Plötsliga pengar, stanna eller flytta tillbaka till familjen?

[Philosophia]

Det fetstilta är din tolkning. Det får stå för dig.

Det fetstila var inte min tolkning, utan det var min reflektion. Och jag tror inte att jag alls läste ditt inlägg om guldkant, så du behöver inte ta åt dig.

 

[Svartkatt]

Det beror helt och hållet på om familjen vill och mäktar med att vara till hjälp. Annars kan förhoppningar som aldrig infrias bli ett skav i relationerna också. Det behöver ju inte bero på bristande vilja, utan att de inblandade vill men inte har förmågan eller mäktar med att göra det som hen vill hjälpa till med. Ibland kan det t o m bli en belastning att låta någon som väldigt gärna vill få hjälpa till, göra det på sitt sätt som hen kan utifrån sina begränsningar, och det är den som ska ta emot hjälpen som får anpassa sig för att "hjälpen" ska kunna ges.

Säger inte att det skulle bli så i TS fall, vill bara ge ett alternativt scenario till det ovan. Ibland kan det bästa vara för alla inblandade när man ser att förutsättningarna inte riktigt finns där, att man löser sin hjälp på annat sätt och låter de trevliga besöken hos/av familj och släkt, vara just trevliga besök utan förväntan eller förhoppning om hjälp.

Alltså det här. Min ena förälders föräldrar ville absolut finnas för oss när vi var små (i alla fall den ena, den andra är nog inte en barnmänniska egentligen) men min förälders syskon och det ena syskonets familj har varit extremt krävande både ekonomiskt och tidsmässigt och de åt upp allt. En gång när min förälder klagade fick hen till svar "du klarar ju dig, vi har fullt upp med dem som inte har näsan över vattenytan". Orättvist, ja kanske. Framför allt har det lett till att vi (jag och mina syskon) har all vår släktkänsla på den andra sidan. För vi har haft världens bästa kontaktnät på den andra sidan av släkten, vi är fruktansvärt bortskämda med det.

Jag får lite de vibbarna av TS inlägg, att TS är lite i samma sits som min förälder. Och att då hänga upp sitt liv på att eventuellt få hjälp med ett eventuellt barn i framtiden, när det kanske slutar med att det är TS som kommer behöva ställa upp för förälder samt syskon istället, det hade jag inte gett upp det tillfredsställande liv som TS ändå verkar ha idag för.

 

[Shaggy]

När jag läser låter det som om du är helt nöjd med saker som det ser ut idag och mest funderar på att flytta på grund av skuldkänslor.
Jag får vibbar av min mormor som när hon var gammal sa ungefär "jag borde kanske inte gift mig och flyttat utan stannat hemma och tagit hand om mina föräldrar som mina syskon gjorde". Till saken hör att de var sex syskon varav bara två gifte sig (hon föddes 1908) och skaffade barn. Hon hade ett mycket lyckligt äktenskap och tre fina barn men trots detta så måste de där skuldkänslorna hon gav uttryck för när hon var över 90 ha legat och gnagt hela livet.
Jag kanske har fel men det här var den första känslan jag fick när jag läste hur du funderar.

 

[Dorinda]

Det beror helt och hållet på om familjen vill och mäktar med att vara till hjälp. Annars kan förhoppningar som aldrig infrias bli ett skav i relationerna också. Det behöver ju inte bero på bristande vilja, utan att de inblandade vill men inte har förmågan eller mäktar med att göra det som hen vill hjälpa till med. Ibland kan det t o m bli en belastning att låta någon som väldigt gärna vill få hjälpa till, göra det på sitt sätt som hen kan utifrån sina begränsningar, och det är den som ska ta emot hjälpen som får anpassa sig för att "hjälpen" ska kunna ges.

Säger inte att det skulle bli så i TS fall, vill bara ge ett alternativt scenario till det ovan. Ibland kan det bästa vara för alla inblandade när man ser att förutsättningarna inte riktigt finns där, att man löser sin hjälp på annat sätt och låter de trevliga besöken hos/av familj och släkt, vara just trevliga besök utan förväntan eller förhoppning om hjälp.

Självklart. Men majoriteten av de jag känner har ändå fungerande familjerelationer.
Självklart behöver det inte bli så, men i allafall 90% av de jag känner uppskattar umgånget mellan sina barn och familjen.

 

[Takire]

Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också

Jag är i 30-års ålder och lever ensam med mina djur. Jag skulle vilja ha ett barn i framtiden, vilket jag nog dock kommer försöka få på egen hand (dvs jag letar inte aktivt efter en partner - jag trivs bra med att leva själv). Jag kommer ursprungligen från mellanskåne, och majoriteten av familjen finns kvar där (mamma, pappa (båda snart 60 år), pappas nya fru, 2 syskon, mor- och farföräldrar (ca i 80-års åldern). Jag har dock flyttat några timmar bort med bil, och även ett syskon bor här. Jag brukar åka ner till Skåne några gånger om året och hälsa på, men både min mamma och mormor och säkert även syskonen hade nog gillat det väldigt mycket om jag hade flyttat ner igen. Framförallt mamma och mormor frågar en del om jag inte planerar att flytta ner igen.

Jag trivs dock väldigt bra med både mitt hus och mitt jobb, och hade någon frågat mig igår hade jag inte haft några som helst planer på att ändra på något. Jag, liksom mina syskon, fick för en del år sedan hjälp av farfar med en summa pengar - i mitt fall gick de till handpenning till huset jag köpte (inget dyrt hus, utan det låg på under miljonen). Jag trivs bra med mitt relativt lilla hus, jag trivs väldigt bra med placeringen (behöver t.ex. inte en bil för att ta mig till tätorten, men jag har ändå inga grannar direkt inpå utan det är skog och ängar och liknande). Jobbet trivs jag som sagt med, jag har en bra lön (över medel definitivt om jag kollar SCB medianlön, men inte högsta lönerna som finns), och jag tror att det skulle vara svårt att hitta ett annat jobb i min bransch som jag trivs så mycket med i och med att jag vant mig vid flexibiliteten, uppgifterna, arbetssättet etc. Jag har inga vänner kvar utanför familjen i Skåne, jag har tappat kontakten med alla, men däremot har jag lärt känna en hel del här där jag bor nu.

Idag meddelade min farfar att han tänker ge mig och mina syskon 2 miljoner kronor var, nu lite mer direkt (dvs inte vänta tills han och farmor dör, han vill inte krångla med testamente lät det som). Pappa kommer fortfarande att få mer än 50% i arv.

Jag hade ingen aning om att farfar hade så mycket pengar. Att han hade mer pengar sparade, och att det skulle bli ett litet arv, ja. Vi har alla vetat att om något går riktigt åt skogen, så finns han där och kan hjälpa till. Men inte att det var den summan, och inte nu.

Så vad gör jag nu?

Förhoppningsvis kan jag hålla huvudet kallt, och inte spendera allt. Det känns som om det är alldeles för lätt att det händer.

Den enklaste planen är att spara typ hälften (mer?) för "bad days" och framtiden, lösa ut lånet jag har kvar (ca 500'-600') när räntan inte längre är låst, spara en del för framtida renoveringar (t.ex. bygga om delar av uterum till barnrum, ifall jag skulle bli gravid och få barn), och eventuellt något litet köp (kanske en elcykel, en billig begagnad hästtransport och liknande). Dvs bo kvar där jag gör, fortsätta med jobbet, och inga större förändringar i mitt liv. Min lön räcker ju egentligen till för alla vardagliga utgifter. Jag är inte någon som älskar att ut och resa, även om jag hade velat åka på en ridresa någon gång i livet, och jag är inte typen av person som skulle köpa en svindyr bil, flera hundra tusen kronors häst eller liknande.

Men. Jag skulle också kunna flytta ner till Skåne igen, för att vara närmare familjen. En av anledningarna till att jag trivs bättre här är att hus i Skåne verkar vara mycket dyrare än orten jag bor på. Jag har idag en bra lön, men vill inte låsa upp mig på ett dyrt hus där jag sitter fast med en hög lånekostnad på varje månad - men med 2 miljoner skulle det kanske inte vara samma problem. Jag tror att det skulle vara svårt att hitta samma typ av läge som här, vilket jag trivs väldigt mycket med (dvs cykelavstånd till mataffär, tåg etc., där det går direkttåg till orten där jag jobbar, men inga grannar inom de närmaste hundra metrarna, tillräckligt med yta för att kunna ha en ordentlig trädgård och även, utöver det, ha hästar (dock arrenderad mark i dagsläget)). Jag föredrar också platser med färre människor och hus (Skåne känns fullt med folk ), jag föredrar vintrarna här (som faktiskt är vita en hyfsad del av tiden) och jag tycker bättre om naturen (att det är natur, och inte bara åkrar). Och det skulle, som sagt, nog vara svårt att hitta ett jobb som jag trivs så bra med som jag gör med det här. Men det hade varit trevligt att smidigare kunna hälsa på familjen, och det hade ju definitivt varit smidigare om jag skaffar barn i framtiden.

Men det är inte heller helt problemfritt. Mamma bor i dagsläget kvar i sitt föräldrahem tillsammans med ett av mina syskon, men det är alldeles för stort (2 hektar trädgård, >200 kvm gammalt stenhus från 1800-talet och ett ännu större garage/stall) för henne att kunna sköta då hon har en del sjukdomshistorik som gör att hon inte kan jobba (dvs minimala inkomster), och inte heller har ork att ta hand om det ordentligt. Hon kommer aldrig att självmant flytta. Systern (ca 25 år) har även hon sjukdomshistorik både fysiskt och mentalt, har minimala inkomster, har varken ork/möjlighet/intresse för att ta hand om hemmet eller gå klart gymnasiet (eller högstadiet, jag minns inte exakt när det var hon slutade helt) eller skaffa ett jobb eller flytta hemifrån eller ens hjälpa till med något i hemmet. Majoriteten av dagen spelar hon datorspel och pratar med sina kompisar i spelet. Behöver hon åka någonstans kör mamma henne, och sköter allt som tvätt och städning och liknande. Mamma vet nog inte vad hon skulle göra utan någon i huset, hon hade gärna haft alla oss syskon boende där, så hon har inte precis försökt få henne att flytta ut och skaffa sig ett eget hem eller bli mer självständig. Huset har visserligen en bra bas, men det sköts ju inte om som det ska så det blir mer och mer förfallet (garaget har några enorma sprickor i väggarna, tak skulle behöva bytas, golv inne i huset sviktar extremt på några ställen etc.), vintertid väljer hon ut rum som hon värmer upp. Det är ett jättetrevligt hus, men jag tror inte att någon av oss syskon är intresserade av att ta över det i framtiden - det är nog många miljoner som hade kunnat gå in i att rusta upp det igen till skicket det var i för 30 år sedan, och jag själv trivs nog bättre med ett litet hus. Pappa har sin nya familj (sedan jag var i tonåren) med sin nya fru och hennes barn och barnbarn, där jag (och troligtvis även syskonen) mer känns som besökare än riktigt del i familjen. Mor- och farföräldrar är alla i 80-års åldern - morfar är dement sedan några år, och det blir vanligare att farmor och farfar inte orkar komma på t.ex. julafton och liknande. Åldern börjar också märkas på mormor.

Som det är nu är det jättetrevligt att komma ner och hälsa på alla de gånger under året jag åker ner, och t.ex. i våras kunde jag vara nere och jobba någon vecka (så inte bara på helgen, som det annars är), och när jag är där försöker jag passa på att hjälpa till med lite saker som behöver fixas. Det blir ju mer av en "händelse" av det, och att man faktiskt spenderar kvalitetstid med dem då (vilket jag nog inte gör på samma sätt med syskonet som bor här uppe). Jag pratar relativt mycket i telefon med mamma normalt sett i vardagen. Men det är också väldigt skönt att komma hem till lugnet, och att bara ha mitt eget som måste göras.

Vad ska jag göra?

Det låter som att du vill bo kvar där du bor! Det kanske är klokast.

 

[Carillon]

Pappas nya fru är jättetrevlig, men jag känner inte resten av fruns barn så väl, och det är inte samma familjekänsla som det är med resten av släkten. Pappa och frun, ja, jättetrevliga - men ändå lite utanför familjen. Jag bodde aldrig med dem, utan även som tonåring var jag bara där och hälsade på några gånger om året.

Jag har två syskon kvar i Skåne, endast en bor kvar hemma, och sedan har jag ett syskon här uppe. Syskonet här uppe var jag närmast under uppväxten och är nog den som känner mig bäst av syskonen, men i slutet av uppväxten blev jag närmare syskonet som bor i Skåne med flyttat hemifrån, och nu som vuxen har jag nog ändå kommit närmare syskonet som bor kvar hemma. Om jag vill ringa och bara prata med någon, så är nog syskonet som bor kvar hemma andraalternativ efter mamma, och vi har nog mer lika intressen egentligen. Men syskonet som bor här är kanske andraalternativ för mer seriösa diskussioner. Jag uppskattar alla tres sällskap (och även mammas, mormors och resten av släktingarna). Jag vet inte om syskonet som bor hemma är mer sjukligt än mamma (som har kroniskt trötthetssyndrom), och syskonet verkar ändå ha ryckt upp sig nu och må lite bättre den senaste tiden (eller så är det bara det lilla jag ser som indikerar det - jag vet inte hur det är att leva med syskonet hela tiden). Nu senaste tiden, t.ex. med bilproblemet, tycker jag nästan det låtit som om syskonet är den som dragit mer i det - det är syskonet som kollat efter annonser, bett om tips etc. Det är alltså inte enbart så att det handlar om att ta hand om släktingarna, utan jag uppskattar genuint deras sällskap. Men kanske inte i den kvantiteten som mamma egentligen skulle vilja? (hon är mer typen som vill träffa oss varenda dag hela tiden - men jag har alltid trivts för mig själv)

Allmänt har jag nog ändå kommit fram till mig själv att inte göra några ändringar i dagsläget, utan stanna kvar här och till en början spara eventuella pengar jag får för att, som planen ser ut nu, sedan i första hand bli av med huslånet, och troligtvis spara en hel del utöver det.

 

[Sofie.S]

Mamma och syskonet som bor hemma är inte öppna för att flytta dit du bor?

 

[Jahopp]

Jag håller med. Hade inte betalat av bolånet utan placerat dom där jag får mer avkastning, eftersom det i dagsläget inte heller är ett problem för TS med ekonomin. Det enda jag hade gjort direkt är att boka den där ridresan som TS drömt om. Om det sen kommer barn kanske den där resan inte blir av, och ekonomin kan förändras.

Samma här, hade inte heller betalat av lånet. Jag och min sambo hade möjlighet att betala av ett lån men räknade på det och tjänade absolut mer på att investera dom pengarna istället. Sen är det ju alltid en risk men än så länge har det lönat sig bättre än vi räknat med.

TS, läs på på tex rika tillsammans, står en del nyttigt om sånt där!

 

[fejko]

Om du funderar på barn kan det vara otroligt skönt med familj nära! Så om det är planen hade jag tänkt en gång till kring bostadsort.
Men annars låter det ju som du vill bo kvar

Fast det kan också vara lättare att hitta en partner när man har en umgängeskrets och trivs med tillvaron.

TS: Du har ett jobb och ett boende du trivs med. Var rädd om det! Investera pengarna där de är hyfsat säkra! Rätt som det är kanske du måste flytta. Då kanske du kan välja ett boende i Skåne igen.

 

[TeamLundVer]

Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också

Jag är i 30-års ålder och lever ensam med mina djur. Jag skulle vilja ha ett barn i framtiden, vilket jag nog dock kommer försöka få på egen hand (dvs jag letar inte aktivt efter en partner - jag trivs bra med att leva själv). Jag kommer ursprungligen från mellanskåne, och majoriteten av familjen finns kvar där (mamma, pappa (båda snart 60 år), pappas nya fru, 2 syskon, mor- och farföräldrar (ca i 80-års åldern). Jag har dock flyttat några timmar bort med bil, och även ett syskon bor här. Jag brukar åka ner till Skåne några gånger om året och hälsa på, men både min mamma och mormor och säkert även syskonen hade nog gillat det väldigt mycket om jag hade flyttat ner igen. Framförallt mamma och mormor frågar en del om jag inte planerar att flytta ner igen.

Jag trivs dock väldigt bra med både mitt hus och mitt jobb, och hade någon frågat mig igår hade jag inte haft några som helst planer på att ändra på något. Jag, liksom mina syskon, fick för en del år sedan hjälp av farfar med en summa pengar - i mitt fall gick de till handpenning till huset jag köpte (inget dyrt hus, utan det låg på under miljonen). Jag trivs bra med mitt relativt lilla hus, jag trivs väldigt bra med placeringen (behöver t.ex. inte en bil för att ta mig till tätorten, men jag har ändå inga grannar direkt inpå utan det är skog och ängar och liknande). Jobbet trivs jag som sagt med, jag har en bra lön (över medel definitivt om jag kollar SCB medianlön, men inte högsta lönerna som finns), och jag tror att det skulle vara svårt att hitta ett annat jobb i min bransch som jag trivs så mycket med i och med att jag vant mig vid flexibiliteten, uppgifterna, arbetssättet etc. Jag har inga vänner kvar utanför familjen i Skåne, jag har tappat kontakten med alla, men däremot har jag lärt känna en hel del här där jag bor nu.

Idag meddelade min farfar att han tänker ge mig och mina syskon 2 miljoner kronor var, nu lite mer direkt (dvs inte vänta tills han och farmor dör, han vill inte krångla med testamente lät det som). Pappa kommer fortfarande att få mer än 50% i arv.

Jag hade ingen aning om att farfar hade så mycket pengar. Att han hade mer pengar sparade, och att det skulle bli ett litet arv, ja. Vi har alla vetat att om något går riktigt åt skogen, så finns han där och kan hjälpa till. Men inte att det var den summan, och inte nu.

Så vad gör jag nu?

Förhoppningsvis kan jag hålla huvudet kallt, och inte spendera allt. Det känns som om det är alldeles för lätt att det händer.

Den enklaste planen är att spara typ hälften (mer?) för "bad days" och framtiden, lösa ut lånet jag har kvar (ca 500'-600') när räntan inte längre är låst, spara en del för framtida renoveringar (t.ex. bygga om delar av uterum till barnrum, ifall jag skulle bli gravid och få barn), och eventuellt något litet köp (kanske en elcykel, en billig begagnad hästtransport och liknande). Dvs bo kvar där jag gör, fortsätta med jobbet, och inga större förändringar i mitt liv. Min lön räcker ju egentligen till för alla vardagliga utgifter. Jag är inte någon som älskar att ut och resa, även om jag hade velat åka på en ridresa någon gång i livet, och jag är inte typen av person som skulle köpa en svindyr bil, flera hundra tusen kronors häst eller liknande.

Men. Jag skulle också kunna flytta ner till Skåne igen, för att vara närmare familjen. En av anledningarna till att jag trivs bättre här är att hus i Skåne verkar vara mycket dyrare än orten jag bor på. Jag har idag en bra lön, men vill inte låsa upp mig på ett dyrt hus där jag sitter fast med en hög lånekostnad på varje månad - men med 2 miljoner skulle det kanske inte vara samma problem. Jag tror att det skulle vara svårt att hitta samma typ av läge som här, vilket jag trivs väldigt mycket med (dvs cykelavstånd till mataffär, tåg etc., där det går direkttåg till orten där jag jobbar, men inga grannar inom de närmaste hundra metrarna, tillräckligt med yta för att kunna ha en ordentlig trädgård och även, utöver det, ha hästar (dock arrenderad mark i dagsläget)). Jag föredrar också platser med färre människor och hus (Skåne känns fullt med folk ), jag föredrar vintrarna här (som faktiskt är vita en hyfsad del av tiden) och jag tycker bättre om naturen (att det är natur, och inte bara åkrar). Och det skulle, som sagt, nog vara svårt att hitta ett jobb som jag trivs så bra med som jag gör med det här. Men det hade varit trevligt att smidigare kunna hälsa på familjen, och det hade ju definitivt varit smidigare om jag skaffar barn i framtiden.

Men det är inte heller helt problemfritt. Mamma bor i dagsläget kvar i sitt föräldrahem tillsammans med ett av mina syskon, men det är alldeles för stort (2 hektar trädgård, >200 kvm gammalt stenhus från 1800-talet och ett ännu större garage/stall) för henne att kunna sköta då hon har en del sjukdomshistorik som gör att hon inte kan jobba (dvs minimala inkomster), och inte heller har ork att ta hand om det ordentligt. Hon kommer aldrig att självmant flytta. Systern (ca 25 år) har även hon sjukdomshistorik både fysiskt och mentalt, har minimala inkomster, har varken ork/möjlighet/intresse för att ta hand om hemmet eller gå klart gymnasiet (eller högstadiet, jag minns inte exakt när det var hon slutade helt) eller skaffa ett jobb eller flytta hemifrån eller ens hjälpa till med något i hemmet. Majoriteten av dagen spelar hon datorspel och pratar med sina kompisar i spelet. Behöver hon åka någonstans kör mamma henne, och sköter allt som tvätt och städning och liknande. Mamma vet nog inte vad hon skulle göra utan någon i huset, hon hade gärna haft alla oss syskon boende där, så hon har inte precis försökt få henne att flytta ut och skaffa sig ett eget hem eller bli mer självständig. Huset har visserligen en bra bas, men det sköts ju inte om som det ska så det blir mer och mer förfallet (garaget har några enorma sprickor i väggarna, tak skulle behöva bytas, golv inne i huset sviktar extremt på några ställen etc.), vintertid väljer hon ut rum som hon värmer upp. Det är ett jättetrevligt hus, men jag tror inte att någon av oss syskon är intresserade av att ta över det i framtiden - det är nog många miljoner som hade kunnat gå in i att rusta upp det igen till skicket det var i för 30 år sedan, och jag själv trivs nog bättre med ett litet hus. Pappa har sin nya familj (sedan jag var i tonåren) med sin nya fru och hennes barn och barnbarn, där jag (och troligtvis även syskonen) mer känns som besökare än riktigt del i familjen. Mor- och farföräldrar är alla i 80-års åldern - morfar är dement sedan några år, och det blir vanligare att farmor och farfar inte orkar komma på t.ex. julafton och liknande. Åldern börjar också märkas på mormor.

Som det är nu är det jättetrevligt att komma ner och hälsa på alla de gånger under året jag åker ner, och t.ex. i våras kunde jag vara nere och jobba någon vecka (så inte bara på helgen, som det annars är), och när jag är där försöker jag passa på att hjälpa till med lite saker som behöver fixas. Det blir ju mer av en "händelse" av det, och att man faktiskt spenderar kvalitetstid med dem då (vilket jag nog inte gör på samma sätt med syskonet som bor här uppe). Jag pratar relativt mycket i telefon med mamma normalt sett i vardagen. Men det är också väldigt skönt att komma hem till lugnet, och att bara ha mitt eget som måste göras.

Vad ska jag göra?

På din text låter det som att du är där du vill vara. Att flytta tillbaka verkar mer vara vad andra vill och för andras skull?