog för att dom själva av någon anledning känner att dom behöver bo hemma.

 

[Vallmo]

Fast man vet aldrig allt om någon. Folk kan dölja saker och ting bättre än man tror.

Tror inte att särskilt många vuxna med egna liv väljer att bo hemma hos mamma pga att hon ska kunna bo kvar i huset. Om det inte är ett såpass stort hus/gård så att man kan bo i varsin ände och ändå kunna ha ett eget liv. Det finns säkerligen en bra anledning. Att dom bor där för att mamman vill det har jag lite lite svårt att tro, alla är ju inte helt ärliga.

Sen är det ju absolut inte så att man som vuxen inte kan välja att bo hemma, men att göra det enbart för förälderns skull gör nog inte många, då är det nog för att dom själva av någon anledning känner att dom behöver bo hemma.

Ja, vad vet man egentligen.
Det har du rätt i.

 

[Qelina]

Fast det är väl det som man har familjer till, man ger och det är inte alltid ett krav på att ge tillbaka utan man gör så gott man kan. Det är det som är skillnaden tycker jag på familj och vänner och bekanta. Familjen är bakom en oavsett och det är alltid tryggt. Är inga krav på saker och ting på samma sätt som det kan vara med vänner.

Sen ska man ju inte ta någonting för givet och att det gäller ju även att kunna säga nej till familjen också såklart, det får ju inte gå över styr till den grad att det märks av för mycket i ekonomin eller energin.

Bortsett nu då från dom enstaka kalla varianter av människor som utnyttjar för utnyttjandets skull och bara tar. Men dom personerna är nog sådana mot alla i dens närhet förmodligen.

Hur menar du nu? Låter som du ifrågasätter något i det jag skrev men jag kan inte riktigt tolka vad du menar? Känns ju som vi beskriver samma sak än om på lite olika sätt.

Att ställa upp för familjen är ju precis det vi gör i vår familj. ALLTID. Jag är 31 och har ingen bil för att jag inte har råd, plats eller användning av den utom just dom få gångerna jag går på hundkurs eller handlar så på ett sätt är jag kanske bortskämd enligt vissa för som nu idag när jag ska på kurs med hunden så skjutsar mamma och pappa mig dit och kommer göra så varje vecka och så hämta oss igen. Dom gör samma sak för min bror om han behöver hjälp, eller att vi åker och storhandlar tillsammans, flyttar, rensar, fixar mat osv osv.

 

[Grazing]

Hur menar du nu? Låter som du ifrågasätter något i det jag skrev men jag kan inte riktigt tolka vad du menar? Känns ju som vi beskriver samma sak än om på lite olika sätt.

Att ställa upp för familjen är ju precis det vi gör i vår familj. ALLTID. Jag är 31 och har ingen bil för att jag inte har råd, plats eller användning av den utom just dom få gångerna jag går på hundkurs eller handlar så på ett sätt är jag kanske bortskämd enligt vissa för som nu idag när jag ska på kurs med hunden så skjutsar mamma och pappa mig dit och kommer göra så varje vecka och så hämta oss igen. Dom gör samma sak för min bror om han behöver hjälp, eller att vi åker och storhandlar tillsammans, flyttar, rensar, fixar mat osv osv.

Jag skrev bara att man inte ska ha dåligt samvete om man inte kan betala tillbaka allt till familjen på samma sätt som man bör göra mot andra som ställer upp. Inte samma press helt enkelt, inget konstigare än så.

 

[Qelina]

A

Jag skrev bara att man inte ska ha dåligt samvete om man inte kan betala tillbaka allt till familjen på samma sätt som man bör göra mot andra som ställer upp. Inte samma press helt enkelt, inget konstigare än så.

Aha, då förstår jag och håller med. Kan också tänka mig att mina föräldrar tycker om att liksom "skämma" bort och ta hand om mig och min bror nu när vi inte bor hemma hos dom och att vi är en väldigt tajt familj som tycker om att umgås och att det för våra föräldrar liksom inte är ett problem att betala för en fika eller lunch. Hade ekonomin sett annorlunda ut hade jag inte tagit emot att dom alltid bjuder oss. Jag bjuder tillbaka genom att vara med, att vara deras dotter, det räcker liksom.

Och jag vet att det kommer bli annorlunda när dom blir äldre, jag är livrädd för att dom ska bli gamla och sjuka och hur jag ska lyckas ta hand om dom och ge dom en bra ålderdom. Vid en viss punkt vänder det ju liksom och det blir barnet som blir den som tar hand om föräldern om inte hen är pigg och frisk hela livet men min mamma har väldigt grav fibromyalgi och har haft sen hon var barn och hon kan redan nu i 50 års ålder ha svårt att gå, lyfta saker, är trött, har ständig smärta och det gör mig så ledsen och orolig.

Min mardröm är att dom dör, trots att jag är vuxen så hjälps vi ju åt med så mycket. Jag är beroende av dom för att åka och veckohandla, åka på kurser och tävlingar, hundvakt och mentalt stöd och sällskap pga att jag inte mår så bra. Vi pratar i telefon en eller flera gånger per dag, oftast korta samtal om att stämma av planer, bestämma om vi ska ses, höra hur jag mår och så ringer jag ibland om saker jag bara kommer på helt plötsligt eller något som hänt som jag vill berätta, jag har för många år sedan förklarat att om jag ringer och pratar om helt onödiga saker så är det för att jag har ångest men inte klarar att be om hjälp eller förklara men behöver prata med någon för att bryta spiralen. Sen ses vi en eller ett par gånger i veckan också.

 

[vallhund]

Hittade den här krönikan

"Söndercurlade ungdomar som sover på sommarjobbet förlorar chansen till nästa jobb. Det menar krönikören Eva Cooper, som får många vittnesmål om sommarjobbare som inte klarar av att ta ansvar."
https://www.arbetsmarknadsnytt.se/k...urce=Strossle&utm_medium=cpc&utm_campaign=ipa

 

[Sharpless]

Hittade den här krönikan

"Söndercurlade ungdomar som sover på sommarjobbet förlorar chansen till nästa jobb. Det menar krönikören Eva Cooper, som får många vittnesmål om sommarjobbare som inte klarar av att ta ansvar."
https://www.arbetsmarknadsnytt.se/k...urce=Strossle&utm_medium=cpc&utm_campaign=ipa

Samtidigt, att folk sjukskriver sig varje måndag, och allt sånt tycker jag att jag hört talas om "alltid". Lättare att sprida nu när det finns internet, kanske?

 

[sjoberga]

Samtidigt, att folk sjukskriver sig varje måndag, och allt sånt tycker jag att jag hört talas om "alltid". Lättare att sprida nu när det finns internet, kanske?

I början av 90-talet diskuterades det på en stor arbetsplats nära mig (en arbetsplats med bara män födda på 50- och 60-talet) att frånvaron på måndagar var tre gånger så hög som resten av veckan. Det raljerades, men det var nog ganska tragiskt missbruk som var orsaken i flera fall.

 

[MalinJ]

Jag tycker många gör en tankevurpa när man anser att hjälpsamhet och generositet mot sina barn skapar bortskämda, lata och otacksamma ungar. Är det så, har man nog missat något annat grundläggande i uppfostran.
Min erfarenhet säger tvärtom att om man är hjälpsam och generös mot barnen, blir de själva generösa och hjälpsamma.

 

[Petruska]

I början av 90-talet diskuterades det på en stor arbetsplats nära mig (en arbetsplats med bara män födda på 50- och 60-talet) att frånvaron på måndagar var tre gånger så hög som resten av veckan. Det raljerades, men det var nog ganska tragiskt missbruk som var orsaken i flera fall.

Ja. Jag skulle gissa att sådan frånvaro numera ofelbart tolkas som alkoholmissbruk, och då har ju arbetsgivaren ett stort ansvar att ta. Eller så tolkas det som narkotikamissbruk, och då gäller snarast motsatsen.