Hur ska intervjuer kunna ge en bild man kan basera en uppfattning om genotyp på? Finns inte alldeles för många felfaktorer i jämförelse med ett standardiserat test?
Forskingen på MH, kopplingen till vardagsbeteende och hur man kan förbättra mentaliteten med detta verktyg är omfattande. Flera genetiker är och har varit inblandade(P-E Sundgren känner du ju till).
Oönskade beteenden nedärvs inte så enkelt som att en enda gen(eller en enda förälder) är ansvarig. Det är därför index är så bra eftersom man då kan beräkna avelsvärde. Ju fler släktingar som gått MH, desto säkrare värde. Syskon påverkar mer än avlägsna släktingar, akvommor påverkar mest.
Genetisk mångfald är viktig oavsett, men inte när det gäller om och hur MH fungerar som avelsverktyg.
”Hur ska intervjuer kunna ge en bild man kan basera en uppfattning om genotyp på? ”
För att jag i 9.7 fall av 10 gör det även med hundens syskon vad gäller de hundar jag fött upp själv och i 7.2 fall av 10 gör det med syskon till potentiella föräldradjur som kommer utifrån och lägger in det värdet i bedömningen om vad hunden i fråga kan tänkas nedärva till sina avkommor. Det är den ”bilden” man matchar med den andra hundens ”bild” oavsett om man gör det med mina verktyg eller andras.
Som du själv är inne på är det ffa bredden (om än lika mycket avkommor) som räknas.
Det är inte jätteintressant vad mormors mormor bar på, som är intressant är vad de potentiella förutsättningar djuren har fått med sig genom alla generationer.
Det är till allra största delen ett standardiserat material jag använder mig av, det enda som ändras är små nyanser och det är de där små nyanserna som gör att det fungerar för att stabilisera egenskaper enligt vad åtminstone jag märkt eftersom det ger allt mer vad gäller att kunna göra avkommebedömningar innan man bestämmer sig för en viss kombination. Hur vet man det? Jo man vet det för att man ser att det stämmer väl och med nyanserna bättre och bättre sedan när man utvärderar kullen i fråga.
Gör man det 3 gånger innan hundarna blir 10 år (har även en sista del vid 12 års ålder men den skiljer sig från allt detta egentligen) så får man inte bara hundens mentala utgångsläge utan öven hur han eller hon har hanterat eventuella avvikelser eller saker som hänt i livet.
Det säjer också väldigt mycket.
Det finns färre felfaktorer än jag hade räknat med. De gick snabbare än jag trodde.
Jag hade planerat att ha en ”pre-variant” (som ett X-register fast vad gäller rötterna på stammen) under åtminstone 2 generationer, men det behövdes alltså inte.
Det går alltså att få hundar som motsvarar sin standard till lika stor del som hundar uppfödda i slutna populationer. Absolut inte större del, men lika.
Så det är absolut inte nödvändigt av avla inom sluten population för att nå en viss standard/-beskrivning.
Det är egentligen inte så komplicerat som folk verkar tro men det kräver en hel del jobb.
Väldigt mycket verkligen. Och för just mig är det värt det.
Finns felmarginaler med MH också, men stor fördel att det görs på många hundar och fantastiskt att man nu forskat på det. Jag visste inte det och hittade inget på PubMed men du kanske kan länka?
”Forskingen på MH, kopplingen till vardagsbeteende och hur man kan förbättra mentaliteten med detta verktyg är omfattande. Flera genetiker är och har varit inblandade(P-E Sundgren känner du ju till)”
Jag inte bara ”kände till” P-E Sundgren, han är den som hjälpte mig mest. På flera sätt. Jag hade ej vågat starta upp det jag startade upp utan hans hjälp.
Ja, det är ju så det ska vara, det är i vardagen hunden ska må bra och fungera också.
Problemet är väl att man faktiskt kan träna hunden till en viss del inför ett MH men inte till största delar. Och om man tränar hunden till det så är så nördig i epigenetik och annat att jag faktiskt tror att det kommer komma fram i framtiden att även det kan ha en effekt på avkomman och redan nu kan man räkna ut att det har det på kullen.
Det är ofta (men långt ifrån alltid) mer komplext med mentaliteten än exteriören och det medicinska/funktionsmedicinska för i det yttersta samverkar arv och miljö som en helhet snarare än som två samarbetande delar även om vi oftast behöver närma oss det hela så för att för att någorlunda kunna förstå det.
”Oönskade beteenden nedärvs inte så enkelt som att en enda gen(eller en enda förälder) är ansvarig. Det är därför index är så bra eftersom man då kan beräkna avelsvärde. Ju fler släktingar som gått MH, desto säkrare värde. Syskon påverkar mer än avlägsna släktingar, avkommor påverkar mest.”
Jag har mitt index, det är lite det jag försöker förklara.
Faktum är att det är som du säjer i grova drag men inom en viss egenskap (nyanserna) finns det massa mindre egenskaper, förutom styrka även hur det kommer i uttryck och hur de olika uttrycken samverkar med varandra.
Om man tittar på den nivån så går det lika mycket som exteriöra egenskaper och medicinska egenskaper översättas till de olika arvsgångarna.
Och jo, jo, jo...när man jobbar med föräldrardjur som inte är släkt med varandra och delvis inte ens egenskapsnära så kan du ser både i grova dra men ännu mera i nyanserna/uttrycken vad som kommer från vem och det är oerhört värdefullt på både kort och lång sikt.
Jag sålde 100% av mina valpar med avelsrätt första åren och har sakta gått ner till att jag säljer 30-40% så (men utvärderar såklart de andra syskonen också) så jag har ju kunnat välja individen/individer ur kullar i större utsträckning än vad de flesta kan göra.
Har man mycket att välja på och bara väljer det som absolut bäst motsvarar vad man vill nå med deras syskon i åtanke går det att styra mycket.
Och jo, det är klockrent i vissa fall vilken ”nyans” som kommer från vem, under de förhållanderna jag har.
Ex har jag raggat hanhund bland de som islänningarna benämnet som isländsk fårhund (ser mer ut som border Collie för oss, för det är väl det de oftast blandar i sina ibland spetsliknande hundar när de blandar i annat) .
Om de är rädda är de rädda för saker som kommer ovanifrån. Dessa detaljer ser man ibland hos raser, ex Collies och hala golv mm. Vet man vilken förälder vars population har en sådan tendens och att man får se den så kan man lätt räkna ut både vart den kommer ifrån och hur den nedärvs.
Men om man har, låt oss säja, en Belgare och att den är av de slaget att man helst väntar på nästa tunnelbana om den är för full, då är det mycket mer oklart.
Även ex exteriöra egenskaper kan vara mycket komplexa. Där väger jag in 5 olika faktorer (vad gäller 2 av dem även hur de samverkar med varandra) och kan då säja ex ”en hanhund i den här kullen blir mellan 43 och 49 cm i mankhöjd” fast jag ibland jobbar med föräldrar vars föräldrars och syskons storlek för ena föräldern är väldigt olik den andra.
DET skulle jag inte kunna göra med ex en Sheltie. De har en viss storlek enligt sin standard men det är jättesvårt att förutsäga om de hamnar utanför den och därför gör de det ganska ofta....och det gäller ju många raser.
Om man inte räknar med nyanserna och om föräldrarna är nära släkt (komna ur samma slutna population) kommer man uppleva det ungefär som du säjer här ovan och har man den bilden av det hela så kommer man inte våga skapa det flödet (ja, inkorsningar fast systematiskt och absolut inte endast 2 raser och att man då plockar valpar åt ett håll/åt en ras) som behövs för att man ska slippa hamna i akutlägen i ras efter ras och är tvungen att plocka in så mycket att det knappt blir några raser längre.
Men det är av jättestor vikt att förstå att man kan styra egenskaperna mer än man verkar tro nu och att mycket av det som var svårt att förstå sig på blir lättare om föräldrarna inte är nära släkt.
”Genetisk mångfald är viktig oavsett, men inte när det gäller om och hur MH fungerar som avelsverktyg”
Bara så det inte blir missförstånd: Jag säjer inte att MH fungerar dåligt.
Jag ser inte att det gör raserna ex mindre rädda under de år som MH funnits, men jag har med största sannolikhet inte studerat det lika noga som du och OM det ännu inte har så pass stor positiv påverkan på raserna så att alla inte tycker att det är värt att göra det eller ens tänker så (många gör det för att det typ låter bra att deras hund gjort det eller helt enkelt att man vill tävla/avge prov) så är det min fasta övertygelse att det kommer göra det i längden....åtminstone om hundarna framöver har tillräcklig genetisk variation för att kunna utesluta att det tynger ner dem.
Man skulle kunna påverka aveln betydligt mer effektivt om man ex beträffande rädslor förstod när man hade att göra med faktiska anlag och när man hade att göra med den andra påverkan som inavel har utöver att det ökar sannolikheten att för gendubletter.
