Hur bemöta ”silent treatment”?

[Mirre]

jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Precis där har du svaret. Du vänder ut och in på dig själv om och om igen för minsta konflikt för att behaga honom och göra honom nöjd. Medan han utsätter dig för psykisk misshandel om och om igen utan att bry sig det minsta om dina känslor och hur du mår. Vill du ha det så? Du är värd så mycket bättre.
Silence treatment är inget annat än manipulering för att trycka ner, förminska och sätta sin partner i en underlägsen position. Ett förhållande som är bra och underbart ibland, är inte bra. Det är inte ett hälsosamt förhållande med en partner som älskar dig och genuint värdesätter er relation och dig.

 

[Inte_Ung]

Däremot tror han att alla gör saker för att ”jävlas” med honom. Så han kunde säkert ha sett min förflyttning som någon form av bestraffning för något… och så som man ser sig själv ser man kanske på andra.

Min mamma fungerar så.
Det finns ingen förändring att se eller få kring det.
Hon är nu 87 år gammal.

Det finns bara en lösning och det är att ha så litet som möjligt med sådan människor att göra.

Du skulle kunna ha beskrivit min mamma för övrigt också.
Hon är fantastisk rolig och underhållande att umgås med när hon får som hon vill.
Dock kör hon inte med tystnad som kontroll av omvärlden utan använder ilskna utbrott och elaka anklagelser.

Du har det bäst utan honom.

 

[TinyWiny]

Tusen tack för dina ord!

Jag vet att jag borde vara glad för att jag tog steget. Men det gör fortfarande väldigt ont själsligt. Kanske också för att jag investerat så mycket känslor och engagemang i något som ändå aldrig blev bra. Det fanns hela tiden ”om han bara börjar prata så kommer allt bli bra…” och jag hade tusen ursäkter för att inte lämna. Han var aldrig typen som skapade drama genom att gapa, skrika eller bete sig utåtriktat. Däremot skapade han evighetslånga konflikter som aldrig gick att lösa.

Sista tiden försökte jag undvika att ta upp saker med honom för att jag inte skulle orka med tystnaden som blev. Det var alltid mitt ansvar att ta kontakt (utan att nämna själva kärnan till bråk, för så ”ältade” jag). Tog jag inte upp kontakten så fortsatte tystnaden.

Det sorgliga kunde också vara att han ofta dumförklarad mina känslor. Det kunde vara kommentarer som ”men lägg av, så jävla tramsig du är!” Eller ”så var det inte alls, lägg av!”. Vid ett tillfälle så pågick också en emotionell otrohet från hans sida. Jag upptäckte det och konfronterade. Då hade jag ”läst fel”, ”äsch, det var bara på skoj” samt ”det är taget ur sitt sammanhang!”. Trots att jag med egna ögon läst en hel konversation som han hemlighöll. När jag bad honom läsa upp ”sammanhanget” jag tydligen missat så vägrade han med urusla ursäkter ”då kommer hon se att jag läst”(?) och annat. När jag till slut sa ”nu berättar du hur det ligger till!” Då hade han raderat konversationen för att ”hon betyder ändå inget”. Dvs bara försökt sopa igen spåren av hans elakhet.

Sånt här pågick hela tiden. Jag blev aldrig någonsin hörd. Jag var alltid ”fjantig”. Jag bad honom tidigt i relationen att lägga undan mobilen när vi badade bubbelbad ihop (vi jobbade mycket och hade lite tid för varandra). Han la undan den. Men jag fick alltid påminna att jag inte ville titta på honom när han spelade mobilspel eller chattade med vänner. Sen en kväll hade vi tappat upp ett bad men så säger jag ”jag vill faktiskt inte bada med dig, för du bor bara i mobilen.” Han svarade ”jahapp” och gick och badade själv. Jag kände mig så fruktansvärt oälskad.

Samma sak när jag åkte med honom på motorcykeln. Bad honom sakta ner (över 230 på motorvägen). Han vägrade. Så en sommar när han frågade om jag ville med så sa jag som det var ”jag vill inte åka med dig, du kör för fort”. Svaret? ”Skit i det så”. Sen åkte han.

Tog jag upp sådana här saker så ältade jag och var jobbig. Det gick aldrig att prata om något. Jag förstår ju nu att han tyckte allt var ”ältande” då han själv inte hade något behov av att prata om problemen. Han hade ju inget problem.

När jag var sjuk och inte kunde sova pga hans snarkningar så sov jag i gästrummet två nätter. Men min rygg klarade inte av den sängen så jag bad honom snällt om han kanske kunde sova en natt i gästrummet så jag fick sova lite. ”Öh? Va? Nä. Det är inte jag som har problem.” Där stod man med hakan i knät och började tveka på sig själv. Begärde jag för mycket? Hela tiden byggdes en tvekan upp kring mig själv och mina egna värderingar…

Såklart det gör ont! Det är ditt framtida jag som kommer vara glad för att du lämnade. Just nu är du svårt sårad. Då kan man knappast känna glädje över att ha lämnat för det var ju egentligen inte det du ville. När såren har fått läka, när du har fått perspektiv på hur du levde och du har hittat människor som behandlar dig väl, då kan du känna glädje över att du lämnade. Just nu önskar du ju fortfarande att det bara är en mardröm och att du ska vakna upp och han är den du förälskade dig i! Den du önskar att han var men inte är. Det är en sorgeprocess lik den vi har när någon dör men där människan man älskar kanske egentligen aldrig fanns. Att känna sig lurad, bedragen sorgsen, arg, ledsen, förbannad, ibland alltihop samtidigt och ibland helt tom är helt normalt. Man behöver känna allt det där för att faktiskt se vem han är så man inte går tillbaka för att man väljer att se den person man önskar att han är men aldrig har varit.

Det du beskriver är helt vidrigt. Psykisk misshandel är så svår för den är omöjlig att bevisa och visa. Det går inte att visa upp såren i själen men psykisk misshandel är lika illa och ibland till och med värre än fysisk.

Ta hand om dig

 

[TinyWiny]

Raderat

 

[Nebraska]

Vad är det underbara?

 

[Aliide]

Vad är det underbara?

Allt det andra? Hade inget varit underbart så hade ju ingen stannat kvar i en sån relation. Det är väl det som är svårigheten.

 

[Fetaost]

Allt det andra? Hade inget varit underbart så hade ju ingen stannat kvar i en sån relation. Det är väl det som är svårigheten.

Det är precis det som är så otroligt manipulativt och sen också så knäckande. Man faller för någon som verkar vara normal och perfekta killen. De där knepiga sakerna kommer först sällan och diffust. Allt annat är fortfarande toppen. Man sitter rejält på kroken och har full tillit till sin partner när de små grejerna börjar.
När jag ser tillbaka till min toxiska relation så har jag svårt än idag att se var det blev så jäkla dåligt för det kom successivt. Men sista året var bara dåligt och ändå fanns hoppet kvar att han skulle ”bli sig själv igen”. Tillslut insåg jag att den där personen faktiskt VAR sig själv nu. Allt annat som varit bra under åren var mest fasad.

 

[GoldieII]

Omogen typ.

 

[Görel]

Allt det andra? Hade inget varit underbart så hade ju ingen stannat kvar i en sån relation. Det är väl det som är svårigheten.

Det är det som är själva grejen. Personen visar upp delar av sig själv som är underbara, och har det sen som hållhake på personen de vill manipulera. Om den personen bara beter sig på rätt sätt kommer det underbara fram igen.

 

[Aliide]

Det är precis det som är så otroligt manipulativt och sen också så knäckande. Man faller för någon som verkar vara normal och perfekta killen. De där knepiga sakerna kommer först sällan och diffust. Allt annat är fortfarande toppen. Man sitter rejält på kroken och har full tillit till sin partner när de små grejerna börjar.
När jag ser tillbaka till min toxiska relation så har jag svårt än idag att se var det blev så jäkla dåligt för det kom successivt. Men sista året var bara dåligt och ändå fanns hoppet kvar att han skulle ”bli sig själv igen”. Tillslut insåg jag att den där personen faktiskt VAR sig själv nu. Allt annat som varit bra under åren var mest fasad.

Amen på det! Precis så där! Mitt ex hade ju absolut tendenserna tidigt, men tystnaden osv. Men det blev bara mer och mer. Och mer ansvar lades på mig. Om jag efter 5 dagars tystnad pratade om allt annat, förutom konflikten, så var han ju inte tyst. Det var alltid mitt ansvar att ta upp eventuella bråk eller meningsskiljaktigheter. Alltid. Man la så otroligt mycket i sitt egna knä. Hela tiden.

Lur-perioden var väldigt påtaglig i mitt fall också. Han hade det rent och städat omkring sig, tränade, var aktiv, romantisk, väldigt fysisk. Men mycket av det där fallerade egentligen redan inom ett år. Och jag framstod som gnällig och ”ältande”. Alla konflikter skulle bara passera obemärkt förbi.

 

[Fetaost]

Amen på det! Precis så där! Mitt ex hade ju absolut tendenserna tidigt, men tystnaden osv. Men det blev bara mer och mer. Och mer ansvar lades på mig. Om jag efter 5 dagars tystnad pratade om allt annat, förutom konflikten, så var han ju inte tyst. Det var alltid mitt ansvar att ta upp eventuella bråk eller meningsskiljaktigheter. Alltid. Man la så otroligt mycket i sitt egna knä. Hela tiden.

Lur-perioden var väldigt påtaglig i mitt fall också. Han hade det rent och städat omkring sig, tränade, var aktiv, romantisk, väldigt fysisk. Men mycket av det där fallerade egentligen redan inom ett år. Och jag framstod som gnällig och ”ältande”. Alla konflikter skulle bara passera obemärkt förbi.

Det är väldigt mycket i din berättelse som jag känner igen från min egen historia. Du är långt ifrån ensam. Jag vill bara säga det för jag vet att man lätt sitter och analyserar vissa detaljer och undrar om man kunde gjort något annorlunda, ffa om någon utifrån ifrågasätter varför man inte lämnade eller vad som var bra.

Själv så var jag helt slut mentalt av att ha försökt slå knut på mig själv under flera år för att hålla relationen och honom glad och för att slippa ensamhet och hans tigande.

 

[Aliide]

Jag ville bara meddela att jag fortfarande är singel Det har varit ett par jobbiga månader, tankarna landar på honom många gånger per dag. Det har varit tårar, ilska, besvikelse och sorg på samma gång.

Men ju mer jag tänker på alla konstiga saker som varit desto mer full i skratt blir jag också. Hur kan han ens fungera?

Jag har också tagit mig tid att läsa kring gaslightning och narcissistiska drag. Det är skrämmande hur mycket som påminner om mitt ex.

Pratade häromdagen med en väninna och berättade en sak som jag totalt hade glömt bort.

Jag köpte ett par doftpinnar som luktade lagom. Då jag har kronisk migrän så är det viktigt att det är rätt lukt och lagom mängd. Efter ett par dagar så märkte jag att dom ändå blev alldeles för starka. Jag fick kraftig huvudvärk och det funkade helt enkelt inte. När exet skulle gå ut med soporna så var jag iväg och handlade. Jag bad honom slänga doftpinnarna och påtalade huvudvärken. Jajjamensan. Han skulle slänga.

Jag kommer hem. Tycker att det ändå luktar starkt men tänker att det hänger väl kvar sen dom var i huset. Dagarna går och lukten slutar inte. Jag kan inte stå för länge i hallen utan att huvudet värker och lukten sticker. Så jag frågar honom om han kanske tappat lite av oljan på heltäckningsmattan i hallen. Nej, det hade han inte. Ännu ett par dagar går, till slut går jag runt på alla fyra och försöker lukta till mig var ifrån på mattan lukten kommer ifrån. Jag kan inte hitta den! Så jag frågar igen; slängde du verkligen pinnarna? Ja! Blir svaret. Ännu ett par dagar går, jag frågar igen. Han blir irriterad på mig och väser: ”men ja för fan!”

Efter ett par veckor med illamående och huvudvärk så hittar jag pinnarna. Han har ställt dom längst in i städskåpet i hallen. Jag konfronterar honom med det. Påtalar att jag verkligen mått dåligt över lukten och att det inte var snällt. Han blir irriterad och väser att han faktiskt tyckte det luktade gott.

Klassisk gaslightning!

Nu funderar man ju också på hur många lögner man faktiskt gått på under våra år. Vad fan var sant och vad var lögn? Och hur ska man någonsin lita på en man igen? Hur vet man om det är kärleksbombning i början eller kärlek?

 

[Ramona]

Nu funderar man ju också på hur många lögner man faktiskt gått på under våra år. Vad fan var sant och vad var lögn? Och hur ska man någonsin lita på en man igen? Hur vet man om det är kärleksbombning i början eller kärlek?

Här känner jag igen mig, men samtidigt som jag tvivlar på att det finns en enda vettig kille i världen så vet jag ju att det måste finnas ett par stycken. Det finns bra ärliga människor i världen.

Och jag är helt övertygad om att ju mer man varit med om ju lättare ser man de röda flaggorna. Och att man faktiskt ser att de är varningsflaggor!

 

[Voeux]

Nu funderar man ju också på hur många lögner man faktiskt gått på under våra år. Vad fan var sant och vad var lögn? Och hur ska man någonsin lita på en man igen? Hur vet man om det är kärleksbombning i början eller kärlek?

Jag har två kassa relationer i bagaget, en notoriskt otrogen skit och en manipulatör. Jag var helt säker på att det inte fanns tillräckligt bra män, så var beredd på att leva själv och startade processen att skaffa barn på egen hand osv. Inte för att folk inte är fina och värdefulla på sitt sätt, men jag trodde bara inte att de är kompatibla med en kärleksrelation. När jag träffade min man dejtade vi i ett år innan vi blev ett par, och jag kan säga att en av de främsta egenskaperna som jag fastnade för hos honom var just att det inte var någon bullshit kring honom. Inga lögner, inga inställda planer sista minuten, ingen ”min mobil dog”, inga bråk, inget drama, inga löften som inte infriades och ingen tendens att försöka påverka vem jag är och mina åsikter. Så tillslut förstod jag att ja, dom finns. Männen som man kan ha en hälsosam och givande kärleksrelation med, och som man kan lita på. Så mitt råd är att ge det tid. Tillslut lär man känna folk och vilka de är. Med det krävs att man nöts och blöts en tid.

 

[QueenLilith]

Har också själv en relation bakom mig med en narcissistisk sociopat. (Vet man inte kan diagnostisera folk utan en läkare, men han har verkligen alla tecken). En fruktansvärt vidrig människa, som ändå har ett chefs jobb och utåt kan ha en väldigt bra charmig fasad. Han ljög, körde silent treatment och ignorerade en jämt när han inte fick som han ville. Droppen blev när jag upptäckte hans många! otrohets affärer. Då lämnade jag honom. Mådde så fruktansvärt dåligt i den relationen, men man ser det inte förens man är fri. Expert på att manipulera och gaslighta med.

Träffade min nuvarande sambo, som jag varit ihop med i 6 år. Dom finns. Skulle säga vår huvudsak är communication is key. Vi är väldigt sällan osams eller har bråk, då vi kan snacka om allt och lösa det innan det hamnar där. Vi har gått i terapi ihop och det har verkligen gjort skillnad för oss, man vet hur man skall säga saker utan att låta anklagande och tar alla grejer direkt. Jag mår så otroligt bra i denna relationen och skulle aldrig vilja leva med någon annan men känns som man får kyssa många grodor innan man hittar rätt.

 

[Voeux]

men känns som man får kyssa många grodor innan man hittar rätt.

Och tar man det för vad det är så behöver den processen inte vara helt tråkig heller