Hur hjälper man "duktiga" barn?

[Petruska]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag upplevde mina barns skolgång som att det hela gick ut på att de skulle bli duktiga, lydiga arbetare som visste vikten av att gå upp tidigt, arbeta hårt och inte ifrågasätta ett skit. Sådana vill inte jag att de ska bli.

Både min skolgång och sonens hade helt klart den typen av målsättningar, ja. Mycket tyder på att både sonen och jag var av dåligt virke för det projektet.

Jag tänker väl att den ideala eleven inte i första hand är ett "lagom begåvat" barn, utan just ett lydigt och lättmotiverat barn. Sådana verkar flyta mycket smärtfritt genom skolan.

Själv känner jag mig extremt främmande när personer ger uttryck för att ha varit så där lydiga och lättmotiverade - eller när jag någon gång träffar på barn som är sådana. Jag minns en gång när jag var på besök i sonens skola, och en unge fick i uppgift att ta fram sin "bokstavsbok" och jobba i den. Och ungen sken som en sol och sa "Jag äääälskar att jobba med bokstäverna".
Jag tappade fullständigt hakan av chocken och min son såg det naturligtvis. Mycket opedagogisk reaktion från min sida. Men det var verkligen en reaktion.

 

[Mabuse]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men om nu trivsel i skolan bygger på att man tex kan ta order och inte tycker att det är döden att sitta i rader och göra upplevt meningslösa saker samtidigt som de andra gör dem - så är det faktiskt skolans uppgift att antingen ändra på sig eller lära barnet att trivas under dessa former. Ansvaret kan omöjligen ligga hos en sjuåring.

Nåja, nu får du det att låta som att jag tycker skolan borde vara så här:

Och det var väl inte riktigt så jag menade.

Men ja, "ta order" i meningen kunna leva med att någon annan bestämmer att nu ska vi räkna matte, nu ska vi skriva, och nu ska vi ta rast, utan att bli så irriterad på att man inte får bestämma det helt själv att man inte får nånting gjort, att kunna sitta i rader (det gör man ju oftast av rent praktiska skäl) i ett rum och jobba sida vid sida med andra, och att hitta sätt att få de uppgifter man får att kännas tillräckligt meningsfulla för att inte tycka det hela är olidligt - jo, det tycker jag även sjuåringar kan börja få lite stöttning hemifrån med att stå ut med. Inte kadaverdisciplin och fem timmar i sträck få skriva "Jag ska aldrig mer säga emot" i en skrivbok, men stå ut med en vanlig skoldag där man har lektion på bestämda tider och rast på bestämda tider, och räknar matte när det är matte och läser när det är läsning. Inte där man förväntas tillbringa halva skoldagen med att tyst stirra i väggen i väntan på att lektionen ska ta slut för att man redan är klar med dagens pensum.

Tycker man att själva skolsituationen är döden, för att man inte vill sitta i rad, inte vill att någon annan ska bestämma vad man ska göra, och bara göra sånt som man själv har valt och tycker är roligt, så tror jag i princip all organiserad skolgång kommer vara ett lidande. Då låter det ju i princip som det enda man kunde finna sig i vore en privatlärare som anpassade undervisningen till vad man hade lust att lära just då, på den tid och plats man själv hade lust med, alltså nån sorts hemundervisning med guvernant. Ska man undervisas i grupp är det ju svårt att komma ifrån det där med att nån annan har bestämt vad man ska göra, när man ska göra det, och var man ska göra det.

 

[Miran]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag tänker väl att den ideala eleven inte i första hand är ett "lagom begåvat" barn, utan just ett lydigt och lättmotiverat barn. Sådana verkar flyta mycket smärtfritt genom skolan.

Jag var ett sådant lydigt barn. Behövde inte ens motiveras, jag gjorde bara det jag blev tillsagd att göra. Det enda jag lärde mig av det var att jag aldrig någonsin vill bli tillsagd vad jag ska göra igen. När jag väl vågade ta plats och ifrågasätta alla andras totala makt över mig (det var så det kändes) var det en sådan enorm befrielse. Jag vill aldrig någonsin mer hamna i en situation då jag måste ta order av någon, någonsin. Hela mitt yrkesliv går ut på det.

Och jag är så jäkla glad över att mina barn inte var lika mesiga som jag. Att de faktiskt vågade ifrågasätta.

 

[Mabuse]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Både min skolgång och sonens hade helt klart den typen av målsättningar, ja. Mycket tyder på att både sonen och jag var av dåligt virke för det projektet.

Jag tänker väl att den ideala eleven inte i första hand är ett "lagom begåvat" barn, utan just ett lydigt och lättmotiverat barn. Sådana verkar flyta mycket smärtfritt genom skolan.

Själv känner jag mig extremt främmande när personer ger uttryck för att ha varit så där lydiga och lättmotiverade - eller när jag någon gång träffar på barn som är sådana. Jag minns en gång när jag var på besök i sonens skola, och en unge fick i uppgift att ta fram sin "bokstavsbok" och jobba i den. Och ungen sken som en sol och sa "Jag äääälskar att jobba med bokstäverna".
Jag tappade fullständigt hakan av chocken och min son såg det naturligtvis. Mycket opedagogisk reaktion från min sida. Men det var verkligen en reaktion.

Varför var det så chockerande?

Att vara lättmotiverad för skolarbete kan ju helt enkelt grundas i att man tycker det mesta är kul att lära sig, det måste ju inte vara att man är en lydig liten kugge i samhällsmaskineriet.

Och mellan varven kan det vara rätt vilsamt att vara en person som ibland kan köpa att nån annan bestämmer, och inte ständigt går till storms mot alla orättvisor och felaktigheter. Tänker jag mig, i alla fall.

 

[Snurrfian]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Fast nu verkar du ju inte ens ta in vad andra skriver? Det är väl ingen som har påstått att barnen själva borde få bestämma när och hur de ska ha undervisning? Att däremot undervisningen ska kännas vettig för barnen är vi många som efterfrågar. Mina barn är väldigt uppskattade av all personal på skolan, de ifråga sätter visserligen men på ett trevligt sätt som gör att personalen får tänka till och försöka motivera sina svar. Men när dottern börjar prata om att hon räknar tyst till tio innan hon gör nästa tal för att det inte ska gå för fort, ja då blir jag oroad... Och ja dottern har tagit upp det med läraren och läraren har försökt ge extra uppgifter men tiden räcker helt enkelt inte till i dagens skola för lärarna heller. Om man på 40 min dels ska sysselsätta de fem som är klara med dagens uppgift på 10 min, dels försöka få de tre som inte kan hålla fokus om någon annan låter att åtminstone försöka göra en del av uppgiften och så svara på frågor från resten av klassen när de undrar över något, ja då är det inte så enkelt att vara lärare.
Ger man de snabba svårare uppgifter behöver de mer stöd av läraren, ger man dem uppgifter som är enkla så rasslar de av dem på nolltid och blir dessutom uttråkade och stör då de som inte fungerar om de blir störda...

Fast det här är inget nytt problem, jag satt på lektion i åk 6 och rättade prov åt läraren vid ett flertal tillfällen eftersom jag redan var klar och dessutom så ordningsam att läraren tyckte att det var en bra idé...

 

[Petruska]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men ja, "ta order" i meningen kunna leva med att någon annan bestämmer att nu ska vi räkna matte, nu ska vi skriva, och nu ska vi ta rast, utan att bli så irriterad på att man inte får bestämma det helt själv att man inte får nånting gjort, att kunna sitta i rader (det gör man ju oftast av rent praktiska skäl) i ett rum och jobba sida vid sida med andra, och att hitta sätt att få de uppgifter man får att kännas tillräckligt meningsfulla för att inte tycka det hela är olidligt - jo, det tycker jag även sjuåringar kan börja få lite stöttning hemifrån med att stå ut med.

Tycker man att själva skolsituationen är döden, för att man inte vill sitta i rad, inte vill att någon annan ska bestämma vad man ska göra, och bara göra sånt som man själv har valt och tycker är roligt, så tror jag i princip all organiserad skolgång kommer vara ett lidande.

Alltså, som Blir du lönsam lille vän, var exakt så som jag tyckte att det kändes. Jag upplevde djup identifikation med den bilden i tidig ålder. Då tyckte jag att det var underbart att någon uppenbarligen vuxen människa förstod mig, numera tror jag inte att sådan identifikation nödvändigtvis är det mest konstruktiva för den unge det gäller.

Jag har alltså ingen lösning för hur man ska göra med barn som är som jag, jag vet bara att jag inte var ett totalt unikum och att man därför skulle kunna hoppas att människor som har det som yrke kanske skulle kunna ha åtminstone någon konstruktiv strategi.

Jag ser inte att jag kan vara ansvarig nu för att jag skolan funkade så dåligt för mig. Jag tror nog att mina föräldrar gjorde vad de kunde för att stötta mig, och jag gjorde vad jag kunde för min son. Om dessa insatser sedan gjorde det bättre eller sämre, kan man nog älta en längre stund om man vill. Bara för att man tänker ut en strategi, finns det ju ingen garanti för att den funkar. Huvudansvaret för skolan, ligger hos skolan. Jag har i vuxen ålder aldrig känt mig så maktlös inför någonting i samhället, som just skolan (sonens skola, då, extraflickan är mer socialt smidig och hanterade skolan mer smärtfritt).

Varför var det så chockerande?

Och mellan varven kan det vara rätt vilsamt att vara en person som ibland kan köpa att nån annan bestämmer, och inte ständigt går till storms mot alla orättvisor och felaktigheter. Tänker jag mig, i alla fall.

På det sätt att jag aldrig hade kunnat gissa på egen hand att ett barn kan känna så. Lite som "Ja, vad kul, idag ska jag få vattenlavemang och 15 smärtsamma sprutor!" eller nåt annat uppenbart gräsligt.

Att det är vilsamt med sådana elever betvivlar jag inte en sekund. Just det lyckades man framgångsrikt lära mig på tidigt stadium i skolan. Det är naturligtvis tråkigt för lärarna att alla elever inte är vilsamma, men de har ju trots allt valt sitt yrke. Att det är vilsamt för en själv kan jag också gott tänka mig, men man blir ju inte sådan som sjuåring på tillsägelse.

 

[cirkus]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag känner igen min son väldigt mycket i vad du skriver.

han har haft superlätt för sig och har det fortfarande, pluggar han bara lite så blir det i stort sett alltid bra. Det vi har fått träna på är just att misslyckas, att det inte är hela världen om det går dåligt. Hans första betygskuvert vägrade han öppna, det andra brände han i brasan, sen fick vi se slutbetyget i nian och det var jättefina betyg, men just betygsgrejen har varit ångestfyllt för honom, kanske för att han vet att han får högsta betyg om han bara pluggar, men jag tror att han är skräckslagen för att plugga och INTE få bra betyg. Detta år har han kommit hem med ett underkänt betyg (han går i tvåan på gymnasiet) och det är bara för att han inte gjort alla uppgifter av ren lathet och tristess - han kommer att komplettera dessa uppgifter det är jag helt säker på så och framför allt - han överlevde ett underkänt betyg !

För övrigt så är jag inne på vad I_U skrev några inlägg bort - skolan handlar inte bara om att läsa, skriva, räkna, det finns så mycket mer som jag tror att barnen med extremt lätt för sig kan behöva träna mer på, fantasi, kreativitet och sånt som är mindre mätbart som finns i estetämnena.

 

[glittra]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men om han är vetgirig så kan det ju inte vara så svårt att låta honom ha det som motivation i skolan? Låta honom fundera på 5 frågor han vill ha svar på, områden han vill vet mer om osv och sedan ge honom tillgång till böcker om det ämnena och låta honom skriva/berätta om vad han lärt sig. På matten kanske han ska få skippa mattetalen ett tag och istället läsa om Pythagoras, Arkimedes, olösliga gåtor eller liknande. Sådant tyckte jag själv var jätteintressant på låg- och mellanstadiet. Kan han få leta upp egna NO-experiment (vet inte om ämnet heter NO längre, men naturkunskap/kemi) och förbereda för hela klassen.

Som flera andra skrivit här så fick jag också skriva egna berättelser, i fyran skrev jag en egen "bok" bestående av jag vet inte hur många skrivhäften, en rysare som hette "De osynliga". Innan det skrev jag tecknade berättelser om ett eget kungarike jag hittade på. Just kombinationen av kreativitet och kunskap kan man ju utnyttja på väldigt många olika sätt.

Läraren borde också kunna låta din son bli en del av undervisningen, jag har alltid hjälpt klasskamrater som behövt hjälp under lektionerna och tycker att det har utvecklat min pedagogiska förmåga.

Jag tror att ni borde försöka ett varv till med lärare/skola och försöka komma med förslag på hur problemet kan lösas.

Fungerar inte det kan det vara en idé att fundera på om det finns en annan klass/skola som skulle fungera bättre även om han går kvar i samma årskurs? Jag har alltid gått i klasser där vi varit ett antal högpresterande elever som sporrat och utmanat varandra. Det behöver inte handla om tävling eller att göra saker på tid utan om att ingå i ett sammanhang där det är positivt att vilja lära sig och kunna mycket.

Jag har själv aldrig varit uttråkad i skolan, men det tror jag beror på en kombination av duktiga lärare, väldigt välutvecklad fantasi, vetgirighet och visst mått tävlingsinstinkt. Ända sedan gymnasiet har jag valt att läsa vidare inom de områden där jag är svagare (matematik, naturvetenskap) istället för att välja den, för mig, enkla vägen med samhällsvetenskapliga ämnen.

 

[Björk]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Den stora nackdelen med att låta barn arbeta med för lätta uppgifter är dock att de inte lär sig anstränga sig. När man sedan då stöter på en verklig utmaning så faller man som ett korthus. Det enda man lärt sig kämpa sig igenom är tråkig monotoni och inte riktigt tankekrävande problem. Man slår i backen som en sten och det beroende på att man inte vet hur man ska göra när det tar emot. Man har ju aldrig upplevt det förut.

Ja, det känner jag igen. Inte personligen; jag hade i och för sig lätt för mig i skolan, men fick ändå lova att läsa läxor osv. Men min yngre bror hade det nästan "för enkelt". Han gick genom hela grundskolan i stort sett utan att läsa en enda läxa. Och fick ändå väldigt bra resultat på prov och dylikt. Samma på gymnasiet.

Sen valde han högskoleprogram och DÅ krävdes det även av honom att kunna plugga, men det kunde han ju inte. Han hade ingen studieteknik/studievana; jag tror han inte visste hur han skulle göra och var också van vid att slippa lägga en massa tid efter skolan på att läsa. Han ville ju göra annat när han var ledig. Efter ett år hoppade han av och jobbade i ett par år och läste sen en mindre studiekrävande utbildning (och hade väl fått insikt i att han måste lära sig plugga och lärde sig det på egen hand) än den första.

 

[Petruska]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men gör alla den kopplingen att det bara är en fråga om att skaffa sig studieteknik?

Det gör de säkert inte. Men jag skulle ändå inte, om det gällde tex mina barn eller mina studenter, ta argumentet att de "aldrig fått lära sig studieteknik" särskilt allvarligt. Då får de väl lära sig, då. Att låta sin utbildning och hela yrkeslivet stå och falla med det, tycker jag vore orimligt.

Självförtroendekriser kan man ju få även om man har god studieteknik, och är lite svårare att lotsa andra igenom.

Dessutom kan ju det där "jag har aldrig fått lära mig studieteknik" vara ett slags uttryck för dåligt självförtroende, i det att man känner att man aldrig har fått lära sig en grundläggande färdighet.

Och självklart är det ett duktigt misslyckande av skolan om den inte lyckas lära ut det på tolv år. Men som sagt, jag skulle se prognosen som god i de flesta enskilda fall ändå.

 

[FlipTheFrog]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

(Har bara läst TS inlägg)

Som förälder måste man tyvärr ligga på för att ens barn ska få rätt till särskilt stöd. Skolan får inte säga att de inte har några resurser. Sen vet vet både jag och ni hur verkligheten ser ut; skolan HAR knappt några resurser... men en riktigt krävande förälder tenderar i alla fall att få sitt barns behov tillgodosett först...
Det mesta SKA dock att gå att lösa inom ramen för den vanliga undervisningen, men huruvida det lyckas eller ej beror då ofta på den enskilda lärarens kompetens, kreativitet, vilja och ork.

Enligt min erfarenhet så är tyvärr följande recept ganska så vanliga i lägre åldrar (ja, givetvis finns det undantag) 1) Att mata på med fler likadana uppgifter 2) Att bromsa en elev genom låta denne jobba med något helt annat 3) Att låta eleven jobba framåt för egen maskin i bok efter bok.

Även i ett sådant läge måste man vara obekväm som förälder. Det är ju givetvis inte roligt att behöva kritisera någon i dennes yrkesutövning, men man kan ju samtidigt inte fega ur och se på hur ens barn vantrivs... Finns inte kompetensen inom bygget så finns alla möjligheter att skaffa den på annat ställe inom kommunen, såvida man inte är för stolt som lärare/rektor för att be om hjälp.

Själv tycker jag att utmaningen med att lyckas individanpassa undervisningen är en av de stora tjusningarna med läraryrket - men det är helt klart krävande och det tar tid!

Jag har har under mina 12 år i yrket stött på två riktigt begåvade barn. Den ene var en elev i år 4 som fick en del sin undervisning hos oss på högstadiet (då hans egen skola inte kunde ge honom det han behövde) vilket fungerade rätt så bra.

Lycka till och kämpa på. Tur att du finns för din son!

 

[Girasol]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Begär uppflyttning av årskurs. Vet två barn som fått göra det.
Pojken skulle egentligen börjat sexan förra året men fick börja i sjuan. I år fick han börja i nian istället.
Flickan skulle börjat i femman nu men fick börja i sjuan. Detta pga att de ligger så långt före och inte finner någon motivation i skolan.

De frågeställningar jag får upp är huruvida det fungerar socialt i nya klasserna då det sker mycket utveckling under det här åren. Nu vet jag via info från min son som går i åttan att pojken nog haft det lite kämpigt i början då övriga i klassen (förra läsåret) tyckte han var barnslig. Sedan tror jag att det till viss del kan bero på att han inte har samma intressen som de flesta har på högstadiet utan han pluggar för fullt och däremellan spelar trumpet, även där otroligt duktig

Så ta ett snack med rektorn, för de måste anpassa skolgången så långt det är möjligt.

 

[Mabuse]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det gör de säkert inte. Men jag skulle ändå inte, om det gällde tex mina barn eller mina studenter, ta argumentet att de "aldrig fått lära sig studieteknik" särskilt allvarligt. Då får de väl lära sig, då. Att låta sin utbildning och hela yrkeslivet stå och falla med det, tycker jag vore orimligt.

Självförtroendekriser kan man ju få även om man har god studieteknik, och är lite svårare att lotsa andra igenom.

Dessutom kan ju det där "jag har aldrig fått lära mig studieteknik" vara ett slags uttryck för dåligt självförtroende, i det att man känner att man aldrig har fått lära sig en grundläggande färdighet.

Och självklart är det ett duktigt misslyckande av skolan om den inte lyckas lära ut det på tolv år. Men som sagt, jag skulle se prognosen som god i de flesta enskilda fall ändå.

Kruxet är väl att många som har dålig studieteknik inte vet om att de har det, utan man konstaterar att nähä, jag klarar inte tentan, jag kanske inte är smart nog. Man vet inte riktigt hur de andra gör, som klarar tentan, utan tänker att de måste ha lättare att fatta.

 

[Petruska]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men nog verkar det ändå konstigt att bristande studieteknik skulla göra att det är helt kört med studier? De som drar fram det som ett problem med "duktiga barn" i tråden identifierar ju problemet.

 

[Mabuse]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det blir ju kört om man inte vet att orsaken till de bristande resultaten är bristande studieteknik snarare än bristande begåvning. Ofta har man en teknik som har funkat upp till en viss nivå, i något skede blir kraven annorlunda så att den gamla tekniken inte funkar längre, men det är ju det enda sättet man känner till, man kanske inte ens har tänkt på att andra gör annorlunda. Särskilt om man kommer från ett studieovant hem är risken att man fortsätter försöka ett tag till, men när de fortfarande inte funkar ger man upp och tänker att studier kanske inte är för mig. Och först långt senare inser man kanske att jag hade ju visst kunnat klara de där studierna, om jag bara lagt upp det hela lite annorlunda.

Jag tycker inte det verkar vara så ovanligt, tycker jag stöter på det lite nu och då, både i bekantskapskretsen och på jobbet bland studenterna.

 

[mino]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det där är väldigt intressant tycker jag. Behöver man en optimerad uppväxt för att kunna få en vettig situation som vuxen? Många av oss som vittnat i tråden om att vi inte har gillat skolan på grund av skolans oförmåga att möta oss har ju de facto klarat oss väldigt bra, ändå.

Jag googlade fö på mer information om särbegåvade barn och hittade den här texten http://www.bowennstrom.se/handl/handledning.pdf

Om dessa barn inte bemöts på rätt sätt eller inte uppmärksammas utifrån sin särart utvecklar de lätt beteenden som exempelvis dem som Leyden sammanfattar på följande vis, att de:

• Är för det mesta välartikulerade men kan inte göra en bra skriftlig uppgift som ser prydlig ut.
• Är rastlösa, ouppmärksamma och dagdrömmande.
• Är tysta och ovilliga att dela sina kunskaper med andra, låtsas istället ofta som om de inte kan.
• Är ovilliga att följa instruktioner som läraren ger, vill göra sakerna på sitt sätt.
• Verkar därför generellt likgiltiga med avseende på skolarbetet.
• Framstår som väldigt kritiska, ifrågasätter hela tiden de fakta som ges.
• Är snabba att påpeka felaktigheter i fakta och brist på logik i det läraren säger.
• Framstår därför som obehagligt rättframma i sina omdömen i olika situationer och påpekar gärna skillnader mellan vad folk säger och vad de gör.
• Är tillbakadragna, och ovilliga att delta i grupparbeten, ser därför ut att föredra sitt eget sällskap.

Det finns dock några särdrag när det gäller
särbegåvade barns lärande som gör idén om uppfostran direkt skadlig, några
av dess är att:

• De inte klarar av repetition och drill
• De lär sig genom fördjupning och total hängivenhet
• De har svårt för att dela upp kunskapsmässiga helheter i små delar.

Mycket av det som diskuterats i tråden är med andra ord erfarenheter som även konstaterats i forskningen.

 

[Petruska]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

De flesta av de där punkterna stämmer på mig, men som vuxen har jag valt vägar i livet där det inte är ett alltför stort problem. Det funkar hyfsat, tycker jag.

Alltså, jag tycker att jag fick ta på tok för stor skada av min skolgång, men det blir ju ändå orimligt att tänka sig att jag annars skulle ha varit perfekt i alla avseenden.

Att skolan på tolv år inte lyckas lära tex dig eller mig studieteknik är ju rent pinsamt för den, men det blir ju ännu värre om vi ger upp all form av vidare studier därför - särskilt om vi lyckas identifiera problemet.

 

[mino]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag menar att det kan finnas ett värde i att inte alltid vara sedd och stöttad, man kan lära sig andra saker genom att ha motgångar. Det är förstås omöjligt att veta vem man hade varit om skolan hade varit mitt i prick, man kanske hade varit på god väg mot ett nobelpris men det är ju förstås fullt möjligt att man varit mer av en kuf och haft svårare att anpassa sig i arbetslivet. Det finns ju värre brister än en taskig studieteknik trots allt...

 

[Lenis]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag antar baserat på dina svar i tråden att du inte upplevt den här känslan av att skolan är meningslös som många andra har. Good for you.
Att träna på att ha tråkigt det gör man i skolan oavsett, det finns väl få ungar som älskar alla saker man måste/får göra? Men att som du föreslår sitta och upprepat göra samma uppgift om och om igen, det dödar verkligen all motivation. Det vore som om jag skulle säga till dig att skriva alfabetet om och om igen och peppa dig med "se om du kan göra det ännu snabbare!" och "det är nyttigt att lära sig ha tråkigt!". På ett jobb får man betalt, i skolan ska man LÄRA sig saker. Att det fortfarande är ett problem att duktiga elever försummas medan svaga prioriteras stör mig. Självklart ska vi hjälpa de svagare men som många påpekat kan den här duktigheten slå tillbaka när man väl möter svårigheter så att ignorera de duktiga är att bädda för problem även för dem. Ett kortsiktigt tänkande i mina ögon.

Och ja jag är en sån där som var klassens ljus, fick alltid läsa bänkbok när jag var klar med böckerna som skulle göras. Fröken "fick" inte ge mig nästa årskurs bok. Varför i hela friden inte?? Idiotier. I många andra länder tar man tillvara kunskap, i Sverige är det liksom fult, in i ledet, stick inte ut nu, jante jante.. Och jag fick mig en rejäl stjärnsmäll när jag kom in på läkarlinjen och behövde anstränga mig. Tills dess hade jag kunnat lära mig rubbet genom att läsa skolboken nån gång, utantill. Då behövdes andra sätt att hantera det hela och framförallt disciplin att läsa och sortera det som skulle läras in, det gick inte att plugga in "allt" längre. Önskar verkligen att någon gett mig den utmaningen tidigare.

 

[Mabuse]

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det var inte jag som skrev att det är nyttigt att lära sig ha tråkigt, däremot att man kunde göra det tråkiga lite roligare genom att försöka sätta nytt personbäst i hur snabbt man kunde göra det. Och jo, jag skulle tycka det var lite roligare att skriva alfabetet flera gånger ifall jag gjorde det på tid. Och så skulle jag försöka variera det på andra sätt, skriva med skrivstil, skriva med fyrkantiga bokstäver, etc etc.

Men det stämmer att jag aldrig uppfattat skolan som meningslös, vissa saker har jag tyckt var mindre intressanta eller rent av tråkiga, men helt meningslösa? Nej, inte så länge jag fått något jag kunde göra, och det fick jag alltid, jag har aldrig tvingats sitta och stirra in i väggen halva skoldagarna, som en del beskriver att de fick göra. Det hade jag nog uppfattat som meningslöst. Jag hade ju fått en uppgift, sen kanske jag inte tyckte den var så kul, men meningslöst? Nä. Det fanns ju nånting att göra, och man kan alltid bli lite bättre även på sånt man är bra på. Om inte annat så kan man fördriva tiden en stund.

Jag har inte alls propagerat för att man ska ignorera de duktiga, men om man nu fattar fortare än alla andra, så lär det ju vara så även senare i livet. Och då är det rätt bra om man hittar strategier för att hantera väntetiden medan de andra hinner ikapp.

Däremot håller jag med dig om att det inte är bra när någon går igenom hela skolan och gymnasiet med utantilllärning som studieteknik, eftersom det inte kommer räcka i nåt läge. Men det har ju inte så mycket med begåvning att göra, utöver att man kanske klarar sig längre med den strategin om man har gott minne. Vi hade en sån tjej i min gymnasieklass, hon hade klarat sig bra på att lära sig utantill, och sen när matten och fysiken och kemin drog iväg lite så klarade hon helt plötsligt inte alls kurserna längre, för det räckte inte att kunna utantill om man inte hade fattat och pluggat in de underliggande principerna. Hon hade nog inte varit klassens ljus innan heller, men hade ändå rätt bra betyg - enda skillnaden var väl att hon gick på pumpen redan på gymnasiet, och inte först på högskolan, men det var ju inte heller roligt. Skolan borde i det läget bli bättre på att uppmärksamma ifall en elev bara lär sig utantill och inte egentligen har förstått, oavsett hur lätt studenten har för sig.