Hur f-n gör man egentligen?

[wtf]

Jag är så bitter!
och egentligen borde jag vara jätteglad, men jag KAN verkligen inte..

några av er kanske har läst nån av mina tidigare trådar, där jag gått och hoppats på att få ett jädra plus som aldrig kommer.
jag och min sambo har försökt få barn i ungefär 2 års tid, jag är 21 och han 32 så åldersmässigt har vi ju (jag) en fördel. jag drömmer om barn, ser barn/gravida överallt och jag kan liksom aldrig släppa situationen. varje månad är jag skengravid och blir otroligt nedslagen vid varje mens..
nu har vi fått en tid för utredning den 3e feb, så lite lättad känner jag mig ändå..

jag har en otroligt bra kontakt med min mamma, och jag har väl planerat ungefär 1000 gånger hur jag ska berätta för henne och pappa att dom ska få sitt första barnbarn. jag ser framför mig en studsande och gråtande mamma som får sin största önskan uppfylld. jag har liksom alltid trott att JAG ska vara först med att få barn i min familj (har två bröder, en på 18 och en på 25). första barnbarnet och första barnbarnsbarnet, jag har liksom alltid föreställt mig att vi skulle bli först!

för några veckor sedan var jag och min sambo hem till äldsta brorsan + sambo och fikade, efter ett tag kläcker han ur sig att jag ska bli faster! FASTER!! höll på att sätta théet i halsen och börja stortjuta, var nog tyst bra länge medan jag försökte få bort darret på rösten och de brännande tårarna innan jag kunde gratulera. dom pladdrade på om hur jäkla lätt det hade gått, typ bara kastat kalsongerna efter henne... hur bra hon mådde och hur himla glada dom var. började pladdra om namn osv.
och jag ville bara hålla för öronen och åka hem, ungefär..

inte nog med det, dagen efter fick jag veta att en av mina kompisar ska ha barn IGEN (andra barnet hon får medan vi har försökt bli gravida).. det var inget roligt dygn för mig kan jag säga...

just nu är jag så jävla BITTER! jag kan inte låta bli att må lite bättre när svägerskan spyr som en gris och får inta sängläge..
men jag vill ju kunna acceptera och vara GLAD för deras skull, glad är jag väl men inte så som jag borde..
hur fan gör man egentligen för att inte vara en bitterfitta rent av?

 

[ginnies]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

just nu är jag så jävla BITTER! jag kan inte låta bli att må lite bättre när svägerskan spyr som en gris och får inta sängläge..
men jag vill ju kunna acceptera och vara GLAD för deras skull, glad är jag väl men inte så som jag borde..
hur fan gör man egentligen för att inte vara en bitterfitta rent av?

Det är klart att du egentligen är glad för deras skull, men eftersom du så desperat gärna vill vara i samma sits så blir de känslorna svåra att släppa fram för dig.
Jag hoppas och tror att du kommer till den sitsen också.

 

[wtf]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

men det känns så pinsamt när man träffar dom, för dom vet om våra problem och svägerskan försöker vara hjälpsam och komma med diverse råd om allt.. och jag blir ARG! jag vill knappt ens träffa henne längre, det är alldeles för jobbigt...

jag hoppas verkligen att du har rätt, det här tar knäcken på mig snart för varje månad som går känner jag mig ännu mer värdelös som kvinna.. å för att inte tala om hur besviken sambon blir varje gång tant röd kommer

 

[ginnies]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

jag hoppas verkligen att du har rätt, det här tar knäcken på mig snart för varje månad som går känner jag mig ännu mer värdelös som kvinna.. å för att inte tala om hur besviken sambon blir varje gång tant röd kommer

Nu har ni fått tid för utredning.
Det är bra.

Men jag hoppas din sambo stöttar dig och inte låter sin besvikelse gå ut över dig, har han barn tidigare?, om inte så är det hans spermier de första som de kollar.

Jag har en bekant som under 10 års tid inte fick barn, hon sa att det var fruktansvärt jobbigt, delvis för att alla gravida runtom-faktiskt även jag-som blivit med barn lätt, inte tänkte sig för när man själv var mitt uppe i graviditeten. Man tänkte sig inte för eftersom man inte själv varit där och eftersom man själv var glad och därmed antagligen lite ego.

 

[CillaW]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

men det känns så pinsamt när man träffar dom, för dom vet om våra problem och svägerskan försöker vara hjälpsam och komma med diverse råd om allt.. och jag blir ARG! jag vill knappt ens träffa henne längre, det är alldeles för jobbigt...

Vet de om era problem var det tanklöst av dem att kvittra om hur lätt det hade gått.
Vad är det för råd du får? "Sluta tänk på det och bara slappna av så ska du se att det funkar...."? (wow, det hade ni inte tänkt på)

 

[Sunshine]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Jag vill mest bara skicka trostkramar ((((((((((o))))))))))

Vet du, det ar HELT normalt att kanna som du gor. De allra flesta jag kanner som gatt igenom ofrivillig barnloshet har kant sa. Jag var precis likadan. Jag tyckte det var skitjobbigt nar familj och vanner eller vemsomhelst egentligen annonserade sina graviditeter - men sen nar barnen val var fodda sa kandes det battre
Haller med CillaW om att det ar extremt tanklost av dem att uttrycka sig som de gor sarskilt om de vet om era problem. Kanske kan du prata med din bror, forklara hur du kanner och att det inte ar ngt personligt mot just dem sa att de inte tar illa upp men att du tar bara rad fran doktorn, inte fran folk som haft turen att bli gravida pa forsta forsoket...

Massor av pepp och stott harifran - jag vet exakt vad du gar igenom och hur du kanner dig, det tog oss 4 ar och 4 IVF forsok men idag fyller vara tvillingflickor 1 ar.

Peppdans for dig och du far garna pm:a om du vill skrika av dig lite

 

[ginnies]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Jag vill bara säga till mitt och de andras försvar att vi inte kom med några gliringar-ingen visste att hon ville ha ett barn till, hon hade redan ett och gav sken utåt att hon var nöjd.
Det var först i efterhand, faktiskt först när hon blev med barn, som vi fick reda på hur de längtat, försökt och hur jobbigt hon tyckte det var-bara med vanligt prat, om hur lätt det var, att en del klagade för de mådde illa osv.

 

[*Gotlandsrusset*]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Kan ju vara så att ni spärras av alla tankar. Vet ett par som provade i flera år, hon kunde inte bli med barn. De valde att adoptera för att efter någon månad få ett +. Hon födde sedan tvillingar

Hoppas de går bra på kontrollen!

 

[Javan]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Kan ju vara så att ni spärras av alla tankar. Vet ett par som provade i flera år, hon kunde inte bli med barn. De valde att adoptera för att efter någon månad få ett +. Hon födde sedan tvillingar

Hoppas de går bra på kontrollen!

Du det där är en myt utan dess like. Exakt vad är det i förloppet spermie möte ägg som hindras av att man vill ha barn? Konstigt att inte fertilitetsläkare har det som en behandling?

"Alla" verkar veta någon som slutade tänka på det och så vidare...

Barnlöshet beror till 1/3 av fel på kvinnan 1/3 fel på mannen 1/3 vet man inte efter genomförd infertilitetsundersökning. Den där 1/3 "vet inte" kan oftast bli mindre då vissa saker syns först om man gör en ivf ex som att ens ägg har för hårda skal för spermien att tränga igenom.

Det där är ett jättebra sätt att skuldbelägga över något som inte har någon som helst betydelse. Så det är ett "råd" som du gärna får sluta upp med att ge då det enda som sker är att den som får det som förmodligen vill ha barn får dåligt samvete av att önska sig barnet...

 

[Javan]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Tröstkramar det är jobbigt det du går igenom. Försök att fokusera på utredningen och vad den kan tänkas ge. Jag tror att du bara genom att fokusera på att du INTE vill bli en bitterfitta inte blir det, du är medveten om det och vill inte känna så? Ge dig själv möjlighet ändå i annat forum ex här få vräka ut lite så orkar man hålla skenet uppe samt att om de vet om er ofrivilliga barnlöshet säg då till dem att det är jobbigt att prata om och att du är jätteglad för deras skull men orkar inte centrera kring deras kommande baby? Skulle någon be mig om det skulle det vara självklart för mig att tagga ner och prata om annat.

KRAMAR om.

 

[Mynta2]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Fast min kompis och hennes sambo har försökt i 7 års tid, till slut sa båda: nu skiter vi i att försöka...och då blev hon gravid. Hon 39 han 48 år. Dom har aldrig varit på undersökningar eller dyl, utan tänkt att: händer det så händer det. Undrar varför det hände just när dom la ned hela projektet då. Under 7 års tid åt hon inget p medel. Kanske tajmade dom fel hela tiden under så många år. Fast det låter ju högst märkligt det med att alltid alltid tajma fel.

 

[Lupino]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Du och dina känslor är helt normala!

Trots att det inte kan påverka ens egen möjlighet att bli gravid så känns det så orättvist att andra blir gravida.

Jag minns känslorna när min syster blev gravid. Vi hade ändå kämpat ihop (på varsit håll alltså, men under full öppenhet för varandra) under många månader. Att bli lämnad ensam kvar på den ovissa sidan var nästan mer än jag kunde klara av (så kändes det under en period i alla fall innan jag verkligen började glädjas med henne).

Jag tror det flesta människor skulle foga sig bara man kunde vara säker på att man kan få barn och att man kommer lyckas inom ett givet antal år. Det är ovissheten som tar kål på en!

Som någon annan skrev tycker jag att du ska be vänligt om att inte få några råd (för vilka råd skulle det kunna vara??? Ligga med rumpan i vädret och annat tjafs?) så slipper du i alla fall höra det. Annars får du försöka stänga av öronen.

Jag blev gravid i samband med en spolning av äggledarna som gjordes som sista kontroll i vår barnlöshetsutredning.

 

[Lupino]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Oj, det finns många såna berättelser! Men det är fullständigt förkastligt att dra slutsatsen att det gick för att de slutade försöka! Det var väl helt enkelt den gången guldägget och alla andra förutsättningar råkade finnas på plats. Vissa blir gravida på första försöket, andra på 11:e t.ex och det är knappast för att de slutar tänka på det på just 11:e...

 

[Tassetass]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Du det där är en myt utan dess like. Exakt vad är det i förloppet spermie möte ägg som hindras av att man vill ha barn? Konstigt att inte fertilitetsläkare har det som en behandling?

"Alla" verkar veta någon som slutade tänka på det och så vidare...

Barnlöshet beror till 1/3 av fel på kvinnan 1/3 fel på mannen 1/3 vet man inte efter genomförd infertilitetsundersökning. Den där 1/3 "vet inte" kan oftast bli mindre då vissa saker syns först om man gör en ivf ex som att ens ägg har för hårda skal för spermien att tränga igenom.

Det där är ett jättebra sätt att skuldbelägga över något som inte har någon som helst betydelse. Så det är ett "råd" som du gärna får sluta upp med att ge då det enda som sker är att den som får det som förmodligen vill ha barn får dåligt samvete av att önska sig barnet...

Jag är totalt övertygad om att stress och andra negativa känslor absolut kan påverka händelsen "ägg som möter spermie".

Män kan säkerligen stressa ihjäl sina springare på samma sätt som att kvinnor kan stressa sin kropp till att lägga av med ägglossning eller rent av hela menstruationen. Jag har flera vänner som inte behöver bli nämnvärt stressade för att mensen ska hoppa över en månad.

Varför skulle inte känslomässig stress kunna förhindra att t.ex. ett befruktat ägg fäster när stress kan orsaka att man tappar hår eller förlorar närminnet? Varför skulle inte känslomässig stress kunna knäcka spermierna när stress kan orsaka problem med erektion och problem med att nå klimax/utlösning? Man vet väl inte riktigt vad som händer bakom de där symtomen, eller?

Däremot tror jag inte att rådet "Ta det lugnt så ger det mer sig" ger särskilt mycket. Är man så känslomässigt stressad och knäckt att kroppsliga funktioner börjar ta stryk så behöver man absolut professionell hjälp.

 

[Javan]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Eftersom de inte genomgått några undersökningar så är det ju jädrigt svårt att svara på men olika orsaker kan vara dålig ägglossning dvs hon ägglossar sällan och aldrig vilket gör det jäkligt svårt att bli med barn. Detta kan ändras över tid ex vikt kan ha betydelse samt intag av ipren.

Han kan ha haft dålig spermiekvalité vilket också kan förändras över tid.

De hade blivit gravida då oavsett om de "slutat" försöka eller inte helt enkelt för att ägget möte en spremie. Det är nog den hårdaste myten att knäcka? Om jag käkar paprika samtidigt som jag får cancer beror då cancern på paprikan eller skulle jag fått den oavsett?

Exakt VAD är det som gör att kvinnan/mannens kropp blir steril för att man vill ha barn?

 

[Javan]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

För att det ska till en jäkla stress för att man ska sluta ägglossa. En ÖNSKAN och att man tänker på att man vill bli med barn är inte tillräckligt för att man ska sluta ägglossa alt få dåliga spermier.

 

[Tassetass]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

ALL stress kan påverka funktioner i kroppen, det är ju inte så att stress angående barn riktar sig speciellt mot äggstockarna. Jag hade inte mens på ett halvår efter att min mamma dog, t.ex.

Nu vet jag inte om TS eller hennes karl råkat ut för något som kan göra att en sådan stress kan ligga och störa. Jag menar bara att det ÄR möjligt att stressa sig till barnlöshet precis som att man kan stressa sig till en massa annat kroppsligt elände. Sen om TS + karl gör det eller inte, det är liksom en helt annan fråga som bara hon kan besvara. Jag svarade bara på ditt inlägg om att det är en total myt att stress kan påverka barnaalstrandet, vilket jag menar att det inte alls är. Däremot tror jag som sagt inte att det är så enkelt som att "Ta det lugnt så kommer det att ta sig".

 

[Mitten]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Det där är ett jättebra sätt att skuldbelägga över något som inte har någon som helst betydelse. Så det är ett "råd" som du gärna får sluta upp med att ge då det enda som sker är att den som får det som förmodligen vill ha barn får dåligt samvete av att önska sig barnet...

Åh jag har hört det en MILJON gånger. Sucka. Det sårar jättemycket. Många har faktiskt inte ÄL 12 gånger per år, vissa kanske bara har 1-2 (men har mens ändå) och då kan det ta 10 år innan det tar sig. Helt enkelt.

Jag och min sambo använde inte skydd på över 3 år, ingen bebis, vi gick till fertilitetsläkare som tog blodprover och bad oss komma tillbaka nästa cykel. Men den kom aldrig, för vips blev jag gravid, och jag vet inte HUR många som påstår att det var för att jag då 'slappnade av'. Jag har varit avslappnad hela tiden.

Generellt FINNS DET INGA RÅD FÖR DE SOM INTE LYCKAS. De har förmodligen stenkoll på sin cykel och ÄL, och det är det som spelar roll.

 

[Mitten]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Jag har förståelse för dig, min bror och hans fru blir gravida omedelbart, de lyckades på första försöket alla 3 gångerna . Jag har gråtit floder över den orättvisan när jag inte fick nån bebis. Jag tycker att det är ett bra steg att gå till undersökning, det brukar vara skönt att om inte annat prata med folk som träffat många andra barnlösa. Till oss sa de att det är okej att sörja det barn som inte blivit till, och att det är en verklig förlust även om barnet aldrig funnits, liksom. Förhoppningsvis hittar de något litet som kan fixas till!

Jag börjar få längtan efter en till bebis, men orkar inte ta beslutet att försöka igen, för jag orkar inte med all ångest osäkerheten och väntan innebär ...

 

[Javan]

Sv: Hur f-n gör man egentligen?

Okej jag uttryckte mig otydligt.

Stress kan visst påverka men knappast i ordinare vilja ha barn fallet som så många vill ha det till. Det ska till EXTRA stress innan den funktionen påverkas och det ska vara extrem stress. Att man vill ha barn leder inte automatiskt till någon form av nedstängning av kroppens funktioner. Fast det vore ju ett enkelt preventivmedel.