Hur bemöta ”silent treatment”?

[Red_Chili]

Fysjutton vilken psykisk misshandel att hålla på sådär!! Så skönt att läsa att du tog dig därifrån.

 

[skiesabove]

Han har ett speciellt sätt att förhålla sig till sina relationer. Silent treatment kör han också mot både vänner och familj

Sen var han också såklart helt fantastisk. Annars hade man inte stannat i 4,5 år. Kunde ligga och massera mitt huvud i flera timmar, utan att jag bad om det. Pillade i håret, väldigt fysisk på ett fint sätt. Humoristisk, charmig, snygg. Överraskade med dyra middagar, spa, fina presenter osv. Men ofta försökte han nog köpa min kärlek. Hellre det än att ta ett samtal eller be om ursäkt.

Det kallas för lovebombing.

Klassiska psykopatmoves.

 

[Bison]

Han har ett speciellt sätt att förhålla sig till sina relationer. Silent treatment kör han också mot både vänner och familj

Sen var han också såklart helt fantastisk. Annars hade man inte stannat i 4,5 år. Kunde ligga och massera mitt huvud i flera timmar, utan att jag bad om det. Pillade i håret, väldigt fysisk på ett fint sätt. Humoristisk, charmig, snygg. Överraskade med dyra middagar, spa, fina presenter osv. Men ofta försökte han nog köpa min kärlek. Hellre det än att ta ett samtal eller be om ursäkt.

Låter som en klockren psykopat
Bra att du tog dig därifrån!

 

[athena_arabians]

Jag är så glad för din skull att du tog dig därifrån @Aliide

 

[startpompe]

Instämmer med övriga, bra att du tog dig därifrån

 

[TinyWiny]

Så skönt att du kunde ta dig därifrån @Aliide . Sådana här människor både fascinerar och skrämmer mig. Jag har tidigare haft sådana i mitt liv utan egen förskyllan om vi säger så men de är nu ute ur mitt liv. Så skönt. Jag slipper gå och vänta på att bomben ska brisera för nu har den gjort det och jag kan gå vidare med mitt liv utan dem i det. Jag undrar ofta vad de tror att de ska få ut av att göra sådär egentligen. Självklart vet jag att de tror att det är ett bra sätt att få människor att göra som de vill för förvåningen och förfäran var såklart stor när jag bara släppte och inte började fjäska för att få vara kvar i deras liv som övriga de har betett sig såhär emot har gjort men ändå. Hur kan man komma på tanken?

Så många gånger vi har pratat om det här och så många gånger jag har försökt förklara att om man gör så blir man en dag väldigt väldigt ensam. Man kan inte räkna med att andra människor ska orka med ens drama utan en dag tar det slut. Så många gånger jag har fått höra den ena orsaken märkligare än den andre för att försvara/förklara sitt agerande. Jag kan bara hoppas att sådana här människor söker och tar emot hjälp fast jag vet att den chansen är noll. Vi andra ska såklart hålla oss långt ifrån dem. Det är inte värt det att ha sådana människor i sitt liv.

Ta hand om dig. Prata prata prata, med vänner, här på buke, med proffs eller skriv av dig för byrålådan. Vilket som känns bra. Man behöver sätta ord på sådant här och säga det högt för att kunna se det i nytt ljus och därifrån komma vidare. Det är mycket som behöver läka i dig nu. Du är värd så enormt mycket mer och bättre. Glöm aldrig det.

 

[Manji]

Raderade mitt svar. Såg inte att tråden var gammal och flera sidor lång, reagerade bara på det destruktiva och svarade.

 

[Fetaost]

Usch. Jag får trista flashbacks från min relation.

Samma här.

 

[Diabetikern]

Men va faaen...

Nu såg jag också att tråden var gammal @Manji

 

[Fruentimber]

Jag hade inte fixat det utan tagit mitt pick och pack och lämnat det suriga aset. Livs kärlek eller inte sådär ska man inte bli behandlad.

Inte nånstans är detta ett ok beteende

Har inte läst mer än trådstartarten så har ämnet mynnat ut i något annat ber jag om ursäkt men jag reagerade starkt på det du skrev.

TS har lämnat honom om du läser de senaste inläggen.

 

[Diabetikern]

TS har lämnat honom om du läser de senaste inläggen.

Du svarade samtidigt som jag ändrade i texten när jag såg hur gammal tråden var

Tack ändå för uppdateringen

 

[Sirap]

Känner också igen mig en hel del i det här från tidigare relation. Inte just "silent treatment", men psykopatbeteendet. Att vara jordens mest charmiga och "fantastiska" när det passar dem för att sedan vara enbart grym och aldrig kunna ha någon som helst insikt i sin del av problem/bråk etc.

 

[Manji]

Men va faaen...

Nu såg jag också att tråden var gammal @Manji

Man blir som fartblind när man läser något som är/kan bli riktigt illa. Så himla glad att få läsa att ts tagits sig ifrån honom! Även om det blev ett skrivet inlägg försent

 

[Aliide]

Så skönt att du kunde ta dig därifrån @Aliide . Sådana här människor både fascinerar och skrämmer mig. Jag har tidigare haft sådana i mitt liv utan egen förskyllan om vi säger så men de är nu ute ur mitt liv. Så skönt. Jag slipper gå och vänta på att bomben ska brisera för nu har den gjort det och jag kan gå vidare med mitt liv utan dem i det. Jag undrar ofta vad de tror att de ska få ut av att göra sådär egentligen. Självklart vet jag att de tror att det är ett bra sätt att få människor att göra som de vill för förvåningen och förfäran var såklart stor när jag bara släppte och inte började fjäska för att få vara kvar i deras liv som övriga de har betett sig såhär emot har gjort men ändå. Hur kan man komma på tanken?

Så många gånger vi har pratat om det här och så många gånger jag har försökt förklara att om man gör så blir man en dag väldigt väldigt ensam. Man kan inte räkna med att andra människor ska orka med ens drama utan en dag tar det slut. Så många gånger jag har fått höra den ena orsaken märkligare än den andre för att försvara/förklara sitt agerande. Jag kan bara hoppas att sådana här människor söker och tar emot hjälp fast jag vet att den chansen är noll. Vi andra ska såklart hålla oss långt ifrån dem. Det är inte värt det att ha sådana människor i sitt liv.

Ta hand om dig. Prata prata prata, med vänner, här på buke, med proffs eller skriv av dig för byrålådan. Vilket som känns bra. Man behöver sätta ord på sådant här och säga det högt för att kunna se det i nytt ljus och därifrån komma vidare. Det är mycket som behöver läka i dig nu. Du är värd så enormt mycket mer och bättre. Glöm aldrig det.

Tusen tack för dina ord!

Jag vet att jag borde vara glad för att jag tog steget. Men det gör fortfarande väldigt ont själsligt. Kanske också för att jag investerat så mycket känslor och engagemang i något som ändå aldrig blev bra. Det fanns hela tiden ”om han bara börjar prata så kommer allt bli bra…” och jag hade tusen ursäkter för att inte lämna. Han var aldrig typen som skapade drama genom att gapa, skrika eller bete sig utåtriktat. Däremot skapade han evighetslånga konflikter som aldrig gick att lösa.

Sista tiden försökte jag undvika att ta upp saker med honom för att jag inte skulle orka med tystnaden som blev. Det var alltid mitt ansvar att ta kontakt (utan att nämna själva kärnan till bråk, för så ”ältade” jag). Tog jag inte upp kontakten så fortsatte tystnaden.

Det sorgliga kunde också vara att han ofta dumförklarad mina känslor. Det kunde vara kommentarer som ”men lägg av, så jävla tramsig du är!” Eller ”så var det inte alls, lägg av!”. Vid ett tillfälle så pågick också en emotionell otrohet från hans sida. Jag upptäckte det och konfronterade. Då hade jag ”läst fel”, ”äsch, det var bara på skoj” samt ”det är taget ur sitt sammanhang!”. Trots att jag med egna ögon läst en hel konversation som han hemlighöll. När jag bad honom läsa upp ”sammanhanget” jag tydligen missat så vägrade han med urusla ursäkter ”då kommer hon se att jag läst”(?) och annat. När jag till slut sa ”nu berättar du hur det ligger till!” Då hade han raderat konversationen för att ”hon betyder ändå inget”. Dvs bara försökt sopa igen spåren av hans elakhet.

Sånt här pågick hela tiden. Jag blev aldrig någonsin hörd. Jag var alltid ”fjantig”. Jag bad honom tidigt i relationen att lägga undan mobilen när vi badade bubbelbad ihop (vi jobbade mycket och hade lite tid för varandra). Han la undan den. Men jag fick alltid påminna att jag inte ville titta på honom när han spelade mobilspel eller chattade med vänner. Sen en kväll hade vi tappat upp ett bad men så säger jag ”jag vill faktiskt inte bada med dig, för du bor bara i mobilen.” Han svarade ”jahapp” och gick och badade själv. Jag kände mig så fruktansvärt oälskad.

Samma sak när jag åkte med honom på motorcykeln. Bad honom sakta ner (över 230 på motorvägen). Han vägrade. Så en sommar när han frågade om jag ville med så sa jag som det var ”jag vill inte åka med dig, du kör för fort”. Svaret? ”Skit i det så”. Sen åkte han.

Tog jag upp sådana här saker så ältade jag och var jobbig. Det gick aldrig att prata om något. Jag förstår ju nu att han tyckte allt var ”ältande” då han själv inte hade något behov av att prata om problemen. Han hade ju inget problem.

När jag var sjuk och inte kunde sova pga hans snarkningar så sov jag i gästrummet två nätter. Men min rygg klarade inte av den sängen så jag bad honom snällt om han kanske kunde sova en natt i gästrummet så jag fick sova lite. ”Öh? Va? Nä. Det är inte jag som har problem.” Där stod man med hakan i knät och började tveka på sig själv. Begärde jag för mycket? Hela tiden byggdes en tvekan upp kring mig själv och mina egna värderingar…

 

[Malibu_Stacy]

Tusen tack för dina ord!

Jag vet att jag borde vara glad för att jag tog steget. Men det gör fortfarande väldigt ont själsligt. Kanske också för att jag investerat så mycket känslor och engagemang i något som ändå aldrig blev bra. Det fanns hela tiden ”om han bara börjar prata så kommer allt bli bra…” och jag hade tusen ursäkter för att inte lämna. Han var aldrig typen som skapade drama genom att gapa, skrika eller bete sig utåtriktat. Däremot skapade han evighetslånga konflikter som aldrig gick att lösa.

Sista tiden försökte jag undvika att ta upp saker med honom för att jag inte skulle orka med tystnaden som blev. Det var alltid mitt ansvar att ta kontakt (utan att nämna själva kärnan till bråk, för så ”ältade” jag). Tog jag inte upp kontakten så fortsatte tystnaden.

Det sorgliga kunde också vara att han ofta dumförklarad mina känslor. Det kunde vara kommentarer som ”men lägg av, så jävla tramsig du är!” Eller ”så var det inte alls, lägg av!”. Vid ett tillfälle så pågick också en emotionell otrohet från hans sida. Jag upptäckte det och konfronterade. Då hade jag ”läst fel”, ”äsch, det var bara på skoj” samt ”det är taget ur sitt sammanhang!”. Trots att jag med egna ögon läst en hel konversation som han hemlighöll. När jag bad honom läsa upp ”sammanhanget” jag tydligen missat så vägrade han med urusla ursäkter ”då kommer hon se att jag läst”(?) och annat. När jag till slut sa ”nu berättar du hur det ligger till!” Då hade han raderat konversationen för att ”hon betyder ändå inget”. Dvs bara försökt sopa igen spåren av hans elakhet.

Sånt här pågick hela tiden. Jag blev aldrig någonsin hörd. Jag var alltid ”fjantig”. Jag bad honom tidigt i relationen att lägga undan mobilen när vi badade bubbelbad ihop (vi jobbade mycket och hade lite tid för varandra). Han la undan den. Men jag fick alltid påminna att jag inte ville titta på honom när han spelade mobilspel eller chattade med vänner. Sen en kväll hade vi tappat upp ett bad men så säger jag ”jag vill faktiskt inte bada med dig, för du bor bara i mobilen.” Han svarade ”jahapp” och gick och badade själv. Jag kände mig så fruktansvärt oälskad.

Samma sak när jag åkte med honom på motorcykeln. Bad honom sakta ner (över 230 på motorvägen). Han vägrade. Så en sommar när han frågade om jag ville med så sa jag som det var ”jag vill inte åka med dig, du kör för fort”. Svaret? ”Skit i det så”. Sen åkte han.

Tog jag upp sådana här saker så ältade jag och var jobbig. Det gick aldrig att prata om något. Jag förstår ju nu att han tyckte allt var ”ältande” då han själv inte hade något behov av att prata om problemen. Han hade ju inget problem.

När jag var sjuk och inte kunde sova pga hans snarkningar så sov jag i gästrummet två nätter. Men min rygg klarade inte av den sängen så jag bad honom snällt om han kanske kunde sova en natt i gästrummet så jag fick sova lite. ”Öh? Va? Nä. Det är inte jag som har problem.” Där stod man med hakan i knät och började tveka på sig själv. Begärde jag för mycket? Hela tiden byggdes en tvekan upp kring mig själv och mina egna värderingar…

Fy fan vilken psykisk misshandel. Stort att av dig att lyckas ta sig därifrån!

Har du möjlighet att bearbeta detta med någon professionell?

 

[Milosari]

Tusen tack för dina ord!

Jag vet att jag borde vara glad för att jag tog steget. Men det gör fortfarande väldigt ont själsligt. Kanske också för att jag investerat så mycket känslor och engagemang i något som ändå aldrig blev bra. Det fanns hela tiden ”om han bara börjar prata så kommer allt bli bra…” och jag hade tusen ursäkter för att inte lämna. Han var aldrig typen som skapade drama genom att gapa, skrika eller bete sig utåtriktat. Däremot skapade han evighetslånga konflikter som aldrig gick att lösa.

Sista tiden försökte jag undvika att ta upp saker med honom för att jag inte skulle orka med tystnaden som blev. Det var alltid mitt ansvar att ta kontakt (utan att nämna själva kärnan till bråk, för så ”ältade” jag). Tog jag inte upp kontakten så fortsatte tystnaden.

Det sorgliga kunde också vara att han ofta dumförklarad mina känslor. Det kunde vara kommentarer som ”men lägg av, så jävla tramsig du är!” Eller ”så var det inte alls, lägg av!”. Vid ett tillfälle så pågick också en emotionell otrohet från hans sida. Jag upptäckte det och konfronterade. Då hade jag ”läst fel”, ”äsch, det var bara på skoj” samt ”det är taget ur sitt sammanhang!”. Trots att jag med egna ögon läst en hel konversation som han hemlighöll. När jag bad honom läsa upp ”sammanhanget” jag tydligen missat så vägrade han med urusla ursäkter ”då kommer hon se att jag läst”(?) och annat. När jag till slut sa ”nu berättar du hur det ligger till!” Då hade han raderat konversationen för att ”hon betyder ändå inget”. Dvs bara försökt sopa igen spåren av hans elakhet.

Sånt här pågick hela tiden. Jag blev aldrig någonsin hörd. Jag var alltid ”fjantig”. Jag bad honom tidigt i relationen att lägga undan mobilen när vi badade bubbelbad ihop (vi jobbade mycket och hade lite tid för varandra). Han la undan den. Men jag fick alltid påminna att jag inte ville titta på honom när han spelade mobilspel eller chattade med vänner. Sen en kväll hade vi tappat upp ett bad men så säger jag ”jag vill faktiskt inte bada med dig, för du bor bara i mobilen.” Han svarade ”jahapp” och gick och badade själv. Jag kände mig så fruktansvärt oälskad.

Samma sak när jag åkte med honom på motorcykeln. Bad honom sakta ner (över 230 på motorvägen). Han vägrade. Så en sommar när han frågade om jag ville med så sa jag som det var ”jag vill inte åka med dig, du kör för fort”. Svaret? ”Skit i det så”. Sen åkte han.

Tog jag upp sådana här saker så ältade jag och var jobbig. Det gick aldrig att prata om något. Jag förstår ju nu att han tyckte allt var ”ältande” då han själv inte hade något behov av att prata om problemen. Han hade ju inget problem.

När jag var sjuk och inte kunde sova pga hans snarkningar så sov jag i gästrummet två nätter. Men min rygg klarade inte av den sängen så jag bad honom snällt om han kanske kunde sova en natt i gästrummet så jag fick sova lite. ”Öh? Va? Nä. Det är inte jag som har problem.” Där stod man med hakan i knät och började tveka på sig själv. Begärde jag för mycket? Hela tiden byggdes en tvekan upp kring mig själv och mina egna värderingar…

Han låter ju gravt empatistörd? Har han ens förmågan att känna empati öht?

 

[tanten]

Han låter ju gravt empatistörd? Har han ens förmågan att känna empati öht?

Det kan vara ex.vis ADD. Oförmåga att känna sig in i andra människors perspektiv och känslor.
(Det kunde inte mitt ex. När jag försökte tala om vår relation var ett av standardsvaren -det där finns bara i ditt huvud).

 

[Lingon]

Det kan vara ex.vis ADD. Oförmåga att känna sig in i andra människors perspektiv och känslor.
(Det kunde inte mitt ex. När jag försökte tala om vår relation var ett av standardsvaren -det där finns bara i ditt huvud).

Nu måste jag protestera! Det finns inget i ADD som säger att man har problem med empatin! Det du skriver är inte alls en definition av ADD! Som för övrigt inte är en diagnos längre. Nu är det inbakat i ADHD. I ADHD och ADD ingår problem att styra sin koncentrationsförmåga. Inte problem med empatin.

 

[tanten]

Nu måste jag protestera! Det finns inget i ADD som säger att man har problem med empatin! Det du skriver är inte alls en definition av ADD! Som för övrigt inte är en diagnos längre. Nu är det inbakat i ADHD. I ADHD och ADD ingår problem att styra sin koncentrationsförmåga. Inte problem med empatin.

Det var en del av det som svågern fick lära sig om sin ADD-diagnos. Då hade väl vården fel?

 

[Red_Chili]

Det kan vara ex.vis ADD. Oförmåga att känna sig in i andra människors perspektiv och känslor.
(Det kunde inte mitt ex. När jag försökte tala om vår relation var ett av standardsvaren -det där finns bara i ditt huvud).

Låter som att du bör läsa på om ADD. Det du säger stämmer inte på något vis öht och uppfattas som extremt otrevligt mot de som har ADD.