Hur bemöta ”silent treatment”?

[Sporthorse]

På den notisen tycker jag det är ditt ansvar att hålla koll på din hund på jobbet.
Såklart man kan hjälpas åt men att skälla ut någon som råkade göra den den gjorde och du visste det var pga trötthet låter helmärkligt för mig

Nej, eftersom kakorna placerades i mitt hem.

 

[Seabaz]

Nej, eftersom kakorna placerades i mitt hem.

Ah ok det lät på ditt inlägg som att det var på jobbet

 

[Sporthorse]

Ah ok det lät på ditt inlägg som att det var på jobbet

Ja, det var knappt skillnad på jobb och fritid på den tiden bodde ju precis på gården och kunde arbeta när jag ville under dygnet. Men just den dagen hade vi varit iväg och köpt unghästar och kom hem mitt i natten. Helt slutkörda bägge två.

 

[dressyrtjejen]

Snacka om att omyndighetsförklara mig

Men tack för din åsikt och din klarsynthet.

Du är trots allt vuxen och gör som du vill med ditt liv.

Att djur far illa pga din partners beteende tycker jag däremot inte är alls ok. Minst sagt.

 

[Aliide]

Du är trots allt vuxen och gör som du vill med ditt liv.

Att djur far illa pga din partners beteende tycker jag däremot inte är alls ok. Minst sagt.

Har jag någonstans påstått att jag tycker det? Har jag på någotvis slätat över hans nonchalans i den här tråden?

 

[Fruentimber]

Jag tycker att det ofta drar iväg i trådar som dessa. Det blir väldigt tudelat. Å ena sidan är det givetvis bra att användare reagerar och påpekar varningsklockor, å andra sidan riskerar det ofta, som i denna tråd, att istället utmynna i att tala över huvudet på TS och i omyndigförklarande ton. Hade det varit en kvinna som faktiskt riskerar befinna sig i fara, så riskerar man att TS drar sig undan från tråden, slutar svara och slutar fråga om råd. Det blir också väldigt magstarkt att (över)analysera sambons kram bakifrån, om man inte är en del av förhållandet och känner till på vilket sätt man är intima med varandra. Vilket alltså endast TS och hennes sambo har vetskap om.

I det här fallet tror jag starkt att TS inte har några bekymmer att lämna och gå, om det skulle krävas. Jag tycker det är bra av TS att stå på sig och konfrontera sin sambo om hans beteende.

Och @Aliide - jag har en gång i tiden varit en light version av din sambo. Tystnade vid konflikter, frös ut, satt och tyckte synd om mig själv i ett hörn. Jag vågar påstå att jag inte är psykopat eller riskerar slå min sambo för det. Den metoden funkade tills jag mötte min nuvarande sambo, som blev fullkomligt rosenrasande över min behandling. Jag minns fortfarande när det "lossnade"; hur jag bara började skrika det jag kände efter att han pressat mig tillräckligt hårt. Och herregud, så skönt det var. Att faktiskt prata. Jag hoppas att din sambo också kommer till den punkten! Livet tillsammans blir så otroligt mycket lättare.

 

[Aliide]

Jag tycker att det ofta drar iväg i trådar som dessa. Det blir väldigt tudelat. Å ena sidan är det givetvis bra att användare reagerar och påpekar varningsklockor, å andra sidan riskerar det ofta, som i denna tråd, att istället utmynna i att tala över huvudet på TS och i omyndigförklarande ton. Hade det varit en kvinna som faktiskt riskerar befinna sig i fara, så riskerar man att TS drar sig undan från tråden, slutar svara och slutar fråga om råd. Det blir också väldigt magstarkt att (över)analysera sambons kram bakifrån, om man inte är en del av förhållandet och känner till på vilket sätt man är intima med varandra. Vilket alltså endast TS och hennes sambo har vetskap om.

I det här fallet tror jag starkt att TS inte har några bekymmer att lämna och gå, om det skulle krävas. Jag tycker det är bra av TS att stå på sig och konfrontera sin sambo om hans beteende.

Och @Aliide - jag har en gång i tiden varit en light version av din sambo. Tystnade vid konflikter, frös ut, satt och tyckte synd om mig själv i ett hörn. Jag vågar påstå att jag inte är psykopat eller riskerar slå min sambo för det. Den metoden funkade tills jag mötte min nuvarande sambo, som blev fullkomligt rosenrasande över min behandling. Jag minns fortfarande när det "lossnade"; hur jag bara började skrika det jag kände efter att han pressat mig tillräckligt hårt. Och herregud, så skönt det var. Att faktiskt prata. Jag hoppas att din sambo också kommer till den punkten! Livet tillsammans blir så otroligt mycket lättare.

Tack!
Vad skönt att dessutom höra någon som själv kört med tystnad som konflikthantering. Kan du beskriva lite varför du valde att vara tyst och lägga locket på? Är det för att få tyst på den andra partnern, för att man inte vet vad man ska säga, att det är obekvämt att prata eller för att man helt enkelt inte orkar ”älta”?

 

[_Taggis_]

@Fruentimber De här tråden har väckt upp mig med ang detta med tystnad. Jag trodde inte att jag hade de dragen men efter att ha analyserat mig själv och mina senaste förhållanden så får jag nog erkänna att jag har drag av detta. Däremot har jag som tidigare sagts försökt ta upp konflikten när stridens hetta lagt sig, och inte gått runt och tjurat i flera dygn. Däremot har det hänt ett antal ggr att jag stuckit iväg under stridens hetta, mest för att få vara ifred och inte förvärra. Men mina partners har nog inte tyckt att det varit bra lösningar...

För min del blir det en låsning i kommunikationen, då jag känner att vi inte kan förstå varandra. Jag har en jäkla kort stubin när den väl är brunnen och jag vill inte riskera att gapa och leva jäkel och säga saker jag får ångra. Därför har jag blivit tyst. Jag blir så jäkla frustrerad av att inte kunna göra mig förstådd eller kunna förstå min partner, därför blir jag tyst och inbunden när det liksom "brinner av" i skallen.
Jag kan helt enkelt inte både behålla lugnet och prata ut när det kommer till saker som är rejält infekterade. En annan orsak kan vara att när jag anser att jag sagt samma sak både en och tre ggr så slutar jag ta upp det. Jag avskyr tjat och jag vägrar bli en som tjatar. Jag ger även upp att försöka förklara saker som partnern inte kan förstå, när jag försökt kommunicera aktuell fråga ett antal ggr utan respons. Exempelvis i mitt senaste förhållande där vi hade totalt olika syn på hundhållning/fostran samt renhållning i gemensamt bo. Det var ingen ide att ens kommentera det längre och när irritationen blev för stor var det enklaste för mig att hålla käft och åka bort.

 

[kolblakkur]

Tack!
Vad skönt att dessutom höra någon som själv kört med tystnad som konflikthantering. Kan du beskriva lite varför du valde att vara tyst och lägga locket på? Är det för att få tyst på den andra partnern, för att man inte vet vad man ska säga, att det är obekvämt att prata eller för att man helt enkelt inte orkar ”älta”?

Jag är en sån som tystnar.

Jag gör det av främst av två anledningar, vid två olika s
1. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Alltså blir jag tyst för att inte säga fel.
2. Jag är för upprörd så risken är att jag säger något jag ångrar.

Jag har dock blivit bättre på att ta konflikter och det är även ett löfte jag gett mig själv.

 

[Badger]

Kan som en notis tillägga att jag skällde ut min gamla chef efter noter när han råkade ställa kakor inom räckhåll för min glupska hund trots att jag påpekat att hon äter allt inom räckhåll och absolut inte får äta annat än maten jag servers pga allegi.
Han råkade pga trötthet, det var från tiden jag arbetade som beridare med långa dagar och stress. Men mina djur är helig mark för mig och där kvittar det vem du är för djuren går först.

Det är lite konstigt, det är inte så himla lätt att i varje sekund komma ihåg att någon annan har en hund som äter allting den kommer åt. Det ligger liksom inte i vars och ens automatsystem och det är inte som om folk i allmänhet använder hjärnan analytiskt varje gång de ställer någonting någonstans. Dessutom når hundar ibland högre än man tror om man inte känner dem eller är van vid den hunden. Man kan ju tex begränsa utrymmet för hunden genom att stänga dörren till köket om det är jätteviktigt.

 

[Badger]

Och @Aliide - jag har en gång i tiden varit en light version av din sambo. Tystnade vid konflikter, frös ut, satt och tyckte synd om mig själv i ett hörn. Jag vågar påstå att jag inte är psykopat eller riskerar slå min sambo för det. Den metoden funkade tills jag mötte min nuvarande sambo, som blev fullkomligt rosenrasande över min behandling. Jag minns fortfarande när det "lossnade"; hur jag bara började skrika det jag kände efter att han pressat mig tillräckligt hårt. Och herregud, så skönt det var. Att faktiskt prata. Jag hoppas att din sambo också kommer till den punkten! Livet tillsammans blir så otroligt mycket lättare.

Min har liknande tendenser, och hade mer. Jag blir helt hysterisk av ilska över att inte få respons, så han är bättre. Men kan fortfarande vara lite åt det hållet, det värsta jag vet, att det inte går att gräla ordentligt alla gånger även om oftast.

 

[Badger]

@Fruentimber De här tråden har väckt upp mig med ang detta med tystnad. Jag trodde inte att jag hade de dragen men efter att ha analyserat mig själv och mina senaste förhållanden så får jag nog erkänna att jag har drag av detta. Däremot har jag som tidigare sagts försökt ta upp konflikten när stridens hetta lagt sig, och inte gått runt och tjurat i flera dygn. Däremot har det hänt ett antal ggr att jag stuckit iväg under stridens hetta, mest för att få vara ifred och inte förvärra. Men mina partners har nog inte tyckt att det varit bra lösningar...

För min del blir det en låsning i kommunikationen, då jag känner att vi inte kan förstå varandra. Jag har en jäkla kort stubin när den väl är brunnen och jag vill inte riskera att gapa och leva jäkel och säga saker jag får ångra. Därför har jag blivit tyst. Jag blir så jäkla frustrerad av att inte kunna göra mig förstådd eller kunna förstå min partner, därför blir jag tyst och inbunden när det liksom "brinner av" i skallen.
Jag kan helt enkelt inte både behålla lugnet och prata ut när det kommer till saker som är rejält infekterade. En annan orsak kan vara att när jag anser att jag sagt samma sak både en och tre ggr så slutar jag ta upp det. Jag avskyr tjat och jag vägrar bli en som tjatar. Jag ger även upp att försöka förklara saker som partnern inte kan förstå, när jag försökt kommunicera aktuell fråga ett antal ggr utan respons. Exempelvis i mitt senaste förhållande där vi hade totalt olika syn på hundhållning/fostran samt renhållning i gemensamt bo. Det var ingen ide att ens kommentera det längre och när irritationen blev för stor var det enklaste för mig att hålla käft och åka bort.

Ah, att gå i ett sådant läge blir mentalt för mig att säga att personen var inte värd att prata med, den som går är en finare person som sätter sig på sina höga hästar och föraktar och ser ned på den den som är arg. Glömmer aldrig om någon gått ur en konflikt, svårt att lita på den som alltid känner att den kan gå.

 

[Sevenofnine]

Tack!
Vad skönt att dessutom höra någon som själv kört med tystnad som konflikthantering. Kan du beskriva lite varför du valde att vara tyst och lägga locket på? Är det för att få tyst på den andra partnern, för att man inte vet vad man ska säga, att det är obekvämt att prata eller för att man helt enkelt inte orkar ”älta”?

I mitt fall (snor frågan lite) med min väninna, kände jag att jag inte ville spela hennes spel dvs bli upprörd och reagera så som hon förväntade sig och hoppades på; tigga, be och fråga. Jag bara struntade i hennes agerande och gjorde mitt tills hon självmant dök upp igen som om inget hänt. Hon fick leka den leken själv, på sin planhalva. Naturligtvis fungerar inte den strategin i ett nära förhållande som ditt. Där behövs nog konfrontation å det skarpaste, som du ju också tog till. Och att konfrontationen sen leder till något bra, och inte istället förvandlas till en annan typ av konflikt. Enkla konflikter i ett förhållande borde inte leda till så drastiska sätt att hantera dem på, man ska ju kunna prata om saker och komma överens utan att det blir en stor grej av det hela. I en perfekt värld.....

Min väninna gick nog igång på konflikter, tror jag. När jag ser tillbaka på hennes liv fanns/finns där alltid konflikter av olika slag, den ena avlöste den andra, och jag tror där fanns ett slags behov. Om det gav en adrenalinkick, en känsla av betydelsefullhet, whatever, jag vet inte. Framförallt om hon själv kunde styra konflikten och själv bestämma när/om den var avslutad eller ej.

Men vår vänskap är avslutad idag. Om hon inte dyker upp efter nåt år, vill säga. Och då sitter jag inte kvar där.

 

[_Taggis_]

Ah, att gå i ett sådant läge blir mentalt för mig att säga att personen var inte värd att prata med, den som går är en finare person som sätter sig på sina höga hästar och föraktar och ser ned på den den som är arg. Glömmer aldrig om någon gått ur en konflikt, svårt att lita på den som alltid känner att den kan gå.

Jag brukar hamna i det läget när en först försökt prata men det börjat spåra ur, alt att det finns alkohol med i bilden eller annat som gjort att jag känt att det är olämpligt att fortsätta diskutera/älta/bråka där och då men att jag är alldeles för arg och upprörd för att stanna kvar som ett åskmoln. Säger inte att det är rätt och bevisligen är jag ju singel. Men det är så jag gjort och det är min analys av varför.

 

[Migo]

Jag brukar hamna i det läget när en först försökt prata men det börjat spåra ur, alt att det finns alkohol med i bilden eller annat som gjort att jag känt att det är olämpligt att fortsätta diskutera/älta/bråka där och då men att jag är alldeles för arg och upprörd för att stanna kvar som ett åskmoln. Säger inte att det är rätt och bevisligen är jag ju singel. Men det är så jag gjort och det är min analys av varför.

Men är det inte ganska stor skillnad på att ta en time out för att varva ner, och att ignorera sin gråtande partner i timmavis?

 

[Tonto]

Men är det inte ganska stor skillnad på att ta en time out för att varva ner, och att ignorera sin gråtande partner i timmavis?

I flera dagar tom....

 

[Sel]

Men är det inte ganska stor skillnad på att ta en time out för att varva ner, och att ignorera sin gråtande partner i timmavis?

Och lite knapplån.
Precis det här regarerar jag också på. Hur lång tid kan det ta att behöva pysa lite i ensamhet innan man är sig själv och kan prata igen?
Flera dagar kan väl ändå inte någonstans eller på något sätt anses vara ett normalt sätt att agera på - eller ännnu värre att sitta vid samma bord och stirra på sidan om sin partner som sitter och gråter, och inte ge något gensvar?

Detta utöver hanteringen av djuren.

 

[Tonto]

Och lite knapplån.
Precis det här regarerar jag också på. Hur lång tid kan det ta att behöva pysa lite i ensamhet innan man är sig själv och kan prata igen?
Flera dagar kan väl ändå inte någonstans eller på något sätt anses vara ett normalt sätt att agera på - eller ännnu värre att sitta vid samma bord och stirra på sidan om sin partner som sitter och gråter, och inte ge något gensvar?

Detta utöver hanteringen av djuren.

Ja, det handlar ju inte om en "time out" när det pågår på det här viset utan snarare om att bestraffa.

 

[Migo]

Ja, det handlar ju inte om en "time out" när det pågår på det här viset utan snarare om att bestraffa.

Jag tror inte nödvändigtvis att den tyste tycker att det är en beatraffning. Det är helt enkelt ett lönsamt sätt att (inte) hantera konflikter. Om självinsikt och förändringsvilja finns hade jag kunnat ha förståelse.

 

[dressyrtjejen]

Och lite knapplån.
Precis det här regarerar jag också på. Hur lång tid kan det ta att behöva pysa lite i ensamhet innan man är sig själv och kan prata igen?
Flera dagar kan väl ändå inte någonstans eller på något sätt anses vara ett normalt sätt att agera på - eller ännnu värre att sitta vid samma bord och stirra på sidan om sin partner som sitter och gråter, och inte ge något gensvar?

Detta utöver hanteringen av djuren.

Exakt. Jag vidhåller att trådskaparens partners beteende går way beyond ”olika, helt ok sätt man kan hantera konflikter”.

De exempel andra i tråden givit av hur de hanterar konflikter är inte tillnärmelsevis på denna persons nivå.

Och jag ”ser” fortfarande en farlig normalisering.....