Hur hade du gjort?

[Raderad medlem 6459]

För mig handlar "icke-svärandet" helt enkelt om att undvika onödiga konflikter eller att såra andras känslor.

Återigen (papegoja): att varna för att någon är himla knepig och svår ("bara så du vet, min farsa blir helt galen om nån svär, det blir bråk på en gång för han börjar gapa och skrika") är en sak - det är snällt mot vännen som givetvis inte kan räkna ut själv att något så vanligt får ens föräldrar att bli förbannade eller ledsna. Att däremot som du skrivit tidigt ställa krav och villkor inför något som ska vara en trevlig middag "Kom ihåg att du inte får svära ikväll! Och sitt fint/peta inte i näsan/andas inte för högt el dyl" är något helt annat.

 

[skiesabove]

Det här som sagt det jag älskar med Bukefalos. Nu ska jag ta och fundera en lång stund på det här, efter era starka reaktioner behöver jag återigen utvärdera mina erfarenheter och se om jag tycker det jag tycker av gammal vana eller inte :-).

 

[purity_666]

Jag hade en kompis vars släktingar var Jehovas. När vi var där fick man ju inte svära och det var ju bara att gilla läget och bete sig "korrekt".

klia mig I näsan gör jag ju inte bland folk. Men klia sådär utanpå som man gör när det kliar kanske man inte alltid hinner tänka på, det går av ren reflex ibland. Men hade försökt tänka på det också.

 

[Kattennizze]

Jag är nyfiken på hur just du hade tacklat det här scenariot:

Det är första gången du ska träffa din närmaste väns föräldrar. Din vän vill inte att du ska svära framför dom och inte klia dig i näsan.

Hade du följt din väns vilja eller hade du varit dig själv? Varför?

Om du valde att va dig själv och ett svärord råkar krypa ur din mun för att ditt ordförråd är så dåligt och du sen får höra av din vän att du inte ska svära framför dennes föräldrar. Hur hade du reagerat?

Skulle vara roligt att veta hur du med livserfarenhet ser på scenariot och gärna varför du väljer att göra så som du gör, samt vad du själv tycker om svärord generellt sett. Är de fortfarande lite tabu eller är det bara vi "gamlingar" som tycker det?

Jag hade inte följt med eftersom jag suttit stel som en pinne och bara vaktat på min tunga. Nära släktingar till mig är frireligiösa av mer bibeltrogen karaktär. Jag svär som en bortsbindare i deras sällskap vilket jag aldrig gör annars. Det är som det bara provocerar mig att man inte får svära. De brukar muttra men ingen bryr sig nämnvärt egentligen eftersom jag ändå är förtappad och aldrig kommer in i himlen.
Däremot hade jag blivit fundersam om en kompis eller partner velat uppfostra mig. Jag duger som jag är, det blir så jobbigt annars i relationer om man hela tiden ska gå och verka bajsnödig. Hur man beter sig i sällskap beror ju framförallt på vad man har för klassbakgrund och kön.

 

[Björk]

Jag är nyfiken på hur just du hade tacklat det här scenariot:

Det är första gången du ska träffa din närmaste väns föräldrar. Din vän vill inte att du ska svära framför dom och inte klia dig i näsan.

Hade du följt din väns vilja eller hade du varit dig själv? Varför?

Jag har en gång blivit ombedd att inte nämna för en ingift släktings äldre släkting att jag inte är döpt. Det var vid just ett dop (av denna äldre släktings barnbarnsbarn) och personen som bad mig sa att hen trodde att denna släkting skulle ta mycket illa vid sig om hen fick veta den detaljen.

Nu tror jag väl att det förmodligen inte ens hade dykt upp en sådan fråga (varför jag skulle komma att tala med denna person om min egen okristna bakgrund), men för min del så var det absolut inga problem att helt enkelt hålla snattran om saken. OM jag nu fått en direkt fråga "är du döpt?" så hade jag däremot haft svårt att ljuga, men hade väl försökt undvika frågan på något sätt /låtsats inte höra den eller något.

Gällande exemplet så har jag som ung vuxen accepterat snarlika uppmaningar. Jag har gjort det för vännens skull; för att denne ska slippa bli ifrågasatt av sina föräldrar om val av vänner eller dylikt.

Efter ca 22 års ålder har det aldrig hänt (förutom exemplet med dopet). Jag svär en del och har förut i jobbet haft en arbetskamrat som jag visste var frikyrklig. Men jag är jag. Även om jag i jobbet självklart inte svär i tid och otid så visst KAN det undslippa mig en svordom någon gång och tja, då fick man väl säga "ursäkta att jag svär" eller dylikt. Men jag tror nog arbetskamraten mötte många andra som svor och det kan inte ha varit något som var ett stort trauma för denne.

 

[Björk]

Förresten så tänker jag att ibland tror människor att deras föräldrar/släktingar ska ta långt mer illa upp än vad de verkligen skulle göra.

Nämnda äldre släkting (i mitt exempel om dopet) var nämligen på kartan en gång tidigare i ett annat sammanhang. Då diskuterades hur ett par skulle göra vid sitt bröllop gällande dryck. Paret ville bjuda på alkoholhaltig dryck vid bröllopet men den i paret som är släkt med den äldre släktingen velade en del på grund av att "gamla M" skulle kunna ta illa upp.

Det bjöds på alkohol och jag såg inte att "gamla M" verkade bry sig det allra minsta om vinglas eller avecer.

 

[Lejonelle]

Skulle vara roligt att veta hur du med livserfarenhet ser på scenariot

Jag tänker att vännen är väldigt mån om att jag ska få godkänt av hens föräldrar. Lite gulligt. Klart att jag försöker bjuda till men hur jag klarar det vet jag inte. Jag klarar väl att låta bli att svära om jag umgås med folk jag inte känner men visst slinter jag ibland.

 

[Björk]

Klia mig i näsan, skrevet eller rumpan är inget jag sysslar med offentligt, utan i bekväm avskildhet. Inte det heller ett problem. Jag hade nog blivit mer förvånad över att vännen finner anledning att påtala det - är jag inte rumsren?

Jamen, precis. Om någon i min närhet känner att de behöver "uppfostra" mig så blir jag nog antingen förvånad eller skulle känna mig tämligen förolämpad.

 

[Björk]

Om det däremot är så att jag träffar vännens familj dagligen eller ofta annars så är det en annan sak. men nån gång, vad spelar det för roll?

-------------------------------------------------------

Sedan är det ju skillnad på det vännen ber en om. Hade han eller hon bett mig sminka mig för föräldrarna så hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att klippa håret hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att äta nötter hade jag sagt nej, men om hon eller han ber mig att inte svära så är det superlätt att göra just så.

Ja, precis. En tidigare sambo till mig hade en far som var väldigt dominant och extremt bitter. Alla syskonen höll "god min" för att slippa diskussioner och slippa att mamman hamnade "i kläm". De hade haft nog av sånt under hela sin uppväxt. Jag höll också god min, men efter några år sa jag till min sambo att den dagen gubben skulle trampa över en viss gräns så skulle jag inte kunna hålla käften längre. Min sambo förstod och på något sätt tror jag till och med att han tyckte det var lite skönt; att veta att om hans far skulle kränka honom eller mig på ett alltför grovt sätt så skulle jag stå upp för oss. Jag sa också att jag förstod att han inte skulle kunna "backa upp" mig i ett sånt läge.

Läget inträffade dock aldrig, jag höll tand för tunga de åren vi hade tillsammans.

Apropå hår så har jag en gång som 15-åring accepterat att behålla min keps på (en 80-talsvariant i mintgrönt) vid ett besök hos några äldre konservativa släktingar i deras trädgård. Min lugg var nämligen färgad rosa den sommaren.
Inga problem; jag behöll min rosa lugg tryggt instoppad i min ärtiga keps.

 

[TheRedLightning]

Jag vet att ni skrivit i tråden tidigare att ursprungsfrågan ofta in händer när man är över en viss ålder. Om vi istället säger att frågan skulle gälla nya svärföräldrar hade ni betett er annorlunda då eller behåller samma svar?
Vad tycker ni man bör tänka på när man träffar nya svärföräldrar för första gången?

 

[mandalaki]

Varför skulle man behöva tänka på något särskilt?

Det här blir bara konstigare och konstigare för mig

 

[OutOfService]

Varför göra sig till när man träffar folk överhuvudtaget första gången? Om man gör sig till första gången så blir det ju bara jobbigt sen när man är sig själv?

Jag är mig själv och folk får ta mig som jag är, tänker inte låtsas vara någon jag inte är.

Sen fine, det finns gränser. Ja jag kanske tänker lite på språket när jag är med folk som inte känner mig och nej jag sitter inte och petar mig i näsan.

 

[Lovisaleonora]

Vad tycker ni man bör tänka på när man träffar nya svärföräldrar för första gången?

Ingenting särskilt. Jag kan föra mig i de flesta sammanhang, så jag tror faktiskt inte det är något problem med svärföräldrar om de inte är utomjordingar och talar ett mycket speciellt språk.

 

[TheRedLightning]

Varför skulle man behöva tänka på något särskilt?

För man är rädd att göra bort sig kanske och "dö" på kuppen?

 

[mandalaki]

Då tycker jag att man ska jobba på sin rädsla för att göra bort sig. Att försöka anpassa sig till hur man tror att svärföräldrarna vill ha en göder bara den rädslan.

 

[TheRedLightning]

Då tycker jag att man ska jobba på sin rädsla för att göra bort sig. Att försöka anpassa sig till hur man tror att svärföräldrarna vill ha en göder bara den rädslan.

Tänk om man redan gör det, men det är inte så enkelt som det låter. Vad ska man göra då?

 

[Lovisaleonora]

Se varje tillfälle som en utmaning, att få jobba lite med just sina rädslor och farhågor. Tyvärr är det så tråkigt att det enda sättet att jaga dem på flykten är att utmana dem.

 

[Mammas]

Tänk om man redan gör det, men det är inte så enkelt som det låter. Vad ska man göra då?

Fake it til you make it.
Nej men seriöst, övertala dig själv om att du är snyggast bäst och grymmast, till sist kommer du att tycka det, sedan hakar resten på.

 

[Lovisaleonora]

Det är inget dåligt råd. Jag applicerar det i allt. Fake it til you make it.

Det är ju t ex ett känt faktum att den som tänker på sig själv som en smal, aktiv person har betydligt bättre förutsättningar att lyckas gå ner i vikt än den som tänker på sig själv som överviktig och seg. Det är helt klart ett underskattat sätt att se livet.

 

[Mammas]

Ja, nu skrev jag imorse precis när jag skulle sova så skrev inte så långt, men jag använder det också i allt.

I tonåren var jag blyg och tillbakadragen, i gymnasiet beståmde jag mig för att jag ville vara mer utåtriktad och bara låtsades att jag var helt bekväm i det. Det var jag inte - då. Nu får jag istället jobba med att inte ta så mycket plats utan släppa fram andra.

Och samma med att älska mig själv, det har jag inte alltid gjort men det gäller att som jag skrev vara övertygande nog om att man är en helt grym person och till sist kommer man att tycka det. Och alla andra också. Och tycker inte alla andra det så tough shit, det är ändå din egen åsikt som spelar roll i det stora hela. Alla kan inte älska alla liksom. Men när man väl kommit så långt att man tycker att man själv är bäst så spelar det inte så stor roll liksom.