Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i den? Jag håller på att gå bet på livet här känner jag. Är 35 år och har hunnit med några seriösa relationer i vuxen ålder. Jag har haft rätt så normala relationer antar jag, inga större draman utan bara svårigheter en kan anta ingår i gemene mans liv tex depressioner, dålig kommunikation, känslor som tagit slut och annat vardagsmat. Inget som (mig veterligen) otrohet, missbruk, misshandel och liknande. Jag är less på att aldrig känna att jag trivs i en relation mer än kortare perioder (6-12 mån), och jag vill komma åt problemet innan jag sumpat ännu en relation som eg inte innehåller några konkreta fel...
Nu har jag levt så länge att jag ser mönster ganska klart, och den enda gemensamma nämnaren jag kan se i mina relationer är jag själv. Mina partners har varit rätt så olika varandra, olika intressen, personligheter, lättheter och svårigheter. Men den högsta gemensamma nämnaren är att jag tröttnar, tids nog har jag helt enkelt tappat intresset för relationen, vi har sk vuxit isär och jag har lämnat efter varierande tid (1-3 år). Det är alltid jag som lämnar, och mina partners har i samtliga fall inte alls varit med på tåget.
Jag är en självständig person som eg inte behöver någon för att få livet att gå runt, och jag tror att det är en stor del i detta. Jag är helt enkelt oberoende, och för mig är en partner en berikning av min tillvaro och inget behov jag har så att säga. Jag har aldrig velat ha barn och familj och jag har aldrig haft ekonomiska behov av att vara två. Jag vill "bara" ha en bästa vän i min partner där vi har ett intellektuellt och praktiskt utbyte i vårt gemensamma liv, men även mkt utrymme för egentid och egna intressen.
En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.
Till slut blir det svårt att umgås, då jag inte vet hur jag ska finna min partner intressant då det intellektuella utbytet saknas helt eller delvis, eller för den delen gemensamt intresse för att göra praktiska saker ihop i vardagen tex laga mat, picknick, cykelturer, träna etc etc. Jag har då dragit mig undan och skapat mitt egna liv utanför vårt gemensamma och med tiden har det givetvis lett till att vi gått isär då jag fått större intresse för att lägga tid på mitt eget projekt än att dra runt vår relation i nåt påhittat gemensamt.
Jag har genom åren även tyckt att det varit viktigt att träna, laga hälsosam mat, vardagsmotionera, vara ute i naturen, umgås med djur osv men även här har relationerna börjat halta efter ett tag (eller så har jag upptäckt först efter ett tag att det haltat). Jag hade ett förhållande där vi delade dessa intressen men tyvärr övergick det i en kompisrelation, och tog slut. Men de övriga partners jag haft har i olika grad varit rätt så ointresserade både av att reflektera över kost, motion, naturen eller alltdera.
En övergripande känsla jag haft i alla relationer, utom den där vi slutade i en kompisrelation, är att inget händer om jag inte styr upp det. Dvs jag har fått komma med ideer och hitta på aktiviteter, utflykter osv och upplevt att om jag inte är "lekledare" så händer ingenting annat än att vi sitter hemma, eftersom partnern varit jättenöjd med att bara umgås på tuman hand och haft lägre behov av att hitta på nya saker än jag haft. Och då tröttnar jag.
Jag har i regel också alltid haft ett lägre behov av intimitet än mina partners. Dels pga mina närhetsproblem kopplat till trauman i yngre år, men även för att jag har svårt att liksom gå igång på nån som jag inte känner nåt större utbyte med. Däremot har vi krockat lite här, då mina partners överlag inte har samma bekymmer som mig, vilket lett till tjat och press och det har dödat min lust helt i perioder. Jag minns särskilt en relation där det enda problemet han upplevde mellan oss, var att vi hade sex för sällan. I övrigt såg han inga som helst problem, och ja det gick inte att komma vidare då han fokuserade helt på sexbrist och jag på att försöka hitta ett intresse för min partner.
Jag tror att detta också kan vara en stor del i att jag inte lyckats i relationerna, eftersom jag har ett komplext förhållande till sex och väldigt få av mina partners har haft förståelse för det. Så vi har dragit ojämnt även här, det har blivit en stor knut tids nog som varit svår att förbise.
Jag fattar inte vart det går så fel för mig? Jag menar, ingens liv är ju friktionsfritt så de flesta människor bör ha gått igenom liknande scenarion som jag beskrivit ovan, men hur tar folk sig vidare? Jag ser par runtikring mig som i min ålder varit ihop i 10 år eller mer, och de verkar fortfarande ha utbyte av varandra om än det inte alltid är guld och gröna skogar.
En teori jag har är min självständighet, att jag har svårt att ta in nån i mitt liv fullt ut och att jag alltid har en stor del av mig själv bara för mig själv så att säga. Jag skapar aktiviteter på egen hand om jag blir uttråkad. Jag har tex alltid haft häst/-ar och det har inte varit nåt jag delat med nån partner. De har varit ointresserade i olika hög grad av att delta i det livet ens litegrann ibland. Men jag vet inte om det är så enkelt riktigt. Det måste vara nåt annat hos mig som gör att jag stöter bort dem?
Jag lever nu i en distansrelation och det är ju svårt i sig, dock kan jag även känna att det är ganska skönt för jag vill nog inte ha nån helt nära inpå heller. Jag blir så frustrerad över dessa saker som inte fungerar så bra, så det kan kännas lika bra för mig att vi bara ses ibland så att svårigheterna inte upptar större delen av ens vardag. Jag tänker ofta att jag borde lägga ner allt vad relationer heter öht, och bara strunta i att försöka lyckas i det. Men samtidigt vill en ju inte vara ensam genom livet ändå. Jag vill gärna ha ett gemensamt liv, kanske på sikt hus och hem som vi kunde sköta ihop osv, men jag är trött på att bli uttråkad av livet och en partner som inte vill åt samma håll som jag... det verkar helt omöjligt för mig att ha en relation där behoven av både egenutrymme samt intellektuellt utbyte går i samklang med en partners. Och så då att ha nån som står ut med mina humörsproblem och mitt mående som periodvis är obotligt helt under isen. På så vis är väl distansrelationen ok, jag slipper känna att jag nöter ut nån med mitt komplicerade sätt att vara. Men samtidigt har vi heller aldrig tid att växa ihop, och vi fastnar i att vara tysta på varsin kant då kommunikationen fastnar i frustration och vi inte hinner reda ut saker innan nån av oss måste resa hem till sitt igen.
Så, för att avsluta denna roman:
Ni som lever i långvariga relationer och känner att ni trivs i dem - vad är hemligeten? Hur lyckas ni? Vad har ni gemensamt och vad har ni överseende med att ni får sköta på egen hand? Har era visioner ändrats under åren i en gemensamriktning eller har ni alltid haft samma framtidssyn osv?
Nu har jag levt så länge att jag ser mönster ganska klart, och den enda gemensamma nämnaren jag kan se i mina relationer är jag själv. Mina partners har varit rätt så olika varandra, olika intressen, personligheter, lättheter och svårigheter. Men den högsta gemensamma nämnaren är att jag tröttnar, tids nog har jag helt enkelt tappat intresset för relationen, vi har sk vuxit isär och jag har lämnat efter varierande tid (1-3 år). Det är alltid jag som lämnar, och mina partners har i samtliga fall inte alls varit med på tåget.
Jag är en självständig person som eg inte behöver någon för att få livet att gå runt, och jag tror att det är en stor del i detta. Jag är helt enkelt oberoende, och för mig är en partner en berikning av min tillvaro och inget behov jag har så att säga. Jag har aldrig velat ha barn och familj och jag har aldrig haft ekonomiska behov av att vara två. Jag vill "bara" ha en bästa vän i min partner där vi har ett intellektuellt och praktiskt utbyte i vårt gemensamma liv, men även mkt utrymme för egentid och egna intressen.
En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.
Till slut blir det svårt att umgås, då jag inte vet hur jag ska finna min partner intressant då det intellektuella utbytet saknas helt eller delvis, eller för den delen gemensamt intresse för att göra praktiska saker ihop i vardagen tex laga mat, picknick, cykelturer, träna etc etc. Jag har då dragit mig undan och skapat mitt egna liv utanför vårt gemensamma och med tiden har det givetvis lett till att vi gått isär då jag fått större intresse för att lägga tid på mitt eget projekt än att dra runt vår relation i nåt påhittat gemensamt.
Jag har genom åren även tyckt att det varit viktigt att träna, laga hälsosam mat, vardagsmotionera, vara ute i naturen, umgås med djur osv men även här har relationerna börjat halta efter ett tag (eller så har jag upptäckt först efter ett tag att det haltat). Jag hade ett förhållande där vi delade dessa intressen men tyvärr övergick det i en kompisrelation, och tog slut. Men de övriga partners jag haft har i olika grad varit rätt så ointresserade både av att reflektera över kost, motion, naturen eller alltdera.
En övergripande känsla jag haft i alla relationer, utom den där vi slutade i en kompisrelation, är att inget händer om jag inte styr upp det. Dvs jag har fått komma med ideer och hitta på aktiviteter, utflykter osv och upplevt att om jag inte är "lekledare" så händer ingenting annat än att vi sitter hemma, eftersom partnern varit jättenöjd med att bara umgås på tuman hand och haft lägre behov av att hitta på nya saker än jag haft. Och då tröttnar jag.
Jag har i regel också alltid haft ett lägre behov av intimitet än mina partners. Dels pga mina närhetsproblem kopplat till trauman i yngre år, men även för att jag har svårt att liksom gå igång på nån som jag inte känner nåt större utbyte med. Däremot har vi krockat lite här, då mina partners överlag inte har samma bekymmer som mig, vilket lett till tjat och press och det har dödat min lust helt i perioder. Jag minns särskilt en relation där det enda problemet han upplevde mellan oss, var att vi hade sex för sällan. I övrigt såg han inga som helst problem, och ja det gick inte att komma vidare då han fokuserade helt på sexbrist och jag på att försöka hitta ett intresse för min partner.
Jag tror att detta också kan vara en stor del i att jag inte lyckats i relationerna, eftersom jag har ett komplext förhållande till sex och väldigt få av mina partners har haft förståelse för det. Så vi har dragit ojämnt även här, det har blivit en stor knut tids nog som varit svår att förbise.
Jag fattar inte vart det går så fel för mig? Jag menar, ingens liv är ju friktionsfritt så de flesta människor bör ha gått igenom liknande scenarion som jag beskrivit ovan, men hur tar folk sig vidare? Jag ser par runtikring mig som i min ålder varit ihop i 10 år eller mer, och de verkar fortfarande ha utbyte av varandra om än det inte alltid är guld och gröna skogar.
En teori jag har är min självständighet, att jag har svårt att ta in nån i mitt liv fullt ut och att jag alltid har en stor del av mig själv bara för mig själv så att säga. Jag skapar aktiviteter på egen hand om jag blir uttråkad. Jag har tex alltid haft häst/-ar och det har inte varit nåt jag delat med nån partner. De har varit ointresserade i olika hög grad av att delta i det livet ens litegrann ibland. Men jag vet inte om det är så enkelt riktigt. Det måste vara nåt annat hos mig som gör att jag stöter bort dem?
Jag lever nu i en distansrelation och det är ju svårt i sig, dock kan jag även känna att det är ganska skönt för jag vill nog inte ha nån helt nära inpå heller. Jag blir så frustrerad över dessa saker som inte fungerar så bra, så det kan kännas lika bra för mig att vi bara ses ibland så att svårigheterna inte upptar större delen av ens vardag. Jag tänker ofta att jag borde lägga ner allt vad relationer heter öht, och bara strunta i att försöka lyckas i det. Men samtidigt vill en ju inte vara ensam genom livet ändå. Jag vill gärna ha ett gemensamt liv, kanske på sikt hus och hem som vi kunde sköta ihop osv, men jag är trött på att bli uttråkad av livet och en partner som inte vill åt samma håll som jag... det verkar helt omöjligt för mig att ha en relation där behoven av både egenutrymme samt intellektuellt utbyte går i samklang med en partners. Och så då att ha nån som står ut med mina humörsproblem och mitt mående som periodvis är obotligt helt under isen. På så vis är väl distansrelationen ok, jag slipper känna att jag nöter ut nån med mitt komplicerade sätt att vara. Men samtidigt har vi heller aldrig tid att växa ihop, och vi fastnar i att vara tysta på varsin kant då kommunikationen fastnar i frustration och vi inte hinner reda ut saker innan nån av oss måste resa hem till sitt igen.
Så, för att avsluta denna roman:
Ni som lever i långvariga relationer och känner att ni trivs i dem - vad är hemligeten? Hur lyckas ni? Vad har ni gemensamt och vad har ni överseende med att ni får sköta på egen hand? Har era visioner ändrats under åren i en gemensamriktning eller har ni alltid haft samma framtidssyn osv?
Allt det där nya tycker jag är rent hemskt. Den enda fördelen med det är väl att en inte behövt visa alla sina sidor och att en umgås så pass lite att det går att dölja. Så att vara ute efter förälskelsekicken i sig är inte riktigt min grej...
