Hur börja skilja sig med småbarn?

[Nytant]

Ibland är det bra att vara rädd. Typ som när en har ett våldsamt, manipulerande ex likt TS. Det handlar om realism. Som jag skrivit i tråden kände jag personligen en kvinna som mördats efter uppbrott utan att mannen ens visat tecken till rövighet innan. Så som TS ex beter sig ska en vara rädd för och aldrig vara ensam med utan andra vuxna.

Kan inte annat än hålla med. Och vid riskbedömning måste en ibland utgå ifrån värsta tänkbara scenario. Jag tycker inte det är annorlunda än att ha krockkudde även om man oftast inte krockar. Hittills har våldet från TS ex inte eskalerat, men det handlar ju om att förhindra att tillfällen för det uppstår.

 

[Verdandi]

Exet kan vara en av de män som går ännu längre över gränsen och där våld leder till död. Det handlar inte om att lägga mer på bördan, det handlar om att se riskerna för vad de är. Antar att du inte lyssnat på reportaget?

Jag skriver ju inte att TS ska vara ensam med exet. Tvärtom.

Men varför i hela världen skrämma upp en utsatt person? Det är det jag vänder mig emot. Stötta istället för att skrämma. Jag lovar att rädslan och ångesten redan finns där. Hon behöver inte lyssna på ett reportage om en massa våldsamma mord.
Hon ska orka dra lasset genom hela den här processen. Och komma ut hel. Det är där fokuset hos oss ska ligga. Då är det mer stöttande att ta summan av kardemumman (om du nu själv lyssnat pp reportaget) och t.ex. ge rådet "var aldrig ensam".

 

[Nytant]

Jag skriver ju inte att TS ska vara ensam med exet. Tvärtom.

Men varför i hela världen skrämma upp en utsatt person? Det är det jag vänder mig emot. Stötta istället för att skrämma. Jag lovar att rädslan och ångesten redan finns där. Hon behöver inte lyssna på ett reportage om en massa våldsamma mord.
Hon ska orka dra lasset genom hela den här processen. Och komma ut hel. Det är där fokuset hos oss ska ligga. Då är det mer stöttande att ta summan av kardemumman (om du nu själv lyssnat pp reportaget) och t.ex. ge rådet "var aldrig ensam".

Vad är för dig skillnaden mellan att skrämma upp och att lyfta de reella risker som finns?

 

[farin]

Jag skriver ju inte att TS ska vara ensam med exet. Tvärtom.

Men varför i hela världen skrämma upp en utsatt person? Det är det jag vänder mig emot. Stötta istället för att skrämma. Jag lovar att rädslan och ångesten redan finns där. Hon behöver inte lyssna på ett reportage om en massa våldsamma mord.
Hon ska orka dra lasset genom hela den här processen. Och komma ut hel. Det är där fokuset hos oss ska ligga. Då är det mer stöttande att ta summan av kardemumman (om du nu själv lyssnat pp reportaget) och t.ex. ge rådet "var aldrig ensam".

Tja, där tycker vi nog olika helt enkelt.
Jag tycker inte att det handlar om att skrämma upp, utan om att presentera fakta utifrån forskning som nu kom upp i ett aktuellt inslag. Helt enkelt för att TS ska kunna göra en så väl faktagrundad riskvärdering som möjligt.

Jag vet inte vad du har för bakgrund eller utbildning, men jag ser ofta i min omgivning (jobbar med människors beteende, vanor och förändringar) att när det framkommer något ofördelaktigt/negativt om någon persons beteende så är det många som säger att det kunde vi aldrig tro... Men att de med facit i hand ser att varningssignalerna fanns där, men man vill ju inte tro att någon man känner/arbetar med/lever med ska vara en skitstövel eller potentiell våldsutövare. Så hellre lite skrämd än naiv då tänker jag.

 

[Verdandi]

Tja, där tycker vi nog olika helt enkelt.
Jag tycker inte att det handlar om att skrämma upp, utan om att presentera fakta utifrån forskning som nu kom upp i ett aktuellt inslag. Helt enkelt för att TS ska kunna göra en så väl faktagrundad riskvärdering som möjligt.

Jag vet inte vad du har för bakgrund eller utbildning, men jag ser ofta i min omgivning (jobbar med människors beteende, vanor och förändringar) att när det framkommer något ofördelaktigt/negativt om någon persons beteende så är det många som säger att det kunde vi aldrig tro... Men att de med facit i hand ser att varningssignalerna fanns där, men man vill ju inte tro att någon man känner/arbetar med/lever med ska vara en skitstövel eller potentiell våldsutövare. Så hellre lite skrämd än naiv då tänker jag.

Väl avvägd faktagrundad riskvärdering? Av ett reportage?

Stöd kommer, som de flesta som forskat (eller läst) om ämnet, från de som står personen närmast. I en utsatt situation behöver man först släkt och vänner, som känner till ens situation och kan hjälpa en utifrån den. Det kan vara en livräddare.

De nära och kära kan väl lyssna på reportaget då om det är intressant med dessa fakta. I de flesta fall har den utsatta mer än tillräckligt att hantera och får ta till sig det hen orkar och mäktar med. Det kan ha motsatt effekt om man blir så rädd för att bli dödad att man då istället väljer att stanna.

Allt är en process, där man är ofta är djupt manipulerad i sitt tänkande, så det är mycket mer komplicerat och det tar lång tid att förändra/tänka och lära om. Det är inte bara att lyssna på ett reportage, reflekera och få en aha-upplevelse och så agerar man på "rätt sätt".
Det är däremot (livs)viktigt att man har stöd av sin omgivning utifrån den situation som man befinner sig i.

Det du skriver om handlar mer om omgivningens naiva reaktioner.

 

[farin]

Väl avvägd faktagrundad riskvärdering? Av ett reportage?

Stöd kommer, som de flesta som forskat (eller läst) om ämnet, från de som står personen närmast. I en utsatt situation behöver man först släkt och vänner, som känner till ens situation och kan hjälpa en utifrån den. Det kan vara en livräddare.

De nära och kära kan väl lyssna på reportaget då om det är intressant med dessa fakta. I de flesta fall har den utsatta mer än tillräckligt att hantera och får ta till sig det hen orkar och mäktar med. Det kan ha motsatt effekt om man blir så rädd för att bli dödad att man då istället väljer att stanna.

Allt är en process, där man är ofta är djupt manipulerad i sitt tänkande, så det är mycket mer komplicerat och det tar lång tid att förändra/tänka och lära om. Det är inte bara att lyssna på ett reportage, reflekera och få en aha-upplevelse och så agerar man på "rätt sätt".
Det är däremot (livs)viktigt att man har stöd av sin omgivning utifrån den situation som man befinner sig i.

Det du skriver om handlar mer om omgivningens naiva reaktioner.

Av forskningen som reportaget förmedlade. Som sagt, vi tycker olika.

 

[Fetaost]

Väl avvägd faktagrundad riskvärdering? Av ett reportage?

Stöd kommer, som de flesta som forskat (eller läst) om ämnet, från de som står personen närmast. I en utsatt situation behöver man först släkt och vänner, som känner till ens situation och kan hjälpa en utifrån den. Det kan vara en livräddare.

De nära och kära kan väl lyssna på reportaget då om det är intressant med dessa fakta. I de flesta fall har den utsatta mer än tillräckligt att hantera och får ta till sig det hen orkar och mäktar med. Det kan ha motsatt effekt om man blir så rädd för att bli dödad att man då istället väljer att stanna.

Allt är en process, där man är ofta är djupt manipulerad i sitt tänkande, så det är mycket mer komplicerat och det tar lång tid att förändra/tänka och lära om. Det är inte bara att lyssna på ett reportage, reflekera och få en aha-upplevelse och så agerar man på "rätt sätt".
Det är däremot (livs)viktigt att man har stöd av sin omgivning utifrån den situation som man befinner sig i.

Det du skriver om handlar mer om omgivningens naiva reaktioner.

Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Att man blir BÅDE upplyst OCH stöttad!

För mig var just upplysningen avgörande för att jag skulle förstå att den där obehaget min magkänlsa flaggade om var på riktigt och att det var min hjärna som var manipulerad.

 

[TinyWiny]

@Verdandi jag önskar faktiskt att jag hade vetat det här när jag lämnade. Hade jag vetat att min rädsla var realistisk så hade jag kanske kanske inte känt mig så dum, så ensam, så utsatt utan jag kanske hade vågat söka hjälp och stöd och jag hade kanske kanske sluppit utsättas för det våld som kom efter separationerna. Enbart för att jag då hade vetat att min känsla var rätt! Kunskapen generellt var väldigt mycket mindre då än nu, tack och lov har den biten iallafall gått framåt men att professionella och vi som har varit utsatta eller av andra orsaker suger i oss kunskapen runt det här har kunskapen räcker inte. När någon drabbas behöver hen få veta att det hen känner är äkta. Rädslan är inte orealistisk utan verkligen realistisk på alla sätt och vis och det behöver varje utsatt person få veta.

Ja det är mycket ångest och rädsla i det läge Ts är men det är faktiskt sunda känslor. Man ska vara rädd och man ska känna ångest inför att träffa någon som Ts ex. Vågar man tro på sina känslor och agera utefter dem kanske man slipper en hel del våld. Tror man att ens känslor bara är överdrivna, dumma och orealistiska kan man pga det utsättas för ännu mer bara pga det. För att man inte vågar agera utefter sina känslor. Känslor man pga misshandeln i förhållandet tror är fel. Dessutom finns det ännu en aspekt. Det är inte bara själva lämnandet som är svårt utan att hålla sig borta är ännu svårare. Att inte falla tillbaka i det som ändå var en trygghet för att man visste vad som skulle hända. Att inte falla tillbaka för att hens ord nu är så snälla och det där hoppet om att hen ska vara som man drömmer om och att man kanske ändå kan få leva med den man drömmer om väcks igen och igen. Vet man den nakna sanningen. Att den här personen riskerar att skada dig ännu mer och till och med på ett oåterkalleligt sätt så kanske kanske det kan hjälpa en att uppbringa all den kraft som behövs.

 

[Görel]

Väl avvägd faktagrundad riskvärdering? Av ett reportage?

Stöd kommer, som de flesta som forskat (eller läst) om ämnet, från de som står personen närmast. I en utsatt situation behöver man först släkt och vänner, som känner till ens situation och kan hjälpa en utifrån den. Det kan vara en livräddare.

De nära och kära kan väl lyssna på reportaget då om det är intressant med dessa fakta. I de flesta fall har den utsatta mer än tillräckligt att hantera och får ta till sig det hen orkar och mäktar med. Det kan ha motsatt effekt om man blir så rädd för att bli dödad att man då istället väljer att stanna.

Allt är en process, där man är ofta är djupt manipulerad i sitt tänkande, så det är mycket mer komplicerat och det tar lång tid att förändra/tänka och lära om. Det är inte bara att lyssna på ett reportage, reflekera och få en aha-upplevelse och så agerar man på "rätt sätt".
Det är däremot (livs)viktigt att man har stöd av sin omgivning utifrån den situation som man befinner sig i.

Det du skriver om handlar mer om omgivningens naiva reaktioner.

Jag som under flera år har arbetat med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation, har gång på gång fått höra kvinnor bli oerhört överraskade över hur männen de lämnar beter sig. Hotfulla, aggressiva, skrämmande. Flera hade sluppit fysiska och psykiska skador om de varit mer beredda på vilka kraftiga reaktioner de kunde drabbas av.

 

[Verdandi]

Jag som under flera år har arbetat med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation, har gång på gång fått höra kvinnor bli oerhört överraskade över hur männen de lämnar beter sig. Hotfulla, aggressiva, skrämmande. Flera hade sluppit fysiska och psykiska skador om de varit mer beredda på vilka kraftiga reaktioner de kunde drabbas av.

Jag är varken emot kunskap eller att vara förberedd på konsekvenser. Det finns tack och lov en del bra information och stöttande material att ta del av i ämnet. Jag upplever att det kan vara lättare att ta till sig sådan information när inte den förlamande känslan av att man nog snart blir mördad sitter i vägen och förbrukar de sista resterna av orken.

 

[Framtiden]

Var ett inslag om kända riskfaktorer för dödligt våld i nära relationer på P4 Uppland i morse. Hittar inte länk till det exakta inlägget, men här är hela programmet https://sverigesradio.se/avsnitt/2053919. Var strax före klockan 8, kanske 5-10 i.

Det är bekräftat genom forskning att risk för dödligt våld är högre från män som använt strypvåld i sin misshandel. En faktor som också ökar risken är att en separation nyligen skett. Och om mannen uttryckt självmordstankar.
Jag hoppas att du hittar inslaget @Framtiden och tar till dig innebörden av det. Träffa honom inte utan andra vuxna (som du litar på!) i omedelbar närhet. Släpp inte in honom i ditt hem. Bli inte en av de alldeles för många i statistiken som dödats av sin partner/ex-partner.

(Det är dessutom fler kvinnor som dödats i nära relationer än personer som dör av skjutmomgar i gängrelaterad våld. Men det var inte det som lyftes som den stora valfrågan... Trots att det är mer sannolikt att du/jag/någon vi känner drabbas av just våld i nära relationer jämfört med gängrelaterat våld. Fy fan.)

Är det en del av min som lever i förnekelse när jag känner för att förtydliga att han höll lillfingrarna närmast halsen om det är incidenten när jag flyttade ut som kanske tänks på... Som när man vill att någon ska lyfta blicken... Men det kanske inte är relevant....

När jag skulle hämta mina vinterdäck sprang ett av barnen till grannen så jag vände mig om för att se så det gick bra över vägen, då kastade han en snöboll i ryggen på mig... När jag vänder mig om står han som ett barn med händerna bakom ryggen och skrattar "det var inte jag"...
Och jag känner som whiplash i huvudet igen... "Wtf?!liksom" jag vet inte hur jag ska ens tänka eller agera...

Ena stunden är jag det mest fruktansvärda som gör det här, och hur dum jag är som inte inser hur vi skulle kunna laga allt...För jag är ju ÄNDÅ den han älskar mest.... Till att vi ska ha snöbollskrig?!?

You're looking your mind again
I've tried
I've tried
But you're still the same

 

[Framtiden]

Jag har bara svårt att ta till mig kanske.

Ibland känner jag mig förlamad... Är det så illa?!
Ibland bara att "nä, det låter nog bara illa för att det bara är jag som skriver... Det blir bara ensidigt,och jag tolkar säkert fel/för mycket"

 

[gammalek]

Är det en del av min som lever i förnekelse när jag känner för att förtydliga att han höll lillfingrarna närmast halsen om det är incidenten när jag flyttade ut som kanske tänks på... Som när man vill att någon ska lyfta blicken... Men det kanske inte är relevant....

När jag skulle hämta mina vinterdäck sprang ett av barnen till grannen så jag vände mig om för att se så det gick bra över vägen, då kastade han en snöboll i ryggen på mig... När jag vänder mig om står han som ett barn med händerna bakom ryggen och skrattar "det var inte jag"...
Och jag känner som whiplash i huvudet igen... "Wtf?!liksom" jag vet inte hur jag ska ens tänka eller agera...

Ena stunden är jag det mest fruktansvärda som gör det här, och hur dum jag är som inte inser hur vi skulle kunna laga allt...För jag är ju ÄNDÅ den han älskar mest.... Till att vi ska ha snöbollskrig?!?

You're looking your mind again
I've tried
I've tried
But you're still the same

Det går inte att begripa en människa som beter sig så. Han är oförutsägbar. Det finns inget att få fäste i hos honom. Han är inte i kontakt med någon annan. Han är bara i sitt eget huvud, i sina egna känslor utan koppling till världen och människor omkring honom. Det finns inget att förstå hos honom.

 

[Görel]

Är det en del av min som lever i förnekelse när jag känner för att förtydliga att han höll lillfingrarna närmast halsen om det är incidenten när jag flyttade ut som kanske tänks på... Som när man vill att någon ska lyfta blicken... Men det kanske inte är relevant....

När jag skulle hämta mina vinterdäck sprang ett av barnen till grannen så jag vände mig om för att se så det gick bra över vägen, då kastade han en snöboll i ryggen på mig... När jag vänder mig om står han som ett barn med händerna bakom ryggen och skrattar "det var inte jag"...
Och jag känner som whiplash i huvudet igen... "Wtf?!liksom" jag vet inte hur jag ska ens tänka eller agera...

Ena stunden är jag det mest fruktansvärda som gör det här, och hur dum jag är som inte inser hur vi skulle kunna laga allt...För jag är ju ÄNDÅ den han älskar mest.... Till att vi ska ha snöbollskrig?!?

You're looking your mind again
I've tried
I've tried
But you're still the same

Jag ser det inte som en vilja att ha snöbollskrig utan som ett sätt att kränka dig.

Om han bemöter den han påstår sig älska allra mest som han bemöter dig så är hans kärlek inget någon vill ha. På dina beskrivningar av hans beteende är det han visar dig tvärtemot vad kärlek är.

 

[Voeux]

Det är väll bara så snedvridet jag hamnat i allt så jag känner så. Eftersom han alltid haft lätt för att argumentera och debattera.

Jag känner igen det där. När jag och mitt ex gjorde slut så fortsatte vi att umgås i nästan ett år, det var väl på tapeten att vi kanske skulle hitta tillbaks men det verkade aldrig ske. Jag ville, men han var svalare. Tillslut träffade jag en annan på en utlandsresa och blev förälskad. När jag kom hem och berättade att jag träffat någon jag tyckte om blev han så arg att jag bara krympte och blev världens minsta människa. Jag blev rädd för hans reaktion, och kände mig dum. Han skuldbelagde mig på alla sätt han kunde. Jag var vidrig som kunde tycka om någon som honom (vi hade gemensamma vänner så han visste vem det var), om jag kunde gilla någon som han så visste exet aldrig vad han sett hos mig, det vi hade haft betydde ingenting längre osv. Jag blev så ledsen och kränkt, och jag bröt direkt med den nya i ren skam och rädsla för ännu värre konsekvenser. Månaderna gick och tillslut kunde jag inte hålla mig borta från den nya längre. Vi hade verkligen haft något, så jag hörde av mig. Vi sågs. Jag var kär. Jag samlade allt mod jag hade för att berätta för mitt ex. Jag skulle resa med den nya och innan det kom ut ville jag berätta det personligen för mitt ex, så jag tog upp det när jag lämnade hunden en gång. Det gick ungefär så dåligt som det kunde gå. Han skrek en lång stund innan han gick in på badrummet och skar upp handlederna. Ambulans kom. Han blev inlagd på akutpsyk.

Jag älskar mitt ex. Han har aldrig velat någon illa, men han är svårt sjuk och saknar verktyg för dessa situationer. Det här var 8 år sen nu och jag är fortfarande rädd för hur han ska reagera på mina beslut i livet. När jag träffade maken. När vi köpte lägenhet. När jag blev med barn. När vi köpte huset. Jag är alltid rädd för att han ska tycka något. Vi har en fin relation idag och han har visat respekt för mig i 8 år. Men sånna här saker sitter i. Det är sår som aldrig riktigt läker så det jag försöker säga med den här långa historien är att var snäll mot dig själv, acceptera känslan men inse att det också är just bara det. ”Jag vet att du är här, irrationella känsla. Jag känner dig. Men jag behöver inte lyssna på dig.”

 

[Red_Chili]

Jag har bara svårt att ta till mig kanske.

Ibland känner jag mig förlamad... Är det så illa?!
Ibland bara att "nä, det låter nog bara illa för att det bara är jag som skriver... Det blir bara ensidigt,och jag tolkar säkert fel/för mycket"

Hade det varit bra, då hade du aldrig hamnat att skriva så som du gör nu.

Du behöver egentligen bara ha koll på en enda sak när du är i relationer med andra människor: Får den här personen dig att totalt sett må bättre, bli gladare, känna mer livslust osv? Om ja: stanna. Om nej: avbryt relationen.

Det spelar ingen roll vad den andra vill. Det spelar ingen roll vilken typ av relation du har till den andra personen. Du ska inte vara någon typ av relation med någon som får dig att må sämre.

Även OM personen skulle vara "En underbar person, en perfekt partner för någon!" så finns det ingen anledning för dig att hålla dig kvar vid den personen om du inte mår bättre av det. Då kan den personen få vara en perfekt partner åt någon annan om så nu är, så kan du få göra det du mår bäst av.

Du behöver ta hand om dig och göra det som får din livsglädje att bli stark, både för din skull men också för dina barns skull. De vill garanterat ha en mor som mår bra, som visar dem att livet kan vara fantastiskt och att det inte är farligt att gå sin egna väg och göra det man tror på, att man inte måste hålla sig till normer eller stanna i dåliga förhållanden. De behöver det. De behöver inte en mor som mår dåligt pga relationen med pappan.

 

[Nytant]

Jag ser det inte som en vilja att ha snöbollskrig utan som ett sätt att kränka dig.

Om han bemöter den han påstår sig älska allra mest som han bemöter dig så är hans kärlek inget någon vill ha. På dina beskrivningar av hans beteende är det han visar dig tvärtemot vad kärlek är.

Jag ser samma sak. Och jag ser en pappa som inte själv ser efter så att hans barn tar sig säkert över vägen, @Framtiden, och dessutom distraherar personen som faktiskt gör det och ovanpå det utnyttjar situationen för sin egen skull. Jag tycker det säger en hel del om var hans prioriteringar ligger. Han värnar endast om sina egna intressen. Han visar om och om igen att han har noll respekt för dig och noll omtanke om era barn. Hade han haft kapaciteten och viljan att skapa en sund relation med dig hade hans försök sett helt annorlunda ut, och det gör mig så ont att du kanske inte har någon mall för hur det ska se ut och kännas. Det är inte ditt fel, och du är inte ensam om att kämpa med det

Och när han hade händerna om din hals skämtade han om att strypa dig. Han skämtade om din rädsla för att han skulle göra dig illa. Han sa inte ”lyft blicken”.

Stå på dig nu, detta är det kämpiga, detta är det som gör ondast. Tänk på vad du hade sagt till en kär vän, vad du hade tyckt att hon förtjänar, och tänk på vad dina barn förtjänar.

 

[Görel]

Jag ser samma sak. Och jag ser en pappa som inte själv ser efter så att hans barn tar sig säkert över vägen, @Framtiden, och dessutom distraherar personen som faktiskt gör det och ovanpå det utnyttjar situationen för sin egen skull. Jag tycker det säger en hel del om var hans prioriteringar ligger. Han värnar endast om sina egna intressen. Han visar om och om igen att han har noll respekt för dig och noll omtanke om era barn. Hade han haft kapaciteten och viljan att skapa en sund relation med dig hade hans försök sett helt annorlunda ut, och det gör mig så ont att du kanske inte har någon mall för hur det ska se ut och kännas. Det är inte ditt fel, och du är inte ensam om att kämpa med det

Och när han hade händerna om din hals skämtade han om att strypa dig. Han skämtade om din rädsla för att han skulle göra dig illa. Han sa inte ”lyft blicken”.

Stå på dig nu, detta är det kämpiga, detta är det som gör ondast. Tänk på vad du hade sagt till en kär vän, vad du hade tyckt att hon förtjänar, och tänk på vad dina barn förtjänar.

Precis, han är fullt fixerad vid sitt ex, barnen är bipersoner som kan användas för att komma åt deras mamma.
Har sett det så många gånger i jobbet, män som kräver att ha barnen halva tiden men som inte värnar om dem utan ser de som en väg till mamman. Eftersom jag själv hade en oerhört bra relation med min egen pappa blir jag lika ledsen varje gång jag ser en man som inte tar chansen till en god och nära relation med sina barn, både för barnens skull och pappans.

 

[MiaMia]

Till att vi ska ha snöbollskrig?!?

Nytt, kreativt sätt att gå över gränsen för vilken sorts umgänge ni ska ha med varandra.
Som blir svårt att freda sig emot för att det förkläds i en yttre form av lek och oskuldsfullhet. Plus det oväntade överrumplingsmomentet. Om du hade protesterat hade du säkert fått höra något om hur omotiverat det är att bli arg för en sådan sak som en snöboll.
Håller med ovan. En medveten kränkning av din rätt till att dra gränser mellan er, och ett strategiskt agerande för att mot din vilja flytta tillbaka dem till ett annat läge.

 

[Framtiden]

Det går inte att begripa en människa som beter sig så. Han är oförutsägbar. Det finns inget att få fäste i hos honom. Han är inte i kontakt med någon annan. Han är bara i sitt eget huvud, i sina egna känslor utan koppling till världen och människor omkring honom. Det finns inget att förstå hos honom.

Nej, du har nog rätt.... Men jag läste ett citat från Marie Curie. "Det man förstår fruktar man inte"
Det kanske är därför man fastnar i att försöka förstå, så man skulle kunna komma fram för att ändra sin egen situation, och när vi var tillsammans Vår situation....