Hur hjälper man "duktiga" barn?

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag har lite problem med skolans engelskaundervisning.
Min dotter ser filmer på engelska utan text och läser obehindrat engelska texter och så får de lära sig:
-hi, My name is... i skolan..
Plus att en del föräldrar inte tror på läxor så då slipper deras barn.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men då låter ju som att ni hade väldigt lite att göra? Jag tror aldrig jag var med om att det helt enkelt inte fanns mer att göra, det fanns alltid fler övningar och fler övningsböcker, även om de kanske i nåt läge kunde bli lite enahanda. Men i ditt fall låter det ju som att lektionens arbete klarades av på typ 10 minuter, och resterande tid skulle man sitta och ha tråkigt. Då förstår jag att man ledsnar. Rimligen borde ju fler än du haft det problemet då, sällan är man ju en så unik tiger att man hinner göra sina uppgifter i alla ämnen på halva tiden mot alla andra?

Sen gör man väl inte läxorna enbart för att klara förhören, ska man läsa om t ex medeltidshistoria i böckerna hemma så gjorde åtminstone jag det delvis för att jag tyckte det var roligt att läsa om, inte bara för att jag ville klara förhöret.

När det gäller läxorna så fick vi dem i skoldagens/lektionens slut, att ta hem och göra hemma. Man behövde inte ta till dem för att något att fylla lektionstiden med, under lektionerna fick man andra uppgifter när man var klar.

Du kanske har haft bra lärare eller oxå har du inte haft så lätt för dig som du tror. Högstadiet fick jag börja jobba lite hemma med läxorna, innan dess så klarade man sig utmärkt med lektionstiden. Visst kunde vi få hem glosor och liknande men de var ju inte så särskilt svåra.

Den läxa som tar lite tid här hemma är när de ska läsa högt, det tar ju den tid det tar att läsa. Övriga läxor har de dels hunnit med på lektion eller drar av på fem minuter. Med min äldsta så brukar tjatet att läxan ska göras ta dubbelt så lång tid som läxan faktiskt tar att göra...
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Man tävlar såklart mot sig själv, inte mot de andra. Man försöker sätta ett nytt personligt rekord. Att tävla mot de andra är ju meningslöst, som du själv konstaterar, om grundproblemet är att man är snabbare än de andra.

Men det byggde ju på att det gick att få fler uppgifter på något sätt, antingen från läraren eller genom att fortsätta framåt i arbetsboken. Om läraren varje lektion delar ut ett visst antal uppgifter, och sedan förbjuder eleverna att göra något annat än att stirra in i väggen när dagens uppgifter är lösta, så skulle jag prata med läraren. Det kan ju inte störa någon ifall eleven t ex tyst läser en bok istället för att stirra in i väggen när dagens uppgifter är lösta.

Fast det är bara roligt att tävla mot sig själv ett visst antal gånger, sedan tröttnar i alla fall jag på det. Men sen vet jag ju med mig själv att är det saker som jag inte tycker ger mig något så kommer jag bara göra vad jag måste sedan "skita" i det för att det är trist att hålla på med. Och mycket ifrågasättande så en del lärare fungerade det skit bra med andra var det helt värdelöst. Men jag tro genom största delen av min skoltid fram till högstadiet så har jag bara lullat igenom det utan att egentligen ens behöva börja "tänka".
Dom lärare det inte fungerade med hade ofta just det upplägget att studierna var väldigt uppstyrda och det skulle alltid väntas in dom som hade det svårt för det var för omständligt att ha klassen på olika nivåer, och det var ju tydligen ofta synd om dom som hade svårt om vi andra jobbade för långt i förväg.

/Camilla
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Hjälpa barnet att utveckla lite större social smidighet än ett kylskåp. Vad är poängen med att påpeka felet - att få läraren att känna sig dum? Att bevisa att man kan mer och är smartare än läraren? I vilken situation i livet kommer någon nånsin uppskatta att få sådant demonstrerat för sig?

Om poängen med en handling är att knäppa andra på näsan, så kommer förmodligen enda effekten av den vara att spä på en eventuell motsättning och göra sig illa omtyckt, alltså är det inte nån särskilt bra strategi för att hantera andras oförmåga eller bristande kunskap.

I just det här fallet var det nog snarare en reaktion på att läraren ständigt klagade på honom för en massa (onödiga) saker. Han gav helt enkelt igen med samma mynt och det är möjligt att det är bättre att lära sig att vända andra kinden till, men när man gjort det x antal gånger tröttnar man. Det har jag som förälder lätt att förstå.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag menar alltså att läxorna inte är "om du inte hinner på lektionen så får du göra detta hemma", utan att när man går hem så får man med sig ett särskilt papper med nya övningar, att göra hemma. Sen kan ju de övningarna visa sig vara superenkla, och man gör dem på fem minuter, men det är inte poängen, poängen är att man får in vanan att jobba lite hemma. När jag gick i ettan t ex så hade vi "veckans ord", det var ett ord man skulle skriva fem gånger eller nåt sånt. Om man redan kan läsa och skriva så är det förstås urenkelt, men man får in vanan att ta fram skolböckerna en liten stund därhemma, och ta ansvar för att ha löst en viss uppgift till en viss dag på sin fritid. Vi hade en särskild bok att göra de läxorna i som man bara jobbade i hemma, och vad jag minns fick man inte ens sitta med den på lektionerna, åtminstone var det ingen av oss elever som kom på tanken, vad jag vet.

Jag tror ärligt talat jag ens förstod om det var meningen att läxorna skulle vara svåra eller ta tid (det var det förmodligen inte heller), utan det var liksom bara en hemuppgift att göra. Drog man av den på fem minuter så var det väl inget problem, desto mer tid att göra annat och vara ledig? Sen kanske man hellre är ledig än lägger ens fem minuter, men då är det ju oftast mer för att det är trevligare att lata sig än att jobba, och man skulle inte vara gladare i att göra läxan om den tog längre tid.

I vissa intressanta ämnen så tyckte jag helt enkelt det var kul att lära mig mer, inte för att det behövdes för att klara av skolan, utan för att jag t ex ville lära mig engelska för att kunna läsa om mina favoritartister i Smash Hits. Det ledde förstås till att engelskundervisningen blev barnsligt enkel, men det var ju mer en bieffekt. Det var ändå rätt kul med engelskan i skolan, om inte annat för att det är rätt roligt att göra något man är bra på.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men då låter ju som att ni hade väldigt lite att göra? Jag tror aldrig jag var med om att det helt enkelt inte fanns mer att göra, det fanns alltid fler övningar och fler övningsböcker, även om de kanske i nåt läge kunde bli lite enahanda. Men i ditt fall låter det ju som att lektionens arbete klarades av på typ 10 minuter, och resterande tid skulle man sitta och ha tråkigt. Då förstår jag att man ledsnar. Rimligen borde ju fler än du haft det problemet då, sällan är man ju en så unik tiger att man hinner göra sina uppgifter i alla ämnen på halva tiden mot alla andra?

Sen gör man väl inte läxorna enbart för att klara förhören, ska man läsa om t ex medeltidshistoria i böckerna hemma så gjorde åtminstone jag det delvis för att jag tyckte det var roligt att läsa om, inte bara för att jag ville klara förhöret.

När det gäller läxorna så fick vi dem i skoldagens/lektionens slut, att ta hem och göra hemma. Man behövde inte ta till dem för att något att fylla lektionstiden med, under lektionerna fick man andra uppgifter när man var klar.

Vi var ett par stycken som oftast var väldigt snabbt klara, sedan kommer den stora delen av klassen, men sen var det oftast ett par stycken eftersläppare som skulle väntas in.
Ofta hade vi upplägget att det fanns de "vanliga" uppgifterna och sedan en eller två varianter till med ökande svårighet på, men även dom var vanligen avklarade innan den stora delen av klassen var klar med de vanliga uppgifterna. Så det blev det antingen till att göra läxorna som egentligen inte fick göras på lektionstid eller sitta och glo rak fram medan dom andra blev klara.
Som sagt läsläxorna behövdes väldigt sällan göras hemma, dom var ju redan gjorda innan vi ens fick besked på att vi skulle läsa det sidorna, för precis som du så tycker jag om att läsa och kan nog fastna i det mesta läsbart fortfarande ;-)

/Camilla
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

I just det här fallet var det nog snarare en reaktion på att läraren ständigt klagade på honom för en massa (onödiga) saker. Han gav helt enkelt igen med samma mynt och det är möjligt att det är bättre att lära sig att vända andra kinden till, men när man gjort det x antal gånger tröttnar man. Det har jag som förälder lätt att förstå.

Det är absolut begripligt, det tycker jag också, men jag skulle nog ändå försöka hjälpa barnet till att hitta andra sätt att hantera det hela. Man kan ju t ex prata om det hemma, och ge barnet rätt i att läraren är ett pulver som inte själv kan stava, än mindre borde rätta andra, men att det förmodligen också är meningslöst att försöka övertrumfa eller rätta läraren i det läget, det blir en prestigekamp som sällan slutar lyckligt, särskilt inte för eleven.

Har det helt kört ihop sig med läraren, och varje lektion blir en kamp mellan lärare och elev om vem som har mest rätt och kan trycka till den andre bäst, så skulle jag överväga att byta lärare. Det verkar ju destruktivt för alla parter.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Vi var ett par stycken som oftast var väldigt snabbt klara, sedan kommer den stora delen av klassen, men sen var det oftast ett par stycken eftersläppare som skulle väntas in.
Ofta hade vi upplägget att det fanns de "vanliga" uppgifterna och sedan en eller två varianter till med ökande svårighet på, men även dom var vanligen avklarade innan den stora delen av klassen var klar med de vanliga uppgifterna. Så det blev det antingen till att göra läxorna som egentligen inte fick göras på lektionstid eller sitta och glo rak fram medan dom andra blev klara.
Som sagt läsläxorna behövdes väldigt sällan göras hemma, dom var ju redan gjorda innan vi ens fick besked på att vi skulle läsa det sidorna, för precis som du så tycker jag om att läsa och kan nog fastna i det mesta läsbart fortfarande ;-)

/Camilla

Då var ju problemet ett annat, att läraren inte hade förberett tillräckligt med material för att hålla er sysselsatta hela tiden - inte främst att ni tyckte uppgifterna inte var tillräckligt utmanande och roliga, utan att det helt enkelt inte fanns fler uppgifter att göra, vare sig enformiga eller omväxlande. Hamnar eleven ofta i läget där det enda läraren tillåter eleven att göra är att sitta och stirra rätt fram och vänta på att lektionen ska ta slut, så skulle jag som sagt prata med läraren. Finns det verkligen inget mer man får göra så får väl eleven ta rast eller göra något annat, jag tycker inte heller elever bör tvingas att sitta stilla och stumt stirra i väggen, det är givetvis olidligt tråkigt och frustrerande.

Läsläxor funkar ju inget vidare för bokslukarbarn, eftersom man såklart plöjt hela läseboken inom en dag eller två när man fått den, men då får man ju mer se det som pro forma, att om man nu inte redan hade läst boken kunde man ju göra det hemma.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

I den bästa av alla världar har man såklart en fantastisk lärare som plockar fram den ena övningen roligare och mer spännande än den andra ur rockärmen, men om man nu inte har sån tur så får man väl göra det bästa av situationen.

Fast jag tycker inte det ska behövas en fantastisk lärare för det utan bara en som gör sitt jobb för ALLA eleverna, och den typen av extra övningar behöver ju inte ens vara speciellt uppstyrt utan kan ofta vara väldigt självständiga, och kanske även ganska mycket utan gränser.
Så hade vi någon lärare som löste problemet, ofta var det att söka information om något ämne både valt av honom och ibland egen valt, sedan med övriga klassen satt och jobbade med något man redan hade gjort så gick han ut och bara hade en diskussion om det ämnet. Och ibland var det mer uppstyrt så det skulle lämnas in ett skriftligt arbete på det ämnet man fått tilldelat.
Nu var detta visserligen på högstadietiden, och en lärare som nog insett att mitt största problem var just studieteknik och studiediciplin.

/Camilla
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Fast det kräver ju väldigt mycket av läraren att ge helt individuell undervisning på det sättet, det är förstås fint om det händer, men inget jag skulle förvänta mig. Snarare i så fall att jag skulle försöka uppmärksamma om det är så att barnet aldrig har några läxor, och försöka ta reda på vad det berodde på. Visade det sig då att jomen mitt barn får ta till läxorna för att alls ha något att göra på lektionerna, och måste ändå sitta av stora delar av tiden, så är ju problemet att läraren inte förberett tillräckligt med material, och det borde gå att skaffa fram nån ytterligare övningsbok eller liknande.

Precis som du är inne på är ju själva sakinnehållet, alltså hur man adderar eller hur man stavar, bara en liten del av vad man bör lära sig i skolan, minst lika viktigt är att lära sig studieteknik och studiedisciplin. Om mitt barn halkade efter i det, så skulle jag nog vilja försöka åtgärda det, precis som om barnet halkade efter i läsning eller räkning eller nåt annat.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Då var ju problemet ett annat, att läraren inte hade förberett tillräckligt med material för att hålla er sysselsatta hela tiden - inte främst att ni tyckte uppgifterna inte var tillräckligt utmanande och roliga, utan att det helt enkelt inte fanns fler uppgifter att göra, vare sig enformiga eller omväxlande. Hamnar eleven ofta i läget där det enda läraren tillåter eleven att göra är att sitta och stirra rätt fram och vänta på att lektionen ska ta slut, så skulle jag som sagt prata med läraren. Finns det verkligen inget mer man får göra så får väl eleven ta rast eller göra något annat, jag tycker inte heller elever bör tvingas att sitta stilla och stumt stirra i väggen, det är givetvis olidligt tråkigt och frustrerande.

Läsläxor funkar ju inget vidare för bokslukarbarn, eftersom man såklart plöjt hela läseboken inom en dag eller två när man fått den, men då får man ju mer se det som pro forma, att om man nu inte redan hade läst boken kunde man ju göra det hemma.

Fast ska läraren ändå lägga jobbet på att ha en massa extra övningsuppgifter utöver det som fanns, så är det väl bättre att dom löser det med uppgifter som kräver mindre förberedelse, men som en del av mina lärare gjorde med individanpassade uppgifter. Problemet var ju att det inte kom in förrän i högstadiet för det var inte förrän då det faktiskt var en lärare som insåg min faktiska brist på studieteknik, men då hade ju större delen av övriga elever redan kämpat med det i många år, så för mig skulle jag säga att det faktiskt blev svårt över en natt.

/Camilla
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Skolan ska lära ut mycket, men jag tycker inte att det är helt fel att lära sig hantera att ha tråkigt. Det ger ofta bra möjligheter att öva upp sina kreativa sidor.

Jo, det där att man måste lära sig att ha tråkigt var ju återkommande. Från mitt perspektiv tyckte jag dock att det var lite överdrivet att ha tråkigt minst 90% av tiden i nio år. Jag tycker att jag hade skadligt tråkigt (men jag tror inte att det beror på att jag "för smart", utan på något annat.)

Jag skriver också som vuxen, men det är trots skolan, inte tack vare.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Ja, det var ju det jag menade, som förälder skulle jag nog bli lite fundersam om barnet aldrig hade läxor, och försöka ta reda på vad det berodde på. Jag skulle nog vilja hålla ett getöga på att barnet fick lära sig de bitar man behöver i skolan, även om lärarna inte signalerar att det är några problem.

Att ha fler övningsuppgifter behöver ju inte vara mer avancerat än att skaffa en lärobok till, som elever som är färdiga kan få att jobba i, det är ju inte lika krävande som att utforma individuella projektuppgifter för varje elev som sen ska handledas och bedömas. Det är ju inte heller sagt att en sjuåring är mogen att jobba helt fritt med ett projekt heller, det är kanske lämpligare just på högstadiet.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jo, det där att man måste lära sig att ha tråkigt var ju återkommande. Från mitt perspektiv tyckte jag dock att det var lite överdrivet att ha tråkigt minst 90% av tiden i nio år. Jag tycker att jag hade skadligt tråkigt (men jag tror inte att det beror på att jag "för smart", utan på något annat.)

Jag skriver också som vuxen, men det är trots skolan, inte tack vare.

Det beror väl kanske lite på hur svårmotiverad man är? Är det nästan inget av det som erbjuds i skolan som man tycker är roligt (tycker man t ex att det är meningslöst att springa på tid eller tävla i någon form faller ju delar av gymnastikundervisningen) så vet jag inte riktigt vad man som lärare skulle göra åt det heller.

Som vuxen kan man ju välja ett eller några få specialintressen och ägna sig åt dem, men den svenska skolan är ju lite upplagd så att man ska göra lite av varje och vara rustad för det mesta. Gillar man bara några få saker, så blir ju med nödvändighet resten tråkigt då, ens med de roligaste, mest kreativa lärare i världen.

Att trivas i skolan handlar ju också om att kunna ta order, att kunna leva med att någon annan bestämmer vad man ska göra, jobba med andra man inte valt själv, osv, och står man inte ut med det så tror jag skolan blir svåruthärdlig hur utmanande uppgifterna än är.

I det läget är det förstås trist att vi har skolplikt och ändå förväntas gå dit, men då är ju inte problemet elevens särbegåvning i första hand.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men då låter ju som att ni hade väldigt lite att göra?

Ja, som jag minns det tog uppgifterna slut. Jag var ju liten och hade inte det övergripande ansvaret. (I vuxen ålder händer det mig aldrig någonsin att uppgifterna tar slut.)

Att då istället göra uppgifterna så snyggt som möjligt föresvävade mig inte. Precis i början då man skulle skriva bokstäverna på rad, du vet, aaaaaaa, i något läromedel testade jag att rita snygga mönster med dem med fina färger, men det visade sig mycket snabbt att det inte var tillåtet. Bokstäverna skulle skrivas på snörräta rader med blyerts.

Jag fick också ofta läxorna undanstökade på skoltid, eller behövde öht inte göra dem om det tex gällde att lära sig stava ett antal svåra ord. Det kunde jag oftast redan. I högstadiet brukade läxans innehåll och lektionens innehåll (i ämnen som tex historia) sammanfalla i så pass hög grad att jag tyckte att det räckte att antingen gå på lektionen eller göra läxan, aldrig båda. Eftersom jag inte heller upplevde någon önskan att vara bäst i ett så tråkigt sammanhang, fanns det ingen anledning att råplugga in varenda detalj.

Jag tycker också, som någon annan skrev, att min skoltid berövade mig möjligheten att utveckla en fungerande studieteknik då, men jag tycker inte att det är en ursäkt värd namnet under längre tid än högst en vecka om man senare i livet som vuxen plötsligt behöver ha en studieteknik. Då får man ju lära sig då, det är ju inget man måste lära sig som barn för att det ska fungera, utan det kan man lära sig när som helst. Det handlar ju mest om lite självdisciplin.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

*Knapplån*

Väldigt intressant att ta del av era tankar kring detta!

Vi funderade ett tag på att låta Viktor börja skolan redan förra året, men jag är inte säker på att det hade hjälpt. Redan då hade han med marginal klarat av det man förväntar sig att en elev ska lära sig under sitt första skolår och jag tror att han mått gott av att få "leka av sig" i förskoleklassen.

Det största problemet just nu är att Viktor inte vill vara i skolan alls. Han mår inte dåligt, men han är uttråkad och förstår som sagt inte varför han måste vara där. Att sitta i en skolbänk under flera timmar per dag är nånting han har väldigt svårt att förstå meningen med, när han kan lära sig snabbare hemma. Och tro mig, vi har pratat mycket om skolplikt, vad man lär sig i skolan utöver de teoretiska ämnena (teamwork, socialt samspel osv.) och om inställning till saker och ting. Men på många sätt och vis kan jag förstå honom mycket väl, även om min egen skoltrötthet debuterade senare.

Viktor drivs inte primärt av att tävla med varken sig själv eller andra. För honom är vetgirigheten den verkliga drivkraften, att lära sig nya saker och förstå det han har lärt sig på ett djupare plan. Att göra saker snabbt är ingen vinst i sig för honom, men att läsa och klara av saker snabbt medför förstås att han hinner lära sig mer. Tillsammans med hans lärare får vi föräldrar helt enkelt se till att det finns material som intresserar och utmanar honom och kanske utöver detta ordna så att han får läsa vissa ämnen med en annan årskurs.

Sen får man ju inte glömma bort att det är en sjuåring vi pratar om. En kille som fortfarande tycker att ordet bajs är ofantligt roligt och som leker krig med sina legogubbar som vilket barn som helst.
Huruvida han blir statsminister eller gatusopare i framtiden spelar mig ingen roll, så länge han mår bra och för att han ska må bra nu och i framtiden tror jag att vi måste arbeta från två fronter. Dels måste han definitivt lära sig att uthärda och hantera tristess och det faktum att han förmodligen alltid, åtminstone till viss del, kommer att uppleva sig själv som annorlunda. Dels måste vi se till att han utmanas, både hemma och i skolan. Det är annars lätt att såväl lärare som föräldrar nöjer sig med att barnet klarar av det hen måste och tänker att allt är frid och fröjd, tror jag.

Eftersom jag själv var ett särbegåvat barn och utvecklade en svår, långvarig depression och en allvarlig ätstörning under mina tidiga tonår är jag på min vakt. Vet allt för väl att hög intelligens inte bara behöver vara en tillgång, varken som barn eller som vuxen.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Att trivas i skolan handlar ju också om att kunna ta order, att kunna leva med att någon annan bestämmer vad man ska göra, jobba med andra man inte valt själv, osv, och står man inte ut med det så tror jag skolan blir svåruthärdlig hur utmanande uppgifterna än är.

I det läget är det förstås trist att vi har skolplikt och ändå förväntas gå dit, men då är ju inte problemet elevens särbegåvning i första hand.

Nej, jag tror ju inte riktigt på det där med särbegåvning. Det var ju därför jag skrev det förut. Jag tror inte att det är problemet, jag tycker att det är närmast korkat att tro att man själv eller ens barn är "för smart" för skolan.

Jag var förvisso klar "för fort" med det mesta, och lite hade det nog hjälpt om mängden uppgifter och tiden för att göra dem stämt bättre överens. Själva grejen att jag tyckte att skolan var bottenlöst långtråkig i princip från första stund (minns att jag tyckte så hösten i ettan, om än inte första dagen) till den sista, handlade naturligtvis om delvis något annat.

Men om nu trivsel i skolan bygger på att man tex kan ta order och inte tycker att det är döden att sitta i rader och göra upplevt meningslösa saker samtidigt som de andra gör dem - så är det faktiskt skolans uppgift att antingen ändra på sig eller lära barnet att trivas under dessa former. Ansvaret kan omöjligen ligga hos en sjuåring.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Har det helt kört ihop sig med läraren, och varje lektion blir en kamp mellan lärare och elev om vem som har mest rätt och kan trycka till den andre bäst, så skulle jag överväga att byta lärare. Det verkar ju destruktivt för alla parter.

Det har definitivt varit destruktivt för alla. Läraren använde t.ex sonen som "buffert" mellan en mycket utåtagerande och aggressiv elev och resten av klassen men motiveringen "han är ju så slagtålig" ...:banghead: Så där skulle han sitta, vara stilla, tyst, bli slagen och titta på när de andra gjorde saker som han redan kunde. Vem skulle inte ha protesterat i den situationen?

Det hände väldigt mycket märkliga saker.

Träffade på hans gamla klasslärare för ett halvår sedan. Hon cirkulerade runt mig först, kom sedan fram och berättade att hon haft ångest i flera år över hur de hade behandlat min son.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men om nu trivsel i skolan bygger på att man tex kan ta order och inte tycker att det är döden att sitta i rader och göra upplevt meningslösa saker samtidigt som de andra gör dem - så är det faktiskt skolans uppgift att antingen ändra på sig eller lära barnet att trivas under dessa former. Ansvaret kan omöjligen ligga hos en sjuåring.

Det låter inte som en beskrivning av någonting man vill utsätta någon för faktiskt, allra minst sina barn.

Jag upplevde mina barns skolgång som att det hela gick ut på att de skulle bli duktiga, lydiga arbetare som visste vikten av att gå upp tidigt, arbeta hårt och inte ifrågasätta ett skit. Sådana vill inte jag att de ska bli.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag tycker också, som någon annan skrev, att min skoltid berövade mig möjligheten att utveckla en fungerande studieteknik då, men jag tycker inte att det är en ursäkt värd namnet under längre tid än högst en vecka om man senare i livet som vuxen plötsligt behöver ha en studieteknik
Men gör alla den kopplingen att det bara är en fråga om att skaffa sig studieteknik? Jag tror att jag under en ganska lång period även på högskolan implicit tänkte att jag inte var intelligent nog när det inte gick på direkten och att det skapade en hel del sorg. Det fanns inte i min värld att det var en fråga om studieteknik. Jag har heller aldrig varit särskilt intresserad av sport, där hade man kanske annars fått erfarenheten av att det man övar på, det blir man bra på. Självklart pluggade jag, men jag övade väldigt sällan och fick inte den där tron på att man kan bli bättre med intensiv övning.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 074
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Sonen född -16 har redan stora problem i skolan, det är mycket slagsmål och skolpersonalen verkar inte ha någon koll på hur och varför...
2 3
Svar
59
· Visningar
15 601
Senast: Milosari
·
Småbarn Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver...
13 14 15
Svar
291
· Visningar
18 665
Senast: Sedna
·
Övr. Barn Med tanke på kommentarer i mina trådar om filmvisning för högstadiebarn...
2
Svar
39
· Visningar
4 975
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Mineraler
  • Dressyrsnack 17
  • Stora shoppingtråden II

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp