Sv: Hur hade ni reagerat?
Jag tycker nog att du visar för stor omsorg i så fall. Visst finns det barnlösa som lider, men det finns också barnlösa som gillar att prata om problemen och som inte känner någon avundsjuka alls. Det är synd att du och andra gravida känner ett moraliskt tvång att inte väcka negativa känslor hos människor som eventuellt haft problem. I själva verket gör din graviditet varken till eller ifrån. Ett barnlöst par blir inte mindre barnlöst för att gravida vänner undviker dem, eller för att paret blundar för alla magar på stan. Precis som vid vilken annan sjukdom som helst måste man acceptera sin situation och sin maktlöshet - missunnsamhet är ingen lösning. Nu kanske jag låter hård men jag har själv varit där, under flera år, och jag har ingen förståelse alls för denna självömkan som uttrycks i bitterhet och elakhet mot andra. Tänk om de i stället förstod att uppskatta hur lyckligt lottade de är, som bor i ett land där man faktiskt kan få gratis hjälp!
Nu förstår jag inte riktigt hur du tänker. Visar för stor omsorg?
Ska jag ta på mig att uppfostra andra och skriva dem på näsan att de minsann måste acceptera sin infertilitet utan knot eller sorg?
Det är en svår nog fråga, som jag inte tänker lägga mig i. Folk får ha sin sorgeprocess för sig själva, utan att jag ska vilja klampa in och tala om för dem hur de borde känna. Givetvis slutar jag inte umgås med barnlösa vänner bara för att jag blivit gravid, men jag sitter ju inte och pratar barn och graviditetsbesvär med dem. Jag har gott om andra vänner som inte barnlösa, plus min man, jag kan prata graviditet och barn med om jag vill, utan att behöva tjata hål i öronen på barnlösa vänner. Det kostar mig ingenting, och då behöver jag inte riskera att göra folk ledsna i onödan. En win-win situation, som jag ser det.
Det är väl just om omgivningen ständigt ska trycka upp sin graviditetslycka och hur härligt fantastiskt underbart det är med barn i ansiktet på en, som man riskerar att bli bitter och missunsam?
Jag sätter mig ju inte med en rullstolsbunden och breder ut mig över hur härligt det är att vara ute och springa, hur hemskt det måste vara att inte kunna göra det, och hur de som inte kan springa borde ta livet av sig eftersom de går miste om det bästa som finns i livet. Eller talar om för en blind att livet inte är värt att leva om man inte kan se. Det är ju samma sak med barnlösa - det finns väl för jösse namn annat man kan prata med folk om än barn och graviditet? Så varför är det ett problem att visa lite hänsyn, det kostar ju inget?
Till TS: Jag håller med om att de andra, som kanske t o m visste att hon som blev ledsen hur försökt men inte lyckats få barn, visade rätt dåligt omdöme som ihärdade med din graviditet som allmänt diskussionsämne. Hur klumpig får man vara? Du visste ju inte om det, och verkade ju ha gjort vad du kunde för att styra över samtalet på andra ämnen (om inte annat så skulle jag nog vilja göra det eftersom det för mig är rätt privat med barn och graviditet). Tycker inte du ska känna dig som boven i dramat.
